”Jag uppnådde det jag ville i min karriär – men kanske var jag lite för lat”

Han är en av Örebros största genom tiderna och också den första svensken att någonsin väljas i förstarundan av NHL-draften.
I veckans Old School Hockey berättar Björn ”Nalle” Johansson om karriären – och hur han hamnade i NHL.
— Jag skulle säga att jag uppnått det jag ville i min karriär. Kanske att jag var lite för lat, men hade mycket talang, säger ”Nalle” Johansson.

ÖREBRO (HOCKEYSVERIGE.SE/OLD SCHOOL HOCKEY)

Björn Johansson, ”Nalle” kallad, var ett av våra tidiga NHL-proffs. Redan inför säsongen 1976/77 lämnande han Division 1-klubben, Örebro, för spel med Cleveland Barons. Idag bor han en bit utanför Örebro, men det var på ett café nära Behrn Arena vi träffar honom för en intervju om sin karriär.
— Smeknamnet ”Nalle” fick jag då jag var väldigt ung. Det var en kille, han stammade lite, och han sa till mig ”vet du varför, varför, varför, du heter ”Nalle”? För att din mamma hittade dig i skogen”, säger den tidigare NHL-backen med ett skratt.
— Sedan har det här hängt med hela tiden.

”Nalle” Johansson växte upp inne i centrala Örebro, en stad som alltid varit en stark idrottsstad.
— Ishallen (Vinterstadion) fanns ju och jag bodde nära hallen. Även fotbollsplanen fanns såklart och jag spelade en tid fotboll för ÖSK (Örebro SK).
— Hockeyn började jag med då jag kanske var sju eller åtta år. Det var ÖSK även i hockey med bland andra Yngve Hindrikes. Han spelade fotboll i Brage. Dessutom hade vi bandyplanen som ligger här bredvid och jag spelade även en del bandy, men även handboll.

Var det flera i ert ungdomsgäng som tog sig till A-laget i hockeyn?
— Hasse Wallin. Han bodde här då. Vi spelade ihop lite under ungdomens glada dagar. Nu vet jag inte när han flyttade härifrån, men jag vet att han senare spelade länge i HV71. Vi har såklart mötts på planen efter det att han flyttat dit ner.
— Hasse Borg spelade både fotboll och bandy här. Vi spelade också lite tillsammans. Sedan var även ”Mozart” (Lars Andersson) med vid den här tiden. Bland annat spelade vi inomhusfotboll ihop. Även ”(Göran) ”Knubb” Ignell var med, men han är två år äldre än jag.

Björn ”Nalle” Johansson debuterade i Örebro som 15-åring

Med tanke på att bandy och fotbollen var starka i Örebro, hur stor var hockeyn i stan vid den här tiden?
— Vi spelade i Division 2 och intresset fanns. Fotbollen var i allsvenskan och var största sporten. Bandyn låg också i allsvenskan och hade ett bra lag med Sören Andersson, Hasse Nordin, Bosse Andersson…

Ishockey, bandy, fotboll och handboll, hur hann du med allt?
— Jag hade inget annat att göra (skratt). Idrotten var mitt liv och jag höll på med det mesta.

Vart kom hockeyintresset ifrån?
— Ja vet inte riktigt, men jag hade väl föräldrar som var intresserade. Pappa spelade bandy, men det var mycket länge sedan.

Björn ”Nalle” Johansson var endast 15 år då han säsongen 1971/72 debuterade i Örebro SK:s A-lag. I laget spelade spelare så som Rolf Hallgren, Björn Uske, Jan-Christer Nilsson, Börje Gustafsson, Lars ”Nubben” Andersson, Göran Johansson, Tommy Eriksson, Sven Olsson, Staffan Tholson, Roine Persson med flera.
— Jag började som ytterforward fram till det att jag blev nedflyttad till backen. Det var nog säsongen därpå jag blev nedflyttad. Det är länge sedan så det är inte så lätt att komma ihåg, skrattar ”Nalle” Johansson och fortsätter:
— Det var inga problem att komma upp dit. Bra grabbar. Sedan var det nog Des Moroney som flyttade ner mig till backen.

