Hockey är en sport med mycket känslor. Heta känslor. Vi tycker till mans och kvinns inte att det är så orimligt när det hettar till på isen och någon börjar att veva mot en annan spelare med nävarna i frustration.
”Sånt händer i hockey. Det är mycket känslor”.

Därför förvånade det mig en del när så många tog fram pekpinnen och sågade Petter Lasu Nilssons beteende efter Luleås förlustmatch igår.
Det han gjorde var mer eller mindre inte så mycket annat än just att frustrerat börja veva. Full av känslor.
Han slängde handskarna och började slåss, så att säga. Allvarligare än så var det inte i mina ögon.

Man kan tycka att det ”sänder dåliga signaler till de som tittar”. Ja, det gör slagsmål också. Men de sker ändå.
Man kan tycka att ”en tränare ska kunna kontrollera sitt humör bättre än så här”, men det har jag svårt att respektera som argument eftersom det visar alldeles för tydligt på att man saknar förståelse för att människor är olika. Att ingen – inte ens den som anställt Petter Lasu Nilsson och kanske inte ens Petter Lasu Nilsson själv – vet hur en människa reagerar när han hamnar i en situation som man extremt sällan hamnar i under sitt liv.
För mig är det ett orimligt krav att ställa på elitidrottsmän/elittränare: Att just de ska vara någon sorts supermänniskor som kan kontrollera sina känslor till hundra procent.

De flesta människor har en bristningsgräns, hur lugna de än må vara i sin normala form. Passeras den gränsen är det – för många människor – inte speciellt lätt att bara stänga av sig och inse att något kommer se jävligt illa ut om man inte bara lägger ner.

Så länge vi har mediabevakning på arenorna som utkräver intervjuer tämligen omgående efter tunga förluster, så kommer vi aldrig någonsin att komma ifrån att spelare och tränare då och då kommer att gå till verbal attack mot situationer.
Det är bara att acceptera att det kommer ske då och då eftersom hockeyspelare och hockeytränare också bara är människor med känslor. Precis som vilka människor som helst.

Det blir liksom lite larvigt när man ena dagen ska sitta och håna spelare/tränare som bara säger slentrianfloskler i intervjuer och nästa dag ska bli förbannade över att spelare/tränare i frustration går en bit över gränsen, men ändå i min värld inte tillräckligt långt över gränsen för vad som bör vara acceptabelt.

Om vi ska få moralpanik över den här sortens uttalande, så kommer vi riskera att alla klubbar som förlorar matcher stänger av media helt efter matcherna. Just för att ingen vill ta risken att behöva få en mick uppskickad i ansiktet i ett läge där den kanske är lite för frustrerad för sitt eget bästa.

Jag menar, för fan… hur kan vi ens sitta och klandra en tränare för att han flippar ur när hans lag (eventuellt) åker ur slutspelet för de två senaste säsongernas överlägset mest frustrerande grej: Videogranskning av GK-interference.
Hur kan vi inte ha en bättre förståelse för frustrationen? Hur kan vi inte ha bättre förståelse för att tränare är människor?

Bötfäll honom gärna om regelverket är tydligt i att man inte får gå till sådana här attacker mot domarna. Han kan nog ta det. Precis som de som slåss i en hockeymatch kan ta böter och en kortare avstängning när de brinner av.
Men lägg ner moralpaniken. Om gränsen är att man ”inte får såga domare”, så är detta ändå relativt lite över gränsen. Det hade kunnat göras och sägas bra mycket värre saker än så här. För att vara vansinnig under intervjun, så lyckas han ändå hålla det förvånansvärt sakligt. Det är väl bara egentligen sista biten, om att han skulle kunna mörda någon (vilket egentligen bara är ett uttryck för hur förbannad man är, lite som att ”jag skulle kunna äta en hel häst” är ett uttryck för hur hungrig man är) som kanske inte låter jättebra.

PETTERSSON: Bortdömda Luleåmålet borde inte ha varit granskningsbart