Krokig och lång väg från Huddinge till Götaplatsen för succémålvakten

Säsongen som nyss avslutades blev Johan Mattssons stora genombrott. Men det har varit en lång resa från Huddinge till Götaplatsen.
— Det tog ganska lång tid innan jag förstod, vilket är synd. Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka bandspelaren ”gör så här så kanske det går lite snabbare”. berättar han för hockeysverige.se.

HUDDINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)
Johan Mattsson från Fullersta i Huddinge kan nu titulera sig svensk mästare. Detta efter en säsong som varit lite upp och ner för honom både på isen och i privatlivet, vilket han berättat om tidigare för hockeysverige.se:s Kajsa Kalmeus.

REDAN FOKUS PÅ NÄSTA SÄSONG

Det har nu gått några veckor sedan han fick stå på Götaplatsen tillsammans med sina lagkompisar i Frölunda för att ta emot fansens hyllningar. Nu har han varit hemma några dagar i Huddinge och då passade hockeysverige.se på att träffa honom för en längre intervju och vi började med att fråga honom om vad det betyder att vara svensk mästare.
– Just nu inte supermycket, säger Mattsson då vi slagit oss ner på ett utecafé i Huddinge Centrum samtidigt som pollen från maskrosor gör att det ser ut som ett snöfall runt om oss.
– Redan nu är fokuset på nästa säsong. Vi samlas på torsdag igen för att ha lite tester innan vi drar utomlands med hela laget. Det kommer bli träningsresa till Turkiet och just är fokuset på den.

Johan Mattsson i Timrå. Foto: Andreas L Eriksson

När du växte upp här hemma i Huddinge fanns då målet och drömmen om att en dag bli svensk mästare?
– Klart att det har funnits. Det har kommit många bra spelare härifrån och som åkt rund med guldhjälmar på isen och firat. Självklart har även jag varit sugen på att få på mig en sådan.

När bestämde du dig för att verkligen satsa på hockeyn?
– Det började vid U14, U15 där jag kände att jag var bra med och kunde tävla med dom bästa i min årskull. Sedan var jag med Huddinges 91:or och spelade med deras andralag. Jag fick även vara med och träna med både A-J och B-J. Då kände jag att det kunde bli något av det här. Sedan kom TV-pucken, U16-landslagslägret och allt sådant.
– Jag tog det ändå inte på superstort allvar och fattade inte då hur mycket det krävdes för att komma dit jag är idag. Det tog ganska lång tid innan jag förstod, vilket är synd. Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka bandspelaren ”gör så här så kanske det går lite snabbare”.
– Det är en del av resan att förstå. Förhoppningsvis kan jag ta med mig den erfarenheten till andra delar av livet, när hockeyn är slut, när jag ska skaffa ett civilt jobb, fostra barn och hela den biten. Det flyter inte alltid på utan man måste ta chanserna man får.

SAMARBETAR MED ANDY SWÄRD

Det var inte bara hockey och landhockey för Johan Mattsson under sin uppväxt i Huddinge.
– Det var aldrig supermycket landhockey. Jag spelade fotboll, men var inte superbra på det, en tung och lite småful back i Huddinge IF, skrattar SM-guldvinnaren och fortsätter:
– Jag tyckte det var kul och så här i efterhand önskar jag att jag hade hållit på med fotbollen längre. Eftersom jag inte var lika bra på fotbollen var det inte heller lika mycket blodigt allvar och jag satte inte lika höga krav på mig själv.

Johan Mattsson jublar med sargen. Foto: Bildbyrån

Johan Mattsson får sitt egentliga genombrott som målvakt då han kom till Timrå som 23-åring. Delvis vill han tillskriva målvaktstränaren Peter Hirsch framgången, men även den mentala rådgivaren Andy Swärd.
– Första senioråret i Djurgården försökte jag förbereda mig så gott jag kunde, men jag spelade inte en bra hockey där. Hela laget hade det lite småtungt i början. Då var det ändå en liten väckarklocka ”Det är så här jag ska träna och det krävs mycket mer än att spela hockey på juniornivå”.
– Jag hade en ännu tyngre säsong uppe i Björklöven. Jag tycker ändå att jag spelade hyfsat, men fick mest stå bortamatcher samtidigt som vi släppte in mycket mål. Vi fick ordning på det mot slutet och kom till kvalserien.

Det är också i Björklöven han träffar på Peter Hirsch som målvaktstränare.
– Ja, jag hade honom där uppe. Hans fru kommer från Sundsvall och skulle själv till Timrå. Peter sa att jag jättegärna fick hänga med, men att jag i så fall skulle skaffa mig en mental rådgivare.

