SHL

En domares bekännelser: ”Inte ovanligt att man blir tilltalad som ‘sir'”

ANNONS

Är det skillnad på graden av respekt en domare får i Nordamerika kontra Europa? Ja, det tror i alla fall SHL-domaren Daniel Winge. Hockeysverige.se satte sig ned med Winge för att prata om klimatet för en domare i dagens hockey – och hur han bemöts olika av nordamerikanska respektive svenska spelare.
– Jag ska inte säga att man högaktar domaren på något sätt, men det är exempelvis inte ovanligt att man blir tilltalad som ”sir” av en amerikansk spelare, berättar Daniel Winge.

LEKSAND/ULLVI (HOCKEYSVERIGE.SE)
En domare får oftast medieutrymme när det är något under en match som inte fungerat som publik, ledare eller spelare hade hoppats på. Väldigt sällan får man externt uppskattning då domarteamet har gjort en bra insats.

Sverige har den kanske starkaste domarkåren inom ishockeyn i hela Europa. En av dom mest lovande är Daniel Winge, son till tidigare Leksandsspelaren Göran Winge. Han gör nu sin första säsong som huvuddomare i SHL efter att tidigare varit linjedomare i elitserien under flera säsonger. Hockeysverige.se bjöd Winge på kaffe i Ullvi i Leksands utkanter med utsikt ned mot Dalälven och frågade honom varför han började som domare.
– Jag kom aldrig med till intaget på hockeygymnasiet i Leksand så det blev aldrig så att jag spelade juniorhockey i Leksand. Det var då som jag började satsa på domarskapet, även om jag hade dömt ett par år innan också, säger Daniel Winge till hockeysverige.se och fortsätter:
– Jag räckte helt enkelt inte till som hockeyspelare och då fanns i stället det här benet att stå på och det är ingenting jag ångrar idag.

Vad var det tuffaste inledningsvis då du klev in på isen som domare?
– Jag var linjedomare under många år och det är bara fyra år sedan jag sadlade om till huvuddomare.
– Det som var tuffast i början var nog att jag dömde dom som var lika gamla eller äldre, vilket är ganska tufft när man är 14-15 år. Jag gick fortfarande i skolan och där träffade man killarna som spelade i juniorerna. Det var lite tufft.

Fick du en hel del pikar i skolan eller var det mer en känsla du hade?
– Visst var det så att jag fick pikar i skolan också. I Leksand spelade alla hockey så det fanns en hel del hockeyspelare i skolan.
– Vi var två domare på skolan. Det var jag och Patric Skoglund, alltså han som i dag är marknadschef på Leksands IF. Vi dömde ihop väldigt mycket och tillsammans gick vi upp till division 1, det som är Hockeyallsvenskan i dag, men sedan slutade han.

När vi ber Daniel Winge leta i sitt minnesarkiv om han kan minnas någon mardrömsmatch från unga år så hittar han faktiskt ingen. Men väl så har han fått lyssna till en legendarisk hockeytränares predikan efter en match.
– Jag kan inte komma ihåg just någon mardrömsmatch. Däremot minns jag att vi dömde en match i FM Mattsson Cup i Mora. Jag har för mig att det var en semifinal mellan Färjestad och Leksand. Bara det att jag och Patric fick döma en Leksandsmatch var helt otroligt egentligen.
– Där tog vi något beslut i slutet av matchen så att Leksand vann. Per Bäckman var tränare i Färjestads B-juniorer på den tiden. Efter matchen satt jag och Patric i kvartsamtal med Pelle Bäckman. Då var man kanske inte så kaxig, skrattar Daniel Winge.
– Nu minns jag inte vad han sa ordagrant, men han pratade väl inte direkt utan han skrek mest.


Foto: Bildbyrån/Anders Bjurö

”FINNS SPELARE SOM DET INTE ÄR NÅGON IDÈ ATT DE KOMMER FRAM”

Daniel Winge har alltså varit huvuddomare i fyra säsonger. Innan det hade han en lång karriär som linjedomare i elitserien. Det här tror han själv har varit nyttigt för honom då han sadlade om.
– Det har betytt väldigt mycket faktiskt. Just det här med att känna igen sig i tuffa situationer och att våga ta tuffa beslut. Det tror jag att man har med sig från dom åren.
– Dom här tio åren i elitserien som jag gjorde som linjedomare är ändå ingenting att leva på, men jag tror att man har mycket vunnet av det.

Med tanke på att du följt serien och spelarna under så många säsonger, hinner du under matcherna tänka på vem det är som kommer fram och snackar eller som agerar på ett speciellt sätt?
– Ja, det skulle jag nog säga att man gör faktiskt. Eller rättare sagt både och. Det finns spelare som man vet att det går att föra en bra dialog med. Sedan finns det spelare som man vet att det inte är någon mening att han kommer fram. Det blir helt enkelt inget bra.

Är inte det också en del av vad man kallar för ”känsla för spelet”?
– Absolut. Det är en del av spelet och hör till känns det som. Det är också vad som är en del av pirret i det här.

På den nivå som Daniel Winge dömer mestadels i dag, det vill säga i SHL, är man fyra domare på matcherna. Även som domarteam upplever man en stark lagkänsla enligt Winge.
– Jag skulle säga att man känner väldigt mycket lagkänsla. Nu är jag uppväxt med tredomarsystem och det var också en lagkänsla fast på ett helt annat sätt. Där var det en ensam, om man får kalla det så, stjärndomare. Då blev domarna också mer profiler jämfört med i dag då vi är fyra.
– När vi är fyra är det en otrolig lagkänsla och det är vi tillsammans som går ut och gör matchen ihop. Det är inte en som gör det själv och sedan är det två som blåser offside och icing. Här måste vi hjälpa till alla fyra.

