John Persson om NHL-debuten, premiärmålet och framtiden

John Persson är en av våra mindre kända NHL-svenskar. Han tog vägen via juniorligan WHL och fick göra NHL-debut den gångna säsongen för New York Islanders. Han berättar om en minst sagt kaotisk resa för att hinna till debutmatchen där han fick resan ensam med en stor kamp mot klockan.
– Jag bytte om och hann precis ut till nationalsången och sedan var det bara att lira direkt, säger han till hockeysverige.se.

MORA (HOCKEYSVERIGE.SE)
John Persson har tagit den, i svenska mått mätt, långa vägen till NHL. Den 22-åriga forwarden, med Huddinge IK som moderklubb, draftades 2011 av New York Islanders, men flyttade över till Kanada redan 2009 för att spela med Red Deer Rebels i WHL.

John Persson kommer från en stor hockeyfamilj där brorsorna Johan spelar för Timrå, Joel spelat i ettan med Botkyrka och M/B, Jonathan spelade senast för Åkers/Strängnäs och IFK Ore samt Johnas som förra säsongen spelade med Tyresö/Hanviken i tvåan.
– Jag hade väl inte så mycket att välja på än att spela hockey jag också, säger John Persson till hockeysverige.se när vi träffar honom i FM Mattsson Arena för en pratstund.
– Det började med att man alltid var ute och lirade landbandy med brorsorna. Dessutom var pappa tränare för min äldsta brorsa. Jag började själv köra i en av mellanbrorsornas lag och tyckte att det var kul.
– Vi bodde först i Östersund och jag minns att vi då jämt var ute på sjön och åkte skridskor. Sedan blev det ju fullt naturligt att även jag började spela hockey.

Första klubben där John Persson spelade organiserad hockey var Huddinge IK, som har fostrat en uppsjö av NHL-spelare genom åren. Efter att Persson spelat i Mora efter sin tid i Huddinge flyttade han redan som 16-åring till Kanada.
– Näst äldsta brorsan (Jonathan) spelade i Quebec (Prince Edward Island Rockets). När han åkte tyckte jag att det var väldigt coolt. Jag var ganska ung då och han berättade hur det var där borta. Sedan gick jag ett år på hockeygymnasium och visste inte riktigt vad jag ville göra. Samtidigt såg det inte allt för ljust ut för mig att spela i A-laget eftersom jag fortfarande var väldigt ung.
– Då bad jag agenten att kolla upp om jag kunde få spela i Kanada. Sedan gick jag i draften för den ligan och då var det bara att åka över.

Den som drev Red Deer Rebels både då och nu är tidigare NHL-stjärnan, Brent Sutter. En av sju hockeybröder Sutter för övrigt.
– Han var General Manager när jag var där. Sedan hade vi en annan coach, men idag är han både ”GM” och coach för Red Deer.
– Jag träffade inte honom så jättemycket. Han var väldigt hård, vilket han också är känd för att vara. Han ler inte speciellt mycket, inte ens när hans lag vinner. Alla sju bröderna lär vara ungefär likadana, inte allt för glada.

Under sin tid i Red Deer Rebels fick John Persson chansen att spela tillsammans med Edmontons jättetalang Ryan Nugent Hopkins.
– Det var jäkligt coolt. Vi var och är fortfarande väldigt bra kompisar utanför. Han är en väldigt fascinerande spelare att se i träning och så vidare. Oftast kan man se på en match att en spelare är bra, men man kan även se på träningarna hur grymt duktig han är.

Vad är hans styrka som spelare enligt dig?
– Han är ju inte världens största, när jag såg honom först var han bara en 16-årig liten pojke. Han är så kvick från sida till sida samtidigt som han har ett väldigt driv och alltid pushade sig själv på träning. Han var aldrig nöjd.

John Persson

Är du överraskad över hans snabba utveckling i NHL?
– Nej, det är jag faktiskt inte. Det var många som trodde att han inte skulle få spela i NHL direkt, men alla vi som spelade med honom sa att han kommer att få spela direkt eftersom han är så pass bra. Det gick ju ganska bra kan man väl säga.