Gick upp till Elitserien: ”En stor grej”

Des Moroney kom till Örebro efter att närmast varit spelande tränare för Tingsryd och stannade under två säsonger i klubben.
— Han var bra, gillade mig och jag gillade honom som tränare. En väldigt trevlig person på alla sätt och vis. Sedan fick han sina utbrott, men det har väl alla tränare fått. Det var mycket ”fuck”.
— Jag tror att han betydde väldigt mycket för Örebro eftersom han släppte fram många yngre spelare. Bland annat Roffe (Ericsson). Jag kom upp ett år innan honom. Sedan kom det upp unga spelare pö om pö.

När du väl klev in som back, vem spelade du oftast med då?
— Kanske först Lasse Sundqvist och sedan Sven Olsson som är en ”karlskoging”. ”Långväga-Sven”. Han blev kallad så och vi vet ännu inte varför.

Säsongen 1973/74 fick ”Nalle” Johansson chansen att spela i dåvarande allsvenskan med Örebro efter att laget kvalat upp tillsammans med Mora, MoDo från allsvenskan och Kiruna. Örebro förlorade premiären hemma mod MoDo med 7-0.
— Jag kommer ihåg då vi gick upp till Elitserien (1976). Det var en stor grej. Det hängde på sista matchen (Nacka hemma 13-4, ”Nalle” Johansson två mål).

”Jag var lite besviken att jag aldrig fick någon riktig chans”

Björn Johansson lyftes fram som en stor talang redan som väldigt ung. Des Moroney kallade honom och Roffe Ericsson för framtidens storspelare och i samband med kvalet 1976 skrevs det i media att han var landets mest eftersökta back. ”Nalle” spelade dessutom två Junior-EM och tre Junior-VM mellan 1973 och 1976.
— Det är när vi vann (Junior-EM 1974), svarar ”Nalle” Johansson då vi frågar om vilken turnering som han minns mest tillbaka på.
— Vi slog ryssarna i final med 4-1. Jag kommer ihåg att jag sköt Bosse Tovland i huvudet. Han var ledare i det laget. Jag blev utvisad och skickade i väg pucken och han tittade väl inte. Dessutom räckte han knappt över sargkanten. En liten spelevink.

Du fick möta spelare så som Vjatjeslav Fetisov, hur var det att spela mot Sovjet på just juniorsidan vid den här tiden?
— Man kunde slå på dom så mycket man orkade, men dom gjorde inte min. Vi slog i alla fall ryssarna och var väldigt nöjda med den turneringen.
— Vi hade ett väldigt bra gäng i Juniorlandslaget. Det var bland andra ”Kenta” (Nilsson) och Thomas Gradin i 56-kullen. Roffe (Ericsson) ska vi inte heller glömma.
— Jag kommer ihåg då jag och Roffe var på Izvestija i Ryssland (1979). Då fick han inte spela en enda minut. Förbundskapten var då Tommy Sandlin.

Du spelade även en del i Tre Kronor, vad betydde det för dig att dra på sig landslagströjan?
— Det var ett av mina mål och jag skulle säga att jag uppnått det jag ville i min karriär. Kanske att jag var lite för lat, men hade mycket talang. Jag har ändå gjort det jag velat.

Hur tänker du idag kring att du aldrig fick chansen att spela OS eller VM?
— Jag var lite besviken efter turneringen i Izvestija, att jag aldrig fick någon riktig chans, så det var lite surt.

Med tanke på alla förväntningar som var på dig där och då, hur hanterade du pressen?
— Jag brydde mig inte så mycket om det utan jag körde på.

Kunde du bara stänga av?
— Ja, det gjorde jag nog. Jag kände inte någon press då i alla fall.

Kunde du njuta i stunden?
— Ja, det kunde jag nog.

Draftades i förstarundan – som första svensk genom tiderna

Sommaren 1976 draftades Björn Johansson. Dessutom i första rundan och som totalt femte spelare i hela draften. Samma år gick bland andra Kenta Nilsson i fjärde rundan, Göran Lindblom i tolfte och Anders Håkansson i 14:e.
— Det var inte som det är idag då det är TV-bevakat och så vidare. Jag var inte på draften, men jag åkte över till USA strax efter.
— Jag blev draftad av California Golden Seals och det tyckte jag ju var trevligt. När jag sedan hade skrivit på kontraktet flyttade man laget till Cleveland. En baskethåla och hallen låg ute på vischan.

