Senaste nytt
Spelarövergångar
En svensk målvaktslegendar – Old School Hockey Wille Löfqvist
I oktober 2016 gick en av svensk hockeys bästa målvakter och största profiler, William Löfqvist, ur tiden. I veckans Old School bjuder vi er på en intervju där han berättar om sin karriär. Intervjun gjordes något år innan han somnade in.
Under Thure Wickbergs tid vid rodret i Brynäs var det inte många som trodde att en kille från Strömsbro skulle komma att bli en av de starkaste profilerna i föreningen. Hockey- och golfspelaren William Löfqvist värvades till Brynäs från just den bittra rivalen Strömsbro redan 1968.
– Efter att jag slutat spela i Brynäs har jag varit lagledare till och från i klubben några säsonger, men framför allt har jag fram till och med 2011 drivit restaurangen i Gavlerinken.
– Jag är verkligen privilegierad som fått chansen att jobba tillsammans med det här laget som Brynäs har idag och att ha Micke Sundlöv som min närmsta chef. Jag roade mig häromdagen med att titta på alla lagbilder med Brynäs där jag själv varit med och jag vill nog säga att det här laget, med Calle Järnkrok, Johan Larsson, Jakob Silfverberg med flera, är det bästa som jag har tillhört.
Under tiden i Strömsbro.
För att lära känna Löfqvist lite närmare måste vi resa tillbaka till Strömsbro, lite nordöst om Gävle. Ni vet där Gävle Golfklubb huserar. Det var nämligen där som Brynäs mesta mästare bland målvakter växte upp.
– Det stämmer. Jag spelade i Strömsbro fram till och med juniorlaget innan jag gick över till Brynäs. Rivaliteten mellan Strömsbro, Gävle och Brynäs var ganska utbredd när jag växte upp. ”Godis” (Gävle GIK) vann SM 1957 och var störst till en början. Då var det väl rivalitet mellan dom och Strömsbro i första hand. Senare kom ju ”Godis” att åka ur allsvenskan och då handlade det mer om att det fanns speciella spänningar mellan Strömsbro, där jag spelade, och Brynäs.
Kunde det hända att du umgicks med killarna från Brynäs?
– Jag tror inte att man gjorde det naturligt i alla fall. Gavlerinken stod klar 1967 och det var i samma veva som jag flyttade till Brynäs. Innan dess kan jag inte påstå att jag kände någon i Brynäs även om jag visste vilka killarna i laget var.
– Fast jag tror inte att det enbart handlade om rivalitet mellan klubbarna. Det var nog mer naturligt eftersom vi i Strömsbro bodde ungefär på samma ställe medan Brynäskillarna bodde och höll ihop på sitt håll.
– Den i Strömsbro som hade respekt med sig hos brynäsarna var ”Masen” (Bertil Karlsson) eftersom han var världsmästare 1962 och var stor och tuff i sitt sätt. Vi båda kom till Brynäs samtidigt och jag hade nog lite nytta av det eftersom jag kunde ta lite rygg på honom i början.
Även Leif ”Honken” Holmqvist kom från Strömsbro. Hann du träna tillsammans med honom innan han flyttade till AIK eller var det i första hand du och Bengt-Olov Andreasson som kamperade ihop under Strömsbrotiden?
– Jag var junior när ”Honken” spelade i Strömsbros A-lag. Det hände att jag fick vara med och träna med A-laget fast det var oftast då han var i väg på något landslagsläger eller var skadad.
– Precis som du säger så var det oftast jag och Bengt-Olov som tränade tillsammans och delade på matcherna. Vi spelade ungefär lika många matcher var, men i kvalserien 1966/67 fick jag stå mest matcher och det fungerade väl ganska bra för mig.
– Bengt-Olov var annars en större talang än jag, men vad jag kan minnas så var det aldrig aktuellt att han skulle gå till Brynäs.
