Passa på att njuta. I morgon bitti kan det som måste vara en av de bästa säsongerna någonsin vara över.

För mig började säsongen 16/17 traditionsenligt med stjärnparaden i Gavlerinken, när Brynäs nuvarande spelartrupp tillsammans med klubbens NHL-fostrade stjärnor gör upp i en internmatch som startskott på säsongen.

I natt kan ishockeysäsongen, på isen, ta slut. Det som började i augusti, fortsatte med en World Cup-turneringen som var superhajpad på förhand men till sist blev något av en besvikelse, en underbar SHL-säsong, en NHL-säsong där hockeykartan ritades om för all framtid, ett VM med en rejäl stjärnparad – och en fantastisk Stanley Cup-final. Sedan jag började följa ishockey som sport som liten, och framför allt sedan jag började jobba med ishockey för fem år sedan, kan ingen säsong mäta sig med det vi fått uppleva det senaste året.

Vi tar det väl i ordning. Säsongen kickstartades redan i slutet av juni när Taylor Hall trejdades mot Adam Larsson, P.K. Subban mot Shea Weber och Steven Stamkos förlängde med Tampa Bay inom loppet av en halvtimme. En halvtimme som jag aldrig någonsin kommer att glömma. En halvtimme som var alldeles fantastisk att följa.

En svag insats som förstörde en klassiker

Därefter följde som sagt det som på förhand skulle vara säsongens höjdpunkt: World Cup. Det är lätt att minnas det som en besvikelse, med halvtaskiga publiksiffror, en enormt trött publik, ett Europalag som förstörde festen genom att gå till final – och en alldeles för enkel kanadensisk seger. Men nog fasen fanns det mycket att minnas. Inte minst det Nordamerikanska U23-laget. När vi om tio år ser tillbaka på World Cup 2016 är jag tämligen övertygad om att det är deras lag vi kommer minnas bäst. Vi kommer kunna sitta och säga att Connor McDavid, Jack Eichel, Auston Matthews, Johnny Gaudreau, Aaron Ekblad, Mark Scheifele och Nathan MacKinnon spelade ihop. I samma lag. I en turnering. Det är…ganska sjukt när man tänker på det.

En final mellan Sverige och Kanada hade kunnat bli en klassiker, men Tre Kronors svaga insats mot Europalaget i semifinalen förstörde drömfinalen, och gav i stället Kanada en bekväm resa till titeln. Även om de fick slita i den andra finalmatchen.

Bredd före spets

SHL kom igång i samma veva, och redan på förhand kändes det som en oerhört oviss säsong. Skellefteå hade visserligen fått hem Oscar Möller och Joakim Lindström, och värvat in klassmålvakten Joni Ortio, men såväl Växjö som Frölunda och Linköping skulle kunna utmana västerbottningarna. När allt kom omkring hade tre av de på förhand fyra givna topplagen åkt ut redan i kvartsfinal.

Den fartfyllda ishockeyn från HV71, Brynäs och Malmö var rätt melodi säsongen 2016/2017. Det handlade om att ha fyra producerande och hårt jobbande kedjor, snarare än en vass spets som exempelvis Växjö och Skellefteå hade. Redan inför slutspelet talades det om att det skulle bli tidernas bästa. Nu, med en viss distans, går det inte att säga något annat än att förväntningarna motsvarades. Kvartsfinalserien mellan Skellefteå och Frölunda går till historien som den kanske allra bästa någonsin. Malmös skräll mot Växjö piggade upp. Brynäs bjöd på dubbla 6-0-vinster när man stod för en miniskräll mot Linköping. HV71? De körde över Färjestad i en oerhört odramatisk serie. De gjorde samma sak i semifinalen mot Malmö.

Semifinalserien mellan Brynäs och Frölunda blev däremot en superrysare. Allt kändes upplagt för en drömfinal mellan Frölunda och HV, men Oskar Lindblom och Felix Sandström ville annorlunda. De båda ungtupparna var isens giganter i den sjunde och avgörande semifinalen, när femteplacerade Brynäs tog sig till final.

Tidernas finalserie

Och finalen…var ska man egentligen börja? HV var solklara favoriter, med tanke på hur enormt man imponerat i slutspelet, men Brynäs fortsatte att överraska. Efter en 2-0-vinst i match fem i Jönköping hade Gävlelaget helt plötsligt chansen att säkra SM-guldet på hemmaplan. I stället blev man överkört i den första perioden, och guldfesten ställdes in.