Efter att Örebro tagit steget upp till Elitserien 1976 valde han att åka över för att testa att ta en plats i NHL.
— Det bestämdes att jag skulle åka över efter det att jag skrivit på kontraktet. Då hade jag räknat med att få spela i Kalifornien, vilket jag tyckte lät väldigt trevligt.
— Sedan var det en snubbe som hette Geore Gund III som köpte laget och placerade det i Cleveland. Där hade man redan Cleveland Cavaliers i basket. Dom hade fullt medan vi hade 5 000 på våra matcher medan hallen tog 20 000, så det var lite tomt.

Utan att prata dollar och kronor, men tjänade du bra vid den här tiden?
— Ja, det kan jag säga att jag gjorde. Jag hade bra betalt så jag ska inte klaga.

Hur var första dagarna i Cleveland?
— Nu skulle jag ju inte klaga, men jag hade en tränare (Jack Evans) som inte gillade européer.
— Sedan var Juha Widing där en stund och det var trevligt att kunna prata med någon på svenska, men vi sågs mest på träningar och matcher.

Tuff tid i NHL: ”Tränaren tyckte inte jag var tillräckligt bra”

Juha Widing, som kom från Los Angeles, lämnade dessutom Cleveland efter säsongen.
— Det var det nog många som gjorde eftersom dom tröttnade. En del av killarna fick inte heller betalt, men själv fick jag betalt så det ska jag inte klaga på.

Hur stod du dig hockeymässigt i relation till NHL-spelarna?
— Jag tycker att jag gjorde så gott jag kunde, men tränaren tyckte inte att jag var tillräckligt bra. Det spelade inte så stor roll vad jag gjorde.

Visserligen hade han haft Des Moroney som coach, men framför allt hade han tidigare haft svenska ledare och coacher så Jack Evans och coacherna i USA blev en stor kontrast.
— Ja, framförför allt han i Cleveland. Han var en udda människa, säger ”Nalle” Johansson och skakar på huvudet.

Dennis Maruk spelade närmare 900 NHL-matcher och fyra VM för Kanada. Han var Clevelands stora stjärna vid den här tiden och minns sin lagkompis från 1970-talet.
— Jag minns Cleveland-dagarna väl. Björn var en stark back, men vårt lag var inte det bästa och varade inte länge.
— Jag tror att han åkte tillbaka till Sverige efter ett par säsonger. Bra passningsspelare och bra skott, berättar tidigare NHL-stjärnan för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY som avslutar med att skicka en hälsning till honom.

Därför lämnade Björn ”Nalle” Johansson NHL

Första säsongen spelade ”Nalle” Johansson tio matcher i NHL. Andra säsongen blev det fem matcher ytterligare. Debuten gjorde han 16 oktober 1976 mot New York Islanders.
— Jag blev skadad första säsongen och var inte med i själva premiären. Jag hade blivit sparkad över knäet av en känd hockeyspelare. Han sparkade mig på sidan av knäet samtidigt som jag hade skridskon i isen. Det vart skrot av allting och jag har ont än idag av det.
— Så var det på den tiden, men inte idag då jag tycker att det är betydligt snällare. I alla fall av det jag ser då jag tittar på NHL. Jag tittade bland annat i natt på Anaheim där Leo (Carlsson) spelar, vilket jag tycker är roligt att se. Det är roligt att han har lyckats.
— Tyvärr blev jag skadad båda säsongerna. Andra året fick jag ett skott på foten så jag fick kallbrand. Det blev att jag fick ligga på lasarettet och man skar upp foten utan bedövning. Det var under en träning som jag fick hög feber och fick åka in till ”krankenhaus”. Då blev jag borta runt en månad. Under första skadan var jag borta ungefär lika länge, vilket var lite otur.
— Sedan blev jag nedflyttad till farmargängen, vilket i och för sig var bra. Då fick jag möjligheten vara på många fina ställen.

Första säsongen spelade han även i Central Hockey Leauge för Salt Lake Golden Eagles. Andra säsongen blev det förutom NHL och Cleveland även Rochester Americans och Binghamton Broome Dusters i AHL samt Phoenix Roadrunners i CHL.
— Det var bra på alla ställena och var i stort sett som Elitserien. Många killar var väldigt duktiga. Sedan fick jag åka upp en stund för att sedan åka ner en stund igen.

