Sex olika tränare och en placering bra mycket längre ned i tabellen än vad som var tänkt. Örebro Hockey har varit en av SHL-säsongens stora missräkningar. Hockeysverige.se satte sig ned med skadade lagkaptenen Viktor Ekbom för att bena ut vad som har gått fel.
– Klart att det är vi ute på isen som ska göra skillnad. Vi har inte presterat. Men det är som man alltid säger när man sparkar tränare – att man inte kan sparka 21 spelare. Givetvis känner vi skuld i det här och det är vi som har det yttersta ansvaret, säger Ekbom till hockeysverige.se om tränarcirkusen.

ÖREBRO (HOCKEYSVERIGE.SE)
Örebro har haft en turbulent och ganska jobbig säsong. Inte mindre än sex olika tränare – Kent Johansson, Lars Ivarsson, Johan Tornberg, Niclas Sundblad, Petri Liimatainen och Niklas Eriksson – har stått i båset under säsongen. Dessutom har laget haft tuffa skador. Bland annat har tidigare Detroit-spelaren Joakim Andersson inte kunnat spela på hela säsongen och i januari kom beskedet att lagets kapten, Viktor Ekbom, sannolikt blir borta resten av säsongen.

Men hur ligger det egentligen till med Ekbom och vad hände egentligen då han blev skadad? Hockeysverige.se reste till Örebro för en intervju med 27-åringen från Falköping.
– Exakt vad som hände vet jag faktiskt inte. Jag tror att det var mot Rögle i början av december jag fick någon slags smäll mot handen. Jag hade ont i tummen men spelade ändå. I januari sa vi att det här måste vi kolla upp eftersom det inte blir bättre, säger Viktor Ekbom och fortsätter:
– Vi hade bokat tid hos en specialist på fredagen, men vi spelade mot Leksand på torsdagen innan. Jag skulle spela som vanligt, men jag kände redan på morgonvärmningen att det gjorde ont redan från början, vilket det inte brukade göra. Jag försökte spela matchen, men klev av redan efter första perioden. När vi sedan gjorde röntgen visade det sig att ledbanden av i tummen och behövde opereras.

Att det skulle vara så pass allvarligt att det krävdes en operation var inget som Ekbom hade trott.
– Jag trodde aldrig då jag kom dit att jag skulle få det beskedet. Jag tänkte nog mer att jag skulle få vila en vecka och sedan skulle det vara bra, men det blev upp på operationsbordet redan på måndagen. Sedan dess har jag haft gips.

Kan du klä ord på känslan att sitta bredvid när Örebro har varit i det här ganska utsatta läget i tabellen?
– När jag blev skadad hade vi precis fått in nya tränare. Det kändes ändå ganska bra i laget då och vi hade börjat få ordning på grejor efter tränarbytet. I back-to-back-matcherna mot Frölunda just innan höll vi ganska jämna steg med dom.
– Självklart har det ändå varit frustrerande att sitta vid sidan av. Speciellt under början av 2017 då det var väldigt jämt mellan oss och Leksand som låg på kvalplats. Jag måste säga att killarna har gjort det riktigt bra, vunnit viktiga matcher och skapat ett glapp ner till trettondeplatsen.
– Vi hade även bra hugg på slutspelsplatsen, men där har vi tyvärr tappat lite nu. Förhoppningsvis ska vi kunna ta oss till slutspel och då hoppas jag att kunna vara med igen.

Du räknar alltså med att vara tillbaka om det blir slutspel?
– Ja, det gör jag. Jag tar bort gipset om en vecka och då har vi ungefär en och en halv vecka kvar av grundserien. Läkarna har sagt att det tar runt två veckor för mig att komma i gång efter det att jag har haft gipset på i sex veckor. Det skulle bli ganska lagom till ett eventuellt slutspel.

Kenta, Tornberg, Ivarsson, Sundblad, Niklas, Petri…
– Det är några namn… Det började när vi åkte till Slovakien i augusti på träningsläger. Vi hade fått in några bra nyförvärv och allt kändes riktigt bra. Vi tyckte själva att förra säsongen hade varit ett litet mellanår. Sedan fick vi en riktigt dålig start på säsongen och förlorade dom tre första matcherna. Den fjärde matchen, den mot Leksand, vann vi. Efter den valde Kenta att hoppa av.