Norra kvalserien säsongen 1966/67 innehöll förutom Strömsbro även Teg, Traneberg och Rönnskär. Inför sista omgången var mer eller mindre både Teg och Strömsbro klara för allsvenskan nästa säsong. Traneberg, med legendarer så som Rolf ”Mackan” Pettersson i laget och både Hans och Stig Tvilling som tränare, var tvingade att slå Rönnskär på bortaplan samtidigt som Strömsbro förlorade stort mot Teg uppe i Umeå.
– Vi vann där uppe ganska stort. (Leif ”Lill-Huge” Eriksson gjorde två mål liksom Lars Molander. Rolf Larsson, Hans-Erik Fernström och Olle Westlund ett var). Jag har någon bild här hemma där Fernström och jag jublar tillsammans. I Teg spelade bland andra Inge Thörnlund och han var ju också från Gävle.
– Det roliga med den här kvalserien var att vi vann hela serien på bättre bokstav.
???
– Jo, om du tittar på sluttabellen har vi och Teg exakt samma målskillnad och samma poäng. Men Strömsbro började på S och Teg på T vilket gjorde att vi slutade etta i tabellen. Det blev bara en säsong för Strömsbro i allsvenskan och just säsongen 1967/68 är faktiskt den senaste då Gävle hade två lag i den högsta serien.
– Vi hade en hel del duster med Timrå och Teg den säsongen om vilka som skulle åka ur Allsvenskan. Det blev till slut vi och Teg eftersom vi helt enkelt inte hade nog bra lag att spela där.
– Efter den säsongen flyttade jag och ”Masen” (Bertil Karlsson) till Brynäs samtidigt som Inge Hammarström valde att lämna Timrå för att även han flytta ner hit till Gävle och spela för Brynäs.
När ”Wille” Löfqvist berättade hemma att han skulle spela för Brynäs kommande säsong var ”Willes” pappas kommentar ganska tydlig: ”Jaha, var ska du bo framöver?” Pappa Löfqvist var inbiten strömsbroare, men vi kan lugna er läsare med att berätta att ”Wille” fick bo kvar hemma i pojkrummet, bara han inte satte upp några Brynäsbilder på väggen.
”Wille”, övergången till Brynäs sägs ha varit en avbetalning för ett par målvaktsbenskydd, stämmer det?
– Priset för ”Masen” var 15 000 kronor och det skulle täcka en skuld som Strömsbro hade till Snögrens Sport. Nu var skulden på 16 500 och Brynäs skulle därför få ta vilken spelare man ville i Strömsbro för 1 500.
– Lennart Jansson var kassör i Brynäs då och han sa att dom tar målvakten, ”Löfgen eller vad han heter, men då vill vi att han tar med sig sina nya målvaktsbenskydd för dom är i alla fall värda femtonhundra”. Hur mycket sanning det ligger i den här berättelsen vet jag faktiskt inte, men jag tror att den stämmer rätt så bra.
Hur togs du som före detta spelare i Strömsbro emot av Lennart ”Tigern” Johansson, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Hans ”Virus” Lindberg, Håkan Wickberg och dom här killarna?
– Som alla andra utbölingar. Jag visste att man skulle hamna bland ett gäng idioter. Det var ett jäkligt tufft klimat i Brynäs vid den här tiden och det gällde att överleva första veckorna i klubben.
– Klarade du väl av det blev du omtyckt och respekterad av killarna.
Debuten i Brynäströjan borta i Finland i en träningsmatch blev lite annorlunda för ”Wille” Löfqvist.
– Vi ledde med 7-0 och matchen led mot sitt slut. Det kändes ganska bra eftersom jag hållit nollan i min första match i min nya klubb. Då tar ”Tigern” pucken och åker ett par skär fram emot mig och drar till ett slagskott upp i krysset. Han tyckte att jag kunde bli för kaxig om jag höll nollan i min debut. Ett gäng idioter alltså, skrattar Löfqvist.
