Bara fem män har iklätt sig Tre Kronor-tröjan fler gånger än honom. I veckans Old School Hockey möter vi Mats Waltin, som ser tillbaka på sin långa karriär – som bland annat innehöll 236 landskamper

Backar vi bandet till 2016 hittar vi en Mats Waltin som precis varit med och tagit tillbaka Södertälje till Hockeyallsvenskan. En resa som han började med att åka ut med samma klubb. Men i ärlighetens namn ska sägas att det är inget ok som han behövde bära i och med att han bara fanns med kring lagets fem sista matcher i Kvalserien förra säsongen

Strax därefter blev det annat ljud i skällan. Efter storseger mot Borlänge blev SSK klara för avancemang, trots att två omgångar av kvalserien återstod. I en intervju med hockeysverige.se  berättade han då om bakgrunden till avancemanget.
– Det vi pratade med spelarna om då var att ändra träningskulturen och börja i den änden, att inte prata så mycket utan göra saker. I det skedet försvann det här tänket med att sätta upp mål. När vi sedan kom närmare säsongen kom det upp att sätta upp några form av mål. Där hade Martin (Karlsson) ett jäkla bra upplägg med en form av delmål, en periodisering av delmål med poäng. Den här ”Martinmodellen” köpte spelarna rakt av. Det handlade om att samla poäng i sex matchers perioder.

Mats Waltin är en av få som spelat över 200 matcher i Tre Kronor.

Mats Waltin har också en bakgrund som spelare i Södertälje. Det blev seniorhockey i IK Göta innan han kom till klubben i ”kringelstan”, och senare även blev ”Super-Mats” i Djurgården 1979. Han är även medlem i den exklusiva 200-klubben som innebär att du spelat minst tvåhundra matcher med Tre Kronor.
– Djurgården har alltid varit min klubb. Jag tror att jag bara var fem eller sex år då de första lagbilderna kom upp ovanför sängen hemma i Farsta, berättar Waltin med ett skratt för Old School Hockey då han ska berätta om sin karriär som spelare:
– Vi var ett gäng som spelade fotboll i Olympia. Han som var ledare hos oss i fotbollen, Roger Botén, var även ledare i Djurgårdens C-pojkar i hockey där många av Olympiakillarna redan spelade. Så det blev ganska naturligt för mig att följa med över dit

Som ung i Göta.

Mats Waltin var inte bara framgångsrik inom ishockeyn som junior. Han var även juniorlandslagsman i fotboll.
– Då spelade jag för Brommapojkarna i fotboll. Jag hade även spelat under en väldigt kort tid i ett av ungdomslagen i Djurgården. Många av mina lagkamrater i Göta spelade i BP så även jag kom att spela där.
– Varför det blev så att jag lämnade Djurgården för Göta i hockeyn var som så att det var inte speciellt bra inom Djurgårdens ungdomsverksamhet då. När det här gänget från BP började spela hockey i Göta hängde jag på för just den klubben hade en väldigt bra ungdomsverksamhet under dom här åren och väldigt många bra ledare. Jag spelade i Göta från det att jag var fjorton år fram till det att jag var nitton.

Vilken ambition hade den gamla storklubben IK Göta vid den här tiden?
– Målet var nog att fortsätta vara en etablerad klubb i serien just under allsvenskan, som det hette då. Det var en väldigt familjär klubb där klubbkänslan var väldigt påtaglig. I början spelade och tränade vi faktiskt på Stockholms Stadion. Vi bytte om på Östermalms IP och sedan sprang man över till Stadion där de hade en rink vid ena kortsidan på vintrarna.
– Det var först 1969 som vi flyttade upp till Stora Mossen och tränade i det här barracudatältet som man då hade satt upp där.

VÄRVAS TILL SSK

Efter några mycket lyckade år i IK Göta får allsvenska Södertälje SK upp ögonen för unge Mats Waltin och värvar honom över till klubben.
– Det var Einar ”Kiosken” Granath som värvade mig till SSK. Han satt med i deras sportkommitté vid den här tiden. Hur det kommer sig vet jag inte men jag har alltid sett upp till Kjell Svensson som person och jag ville verkligen ha honom som min tränare samtidigt som Scaniarinken var ny då och väldigt omtalad för att det var en fin arena.
– Lite komiskt i det hela är att tre veckor efter att jag skrivit på för Södertälje säger Kjell Svensson upp sig för att bli förbundskapten i stället. Vi fick Hans ”Tjalle” Mild som tränare efter Kjell och han var mycket bra han med.
– Totalt blev det sex säsonger i klubben och redan första året var vi väldigt nära att vinna SM-guld. Leksand vinner tyvärr guldet på bättre målskillnad efter att Stig Salming gjort självmål mot Leksand i slutet av den sista och avgörande matchen.