Tror du alla klubbyten påverkade dig som hockeyspelare mycket?
— Bra fråga. Kanske. Det var naturligtvis både för- och nackdelar. Jag fick lära mig att stå på egna ben i alla fall.
— Bäst måste jag säga att jag trivdes i Salt Lake. Klart finaste och trevligaste stället.

Hur stort var hockeyintresset där vid den här tiden?
— Vi hade fullt på matcherna, men hallen var inte lika stor som den som finns idag. En fin stad och många mormoner.

Det var väldigt få spelare som åkte över till NHL vid den här tiden och det fanns olyckskorpar som menade att han åkte över för tidigt.
— Jag minns inte riktigt hur det uppmärksammades, men visst var det lite skriverier i tidningarna.

Efter två säsonger i Clevelands organisation och med ett år kvar på kontraktet valde ”Nalle” Johansson att återvända hem till Sverige och Örebro som då hade gått upp till Elitserien.
— Jag tyckte att jag fick för lite chanser. Sedan var jag lite less på den här tränaren i Cleveland. Det var därför jag valde att åka hem.
— Det var någon annan klubb där borta som ville ha mig, men Cleveland ville inte släppa mig. Jag hade skrivit två plus ett och fick ändå en del av betalningen även sista säsongen fast jag hade flyttat hem.
— Jag hade kunnat tänka mig att vara kvar, men det skulle varit i ett bättre gäng än Cleveland. När jag flyttade hem valde den klubben att slå ihop med Minnesota. Då fick man kanske också en annan tränare.

Gick till Västra Frölunda: ”Skönt att inte vara mest hatad”

Efter att Örebro åkt ur Elitserien valde han att tillsammans med Bo ”Boman” Andersson flytta till Västra Frölunda.

Anders Broström:
— Framför allt var ”Nalle” en grymt bra hockeyspelare. Man visste vad man fick av honom varje match. Han och Bosse Andersson kom samtidigt inför säsongen 1979/80. Alltså säsongen vi gick till final mot Brynäs. Bosse kallades ”Boman” och när man hörde ”Nalle” skrika på isen eller i omklädningsrummet ”BOOOOMAN”, då visste man att ”Nalle” ville något. Två härliga lagkamrater.

Björn ”Nalle” Johansson:
— När jag kom hem till Örebro hade vi John Slettvoll som tränare. Det var väl okej, men sedan fick jag chansen att flytta till Göteborg, vilket var trevligt. Det var jag och ”Boman” som flyttade dit samtidigt.
— Det var Magnus Olssons farsa som värvade dit oss. Magnus spelade själv i Frölunda och vi hade över huvud taget ett bra gäng. Sedan var det synd att vi inte vann SM. Det är lite bittert, men det var trevligt på alla sätt och vis att spela i Frölunda. Bra killar.
— Sedan var det skönt att inte vara mest hatad av alla motståndarfans för i Frölunda var det Broström.

När ”Nalle” Johansson spelade med Örebro var det oftast också så att fansen till andra lagen såg honom som deras hatobjekt.
— Dom tyckte väl att jag var elak mot motståndarna. Min inställning var att vinna matcher och spela tufft.

Hur trivdes du socialt i Göteborg?
— Det var jättebra, men jag kanske bodde lite avsides i Högsbohöjd. Det var inte världens bästa område, men där bodde jag i alla fall.
— Hela det här gänget var väldigt tajta. Jag umgicks mycket med bland andra Göran Nilsson, men egentligen med alla som spelade i Frölunda. Vi var inte mer än 18 utespelare och hade en avbytare. Det var Micke Johansson och han fick sällan spela.

Förlorade SM-finalen mot Brynäs: ”Det är lite bittert”

Västra Frölunda gick hela vägen till SM-final mot Lennart ”Tigern” Johanssons Brynäs. Allt avgjordes i femte och avgörande matchen som spelades på Johanneshovs Isstadion.
— I tredje matchen, den uppe i Gävle, fick jag en utvisning efter att ha kört över någon mitt på planen. Det var i förlängningen och då gjorde Brynäs mål.
— Annars kommer jag inte ihåg så mycket från matcherna förutom sista finalen och (Lars-Eric) Esbjörs passning till ”Stigge” Salming som avgjorde. Den har Esbjörs fått äta upp många gånger då jag träffat honom.
— Över huvud taget var vi ett bra lag med Mats Lindh, Esbjörs, Christer Kellgren, Peter Gustavsson, Ove Karlsson, Benny Vestblom… Bra gäng och bra sammanhållning. Det kanske också var det vi levde på eftersom vi inte var så mycket folk. Samtidigt hade vi tur som inte hade så mycket skador, men det hade varit roligt att vinna SM.