Hur reagerade ni på det?
– Vi blev chockade, måste jag ändå säga. Jag hade haft honom i två säsonger innan dess och man skapar ändå en relation med en tränare som man haft så pass länge. I och med att det bara hade gått fyra matcher hade jag inga tankar på att det skulle kunna hända grejer redan. Nu var det Kenta själv som valde att hoppa av…

Kom han ner till er i omklädningsrummet och meddelade att han slutar?
– Ja, det gjorde han. Han kände inte att han hade glöden som krävdes. Det var bara att acceptera samtidigt som jag tycker att det var stort av honom att lämna självmant på det sättet som han gjorde.
– Johan och Lasse tog över och eftersom dom varit i Örebro två respektive ett år kände jag dom båda bra också och jag hade ett fullt förtroende för båda två. Det ska också tilläggas att laget hade fått lite bakslag med skador. Bland annat Jocke Andersson som tyvärr inte har kunnat spela den här säsongen. Självklart var det ett stort bakslag för oss som lag.

Blev det någon förändring när Johan Tornberg och Lars Ivarsson tog över?
– Vi gjorde lite förändringar. Tyvärr hjälpte inte det resultatmässigt. Vi vann lite här och lite där, men vi fick inte den här stabiliteten. Vi hade ett riktigt bottennapp mot Malmö i mellandagarna när vi förlorade med 6–1 eller vad det var. Efter det valde dom att ta in Niclas och Petri.
– Det kom kanske lite mer väntat än med Kenta eftersom det hade gått dåligt. Niclas och Petri kom in och satte sin prägel på det allt kändes väldigt bra, men tyvärr blev det bara tre matcher för mig. Sedan har jag inte kunnat spelat mer under dom. Det känns ändå som med nya tränarna har det blivit mer stabilitet i försvarsspelet. Det är anfallsspelet som inte riktigt har klaffat.

Man kan ju alltid sparka tränare till höger och vänster, men hur mycket tar ni på er skulden för att Örebro, så här långt, inte kommit upp på förväntat nivå?
– Klart att det är vi ute på isen som ska göra skillnad. Vi har inte presterat. Men det är som man alltid säger när man sparkar tränare – att man inte kan sparka 21 spelare. Givetvis känner vi skuld i det här och det är vi som har det yttersta ansvaret.

Är det här något ni har pratat om i gruppen?
– Nej, det jag inte påstå att vi har gjort. Vi ser framåt. Det är så tätt med matcher så vi måste leva i nuet och jag tycker att det har blivit jättebra nu när Niclas, Niklas och Petri har kommit in.

Foto: Bildbyrån/Johan Bernström

KOM NÄRA NHL-DRÖMMEN

Viktor Ekbom var en av Sveriges viktigaste defensiva kuggar vid Junior-VM 2009 där han fick vara med om att spela hem silvermedaljerna. Efter det var det många som trodde att han skulle åka över till Pittsburghs organisation som draftade honom sommaren efter turneringen.
– Efter säsongen 2010/11 ville Pittsburgh värva över mig. Efter JVM opererade jag min axel, men jag var över på utvecklingscampen utan att vara på is.
– Efter att min säsong i Linköping 2010/11 tog slut bestämde vi att jag skulle åka över och spela Wilkes-Barre i AHL (tre matcher). Det var jättekul att få vara med där, men då hade jag redan skrivit på för Tappara. Samtidigt fanns det möjligheten att bryta det kontraktet för att spela i NHL.
– Dom var nöjda med mig i Wilkes-Barre och det var tal om att jag skulle åka över till säsongen efter det. Av olika anledningar blev det inte så samtidigt som det lite var deras önskemål att jag skulle spela i den finska ligan eftersom det är lite mindre rinkar där och lite mer likt den nordamerikanska hockeyn.

Säsongen i Tappara blev dock en stor missräkning för Ekbom.
– Den säsongen var jag riktigt dålig, säger Örebrobacken med ett snett leende och fortsätter:
– Jag tror att jag brände mina broar där. Tanken var nog att jag skulle spela en säsong där och sedan skulle jag kanske åka över igen, men så blev det inte.