Satt det mycket i huvudet?
– Ja, jättemycket. Det blev en lite krock redan i Djurgården där jag ville spela lite mer på känsla. Jag är fortfarande en uppstyrd målvakt, men när jag måste göra någonting bara för att jag ska då är det lätt för mig att det låser sig.
– Jag är bra tekniskt och kan välja själv, när jag har den friheten, att göra vad som är bäst i situationen. Då agerar jag mer än tänker att ”nu ska jag spela så här eftersom det är så vi har tränat och jag ska spela” i stället för ”I den här situationen gör jag så här eftersom det passar mig bäst”.

Det är också nu den mentala coachen kom in i bilden.
– Sedan första säsongen i Timrå har jag jobbat med Andy Swärd. Vi är nu inne på vårt femte år tillsammans. Det har varit en lång resa med ”ups and downs” där också.

Det krävs att man öppnar sig som person då, hur upplevde du det?
– Det var inte lätt första gången. Han sa när vi möttes på hotellet i Malmö att det här skulle förändra mitt liv. Jag tänkte ”ja, ja, tjena”, skrattar Johan Mattsson som viftar bort vitt ludd som svävar i luften och är på väg ner i kaffekoppen innan han fortsätter:
– Framförallt har förberedelser inför match och sådana saker blivit så otroligt mycket bättre. Jag tycker också att jag förbättrat dom bitarna otroligt mycket den här säsongen. Idag lägger jag inte lika stor vikt vid alla förberedelser, att jag sovit dåligt eller vi är försenade till match. Jag har blivit bättre på att acceptera att det inte kommer vara perfekt.

Har du blivit bättre på att leva här och nu?
– Ja, jag kan njuta mer av bra prestationer. Speciellt sedan ”lilleman” kom så har det blivit lättare att separera människan Johan och ishockeymålvakten Johan.

SKREV PÅ MED TANKAR OM SM-GULD

Det var i januari som Johan Mattsson och hans Caroline blev föräldrar för första gången.
– Jag tog en liten ”time-out” på några dagar. Det var jobbigt innan, planerat kejsarsnitt och ”lilleman” har lite grejer som behövs kollas upp (se länk i början av artikeln). Vi har fått tider för sjukbesök som vi kommer börja jobba med i juli.
– Det är fortfarande lite grejer som ligger kvar på bordet även om det mesta släppte efter någon månad och allt är på rätt väg.

Johan Mattsson med segercigarr och guldmedalj. Foto: Kenta Jönsson / BILDBYRÅN

Inför säsongen 2017/18 valde Johan Mattsson att lämna Timrå för SHL-spel med Frölunda.
– Frölunda hörde av sig, men det fanns intresse från några andra bra klubbar också. Frölunda var på först och jag kände Roger (Rönnberg) och ”Kribba” (Kristoffer Martin) sedan juniorlandslaget. Då visste jag inte vilka spelare som var klara, men jag hade på känn att det skulle vara några där som jag kände sedan juniorlandslagstiden. Sedan är det bara att se på Frölundas ”track record”.

Fanns tankarna då du skrev på att det här var en klubb du kunde vinna SM-guld med?
– Ja, definitivt. Jag kommer ihåg att jag en påsk några år tidigare satt hemma hos Carros släkt i Gnesta och åt påskmiddag. Samtidigt kollade jag när Frölunda mötte Skellefteå i finalen och tänkte ”där skulle vara kul att få vara”
– Några år senare hör dom av sig och egentligen var det ingen tvekan då. Det är en av dom stora föreningarna i Sverige och har senaste åren visat det genom att vinna SM-guld och utveckla spelare. Det är också vad jag vill, att få ut potentialen som finns i mig.

Kände du dig bättre förberedd då du kom in i Frölunda än vad du var då du klev in i Djurgården?
– Ja, ja. Jag hade opererat mig säsongen innan jag kom till Djurgården och hade inte haft någon sommarträning.
– Sedan är det otroligt höga fysiska krav i Frölunda, vilket jag var förberedd på. Jag körde på ganska hårt innan jag kom dit. När jag kom till Frölunda var ”JG” (Johan Gustafsson) ganska uttalad förstakeeper. Jag hängde på honom i gymmet och såg vad han gjorde. Sedan började jag och ”Kribba” slipa på lite smågrejer ute på isen. Vi har inte jobbat med så många större grejer utan det har varit smådetaljer hela tiden.
– På så vis var jag mycket mer förbered då jag kom till Frölunda än då jag kom till Djurgården. Det skulle vara konstigt om jag inte var det. Jag lär mig saker hela tiden och har kanske tjänat på att ta den långa vägen och lärt mig via den tuffa vägen.

