Berättar om tuffa tiden i pojkaget: ”Det var några i laget som inte var speciellt snälla”

Vi hör ofta om tjejer som tvingas lira med killar för att spela hockey. Sällan hör vi dock om problemen som kan uppstå. Djurgårdens nyförvärv Alice Östensson berättar att tiden i pojklaget inte var helt enkel.
– Det var några i laget som inte var speciellt snälla, säger hon till hockeysverige.se.

JOHANNESHOV (HOCKEYSVERIGE.SE)

Alice Östensson debuterade i Riksserien/SDHL för Modo redan säsongen 2012/13. Sedan dess har 22-åringen varit bofast och ett givet inslag i laget. Hon har dessutom hela tiden setts som en av flera stora framtidsnamn i svensk hockey. Talangen hos henne finns kvar och målsättningen finns där, att få spela ett OS. Men närmsta säsongerna kommer hon inte spela för Modo utan för Djurgården.
– Djurgården har varit intresserade av mig under en längre tid. Jag känner att jag har stått och stampat senaste två säsongerna och har inte kommit upp till den nivå som jag önskat, berättar Alice Östensson när vi slagit oss ner i varsin fåtölj på Globe Hotell nära hennes nya hemmarink, Hovet.
– Jag har dessutom släkt och vänner här i stan så det kändes ändå ganska självklart att när Djurgården ville ha mig så ville jag gå hit.

För två säsonger sedan vann Djurgården SM-guld efter att ha finalbesegrat HV71 med 2-0 i matcher. Förra säsongen var inte lika framgångsrik. Luleå vann med 2-0 i matcher över Djurgården i semifinal, men Alice Östensson är imponerad över vad hon har fått uppleva så här långt med sin nya klubb.
– Djurgården har en bra organisation och är professionella. Någonting som jag har saknat i Modo är att ha en fystränare som håller i fys-delen och en istränare som håller i den delen, att det finns en grundläggande kompetens på alla delar.
– I Modo har vi haft sportchef, fystränare och coach i en och samma person. Det märktes på Björn (Edlund) att det tog ganska hårt på honom att ha alla dom här delarna. Det här smittar givetvis av sig på laget. Djurgården vill försöka ta mig så långt som möjligt och det ser jag fram emot.

FOTO: Bildbyrån

Hur ska det bli att möta Modo?
– Kul. Vi skiljdes åt på ett bra sätt, men det kommer kännas konstigt att stå på andra sidan. Jag har spelat i Modo sedan jag var sex år. Det här första gången jag tillhör en annan klubb, men det ska bli roligt. Hoppas jag får sätta dit någon puck på dom också, skrattar Östensson.

Modo är den klubb som har betytt egentligen allt för Alice Östensson, men där ser man henne inte som en bra hockeyspelare utan även som hela Örnsköldsviks största tidsoptimist.
– (Skratt) Ja, det är sant. Jag är jättedålig på att hålla tiderna, men jag vet inte vart det kommer ifrån. Om jag ska vara på samlingen till klockan tio så kan jag tänka att det räcker att jag åker tio minuter innan, men jag borde ha åkt för en halvtimme sedan för att vara i tid.
– Man brukar håna mig jätteofta för det här. Speciellt nu när jag ska bo i Stockholm. Då är det många från släkten som undrar hur jag ska kunna klara mig här i Stockholm, att ta mig överallt och ändå vara i tid. Det är något jag får lära mig.

Har det ställt några riktiga problem för dig?
– Jag har varit sen till samlingar inför match. Inte så jätteofta, men någon gång i alla fall. Jag har fått sladda in till parkeringen och springa in till samlingen och hoppas att jag skulle hinna i tid.

Hockey och Örnsköldsvik är stark förknippat till varandra, men uppväxten som hockeyspelare i stan har inte alltid varit så lätt för henne.
– Jag spelade med killarna som var lika gamla som mig, födda 1996. Det gjorde jag från det att jag var sex år. Jag var ensam tjej och för mig var det egentligen en ganska tuff resa. Jag hade inte jättemånga kompisar i laget utan jag lutade mig mer mot tränarna och ledarna.
– När jag blev äldre märkte jag av då jag började spela med andra tjejer att jag hade mer styrka i kroppen och mer medveten om som hände bredvid mig jämfört med vad tjejer som bara spelar med tjejer är.

