Old School – Tord Lundström

Kirunaforward med 200 landskamper

Under större delen av 1970-talet, var Kirunasonen Tord Lundström en av svensk hockeys absolut bästa forwards och en av de stora profilerna i Brynäs dåtida dynasti. Lundström hann också med en kort och misslyckad NHL-sejour med Detroit Red Wings – som då var långtifrån dagens svensklag.
– Jag kom till ett lag i kris, säger Lundström om tiden i Detroit.

I dagens Old School ska ni få träffa en av medlemmarna i den så kallade 200-klubben inom svensk ishockey. 200-klubben innebär att man spelat minst 200 A-landskamper. Tord Lundström som spelat just 200 landskamper hade sin storhetstid i slutet av 1960-talet fram till slutet av 1970-talet.

Totalt kom även Lundström att spela hem inte mindre än nio SM-guld med Brynäs IF och var med som andre svensk i NHL-klubben Detroit Red Wings, där han spelade en säsong, 1973-74.

Du kommer, liksom så många andra hockeystjärnor, från Kiruna. Kan du ge en rimlig förklaring till det enorma hockeyintresset som måste finnas däruppe?
– En rimlig förklaring vet jag inte om jag kan ge dig och det är väl många som har sökt orsaken genom åren utan att ha kommit fram till något bra svar. En orsak är väl helt enkelt den att det inte fanns så mycket att göra för oss ungdomar i Kiruna förutom att idrotta. Ska man gå ännu längre tillbaka i tiden så var inte ishockeyn i Norrbotten riktigt välkommen in i övriga hockeysverige på grund av att det var för långa resor helt enkelt. Det var först i början på 1950 talet som Norrbottenslagen kom med på allvar.

Som ung grabb, vad hade du då för mål med din hockey?
– Intresset väcktes väl på allvar efter VM 1957 då ”Garvis” Määttä blev stor hjälte då Sverige vann VM-guld i Moskva. Jag kommer så väl ihåg hur vi hörde på referaten på radion hemma i Kiruna och då förstod jag att man kunde lyckas som hockeyspelare fast man kom från Kiruna.

Du spelade för Kiruna AIF, hur var stämningen när det var dags för klassiska derbyn mot IFK Kiruna?
– Den här konkurrens situationen mellan klubbarna var nog ytterligare en anledning till att det utvecklades så många bra hockeyspelare i Kiruna. Det är en väldigt idrottskunnig publik i Kiruna och det var alltid ”lapp på luckan” när det var derby. Men det var aldrig någon ”Stockholmsstämning” med bråk och så vidare kring matcherna.

Var det så att AIF var arbetarklubben med röd fana i klubbmärket och IFK var dom lite finare kvarterens lag?
– På den tiden var det arbetarna mot tjänstemännen vilket inte var alldeles ovanligt i brukssamhällen som Kiruna. Bland annat så har Sandviken ungefär samma historia har jag lärt mig.

När blev det aktuellt för dig att flytta ner till Brynäs?
– Jag kom till Brynäs 1963 och först var det Brynäsledaren Breit Hellman som skötte övergången men det var flera andra inblandade. Jag hade spelat några år i norrtvåan då Brynäs hörde av sig. Jag har för mig att alla tre Gävleklubbarna (Brynäs, Gävle GIK och Strömsbro) jagade mig. Brynäs var den minsta av klubbarna här i Gävle då och lite av lillebror. Även Södertälje och Skellefteå hörde av sig.

Hur var den så kallade Brynäsandan när du kom ner till Gävle, 1963?
– Den fanns redan då. Brynäs hade fått fram 5-6 egna talanger som dom byggde laget kring. Sedan kompletterade han med killar som ”Tigern” Johansson och några till.

Jag har läst om att du upplevde att många pratade utan att säga något?
– Ha ha… det var nog så att jag var en blyg norrlänning som kanske inte sa

Foto: Tord Lundström i London Lions.

så mycket vilket Gävleborna gjorde i stället men inget ont om folket här i Gävle för det, utan tvärtom.