Kan den här förlusten svida lite fortfarande?
— Ja, det är lite bittert. Jag tycker att vi skulle ha vunnit det där, men sådant är livet.
— ”Tigern” var tränare i Brynäs och honom hade jag haft i Juniorlandslaget. Han var bra och den tillsammans med Lennart Skördåker som var med till Junior-VM i Winnipeg.

Det blev bara en säsong i Västra Frölunda och mellan 1980 och 1989 valde han att spela vidare i hemmaklubben, Örebro.
— Jag tyckte att det fortfarande var roligt att spela. Samtidigt hade jag varit lite less över det som hände i Göteborg, men det vill jag inte gå in på.

Björn ”Nalle” Johansson är en legendar i Örebro

Vad fattades under dina sista år i Örebro för att ni skulle gå upp igen?
— Vi var antagligen för dåliga. Vid ett tillfälle när vi var uppe i Väsby släppte vår målvakt (Håkan Hermansson) en droppuck bakom sig i slutet av matchen så vi förlorade. Då gick i stället Väsby upp. Det var lite tokigt, men samtidigt något som händer.

Brast det ofta på just målvaktsspelet?
— Visst, vi kanske hade veka målvakter ibland. Något år hade vi Hardy Åström, men det hjälpte inte.
— Innan hade vi haft Tommy Eriksson och han var bra. Kenneth Holmstedt… Men jag kan inte svara på om dom var bra eller dåliga.

Kan du idag känna en besvikelse över att ni inte klarade att ta steget upp igen?
— Inte nu, men då var det naturligtvis så. Det hade varit bra om vi hade gått upp för själva staden Örebro och intresset för laget, vilket det fanns här. Det har också absolut varit ett stort intresse här för laget hela tiden.

Björn ”Nalle” Johansson har haft flera bra tränare under åren, men en har betytt lite extra för honom.
— Jag skulle säga Des Moroney och Ivan Aronsson, det är nog dom två som har betytt mest för mig.

Efter säsongen 1988/89 valde Örebro-backen, som då dessutom var lagkapten, att sluta spela.
— Jag tyckte att jag hade hållit på tillräckligt länge. Då var jag 33 år och hade spelat tillräckligt många säsonger. Jag hade bestämt mig.

”Jag tittar på all hockey och är fortfarande intresserad”

Tränade du dina söner Emil och Erik efter att du slutat spela?
— Ja, jag har varit med i deras hockey. Emil gjorde några juniorlandskamper och gick sedan till Bofors, men han hade inte tillräckligt intresse för att lägga ner så mycket jobb som man behöver göra.
— Erik var med uppe och tränade med A-laget, men han slutade i tidig ålder. Erik var lite liten medan Emil var kraftig och stor.

Du har aldrig varit den som stuckit ut eller synts i media, framför allt inte efter att du slutat spela, har det varit ett medvetet val?
— Jag tycker inte att det är så roligt att prata med media. Kanske att jag har blivit lite svartmålad emellanåt. Framför allt blev jag det i Göteborg, men det är en förgången tid. Det var en i Göteborg som skrev en massa skit och jag var i stort sett värdelös i hans ögon.

Hur ser ”Nalle” Johanssons liv idag ut?
— Det är ganska lugnt. Jag har ett hus ute i skogen där jag bor. Äger lite mark. För fyra år sedan sålde jag ett företag inom golvbranschen och det fungerade bra.
— Jag kanske är i hallen ett par, tre gånger om året. Jag brukar vara där och käka ibland med kompisar. Annars blir det att jag ser matcherna hemma vid, men jag tittar på all hockey och är fortfarande intresserad. Annars skulle jag inte titta på NHL under nätterna, avslutar Björn ”Nalle” Johansson med ett leende.

Björn ”Nalle” Johanssons tröjhissningsceremoni i Behrn Arena.

Source: Björn Johansson @ Elite Prospects