– Det där skakade man av sig ganska snabbt och i stället blev det en kul grej att prata om i omklädningsrummet och så här efter att man slutat spela.
Inledningsvis spelade du utan ansiktsmask, men blev senare ”tvingad” på en mask. Det här var något som bland andra ”Honken” Holmqvist och Christer Abris reagerade ganska stark emot. Var det en svår omställning?
– Inte så stor som vi ville göra gällande i alla fall. Självklart var det idiotiskt av oss att göra allt för att slippa mask. Jag minns vid VM 1971 så sköt ”Prosten” (Stefan Karlsson) ”Honken” i huvudet så att jag fick komma till VM i stället.
Det var väl inte avsiktligt?
– Det vet man aldrig. Du får fråga ”Prosten” om det, men med tanke på den Brynäsanda som fanns i klubben så ska man aldrig vara säker, ha ha…
– Vid VM 1973 hade jag en halvmask. Då var det ännu inte obligatoriskt med mask och den täckte bara halva ansiktet. Efter det började jag med den här Coopermasken och tur är väl det.
Willie Löfqvist.
”Wille” Löfqvist vann sitt första SM-guld 1970. Guldet säkrades redan i den näst sista omgången uppe i Leksand där Brynäs besegrade hemmalaget med 4-1. Målskyttar inför drygt 7 000 åskådare var Lars- Åke Sivertsson, Tord Lundström, Jan-Erik Lyck och Håkan Wickberg. Leksands mål gjordes av Dan Söderström.
– Var det i Leksand och jag släppte in ett mål i en sådan viktig match? Det är för jäkligt. Uppriktigt sagt kände jag nog mer lättnad än glädje efter det guldet liksom gulden 1971 och 1972. Det var en otrolig press på oss att vinna och vi gjorde egentligen bara det som förväntades av oss. Det blev inte direkt speciellt mycket champagne dom åren.
– Guldet 1976, då vi vinner mot Färjestad, upplevde jag nog mer glädje. Fast guldet 1980 var trots allt störst eftersom ingen trodde på oss den säsongen.
Vad var hemligheten till guld-eran på 1970-talet?
– Många bra värvningar. Klubben hade en filosofi att hela tiden försöka värva landets bästa juniorer. Stig Östling är ett exempel. Det är inte många backar som varit bättre än honom i Sverige. Han fick även pris som Sveriges bästa junior 1968. Dessutom värvade man Stig och Börje Salming liksom Inge Hammarström. Det i kombination med kedjor som exempelvis den med Lars-Göran Nilsson, ”Virus” Lindberg och Janne Lyck eller kedjan med Håkan Wickberg, ”Posten” Karlsson och Tord Lundström gjorde att vi hade ett komplett lag. Nu höll jag på att glömma kedjan med ”Tigern” Johansson, Lars-Åke Sivertsson och Inge Hammarström, men självklart var även den väldigt viktig.
– Sedan tror jag att vi tränade mycket mer än andra lag. Ofta kunde träningarna vara nervösare att gå till än matcherna eftersom man visste hur tufft det skulle bli. Men jag är verkligen oerhört tacksam att fått spela med alla dom här vinnarskallarna som Tord, ”Tigern” med flera.
Vi talade tidigare om rivaliteten mellan klubbarna i Gävle, men hur viktig var rivaliteten med Leksand under dom här åren?
– Leksand var ju med och vann SM-guld tre år. Självklart var det roliga matcher. Dels var det nära att åka dit och dels åkte vi gärna dit och tog med oss två enkla poäng hem till Gävle.
– Även om vi spelade tillsammans i Tre Kronor fanns det en klar skiljevägg mellan Brynäs och Leksand då det var match. Det spelade ingen roll om det var i elitserien eller i någon annan cup som vi möttes, det var alltid otroligt hårda och tuffa matcher mellan oss.