Vilka fick du runt dig i samma kedja i inledningen?
– Första året så var det Håkan Wickberg och ”Lill-Strimma” Svedberg.

Vilka var annars dom du spelade ihop med mest under tiden i Brynäs?
– När ”Lill-Strimma” blev back så kom Kjell ”Pipis” Larsson in på hans plats. Men ”Pipis” flyttade senare ner till Rögle och då tog ”Prosten” Karlsson och senare Inge Hammarström den platsen.

Guld direkt i debutsäsongen

Av alla SM-gulden, går det att peka på vilket som var roligast eller kanske svårast att vinna?
– Den största överraskningen var nog det första guldet, 1964. Det var nästintill ett under att vi kunde vinna för Djurgården med Sven Tumba, ”Lill-Stöveln” Öberg, Rolle Stoltz, Lasse Björn , Ove Malmberg med flera dominerade svensk hockey så kraftigt vid den här tiden så att slå dom var ouppnåeligt trodde man, men vi grejade det.

Redan efter första säsongen så var du aktuell för spel i NHL för Montreal Canadiens. Varför blev aldrig den resan av?
– Vi hade varit över med unga Tre Kronor och spelat i Montreal och Toronto. Då uppstod nog ryktet om att jag var aktuell för Montreal, men jag fick aldrig något konkret anbud därifrån.

Fanns det flera bud innan du stack över 1973 till Detroit Red Wings?
– WHA ligan höll på att starta upp då och det lag som idag heter New Jersey Devils frågade om jag ville spela för dom. Då hade jag ingen aning om vilka Devils var men det vet jag idag.

Hur trivdes du i Detroit Red Wings?
– Jag vill inte urskulda mig, men jag kom till ett lag i kris. Många av dom äldre killarna höll på att sluta och Detroit skulle bygga ett nytt lag så det blev mest förluster vilket inte var så kul men jag trivdes bra med laget.

Även Thommie Bergman från Munkfors fanns väl där?
– Det är riktigt och det var en trygghet att veta att man hade ytterligare en svensk på plats. Men jag måste säga att jag blev mycket väl bemött och det var inga som försökte märka mig eller något liknande. Annars var amerikanarna lite sura för att vi tog deras jobb och så vidare.

Staden ganska hög kriminalitet vid den här tiden om jag inte missminner mig?
– Det var en väldig skillnad från ”lapphelvetet” där jag kom ifrån, haha… brottsligheten var väldigt hög där då. Första gången jag tog bilen till gamla hockeyhallen i Detroit blev jag stoppad innanför grindarna och bötfälld för att jag inte hade haft bildörrarna låsta vid rödljusen.

Var det inte så att ni såg på TV en dag att ett barnamord hade skett bara 200 meter från ert hem?
– Jo det stämmer, vi hörde några helikoptrar som flög ovanför vårt hus och när vi satte på tv:n så var det ett program där man visade direktsändningar från olika brott. Då visade sig att två barn mördats alldeles bredvid oss. Det var en hemsk upplevelse, och jag hoppas aldrig den journalistiken kommer till Sverige.

Kort sejour i Detroit

Du hamnade i något som hette London Lions så småningom tillsammans med ”Honken” Holmqvist och Ulf Sterner efter att du skadat dig i en axel. Ni var stationerade i England men det fanns väl inga britter med i laget?
– Nej det gjorde det inte utan det var kanadensare, tjecker, finnar och

Foto: Bildbyrån Tord Lundström 1997.

svenskar. Det var ett ganska bra lag som nog tillhörde Europatoppen och vi spelade mot Dynamo Moskva, tjeckernas landslag, Finland och så vidare, och vann en hel del matcher även om det var lite av uppvisningskaraktär över matcherna. Dom vi hade svårast mot var faktiskt dom svenska lagen.

Var det aktuellt att du skulle återvända till Detroit efter säsongen?
– Ja, mitt kontrakt var på ytterligare två år, men jag tog kontakt med Detroit och ville bryta kontraktet vilket gick bra. Jag kände att det dög gott med att spela på hemmaplan i stället.