John Persson draftades 2011 av New York Islanders och under förra säsongen fick han också debutera i NHL.
– Debuten var lite annorlunda. Brorsan, Johan som spelar i Timrå nu, var över och hälsade på. Jag vaknade på morgonen och åkte ner till träningen. Mitt i träningen åkte coachen över till mig och sa –Du ska upp och lira idag eftersom det är mycket skador och man möter Tampa borta.
– Hur skulle jag hinna dit var det första jag tänkte? Jag fick åka en sorts limousine och man sa att jag absolut inte fick stanna om jag skulle hinna med flyget. Jag tänkte att jag ändå måste ha min kostym med, så vi åkte förbi lite snabbt hemma och hämtade den.
– Jag fick åka ett vanligt flyg, stå i lång kö och på flyget satt jag i mittenraden hur svettig som helst i tre timmar. När jag landade började dom skriva sms och undrade om jag skulle hinna så man kunde skriva upp mig i laguppställningen. Om jag inte skulle hinna hade man en extra back med sig som man tänkte sätta upp som forward. Jag ljög väl lite och sa att jag var närmare än jag var kanske, säger John Persson med ett leende och fortsätter:
– Dessutom satt jag fast i trafiken med alla som skulle dit och se matchen. När jag kom fram skakade jag hand med coacherna och sedan var det bara att byta om. Då hade just laget gått av efter värmningen. När dom kommer in i omklädningsrummet är dom ombytta medan jag fortfarande står i kostym. Dessutom är alla mina grejer dyngsura eftersom jag varit på is på morgonen med Bridgeport. Jag bytte om och hann precis ut till nationalsången och sedan var det bara att lira direkt.

I debuten spelade John Persson i andrakedjan tillsammans med Cal Clutterbuck och Brock Nelson.
– Jag hann bara sätta mig på bänken så började matchen. Jag visste inte vilken femma jag var i så jag frågade och fick svaret att jag var i den andra. Jaha, då visste jag ju att jag skulle byta med någon spelare redan i nästa byte. Men jag visste inte med vem.
– Det blev en annorlunda debut och kanske inte den uppladdning som man hade förväntat sig i sin första NHL-match.

Sitt första NHL-mål kom mot Washington Capitals.
– Det var också lite kul. Ovetjkin är en spelare som jag alltid följt. Vi har samma finansrådgivare. Genom dom gick jag och kollade på en matcher där han spelade och sedan fick jag träffa honom efteråt. När vi skakade hand sa han att vi ses väl på isen senare under säsongen.
– Jag fick också spela mot honom och det var en klockan fem match vilket innebar att det var många hemma, mamma, pappa och så vidare som kunde kolla. Då var det extra kul att kunna få in ett mål också.

Har du kvar pucken?
– Ja, absolut. Islanders ramar in den åt dig. Så nu har jag den hemma hos mamma och pappa.

Är du överraskad över att New York Islanders inte behöll Anders Nilsson?
– Ja, lite faktiskt. Han har ändå varit en spelare, som jag tycker i alla fall, man kan lita på. Han spelade väldigt bra i vårt farmarlag och sedan också under två månader i Islanders.
– Man sänder inte så många matcher från VM där borta, men jag hörde att han gjorde det riktigt bra där. Jag visste att han inte skulle stanna om han fick ett envägskontrakt, men jag trodde att han skulle få ett kontrakt som han ville ha. Det var tråkigt att han inte blev kvar eftersom Anders är en nära vän.

John Persson har ett år kvar på kontraktet, men någon direkt press att prestera för ett nytt kontrakt känner han inte direkt.
– Jag tycker att jag spelat bra även om jag var skadad lite förra säsongen. Man kan inte göra mer än att göra sitt bästa varje dag. Sedan är det upp till klubben att ge än chansen. Just nu har man ganska många forwards under kontrakt, men, som sagt var, man kan inte göra mer än sitt bästa vilket jag känner att jag gjort under två år.

Har du fått några signaler från Garth Snow, klubbens General Manager, hur man ser på din framtid i organisationen?
– Nej, dom säger inte så mycket. Det man säger är att det är camp och dit får alla komma. Självklart är det ändå en oskriven regel att du ska få chansen ditt sista år om du inte fått den innan.
– Jag känner mig ändå redo och var uppe tio matcher och spelade bra så det är bara att köra på.

New York Islanders är en klubb som inte vunnit på många år nu. Senast var 1983. Märker man någon stress i klubben över att man snart måste vara med och slåss om Stanley Cup på allvar igen?
– Det tror jag i alla fall dom där uppe känner av. Islanders är en klassisk klubb och det märker man också på fansen. När man spelade slutspel för två säsonger sedan var det sådant tryck. Det var på något vis som att man fick tillbaka många fans.
– Jag var uppe då som Black aces i fall det skulle bli några skador och jag har aldrig sett något liknande i den arenan. Det var ett jäkla tryck så det många bra fans ute på Long Island, avslutar John Persson.