Tommy Sandlin
Hur viktig var Tommy Sandlin för Brynäs under dom här åren?
– Tommy kom ju in som tränare efter halva säsongen 1968/69. ”Masen” Karlsson hade kört på ordinarie tränaren Nils Bergström så han bröt ett revben och inte kunde fortsätta. Då plockadesTommy upp från Brynäs juniorlag där han varit tränare.
– Det kan inte varit lätt att gå in till Håkan Wickberg, ”Tigern”, Tord och dom här grabbarna och tala om i vilka bågar han tyckte dom skulle åka. Han var som en prao i början men byggde på sig erfarenhet allteftersom och blev så småningom Sveriges kanske bästa tränare. Hans största styrka var nog trots allt att han hade den där förmågan att lyssna på folk och ta till sig det dom sa.
SM-guldet 1980 nämnde du tidigare som det mest överraskande av alla dina guld. Ni var inte direkt favoriter inför finalerna mot Västra
– Det svåra var nog inte att vinna själva finalen. Jag trodde nog aldrig att Frölunda skulle kunna besegra oss eftersom dom hade ett ännu sämre lag än oss. I stället var den stora överraskningen att vi tog oss till final.
– I den sista omgången räckte det med att AIK eller Djurgården vann matchen mellan de båda lagen för att ta sista slutspelsplatsen. Vi hade HV71 borta och vann samtidigt som det blev just oavgjort på Johanneshov. Helt otroligt. Sedan slog vi ut Leksand i semifinalen ganska klart och dom var ju favoriter till att vinna guldet det året.
Vad kom Guldpucken 1972 att betyda för dig?
– Jag var tredjemålvakt i OS 1972 men samtidigt bästa spelaren i landet, märkligt. Guldpucken är det finaste hockeypris du kan få i landet så visst var det stort och några bra matcher måste jag gjort den säsongen, trots allt.
Billy Harris var förbundskapten vid OS 1972, fick du någon förklaring till varför han inte gav dig chansen i OS eller VM det året?
– Nej. Uppriktigt sagt har jag aldrig pratat med Billy Harris. Jag gjorde en relativt bra säsong det året och borde varit aktuell för Tre Kronor, men, som sagt var, jag har aldrig pratat med honom.
VM 1971 kom att bli William Löfqvist VM-debut. En turnering där förbundsordförande Helge Berglund gick ut och kallade förbundskaptenen Arne Strömberg och hans landslag för ”betalda drängar” efter att laget förlorat till Västtyskland.
– Det var då som ”Prosten” träffat ”Honken” med en puck i ansiktet så jag kallades ner till Schweiz som reservmålvakt. Vi spelade med Brynäs en träningsmatch mot USA:s OS-lag som turnerade runt i Europa samtidigt. Under matchen plockade Tommy Sandlin av mig och satte in Hasse Dahllöf i stället. Tommy kom och sa att det inte var något personligt utan att jag skulle gå och byta om och åka ner till VM istället eftersom ”Honken” skadat sig.
– Jag var ju inte speciellt berest och jag minns att jag höll på att gå vilse på flygplatsen i Zürich. Till slut satte jag mig bara ner och tänkte att nu skiter jag i det här. Tack och lov så kom en från förbundet och hämtade upp mig strax efteråt.
– Det var stort att komma med i landslaget och just till VM med tanke på att Arne Strömberg inte gillade oss brynäsare speciellt mycket. Christer (Abris) blev förstamålvakt och jag tror att det bara blev en match för mig i den turneringen.
– Christer var skadad inför sista matchen mot Sovjet och jag fick hoppa in. Det hade väl funnits lättare matcher att VM-debutera i och vi förlorade med 6-3. I alla fall så fick vi brons det året.
Var VM 1973 din stora turnering?
– Internationellt sätt, ja absolut. Där stod jag väl i princip hela turneringen efter att Christer blivit skadad och Curre Larsson kommit in som reserv. Vi vinner silver där i Moskva efter Sovjet.