SÄSONGEN VAR UPP OCH NER

Den här säsongen har juniorvärldsmästaren från 2012 spelat 41 av Frölundas matcher i SHL och slutspelet.
– Säsongen har varit en liten bergochdalbana. Eller rättare sagt en ganska stor bergochdalbana.
– Det började bra i CHL och jag spelade mycket där, men jag började bra även i serien. Vi hade några dippar som lag, en Mora-match och någon Timrå-match, men jag tycker ändå att min prestation har varit ganska bra genom hela första halvan.
– Sedan kom det här med vårt barn och hela den biten. Jag fick en välbehövlig paus, kunde återsamla mig och ladda om. Första matchen efter det, Timrå borta, har det bara fortsatt uppåt.

Påverkades ditt spel positivt av att du fick det här avbrottet?
– Ja, det tror jag. Prestationen var bra innan också, men nu spelade jag mer avslappnat. Det blev så också eftersom jag skrev nytt kontrakt.
– Det var bara att försöka spela bra, slappna av och sedan ta det därifrån. Det fanns ingen anledning att fundera på vad som kunde eller inte kunde hända.

Vad är det som gör att Frölunda nu är Sverige bästa lag?
– Vi var en otroligt bra grupp. Inför säsongen var vi inte så topptippade men jag tror alla gruppen kände att vi var ett bra gäng. Det var nog inte heller många av våra supportrar som trodde att dom skulle få stå på Götaplatsen efter säsongen.
– Ju längre serien gick kände vi att om vi spelar på vår högsta nivå kommer vi kunna slå vilket lag som helst, vilket vi också gjorde. Dessutom hade vi bra med ledargestalter i Joel (Lundqvist), (David) Printz som kom, (Simon) Hjalmarsson, ”Rosse” (Mats Rosseli Olsen), Max (Friberg)… Jag kan räkna upp fler, men framförallt hade vi många som visade vägen.

HYLLAR JOEL

En av spelarna som ofta sticker ut då det gäller som mest är Joel Lundqvist, en spelare och ledare som Johan Mattsson uppskattar.
– Joel är vår kapten och det är han som bestämmer. Lite så är det. Han är en otroligt bra ledare som kan både prata för sig själv och visa ute på isen. Det finns ändå en anledning till att han vunnit fyra SM-guld, VM-guld, CHL och har spelat i NHL.
– Dessutom är han otroligt vältränad och vill bli bättre hela tiden trots att han är i den ålder (37 år) han är. Han visar för framförallt för våra yngre spelare genom att bland annat komma tvåa på vårt cooper-test i den åldern att han verkligen är vår kapten.

Joel Lundqvist – en uppskattad kapten. Foto: Ronnie Rönnkvist

Säsongen för Johan Mattsson och Frölunda avslutades på Götaplatsen i Göteborg där laget fick möta fansen som stöttar laget säsong efter säsong.
– Det är svårbeskrivet, men det var kanske först då jag började förstå vad vi ställt till med, när det var 37 000 eller vad det var på plats.

Kunde du ta in allt det när du stod där uppe på scenen?
– Inte riktigt. Så var det hela dom två dagarna från det vi vann på Globen till att fira i omklädningsrummet, åka buss, sedan kom vi hem till Göteborg med poliseskort, fira lite med fansen och sedan käka middag. Sedan står vi helt plötsligt där och möter nästan 40 000 människor som bara står och skriker… Det är jäkligt häftigt.
– Sedan svängde jag snabbt över till nästa säsong och vad som komma skall där, vad kan jag göra bättre och hela den biten.

Är du lite sugen på att stå på Götaplatsen nästa vår också?
– Ja, det är jag. Jag är jäkligt sugen på att göra om det. Det enda jag vill ändra på är att den här gången är det jag som ska stå i sista matchen.

Svider det i dig att det inte blev så den här säsongen?
– Ja, så är det. Man får inte så många chanser att vinna något samtidigt som jag spelade så pass bra som jag tyckte att jag gjorde. Att då kroppen säger ifrån är jobbigt.
– Samtidigt unnar jag ”JG” att få stå. Vi pushar och är glada för varandras skull, men samtidigt är vi ganska själviska. Det måste man nog vara lite. Jag är glad för ”JG:s” skull att han fick stå där samtidigt som det suger att inte jag fick stå, men han har tränat och tävlat under hela slutspelet vilket gjorde att han kom in och var redo, vilket vi behövde, avslutar Johan Mattsson.