I SSK-tröjan.

Hur upplevde du dina sex säsonger i Södertälje?
– Mycket darriga! Vi bytte tränare väldigt ofta och Rickard Fagerlund, som då var ordförande i klubben, satte upp visioner och mål som vi aldrig kunde nå upp till. Allt kändes osäkert och trots att ”Stisse” Johansson, Mats Hysing, Dick Yderström, ”Hasse” Carlsson med flera var många år i klubben blev det aldrig någon kontinuitet i laget. Det var egentligen bara den första säsongen som vi var riktigt bra. Sista året i klubben åkte vi dessutom ur elitserien.
– Jag vill också säga att vi hade väldigt mycket roligt under dom här åren och att jag trivdes trots allt mycket bra i klubben.

Säsongen 1975/76 tilldelas Mats Waltin Guldpucken som ett bevis på att han var säsongens bästa svenska spelare.
– Vi hade det väldigt jobbigt i SSK under den här säsongen och jag tillsammans med Björn ”Böna” Johansson fick väldigt mycket istid. Visst är det kul att få spela mycket men det sliter väldigt hårt också och jag var väldigt sliten i slutet av den säsongen. Jag tror att jag gläds mer nu några år efteråt åt utmärkelsen än vad jag gjorde då.

Var det i Södertälje som du omskolades till back?
– Som ung spelare i Göta spelade jag back i juniorlaget och forward i A-laget. Så det var ingen nyhet för mig att spela back. Om man ska lyfta fram någon ledare som placerade mig som back för gott så var det i så fall ”Tjalle” Mild.

Hur lockades du till Djurgården inför säsongen 1978/79?
– Djurgården, liksom Södertälje, hade haft några instabila år och bland annat varit nere och vänt i division 1. Nu hade politikern Ulf Adelsohn tagit över som ordförande och Djurgården skulle göra en storsatsning där vi i miljonkedjan ingick. I den var det förutom jag även Tord Nänsén, ”Bosse” Berglund, Håkan Dahllöf och Anders Kallur.
– Det var ”Benke” Broberg och Hans Svedberg som kontaktade mig när Södertälje åkte ur elitserien och jag tyckte att det lät inspirerande att få vara med på den här resan.

FÅR SMEKNAMNET ”SUPER-MATS”

Mats Waltin kommer in i ett Djurgården som redan under hans första säsong i klubben går till SM-final mot Modo. Waltin själv hyllas stort i media och får smeknamnet ”Super-Mats”.
– Det var ju väldigt stort att få vara med om att gå till final direkt även om vi förlorade i den tredje och avgörande matchen. Vi hade ett väldigt bra lag men tyvärr fick Anders Kallur en revbensskada redan i den första finalen vilket givetvis försämrade våra möjligheter till att vinna SM-guld.

Hur minns du tillbaka på det enorma intresse som det var kring Djurgårdens hockey vid den här tiden?
– Som en väldigt rolig tid givetvis. Vi hade ett enormt starkt stöd vilket det ofta blir i Stockholm då ett lag går till final. När det börjar närma sig finalen började folk i stan röra på sig och de blåa, gula och röda halsdukarna började komma fram.
– Stockholmarna är lite svårflirtade till en viss nivå vad det gäller hockey, men då allt kopplas på och Hovet eller Globen är utsålt så finns det inget häftigare att uppleva som spelare.

Hur minns du tillbaka på guldåret 1983?
– Vi var väldigt nära att åka ur året innan då ”Leffe” Boork hade kommit in och förändrat hela lagets sätt att träna. Det starkaste minnet är annars när vi vinner den femte och avgörande finalen mot Färjestad i Scandinavium med 6-2. Det var ju ett SM-guld som jag hade trånat efter så lång tid och nu hade vi vunnit. En häftig känsla som är svår att beskriva.
– Ett vidrigt minne från finalerna är hur fansen hånade Håkan Loob. Tidigare hade det funnits ganska oskyldiga ramsor från läktarna om att någon var en sopa och så vidare, men nu var det något helt annat. Jag vill inte ens nämna vad publiken skrek, men det kom att bli startskottet för ett mycket hårdare klimat på läktarna. Hela grejen var i mina ögon jävligt olustig.

Som 32-åring flyttar du till Schweiz för spel i Lugano. Var det för att varva ner från topphockeyn?
– Jag hade möjlighet att flytta till Atlanta Flames i NHL 1978, det som senare blev Calgary Flames, men jag kunde inte se mig själv spela i NHL. Då var NHL jäkligt tufft och hur skulle jag med mina 178 centimeter klara mig där? Jag kunde ju knappt tacklas, skrattar Waltin.
– Jag stannade i alla fall hemma för att göra klar min idrottsutbildning i stället. ”Lill-Kenta” Johansson hade åkte ner till Schweiz och där fick han John Slettvoll (tidigare Andersson) som tränare. Laget behövde en back till och alla fyra i vår familj var sugna på något nytt. Vi fick förfrågan vid rätt tidpunkt och vi stannade tre säsonger i Lugano.

”TRIVDES FÖRBANNAT BRA I SCHWEIZ”

Mats Waltin gör efter sina tre år i Lugano även två säsonger i Zug.
– Det var just det här som jag eftersökte och vi trivdes förbannat bra i Schweiz. Visst var det och är fortfarande en väldig press på de utländska spelarna i schweiziska ligan, men jag gillar att spela under press. Jag fick även vara med som tränare och följa utvecklingen av deras hockey från en ganska låg nivå till idag då man är ett av Europas bästa länder.

Hur mycket influerades Schweiz som hockeynation av alla svenska ledare som jobbat i landet?
– ”Virus” Lindberg, John Slettvoll, Dan Hobér med flera satte givetvis sin prägel på organisationen kring hockeyn. Framförallt tog ”Virus” med sig mycket från den svenska modellen till dom år som han jobbade inom Schweiz ishockeyförbund.

Under åren i Djurgården.

Du rundade av dina år som spelare med ett år i Djurgården och ett år i Södertälje. Var det ett tack för tidigare säsonger?
– Nej, inte alls. Vi i familjen hade bestämt oss för att flytta hem till Enhörna och jag blev faktiskt ganska förvånad då Djurgården hörde av sig med en förfrågan om jag ville spela där. Jag var fortfarande väldigt spelsugen så jag tackade ja direkt och jag kan inte säga annat än att de här två åren var jäkligt roliga.
– Jag hade ett annat lugn och fick en annan distans till hockeyn. Jag hade erfarenheten från många år som elitspelare med ålderns rätt, men ändå fick jag spela och umgås med de unga nya killarna.

Var det givet att du skulle bli tränare efter åren som spelare?
– Ja, på något sätt var det så. Jag hade nog alltid tyckt att det var intressant med rollen som tränare och jag ville vara med och uppleva den. Första åren som assisterande tränare i Södertälje var väldigt nyttiga.
– Mitt första tränarjobb som ensam ansvarig tränare, som var för Davos, var ändå väldigt speciellt. Det var nu som jag själv fick styra upp hur jag ville att det skulle se ut.

Vad var det i kemin mellan dig och Hardy Nilsson som gjorde er så framgångsrika med Djurgården?
– Jag minns att jag, Hardy och K-G Stoppel, som då kom från Djurgårdens juniorlag, åkte till Norge innan vi skulle börja jobba. Då hade vi inte en susning om hur vi skulle jobba tillsammans. ”Järlan” (Jan Järlefeldt) var med som ordningsman för oss och jag minns att vi var jäkligt seriösa.
– Vi satt i en konferenssal med papper framför oss och diskuterade om hur vi skulle spela. Ingen av oss gillade direkt tanken på att ställa upp alla som en mur för att försvara oss. Vi hade nog en ganska likvärdig syn på hur vi ville att det skulle se ut i stället och på den vägen körde vi på.

Har du och Hardy Nilsson pratat om att hitta nya gemensamma tränarjobb framöver?
– Nej, det är ingenting som vi pratat om alls. Det var rätt grej just då och vi hade ett riktigt skönt samarbete under dom här åren. Vi hade förbannat roligt tillsammans även om vi är två väldigt olika personligheter, men båda hade en bra distans till vad vi höll på med och det blev väldigt många skratt då vi jobbade tillsammans.

Waltin var van att bära Tre Kronor på bröstet.

Debuten i Tre Kronor?
– Jag var nitton år och då var faktiskt Kjell Svensson förbundskapten. Vi spelade mot Finland på Hovet i en match där det mest var spel tre mot tre i hela matchen i en riktig skräpmatch. Ibland så blir det sådana här ”hatmatcher” mellan Sverige och Finland och det här var en sådan.
– Annars minns jag bäst då vi dagen innan träffades på Hotell Opalen i Göteborg och jag gick runt och hälsade på Ulf Sterner, Håkan Wickberg och de här killarna. Det var jättestort eftersom det var de här spelarna som jag alltid hade sett upp till. Nu var jag själv en av dem.