Du spelade 200 A-landskamper med Tre Kronor. Vilken är den mest minnesvärda?
– Det minnet som bitit sig fast starkast är när vi råkade få VM till Stockholm två år i rad, 1969 och 1970. Det var väldigt nära att vi vann guld då och ena året slog vi ryssarna med 4-2 men som vanlig så var det väl någon match mot Finland som gjorde att vi inte vann guld ha ha… Sovjet hade invaderat Tjeckoslovakien 1968 och det var väldigt intressant att se hatet som fanns mellan dom två lagen. Dom tittade inte ens åt varandra mellan matcherna.

Efter att du återvänt till Brynäs från Detroit så spelade du VM i Düsseldorf 1975. Du fullkomligt öste in mål. Var det här din bästa VM-turnering?
– Man är aldrig bättre än vad laget är och vi gjorde ingen bra turnering som lag sett. Visserligen hade jag en sån turnering där allt gick in, men det fanns mycket andra brister i mitt spel så jag tror nog inte det var min bästa turnering.

Vad minns du annars bäst från själva landslagsdebuten 1963 mot Norge?
– Det fanns något som hette Pressens lag och varje säsong inleddes med att dom mötte Tre Kronor. Jag var med i Pressens lag 1963 och hade då fått en försmak av vad som gällde för att spela i Tre Kronor. Så när jag fick chansen mot Norge så uppfattade jag nog bara det som ett naturligt steg i utvecklingen. Det hör också till saken att större delen av landslaget bestod då av Brynäsare.

Du tränade Brynäs, SG Hockey och Mörrum efter din tid som spelare. Vilken utmaning var det som lockade dig till att bli tränare?
– Ingen alls utan det var min dumsnällhet över att ha svårt säga nej. Dom frågade och jag sa ja, något jag senare skulle ångra för jag var ingen vidare bra tränare.

Vad har annars Brynäs betytt för Tord Lundström?
– Oerhört mycket. Utan trygghet jag kom till och fostrades av skulle jag aldrig ha kommit så långt inom ishockeyn som jag gjorde. Så jag är skyldig Brynäs ett stort tack.

Din tröja är hissad i taket på Läkerol Arena.
– Det var ett känsloladdat ögonblick att vara den första ur vår generation som hyllades på det viset. Nu när även ”Tigern” och Håkan Wickbergs tröjor hänger bredvid så känner man ännu mera stolthet att få vara en uppmärksammad del av vår generation framgångsrika spelare.

Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag ser givetvis på dom flesta av Brynäs matcher men man får andra intressen med ålderns rätt. Numera kan jag uppskatta att ligga på alla fyra hemma vid kåken och rensa rabatterna ha ha… I övrigt så sliter jag på med mitt jobb på Gavlefastigheterna här hemma i Gävle.

Alla våra gäster i Old School har plockat ut ett All Star team från alla som man spelat med. Hur ser din drömfemma ut?
– Alla jag spelat med? Det är så jädrans många… det får bli bara Brynäsare. ”Lill-Strimma” och Börje Salming får vara backar. Håkan Wickberg center men sedan kan jag inte bestämma om jag ska ta med ”Lill-Prosten” eller Inge Hammarström så det få bli båda två. I mål är ”Wille” Löfqvist given.

Legendfakta

Tord Lundström
Född: 1945
Forward
Landskamper: 200 A – 2 B – 2 J
OS 4:a: 1968, 1972
VM-Silver: 1969, 1970, 1973
VM-Brons: 1965, 1971, 1972, 1975
VM 4:a: 1966
Canada Cup 4:a: 1976
Sveriges All Star team: 1965, 1967, 1968, 1970, 1971, 1972, 1973, 1975, 1976
Svensk Mästare: 1964, 1966, 1967, 1968, 1970, 1971, 1972, 1976, 1977
Klubbar som spelare: Kiruna AIF, Brynäs IF, Detroit Red Wings, London Lions, Mörrums GoIS
Bor i Gävle.

Text: Jante Abrahamsson