När du säger tuff resa, hur menar du mer konkret då?
– Det var några i laget som inte var speciellt snälla. Det var också anledningen till att jag lutade mig mer till ledarna för det var lite tufft.
– Framförallt var det ord och lite sådant. Jag hade glasögon så jag blev kallad ”glasögonorm”. Sedan sa en del att jag inte var tillräckligt bra och helt enkelt inte passade in i laget. Det sket jag i och fortsatte spela ändå.
– Som ledare då hade jag Henrik Gradin och Göran Andersson. Dom var jättebra och jag har fortfarande kontakt med Göran. Han stöttar mig jättemycket inom hockeyn. Henrik är nog annars den bästa tränare jag har haft.

Ser du att damhockeyn och respekten för er damhockeyspelare generellt har tagit stora steg framåt sedan du debuterade i A-laget 2012?
– Från det jag började och fram till nu har damhockeyn utvecklats jättemycket. Det är också jätteroligt att folk utifrån ser att vår liga är så pass bra som den är nu 2018.
– Förut var det mer att folk ville över till USA för att gå på college. Nu känns det i stället mer som att folk vill söka sig hit för att det är så pass bra här, säger Djurgårdsforwarden som tycker ligans nivå har höjt sig rejält senaste säsongerna.
– Ja, det är mycket mer professionalitet och det märks att det är elitidrottande spelare som är här och som vill bli bättre varje dag.

Det har höjts röster om att det är för många utländska spelare i SDHL, hur ser du på det?
– Många av dom utländska spelarna har ett helt annat tänk. Dom är mer för att gå rakt på mål. Det behöver inte alltid gå 110 procent i skridskoåkningen utan det viktiga är att det man gör man ordentligt.   
– Kolla på exempelvis (Michelle) Cava. Hon kan kasta en backhandpuck mot mål som ingen tror ska gå in. Men den kanske går in ändå bara för att hon tog det skottet. Hon tänker att allt ska på mål och det här var jättebra för vårt lag förra säsongen. Det smittade av sig.

Alice Östensson svarade för elva mål och totalt 16 poäng på 36 matcher förra säsongen, men själv är hon inte nöjd med sin prestation.
– Jag tycker inte själv att jag haft en speciellt bra säsong. Jag som person är väldigt självkritisk och ser inte vad jag har förbättrat i och med att jag gör saker varje dag.
– Säsongen är ändå okej, men jag önskar att jag kunnat prestera lite mer mål och assist. Jag är en spelare som gärna lägger en målgivande passning, men jag har bara haft sex assist förra säsongen. Det är för dåligt.

Leif Boork.

23-åringen från Örnsköldsvik har under flera säsongen varit med i snacket kring Damkronorna, men hon har ännu inte fått chansen, vilket hon känner sig lite besviken över.
– Klart att jag är besviken. Drömmen har alltid varit att få spela med ett landslag. Vissa gånger har jag känt att jag inte är tillräckligt bra, men vissa gånger känner jag ”varför har jag inte fått chansen, jag är ju bra?”.
– Jag känner att förbundskaptenen (Leif Boork) var lite låst till spelarna han hade förtroende till. Jag tror inte att han vågade släppa in så många nya spelare. Samtidigt är jag tacksam över att jag har fått vara med på sommarlägren för det är där vi har chansen att visa upp oss. Mitt mål är fortfarande att ta mig in i landslaget.

Nu kommer Ylva Martinsen ta över Damkronorna och det är en ledare som Alice Östensson haft på ett russinläger.
– Ja, jag var på det när hon var ledare där. Det är kul att få in lite ny energi och tänk i ett landslag. Jag tror att det kan bli jättebra att kanske få in lite andra spelare och en annan spelidé.

Du valde att skriva kontrakt till säsongen 2021/22 med Djurgården, varför så långt?
– Som jag sa så har Djurgården velat haft mig under en längre tid, velat satsa och få mig till OS. Då kände vi att OS är om fyra år. Ska jag ta mig dit så har jag chansen att göra det i Djurgården. Helt klart är det så att jag satsar på OS.