Hur minns du tillbaka på den första Canada Cup- turneringen?
– Jag brukar säga att när vi slår AIK som C-pojkar i St. Erikscupsfinalen och Canada Cup 1976 är mina två största upplevelser som hockeyspelare. Ni förstår när man satt där i Maple Leafs Garden med lite fjun under näsan och fick uppleva här hyllningarna av Börje Salming, det var häftigt. Sedan började ju matchen på ett grymt häftigt sätt med att Salming får göra 1-0 på ett direktskott efter ett pass av ”Böna” Johansson.
– Vi gör bara en halvbra turnering men ändå var det väldigt speciellt eftersom alla de bästa var med för första gången. Bobby Orr, Phil Esposito, Bobby Hull och så vidare.
– Jag spelade även i Canada Cup 1981 då ”Ankan” Parmström var förbundskapten. Givetvis var det en kul turnering det med, men den första turneringen var ändå något speciellt. Resultaten 1981 var liksom 1976 inte heller speciellt bra.

”VI TRODDE HAN SKOJADE”

Vid OS i Lake Placid 1980 inleder Sverige med att spela 2-2 mot USA. En katastrof just när slutsignalen går men en stark insats med facit i hand.
– Jo, jag minns att man kallade det för ett jättefiasko att vi tappade poäng mot ett jäkla collegelag från USA. Tommy Sandlin hade varit och tittat på deras träning dagen innan vår match. På genomgången innan matchen börjar Sandlin med att säga: ”Vi kommer inte ha en chans idag för jag har aldrig sett ett mer skridskostarkt och skickligt lag”. Vi trodde han skojade, men det visade sig att han skulle ha rätt som vanligt. USA hade ett gäng som bara gasade på. Dom brydde sig inte vilka dom spelade emot. Det var bara full gas som gällde.
– Det var häftigt då vi satt i omklädningsrummet under matchen mellan USA och Sovjet och väntar på att vår match mot Finland ska börja. Vi satt bara och väntade på att hallen skulle rasa ihop för ett sådant liv var det.

Mats Waltin kom att spela i åtta VM-turneringar, två OS och två Canada Cup.
– Canada Cup 1976 är givetvis den största turneringen, men en annan rolig turnering var hemma-VM 1981. Vi spelade jäkligt bra och gick till final mot Sovjet. Det var jämnt i första perioden men sedan drog ryssarna ner brallorna på oss rejält och vann med 13-1. Trots det så gör vi en ganska bra turnering.

Med den mustiga mustaschen på överläppen.

VM i Wien 1977?
– Det var också en alldeles speciell turnering. Vi lyckades slå omöjliga ryssarna två gånger men ändå vann vi inte guld eftersom vi förlorade mot Tjeckoslovakien som i sin tur sedan vann turneringen. ”Virus” Lindberg, som var förbundskapten då, hade tagit med sig ett gäng unga spelare dit ner och det jag minns bäst är hur bra Göran Högosta och Roland Eriksson var då vi slog ryssarna.
– Man sa skämtsamt att det var lättare att komma in i Tre Kronor än att åka ur det samma. Det låg ganska mycket i det och jag vill verkligen hylla ”Virus” för det modet han visade inför den här turneringen då han vågade satsa på ett helt nytt lag. Vilka visste innan turneringen vilka exempelvis Lars Zetterström, Lars Lindgren och ”Djura” Olsson var?

I den här turneringen skämde Kanada ut sig å det grövsta med ideliga överfall och hot mot i första hand spelarna i Tre Kronor och Sovjetunionen.
– Kanada hade en kille som hette Wif Paiment som började matchen mot oss med att göra en spearing på Kent-Erik Andersson. Vi fick beskedet då han låg där på isen att han antagligen hade spräckt mjälten. Sedan var det Phil Esposito och Stig Salming som rykte ihop i hotellets matsal. Hela tiden eldade den där advokaten, Alan Eagleson, på och fjantade runt och skrek ”fucking swedes”.
– Vi råkade nog inte värst ut trots allt utan jag vet att det var slagsmål i spelagången då Kanada mötte Sovjet. Man var till och med in i ryssarnas omklädningsrum och slängde saker på redan skadade ryssar. Jag tyckte nog hela grejen var ganska obehaglig, men samtidigt väldigt larvig.

Med tanke på den fina karriär du har haft, hur högt rankar du avancemanget med Södertälje från Division 1 till Hockeyallsvenskan?
– Jag fick samma fråga efter matchen mot Borlänge och jag satte den spontant då som en topp fem känsla. Jag står för det även med distans till det. Just med tanke på hur säsongen började med förutsättningarna vi hade och oerfarenheten. Samtidigt med sorgen och besvikelsen som fanns efter degraderingen.
– Vägen har varit så krokig och det som alla har gått igenom…, jag kan absolut känna det som topp fem, avslutar Mats Waltin som numera bor i Leksand.

TV: Peter Forsbergs mest klassiska aktioner i NHL