Viktors underbara resa

”Det har inte varit någon spikrak väg hit”

Som 16-åring platsade han inte i Frölundas juniorlag. Sju år senare har Viktor Stålberg tagit sig hela vägen till NHL. I natt spelar han i Toronto Maple Leafs förstakedja när laget premiärspelar mot rivalen Montréal Canadiens.
– Det har varit många hinder på vägen, säger 23-åringen till hockeysverige.se inför sin stora galakväll.

Historien om Viktor Stålberg platsar i vilket nummer av Buster som helst. Dessvärre är det gamla seriemagasinet nedlagt. Därför får hockeysverige.se berätta mer om den unge mannen från Göteborg som blev petad från Frölundas juniorlag som 16-åring och spelade collegehockey på University of Vermont i tre år innan han i våras fick ett NHL-kontrakt med Toronto Maple Leafs.

I natt står inför sitt största hockeyögonblick i en minst sagt krokig karriär.

– Det har nog inte riktigt satt sig än, det kommer nog att kännas mer i morgon när man står där på isen, säger Viktor Stålberg till hockeysverige.se sent på onsdagskvällen.

Foto: Getty Images

”Det” var beskedet han fick från klubbledningen häromdagen. Efter ett sagolikt träningsläger, där Viktor svarade för sex mål och nio poäng på åtta träningsmatcher, har han slagit sig in i Toronto Maple Leafs premiärlag. För bara några veckor sedan ansågs det osannolikt för de flesta – utom Viktor själv.

– Jag visste att de fanns en chans, sedan kanske jag inte vågade tro på det fullt ut. På middagen vi hade första kvällen sa (general managern) Brian Burke till mig att jag skulle spela samma spel som på college, att det var därför de hade tagit dit mig.

– Det har varit lite av nyckeln, att våga spela det spelet som jag kan. Jag är en stor kille som har bra fart under skridskorna, jag använder mig av den farten och samma finter som jag gjorde på college.

Var det någon gång under försäsongen när du kände att ”fan, jag klarar det här, jag hänger med”?
– Ja, i första träningsmatchen mot Boston. Där lirade jag med Tyler Bozak och Christian Hanson, två rookies som också har spelat på collegenivån. Det kändes bra direkt och man insåg att det inte var så svårt. Inte lätt heller såklart, men att det funkade.

I collegehockeyn lirade ni runt 40 matcher, nu blir det mer än 80. Hur ser du på det?
– Klart att det är en omställning, men jag kom hit fysiskt väldigt bra förberedd. Jag har tränat hårt i Toronto med klubbens styrketränare i sommar. Får jag spela 60 matcher här i år och 20 någon annanstans är det ändå okej. Jag kommer att få träna hårt och gå ut och ge allt varje dag. Man är inte självskriven i laget utan får ta en dag i sänder.

Foto: Getty Images

Det ryktas att du får starta i förstakedjan i premiären, stämmer det?
– Om det är förstakedjan vet jag inte, men jag ska spela med Jason Blake och Matt Stajan. I alla fall har jag tränat med dem här i dag (läs i går).

Hur passar det dig?
– Det ska vara bra för mig. Jag har bra form och vet hur jag ska göra mål. Stajan gillar att passa pucken och Blake är snabb och målfarlig. Förhoppningsvis kan jag öppna upp ytor för honom med mitt spel.

I fjol bodde du i en liten universitetsstad i Vermont. Nu har du flyttat till miljonstaden Toronto, hur har den omställningen varit?
– Positiv. Det är en riktigt grym stad, man inser inte riktigt hur stor den är, typ fjärde störst i Nordamerika eller något sådant. Om det är någonstans man ska spela ishockey är det ju i Toronto. Det är grymt kul.

Uppmärksamheten innebär ju ett kändisskap. Du har blivit väldigt uppmärksammad där borta, blir du igenkänd på stan nu?
– Jag har inte gått på stan sedan allt tog fart, men det är möjligt att det blir annorlunda nu. Jag har kompisar här som säger att om man gör en match med Toronto så börjar folk känna igen dig på stan.

Då blir det ett lite annorlunda liv framöver?
– Ja, det kanske det blir, men det beror på hur man klarar av att hantera det. För mig är det inget bekymmer . Det är bara kul att bli uppmärksammad för att man gör något positivt. Jag är rätt van med det där från Vermont, folk på skolan visste vem man var.

Foto: Getty Images

Känns det konstigt att plötsligt vara framme vid sina drömmars mål? Du har trots allt tagit en lite okonventionell väg till NHL.
– Det får man nog säga att det gör. Jag har haft många hinder på vägen, det har inte varit någon spikrak väg hit. Men det är otroligt kul att vara här. Man inser nog vad det är som har hänt först när man står på isen i första matchen.

Ingen spikrak väg, säger du. Känns det här som en revansch för dig med tanke på att du blev ratad av Frölunda när du var yngre och har fått gå den långa vägen?
– Klart att det gör det. Så har det varit under hela vägen hit. Jag kände samma sak när jag blev draftad också, att det var skönt att visa coacherna som nobbade mig att de hade fel. Jag hyser inget agg mot dem, men det har betytt mycket för mig att kunna komma så långt.

Du tog vägen via college – en väg som få brukar vandra – och har gjort succé. Tror du att vi får se fler unga svenskar välja den vägen i framtiden?
– Absolut, det är bara att se på hur det har sett ut de senaste åren. Innan jag åkte över så var det inte så många som hade testat. Nu har vi (Gustav) Nyquist, (Calle) Ridderwall och allt vad de heter. Collegenivån är bra, inte minst förbereder den spelarna på spelet här borta.

Pionjär är alltså ännu ett epitet som passar in i NHL-debutantens profil. Om Buster ändå hade varit i livet, då hade Viktor Stålbergs saga fått rättvisa.

Text: Uffe Bodin