JVM i begynnelsen – så gick det för den första upplaga av Juniorkronorna

Officiellt spelades den första JVM-turneringen 1977, men redan 1974 genomfördes embryot till det som i dag är en av de mest populära hockeyturneringarna i världen. Hockeysverige.se tar en tur genom minnenas allé och ser tillbaka på den första upplagan av Juniorkronorna som slutade fyra i dåvarande Leningrad.

JVM i Halifax och Moncton är i full gång.

Men när Junior-VM egentligen startade råder det delade meningar om. Det spelades tre inofficiella turneringar mellan 1974 och 1976, innan det från och med VM 1977 räknades som officiell turnering. Sovjetunionen vann den första turneringen före Kanada och Tjeckoslovakien. Sverige, ledda av förbundskaptenen Lennart ”Tigern” Johansson, slutade femma och Bengt-Åke Gustafsson kom med i turneringens All-Star Team.

Jag tänkte dock stanna upp vid den inofficiella turneringen som spelades säsongen 1973/74 och var starten på det vi i dag ser som en av världens mest uppmärksammade hockeyturneringar. Turneringen spelades i Leningrad och Sveriges lag leddes av Lennart Skördåker. Deltagande nationer var i placeringsordning: Sovjetunionen, Finland, Kanada, Sverige, USA och Tjeckoslovakien. Kanada, som hade den yngsta truppen i turneringen (snitt på 18 år) ställde för övrigt upp med ett klubblag, Peterborough Petes, coachade av ingen mindre än den numera avlidne legenden Roger Neilson.

Sverige inledde den 27 december, med att förlora mot Tjeckoslovakien med 4-6. Målskyttar för Sverige var Pär-Arne ”Pirro” Alexandersson, Roland Eriksson, Jan-Erik Dantoft och Göran Lindblom. Mycket av den svaga förstamatchen kan tillskrivas att svenskarna inte tränat ett träningspass tillsammans utan samlades på Arlanda för avfärd till Leningrad där man landade på kvällen. Förmiddagen efteråt var det match mot tjeckerna. Svenska Ishockeyförbundets generalsekreterare Stig Nilsson sa efter matchen:
– I fortsättningen måste vi satsa på den här turneringen. Den här gången fick inte våra spelare den chans de förtjänade.

Redan dagen efter var det match mot Finland med spelare som Mikko Leinonen och Lasse Litma i laget. Sverige låg under med 2-1 efter en period men vände och vann med hela 9-4. Ett inte allt för märkligt resultat vid den här tiden eftersom svenskarna brukade vinna nio av tio matcher mot Finland. Leif ”Tusse” Gustavsson, Torbjörn Nilsson och Mats Ulander gjorde två mål var medan Bosse Berglund, Jan-Erik Dantoft och Thomas Gradin svarade för ett var.

Mikko Leinonen till hockeysverige.se:
– Det var första gången på många år som alla lagen samlades till ett JVM och jag minns att turneringen spelades i Leningrad. Thomas Gradin var med och flera andra svenskar som jag senare spelade mot i Sverige. Vi förlorade mot Sverige med säkert 16-1 eller något, skrattar Leinonen och fortsätter:
– Det jag minns bäst från den turneringen är att vi förlorade mot svenskarna och slog kanadensarna.

Bo Berglund, Pirro Alexandersson och Mats Ulander. Foto: Ronnie Rönnkvist & Bildbyrån

PRESSADE SOVJETUNIONEN

Efter en dags vila väntade USA som bara förlorat med 5-4 mot det unga kanadensiska laget. Men mot Sverige hade amerikanarna inte en chans. När matchuret stod på 60 minuter stod det hela 11-1 på resultattavlan. Nu började det kännas i den svenska truppen att en turneringsvinst inte såg allt för omöjlig ut. Målskyttar för Sverige: Roland Eriksson 3, Sören Johansson och Mats Ulander två var, ”Pirro” Alexandersson, Jan-Erik Dantoft, Thomas Gradin och Håkan Karlsson ett var.

Sverige fick inleda det nya året med match mot Sovjet, en match som för övrigt var slutsåld trots att den även visades i den statliga sovjetiska tv-kanalen. Sverige höll 4-4 in i tredje perioden. Ryske coachen, Boris Majorov, var segerviss inför matchen, men såg blekare och blekare ut ju längre matchen led. Speciellt eftersom Sverige ledde med både 2-0 och 4-3. Men ryssarna fick i slutet av matchen in 5-4 bakom en storspelande Göran Högosta i en match som räknades som den bästa som då spelats på juniorlandslagsnivå. Svenska målskytter: Roland Eriksson, Thomas Gradin, Sören Johansson och Mats Ulander.

Medaljchanserna fanns kvar inför sista matchen mot Kanada. Dom flesta av svenska spelarna hade aldrig spelat mot ett kanadensiskt lag och såg mest skärrade ut. Det var panikpassningar samtidigt som man tog emot mycket stryk. Varken Göran Högosta eller övriga killar i svenska laget kunde stå emot kanadensarna som till slut vann med 5-4. Mats Ulander svarade för två av Sveriges mål och Thomas Gradin och Sören Johansson för ett var.

Det här resultatet innebar att Finland, högst sensationellt, vann silver i turneringen. Mycket av deras framgång tillskrevs att man behärskade bäst av alla lagen att möta Kanada och USA.

Bosse Berglund till hockeysverige.se:
– Thomas Gradin och jag hade spelat i juniorlandslaget säsongen innan också och vi var med och vann Junior-EM i Schweiz 1974. Vi hade ett hyfsat lag med Kenta Nilsson, Dag Bredberg och Emil Meszaros. Vi var rätt bra. Då var det heller inte vanligt att man slog Sovjetunionen som 17-18 åringar vilket vi gjorde i EM.
– Sedan hände det som brukar, att när Sovjetspelarna blir 19-20 år så kliver dom ifrån oss. I stora JVM var det sedan Sovjetunionen eller Kanada som var bäst. Dom tränade på ett helt annat sätt. Vi spelade en eller två matcher i veckan och sedan var vi lediga onsdag och lördag. I dag kör man två pass om dagen vilket dom näst intill gjorde redan då.

Turneringen innebar för svensk del att spelare som Thomas Gradin (två år yngre än övriga spelare), Roland Eriksson, Jan-Erik Dantoft, ”Pirro” Alexandersson, Mats Ulander, Janne Kock och Göran Högosta fick sina genombrott. Tyvärr var inte alla klubbar lika givmilda med att skicka sina spelare till turneringen. Brynäs valde att behålla den blivande Stanley Cup-mästaren, Stefan Persson, hemma för spel i Star Cup samtidigt som Färjestad lät juniorerna Dag Bredberg och Tommy Möller åka på en uppvisningsturné i Kanada.

Mats Ulander som blev Sveriges bästa målskytt med sju mål:
– Nyåret 73/74, i Leningrad. Jag hade spelat i juniorlandslaget tidigare, men till JEM året innan blev jag petad av Pär Mårts, så där fick jag inte vara med. Efter JVM 1974 började alla elitserieklubbarna höra av sig och undrade om jag ville komma dit och spela.