Varför blev det inget bra i Tappara?
– Jag trivdes inte. I alla fall inte till en början. Det är lite annorlunda i Finland, så var det då i alla fall. I Sverige pratar alla engelska. Kommer det in någon utifrån så kan alla prata engelska med dig.
– Just där var det två, tre stycken som pratade bra engelska. Dom andra pratade antagligen också engelska, men var lite blyga och ville inte prata det språket alls. Det blev att jag hängde med dom här två, tre stycken som vågade prata engelska med mig.
– Vi var också ganska dåliga till en början och klubben sparkade coachen (Risto Dufva) efter några matcher då vi låg i botten. Sedan blev det bättre och vi började vinna matcher. Samtidigt gick det bättre för mig jämfört med i början av säsongen. Men det hade gått så pass dåligt redan så det var aldrig tal om att jag skulle stanna där eller åka över till Pittsburgh.

Foto: Bildbyrån/Johan Bernström

”MINNS NÄR JAG MÖTTE ÖREBRO I DIVISION 1”

Efter säsongen i Tappara stod Viktor Ekbom kontraktslös under en ganska lång tid.
– Det blev en lång försommar utan kontrakt. Att det sedan blev München och inte Sverige hade nog att göra med att jag var ganska dålig i Tappara. Det kryllade inte av erbjudanden direkt.

Var det inte aktuellt att återvända till Linköping?
– Dom var över och kollade på mig i Tappara och det var också lite snack om att åka tillbaka, men det blev aldrig aktuellt. Det var en del andra lag som också visade intresse, men dom flesta ville vänta. Jag hade aldrig varit i den här situationen utan var van med att förlänga kontraktet under eller direkt efter säsongen.

Det måste ha blivit en frustration att inte ha en klubb klar?
– Jo, men så blev det. Jag flyttade hem till mina föräldrar i Falköping för att jag ville inte skaffa någon lägenhet eftersom jag kanske skulle skriva på för något svenskt lag redan nästa vecka. Sedan dröjde det en bit in i juni innan jag skrev på för München. Det var ungefär det erbjudandet som kom.
– Jag trivdes fantastiskt bra där och det var en riktigt rolig säsong. Det var en underbar stad att bo i samtidigt som hockeyn gick bra. Hockeyn kanske är ett steg ner jämfört med SHL, men ändå en ganska hög nivå. Jag fick verkligen en nytändning där.

Den första maj 2013 meddelar sedan Örebro att man har värvat den tidigare JVM-backen.
– Jag nappade direkt. Dels hade jag nära hem även om jag kanske inte är så hemmakär. Men det är alltid skönt att mamma och pappa kan komma och kolla. Dels kändes Örebro som ett roligt äventyr, att få komma till en klubb som verkligen ville satsa.
– Örebro hade just gått upp då och allt hade gått väldigt snabbt för klubben. Jag minns då jag spelade i Skövde så spelade vi mot Örebro i Division 1. Både var ganska hårt satsande lag som ville gå upp i Hockeyallsvenskan och vi möttes i kvalet.

Redan under sin andra säsong i Örebro får Viktor Ekbom chansen till spel i Tre Kronor.
– Jag trivdes väldigt bra i Örebro och vågade ta för mig ute på isen. Då jag var i Linköping kändes som att jag hade mer i mig, men att jag inte vågade plocka fram det. Det kanske låter konstigt, men det blir som att jag hamnade i en komfortzon och spelar ”safe”. Jag tog inte dom här extra besluten utan spelade mer för att bara överleva dagen. 
– Första säsongen i Örebro höll vi till i botten samtidigt som det var för mig att acklimatisera mig till svensk hockey igen. Andra säsongen gick det bra för laget, mycket bättre än vad vi själva kanske trodde att det skulle gå. Då blev det enklare för att spela ut och våga lite mer. Samtidigt kände jag att jag fick förtroende vilket man självklart växer av.

Innan vi dricker upp sista skvätten kaffe så avslutar vi med att prata om vilka målsättningar Örebro har för resten av säsongen.
– Vi pratar om slutspel. Vi är medvetna om att det kommer bli tufft, men det är vad vi siktar på och något som jag hoppas innerligt på så inte min säsong är slut. Självklart vill jag inte avsluta säsongen med att spela negativt kval. Det tror jag ingen spelare eller lag vill göra.