Den sjunde finalmatchen går till historien som en av de bästa finalmatcherna någonsin. En av de jämnaste finalserierna någonsin avgjordes såklart i en förlängning, där hemmasönerna Martin Thörnberg och Simon Önerud till slut sköt ett efterlängtat guld till en klubb som varit ständigt underpresterande sedan 2010/2011.

Jag har inte glömt det faktum att vi fick ett Daladerby i SHL-kvalet, också. Nu var Mora lite för bra för att serien i sig ska bli en klassiker – men förutsättningarna med en sjumatchersserie mellan Leksand och Mora räcker bra, bara det.

Redan där var man liksom nöjd med säsongen. Den hade varit allt man önskat och lite till. Då kom hockey-VM. Hedman kom. Strålman kom. Ekman-Larsson kom. Klingberg kom.  Nylander kom. Bäckström kom. Lundqvist kom. Man bara väntade på beskedet att Mats Sundin och Peter Forsberg hade tackat ja. Tre Kronor fick sitt bästa lag någonsin – och vann guld efter en klassisk final mot Kanada. Precis som SM-finalen var VM-finalen en underbar hockeymatch som inte var avgjord efter 60 minuters spel.

Och just det, Stanley Cup-slutspelet har varit rätt okej, det också. Inte minst ur ett svenskt perspektiv. Inför slutspelet låg det svenska målrekordet på 61, från 2009. I skrivande stund är vi uppe i 77 blågula fullträffar. Bäst är Filip Forsberg och Jakob Silfverberg på nio mål vardera.

En väntan till augusti

Utöver den blågula supersuccén upplever vi just nu den kanske bästa finalserien sedan 2011, när Boston och Vancouver gjorde upp om titeln. Då blev det en match sju. Jag hoppas vi får uppleva samma sak i år.

Det vore en värdig avslutning på en säsong som jag tror blir svår att överträffa de kommande åren. Visst, det är OS nästa år, men utan NHL-spelarnas deltagande blir den turneringen ingenting mer än ett blek version av ett VM.

I morgon bitti kan säsongen vara över. Då kommer det kännas tomt. Just nu är jag bara glad över vetskapen att minst 60 minuters ishockey återstår. Sen får jag vänta till augusti, med internmatchen i Gavlerinken. Som traditionen säger.

5 saker att minnas från säsongen:

Young Guns
De tog oss med storm under World Cup – och fortsatte genom hela säsongen. Connor McDavid vann poängligan på 100 poäng. Austin Matthews kom tvåa i hela NHL:s skytteliga med sina 40 mål, och blev fyramålsskytt redan i debuten. Patrik Laine var inte mycket sämre.

William Nylander, Mitch Marner och Zach Werenski var tre andra spelare som klev in i NHL och blev stjärnor per omgående.

Linus Söderström
Han var populär i folkhemmet redan inför säsongen, trots att han knappt spelat kontinuerligt på seniornivå. Hans två imponerande JVM-turneringen hade dock gjort Linus Söderström till ett känt namn ändå. Han inledde som andremålvakt i HV71 – och avslutade som guldmålvakt och en evig hjälte i Jönköping. Hans resa är något utöver det vanliga.

”Lägg ner verksamheten”

Petter Lasu Nilsson blev över en natt rikskändis efter sitt ”Jag skulle kunna mörda just nu”-utbrott i samband med Luleås uttåg mot Malmö i åttondelsfinalen. Ett utbrott vi inte kommer glömma i första taget.

Finalerna
SM-finalen, VM-finalen, Stanley Cup-finalen… Ja, man kan inte klaga på dramatiken eller underhållningen vid säsongens tre stora finaler. World Cup-finalen blev en besvikelse, men det bjuder vi på. Att få bevaka SM-finalserien på plats var en höjdare. En riktig lyx.

Rasmus Dahlin
Jag har såklart inte glömt bort att nämna Rasmus Dahlin. Grabben som slog sig in hos svenska mästarna som 16-åring och fick landslagsdebutera som 17-åring. Nästa år kommer han, om inget oförutsett inträffar, bli den första svensken sedan Mats Sundin att väljas först i NHL-draften. Det ska bli oerhört spännande att följa den här killen.

@manskarlssonyao