Kan man vinna och förlora en match som domarteam?
– Absolut.

Kan du utveckla det?
– När man känner att vi har vunnit en match är då vi fått den precis dit man vill. Det handlar om att spelarna ska få göra upp om det och att vi inte ska märkas av speciellt mycket. Att vi ska ta dom utvisningar som är utvisningar och inte sätta oss själva i något problem. Alltså att man inte går in och börjar gissa sig till utvisningar och med det rent av förstör en publikfest. Då kan man istället känna att den matchen har vi förlorat tillsammans.
– Det här pratar vi också mycket om, att man vinner matcherna tillsammans och att man förlorar matcherna tillsammans. Det är aldrig en persons fel om det går år fanders utan det är teamets.

Det kan ses som att det är ganska tufft verbalt ute på isen, hur upplever du det klimatet?
– Jag skulle inte påstå att det är generellt tufft verbalt även om det visserligen kan vara det ibland. Det här har blivit mycket bättre genom åren och inte alls som när jag kom upp i elitserien i början av 2000-talet.

Är det skillnad på amerikanska och svenska när det gäller just snacket?
– Ja, så är det. För amerikanska spelare är domaren inte någon stor idiot, vilket ibland kan vara inställningen hos svenska spelare. Jag ska inte säga att man högaktar domaren på något sätt, men det är exempelvis inte ovanligt att man blir tilltalad som ”sir” av en amerikansk spelare. Det är mycket mer respekt skulle man kunna säga.


Foto: Bildbyrån/Peter Skaugvold

Finns det utrymme för tolkningar i regelboken?
– Ja, det vore konstigt annars. Skulle vi döma efter regelboken, svart eller vitt, så blir det inget bra.

Är en hakning alltid en hakning?
– Nej, det behöver absolut inte vara det. I dag börjar man bli skickliga på att skaffa sig en hakning. Spelare suger fast klubban lite snyggt med ena handen och sedan sitter den där. Om killen som satt upp klubban inte är snabb nog att släppa klubban då kanske det blir en hakning.
– Å andra sidan kan man vända på det och säga att det var ju han som satt dit den. Det där är faktiskt en jättesvår fråga.

Vilka regelbrott är svårast att koll på under matcherna?
– Jag skulle säga ”checking to the head”. Det går så otroligt fort där ute att du många gånger knappt hinner se om tacklingen träffar huvudet. Klart att det finns solklara fall, men när det går så fort kan man känna att en snygg vanlig tackling inte var någonting. När man sedan ser filmen i efterhand så är det en solklar ”checking to the head” som ibland kan rendera i fem till sju matchers avstängning. Då blir man verkligen varse om hur fel man så just när det hände.

Hur är känslan som domare när man missat en sådan situation?
– Klart att det inte är roligt att missa något sådant samtidigt är det inte roligt att missa någon utvisning egentligen.
– I dag har vi det så pass bra med situationsrummen och ”players safety” som fångar upp sådant här. Det enda som egentligen händer är att vi eventuellt kan missa en femminutersutvisning under matchen.

Efter att hakningarna och fasthållningarna minskat i svensk hockey så har farten i spelet ökat. Samtidigt har även tacklingar mot huvudet etcetera ökat, men om det har en koppling till varandra har Daniel Winge svårt att svara på.
– Intressant reflektion. Klart att man funderar själv på varför det blivit så mycket mer huvudtacklingar. Farten är en sak, självklart. Sedan tror jag att det handlar mycket om utbildningen kring att kunna ta en tackling, men givetvis också att visa respekten.
– Jag kan samtidigt ha full förståelse för spelaren att man inte alltid hinner tänka efter innan tacklingen sitter där, men jag har inget bra svar på varför huvudtacklingar har ökat så pass otroligt mycket.
– Det jag tycker är intressant inom svensk hockey är, man pratar om säkerhet och det ska vara skydd och så vidare, att man i vissa matcher får vi åka runt och titta efter tandskydd på vissa spelare och halsskydd på alla spelare. Kollar du borta i USA och Kanada, så mig veterligen, är du tvingad att ha tandskydd även om du har galler. Det har att göra med att du minimerar riskerna för hjärnskakningar eftersom man inte slår ihop tänderna på samma sätt. Därför har även pojklagsspelare tandskydd. Det här kanske är något som man kanske skulle börja titta på även i Sverige. Det kan vara ett steg att gå för att åtminstone få ner skadorna på huvudtacklingarna.

Vi ska avsluta Daniel, men jag måste få fråga vilken match som är den roligaste match du dömt?
– Det finns många, men jag hade som mål när jag började att få döma ett Junior-VM. Det lyckades jag göra 2010/11. Däremot dömde jag ingen av slutspelsmatcherna. Tittar jag istället på en enskild match så skulle jag säga AIK mot Djurgården då AIK gick tillbaka till SHL. Första mötet lagen emellan på Globen var i alla fall en av dom häftigaste matcher jag har varit med om.
– Mitt under nationalsången flög det in en bengal. Klart att det inte är något bra, men stämningen i Globen var helt otrolig. Man vart lite ställd av bengalen men det var tur att det hände mitt under nationalsången. Jag kommer ihåg att Jimmie Ölvestad åkte fram, plockade upp den och kastade ut den utanför rinken. Han hade kanske sett en och annan sådan tidigare.

Vad har du själv för mål med som domare, vad vill du uppnå innan karriären är över?
– Eftersom det är första säsongen som huvuddomare i SHL så är det att komma in i allting med fyradomarsystem. Sedan är det såklart att få döma en SM-final igen någon gång i framtiden, så är det. Man vill alltid ha den där sista matchen för säsongen.


Foto: Ronnie Rönnkvist

Den här artikeln handlar om: