Draftsummering

Efter ett dygn av intensiv och välbehövlig vila känner jag mig mogen att summera draften. För att göra det lite mer överskådligt kommer det att ske i punktform. Först vill jag bara teoretisera och filosofera lite kring helgen och dess händelseförlopp.

Jag tycker på sätt och vis att man kan jämföra draftspektaklet med studenten. I båda fallen handlar det om att ha uppnått något, men att fortfarande ha det hårdaste arbetet framför sig.

Draften kan också handla om krossade drömmar. I boken ” Home Team: Father, Sons and Hockey” följer författaren och journalisten Roy MacGregor några hoppfulla unga spelare och deras fäder under draften 1994. För vissa förverkligas drömmen, för andra krossas den hämningslöst. Jag vet inte hur många spelare som satt på läktaren utan att bli valda i helgen, men det var säkert några stycken. Kanske punkterade det deras karriär, kanske gav det dem motivation att höja sig några snäpp.

Vad jag däremot reagerade på var glädjen som uppstod när en kille som var på plats blev vald sent i den sjunde rundan. Jublet hos de samlade familjemedlemmarna visste inga gränser. Det var ganska vackert. Och även om killen aldrig blir någon NHL-spelare – vilket spelare valda sent i den sjunde rundan sällan blir – kommer han alltid att kunna tänka tillbaka på just den där stunden med ett leende på läpparna. Ibland är bekräftelse viktigare än någonting annat.

Draftens tinnitusvarning: Louis Leblanc.
Redan innan Montréal Canadiens skulle till och välja sitt förstaval började hemmafansen skandera hans namn. Jag lutade mig till vänster och frågade den franskkanadensiske reportern intill mig:
– Vad kommer att hända om de draftar någon annan?
– Då blir det inbördeskrig, svarade han allvarsamt.
Canadiens general manager Bob Gainey är bevisligen en fredlig man och mötte hemmafansens krav på att välja en franskkanadensare. Jublet som följde tvingade mig faktiskt att hålla för öronen. Och jag har ändå sett Mötorhead live några gånger. Utan hörselskydd.

Draftens bästa engelska: Marcus Johansson.
Victor Hedman är utom tävlan vid det här laget eftersom han har pratat mer engelska än svenska de senaste veckorna. Men av de övriga svenskarna var Marcus Johansson den som imponerade mest. Bra uttal och ett fylligt ordförråd.

Draftens hån: ”1967, 1967, 1967!”.
Toronto Maple Leafs hade några få tappra supportrar på plats, men så fort de kaxade till sig dränktes deras röster av hemmafansen. På ett allt annat än subtilt sätt påminde de Torontofolket om att de inte har vunnit Stanley Cup på 42 år.

Draftens mest motsägelsefulla burop: Nazem Kadri.
Nazem Kadri växte upp som ett stort Montréal Canadiens-fan. När Toronto Maple Leafs plockade London Knights-centern spelade det ingen roll. Han klev upp på podiet under ett regn av burop.

Draftens inavel: Alla släktband.
Att kalla NHL för en enda stor familj känns mer och mer berättigat. Tim Erixon, Landon Ferraro, Carter Ashton, Philip Samuelsson och Ryan Bourque är bara några av spelarna som för familjearvet vidare.

Draftens svengelska: Philip Samuelsson.
Han pratar absolut inte dålig svenska, men det hör verkligen att Philip Samuelsson tillbringat merparten av sitt liv i Nordamerika.

Draftens öken: Tjeckien.
Första tjecken (Andrej Nestrasil, Detroit) draftades som 75:e spelare. Phoenix Coyotes general manager Don Maloney summerade det bäst:
– Det är en öken där just nu.
Och han om någon borde ju veta.

Draftens rumskamrater: Anton Lander och Toni Rajala.
Duon delade inte bara hotellrum – de draftades båda av Edmonton Oilers också.

Draftens barndomsval: Matt Duchene.
I fjol draftades backen Drew Doughty av laget han höll på under sin uppväxt – Los Angeles Kings. I år var det Matt Duchenes tur. Han tapetserade väggarna med Joe Sakic- och Patrick Roy-prylar som liten pilt. I framtiden lär han själv figurera på pojkrumsväggarna.

Draftens traditionsräddade: Adam Almqvist.
Detroit Red Wings har valt minst en svensk i varje draft sedan 1993. Nu såg traditionen ut att brytas. Men med sitt sista draftval, 210:e totalt, plockade man HV 71:s back Adam Almquist.