– Jag hade spelat match mot Västtyskland i början av turneringen i en sådan där match som man brukar vinna med 4-2 och ändå få kritik (Sverige vann till slut mot Västtyskland med 8-2). Inför matchen mot Polen blir Christer skadad och då sätter förbundskaptenen Kjelle Svensson in mig resten av turneringen och det fungerade riktigt bra.
Blev du överraskad då förbundskaptenerna Tommy Sandlin och Bengt ”Fisken” Ohlson kallade in dig till OS-spel 1980 i Lake Placid?
– Nej, inte överraskad direkt. Jag hade gjort en väldigt bra säsong och det fanns egentligen inga andra än Pelle Lindbergh och jag som var aktuella. Det var trots allt den här säsongen som jag har känt mig som mest delaktig i ett SM-guld.
– Lika besviken som jag var 1972 då jag inte kom med till OS lika glad var jag 1980 då jag kom med i stället.
Ni inledde turneringen med att överraskande tappa ett poäng mot USA:s collegegrabbar. Var det grinigt i laget efter slutsignalen?
– Jag tycker nog aldrig att jag upplevt det som att det varit grinigt i ett landslag och inte efter den här matchen heller.
– Det är lätt att man glömmer att vi visste redan då att USA hade ett väldigt bra lag och det skulle ju visa sig under hela turneringen som USA till slut vann.
Såg du den då kallade ”The Miracle on ice” när USA vinner semifinalen mot Sovjet på plats?
– Ja. Vilken häftig upplevelse det var. Vilken stämning och vilket tryck. Helt fantastiskt.
I Tre Kronor har du bland annat kamperat ihop med killar som ”Honken” Holmqvist, Christer Abris, Curre Larsson, Hardy Åström, Pelle Lindberg, Göran Högosta med flera. Har det alltid fungerat smärtfritt att samarbeta med målvakter från konkurrerande klubbar?
– När jag växte upp ute i Strömsbro var ”Honken” min idol. Man hängde nere vid rinken och sprang där för att få chansen att hämta dricka eller hjälpa honom med något annat. När jag kom till landslaget fick jag äran att spela tillsammans med honom. Dessutom var det ”Honken” som jag fick ersätta vid VM 1971.
– Överhuvudtaget har det alltid fungerat bra med dom målvakterna som jag spelat med i Tre Kronor. Abris, Högosta… Vi har haft jäkligt kul och oftast bott tillsammans på resorna. Tyvärr blev det bara en turnering tillsammans med Pelle Lindbergh så vi hann inte lära känna varandra jättebra, men från det jag lärde känna av honom så var det en väldigt bra kille.
Har det varit aktuellt med NHL-spel?
– Nej, aldrig. Cincinnati i WHA hörde av sig men jag svarade direkt att jag inte var intresserad och jag har efter det heller inte va
rit intresserad av att spela i NHL.
Wille Löfqvist var inte bara en bra målvakt i mängden. Han fick även utstå en hel del kritik på tidigt 1970-tal för att han inte skulle ha en målvaktsstil som blev kritiserad.
– Det var väl så. Jag hade själv inga funderingar på det. Andra fick väl ha vilken uppfattning dom nu velade. Det var mycket snack om att jag jobbade annorlunda och att jag gjorde fel hit och dit, men jag tog ju puckarna så det måste väl ändå ha varit lugnt.
Vad var det du gjorde annorlunda, var det att du jobbade långt in i målet?
– Tommy (Sandlin) och jag gick igenom olika grejer och försökte utveckla målvaktsspelet. Vi hade inte heller målvaktstränare på den här tiden. Det där skötte jag själv tillsammans med Tommy.
