Vancouver Canucks 1994 – a love story

När jag var sisådär 23 år skrev jag en krönika om nostalgi i en av tidningarna vi gjorde på Örebro universitet. Morsan skrattade gott åt det. Hur kunde en 23-åring som knappt var torr bakom öronen uttala sig om nostalgi, undrade hon efter att ha läst min barskrapade rader där jag viftade med gamla Star Wars-figurer och GB-glassar som sedan länge fallit ut ur sortimentet. Sedan dess har jag, av respekt för de äldre generationerna, varit försiktig med att missbruka nostalgibegreppet.

Nu har jag hunnit bli 31 år, lite mer världsvan och förhoppningsvis mogen nog att åtminstone lite diskret hissa nostalgiflaggan igen. När Kevin Bieksa snubblade in Vancouver Canucks segermål i den femte konferensfinalen mot San José Sharks härom morgonen kände jag nämligen av ett styng av nostalgi som fick mig att bli 14 år igen.

1993/94 var säsongen när mitt NHL-intresse tog fart på allvar – det vill säga att det gick från att läsa resultat och målskyttar i Dagens Nyheter till att aktivt söka upp nyheter om klubbar och spelare och se matcher. Det var strax efter att Peter Forsberg och Tommy Salo avgjort den där episka OS-finalen mot Kanada i Lillehammer som jag köpte mitt första nummer av Pro Hockey, en tidning som jag faktiskt figurerar i själv till och från numera. Numret pryddes av Peter Forsberg i en Québec Nordiques-tröja och efter att ha läst det om och om igen var jag ”in it for life”, som hårdrockarna brukar skrocka.

Våren 1994 följde jag mitt första Stanley Cup-slutspel på närmare håll. Det innebar att tvingades se – mitt på den tiden kära – Toronto Maple Leafs bli utslaget av Vancouver Canucks i den västra konferensfinalen. Vancouver nådde framgång med den alltid lika burduse och bullrige Pat Quinn bakom spelarbänken och med ett lag som på pappret inte höll Stanley Cup-klass, men hade tillräckligt med karaktär och envishet som gjorde att man pressade ett betydligt mer namnkunnigt New York Rangers, med Mark Messier, Brian Leetch och Mike Richter i spetsen, till en sju matcher lång finalserie som man slutligen förlorade.

Finalserien 1994 är fortfarande den bästa jag har beskådat. Kanske mer på grund av omständigheterna än det faktiska spelet. Det var sommarlov, eller åtminstone skolavslutningstider, och jag cyklade milen in till mormor och morfar i centrala Ludvika för att se repriserna av matcherna som jag har för mig gick på NBC:s europeiska kanal på den tiden. Det var där, i morfars sovrum, som jag välgödd på vinbärssaft och kanelbullar blev bekant med målsprutan Pavel Bure, ledargestalten Trevor Linden, målvaktskämpen Kirk McLean men framför allt de mindre kända slutspelshjältarna som antagligen spelade sitt livs hockey vid den här tidpunkten. Elakingen Sergio Momesso, med ett minspel som taget ur en italiensk spagettivästern, snabbskrinnaren Cliff Ronning, som spelade med frenesin hos ett livshotat villebråd, och den stenhårda backbjässen Dave Babych med sin morbroderliga jättemustasch. Det var spelare med karaktär, personlighet och karisma som spädde på mystiken som omgärdade NHL innan internet gjorde allt så tillgängligt och öppet.

När Mark Messier avgjorde den sjunde finalmatchen i Madison Square Garden fick de amerikanska kommentatorerna frispel och gastade att 1940 var historia. Det var nämligen första gången på 54 år som laget hade vunnit Stanley Cup. Min blick riktades emellertid inte mot Esa Tikkanens segerdans utan mot de modfällda Vancouverspelarna. De hade gett sitt allra yttersta – och antagligen lite till – utan att nå ända fram. Det kändes som ett ohyggligt orättvist öde och gav mig insikten om att man inte alltid behöver vara dålig för att förlora.

Så här 17 år senare har Vancouver Canucks, nu med ett bredare och mycket mer talangfullt lag, chansen att göra det som Trevor Linden, Pavel Bure och Kirk McLean misslyckades med. Och oavsett om det blir Boston Bruins eller Tampa Bay Lightning som tar den sista finalplatsen är jag övertygad om att de kommer att göra det. Det är deras tur att vinna och ge 94:orna upprättelsen de förtjänar.