– Det var inte så att jag alltid jobbade långt in i målet. Det var mer att avväga. Jobbar man längre in så tog man både pass och skott så att säga. Vi tränade mycket på att gå rakt bakåt och inte så hemskt mycket i sidled. Vi hade någon idé om att hamnar du lite utanför målet så blir det väldigt långt för att komma tillbaka och täcka upp målet. Backar du däremot och dom skjuter från andra sidan så har du bara halva målet kvar att täcka.
– Det här såg inte vi som att det skulle vara något fel i det eller annorlunda. Jag jobbade också långt ut, men samtidigt försökte jag undvika att jobba så om det inte behövdes.
– Jobbar fel…, alltså jag började i landslaget 1970 och slutade 1980 så väldigt fel kan det inte ha varit, säger Löfqvist med ett lätt skratt innan vi kommer in på lite allvarligare saker.
Det var nämligen förra sommaren det blev känt att den folkkära Brynäsmålvakten drabbats av bröstcancer.
– Jag hade opererat en höftkula och det blev bra. Sedan hade jag en knöl i bröstet, men jag grubblade inte så mycket mer på det. Men jag fick ont i andra höften också vilket gjorde att jag ville operera den också eftersom jag hade blivit så pass bra i den andra. Då visade sig att det inte var höftkulan utan det var metastas, bröstcancer. Det var så jag upptäckte den.
Hur gick dina tankar när du fick det beskedet?
– Jag fick beskedet tillsammans med min fru uppe på sjukhuset. Det for väl till i skallen just då, men ganska snabbt får man acceptera att det är som det är. Ganska tidigt bestämde vi tillsammans att vi inte skulle gräva ner oss. Utifrån det har vi kämpat på.
William Löfqvist har varit väldigt öppen med sin sjukdom och även deltagit i en stor kampanj mot bröstcancer. Något som har betytt mycket för kanske framförallt män med samma sjukdomsproblematik.
– Det är många som har visat uppskattning för att jag deltog i kampanjen, men det där känns inget konstigt för mig att vara med i.
– I just det här fallet, i och med att karlar inte får bröstcancer så ofta, så tyckte jag att det var angeläget av den anledningen. Att få folk att fatta om man har en knöl så ska man undersöka den. Nu var det dessutom någon som hade gjort det och som sedan ringde hit av glädje och tackade.
– När dom ringde om kampanjen tyckte jag att det var helt okej för mig, så det var inga konstigheter.
Idag mår Wille Löfqvist bra även om han ännu inte blivit helt friskförklarad.
– Jag mår bra, men jag har fått lite problem med synen eftersom det har satt sig lite där. Nu har man strålat det och lite grejer. Det är väl det som jag jobbar med nu, men fysiskt har jag inte haft något ont och även mått ganska bra en längre tid.
– Onkologen på Gävle Sjukhus och personalen där har varit helt fantastisk. Jag har fått bra behandlingar, bra läkare och så vidare. Det har faktiskt gått bra och det är bara att köra på.
– Däremot är jag inte friskförklarad från cancern. Det är fortfarande metastaser och grejer, men huvudsaken är ändå att jag mår bra och det måste jag ändå säga att jag gör.
Avslutningsvis, Wille, hur viktig har golfen varit i ditt liv?
– Jag spelade väldigt mycket golf när jag fortfarande spelade i Strömsbro och blev väldigt tidigt en så kallad scratchspelare och kom med till ett juniorlandslagsläger nere i Jönköping.
– I Brynäs blev det till en början inte mycket golf och jag föll snabbt ner till fyra i handicap. Det var först när jag började sköta min sommarträning lite mer självständigt som jag började spela golf på allvar igen.
– Efter att jag slutade med hockey spelade jag fem år som proffs och slutade faktiskt trea eller fyra på SM för proffs. Jag var även med i det som då hette Scandinavian Enterprise Open. Det gick ganska bra ett år och jag fick faktiskt äran och stå och putta på samma green som Seve Ballesteros och Bernhard Langer, vilket känns väldigt stort.
