Var finns respekten?

I premiären av “SHL med Måns Karlsson” krönikerar hockeysverige.se:s skribent om veckans hetaste snackis i SHL och skriver om samtliga lag i Sveriges högstaliga.

När C More klippte från studion till Oskarshamn, där Lena Sundqvist stod rinkside intill en skägglös Sanny Lindström var vi nog många i TV-sofforna som hickade till. “Är det SÅDÄR Sanny ser ut utan skägg?”. Jag, och förmodligen många med mig, hade glömt bort att Sanny varit skägglös en gång i tiden. Samtidigt måste jag säga att han nästan inte åldrats en dag under sina skäggår, vilket får ses som otroligt imponerande. Han såg nästan precis ut som när han tvingades lägga av med ishockeyn, blott 33 år gammal, för sex år sedan.

Sanny Lindström lade som bekant av efter enorma besvär med hjärnskakningar och har sedan dess blivit en viktig röst i debatten om huvudtacklingar och hjärnskakningar. Han har gett nya perspektiv på tillvaron för hockeyspelare som offrat sitt allt för att just hans lag ska vinna, och ger åtminstone mig nya lärdomar om varför en tackling är, eller inte är, ful eller respektlös.

Bara någon timme efter att den skägglöse Sanny Lindström presenterats i C More fick vi se två situationer som gjorde att jag fick ont i magen, och Sanny fick säkert ont i huvudet av medlidande. 

* Nils Höglander fällde ut en helt obegriplig armbåge i ansiktet på Fredrik Styrman som omedelbart segnade ned. 

* Jordan Boucher tyckte det var smart att mer eller mindre hoppa in en tackling på Linus Ölund som blev liggande. 

Höglander fick matchstraff och stängdes av fem matcher. Boucher undvek straff under matchen men stängdes av i sex matcher. Två bra domar av Disciplinnämnden. Disciplinnämnden kan inte ta ansvar för att det omgång efter omgång, år efter år, ser ut så här i SHL. Det är huvudtacklingar, slewfoots med mera – och såväl domarna som DN pratar ständigt om att det ska delas ut hårdare straff för den typen av förseelser. Men uppenbarligen hjälper det inte. Uppenbarligen börjar de i fel ände.

Ska vi lära av OHL?

Det har publicerats alarmerande rapporter om hur otroligt många hjärnskakningar och avstängningar som årligen inträffar inom både herr- och damhockeyn i Sverige, jämfört med under internationella turneringar. DN dömer ut hårdare straff. Domarna tar mer än gärna i med hårdhandskarna och dela ut femminutersutviningar – till ingen nytta. 

Det ser likadant ut ändå.

Häromåret meddelade den kanadensiska juniorligan Ontario Hockey League att de inför ett program för att ‘lära sina spelare att agera respektfullt mot kvinnor’. Inte för att det ska behöva ‘läras ut’, men det var efter en tid där spelare som Semjon Varlamov  Patrick och Evander Kane, Vjatjeslav Vojnov och New Jersey-draftade Ben Johnson hamnat i rampljuset för olika typer av ofredanden eller misshandel. 

För att förebygga det valde OHL att attackera problemet redan när spelarna är juniorer. Jag likställer förstås inte ofredanden av kvinnor med en tackling på en hockeyrink, men jag tror ni förstår var jag vill komma. 

Vad gör svensk hockey för fel? 

Jag gissar att någonting går snett redan på ungdomsnivå eftersom respektlösheten följer med generation efter generation. För det ska väl inte vara Sanny Lindström som via sin blogg ska försöka få spelarna att agera mer respektfullt mot varandra på isen?

“Respektera att hockeyn går snabbt”

I Jordan Boucher mot Linus Ölund-fallet fick domarna, förstås, mycket kritik för att de inte ens dömde ut en tvåminutersutvisning på Boucher. Men det som gjorde mig mest upprörd var att de sen hade mage att låta spelet gå vidare trots att Ölund uppenbart var helt groggy. Han låg först kvar på isen, försökte sen ta sig upp, föll, och ramlade ned på isen igen. 

Samtidigt pågick spelet.

Förklaringen Brynäs hade fått var att de “trodde han hade fått en benskada”. Oavsett om domarna trodde det är det under all kritik att de chansar på en sådan sak, när Ölund uppenbarligen fått en rejäl tackling innan. Oavsett om domarna bedömde att den var ful eller inte så måste de ju fortfarande ha sett den. Om spelaren i fråga sen ligger kvar och inte kan ta sig upp är det bara att blåsa av. Varför chansa?

Det är också en form av respekt. Att respektera att hockeyn går snabbt. Att spelarna har hårda skydd som kan göra en tackling än värre. Att det rör sig om unga människor som inte ska få sina karriärer eller liv förstörda. 

Sätt pipan i munnen och blås av. 

Du vet aldrig hur mycket varje sekund kan påverka i en situation där en spelare nyss fått en hjärnskakning som kan vara kraftig. Jag menar inte att det är ett generellt problem att domarna visar brist på respekt mot spelarna. Men hur ska vi få bort de problem de finns, om inte ens fyra domare tar en ung spelares hälsa på allvar?

Men sen kommer Disciplinnämnden och tar i med hårdhandskarna och dömer ut långa och tuffa straff. Straff som inte verkar betyda ett jävla dugg. 

Sex år har gått sedan Sanny Lindström lade av med ishockeyn och vi brottas fortfarande med samma problem inom svensk hockey. Ishockeyn går snabbare och snabbare. Spelarna blir skickligare och smartare för varje år. Förutom på ett område. Det området som i slutändan är det allra viktigaste.

14 SHL-lag – 14 tankar

Brynäs – Siffran tre var gångbar för Brynäs under veckan. De spelade tre matcher, tog tre poäng och kollapsade i samtliga matcher genom att släppa in tre mål under en kort period. Det är som att det inte finns någon stabilitet över huvud taget i den storsatsande klubben. Skallarna verkar inte vara på plats, spelsystemet verkar inte vara på plats, powerplay och boxplay ser stundtals bedrövligt ut och frågan är om det ens finns skicklighet nog i Magnus Sundquist manskap. Stjärnvärvningar som Anton Rödin, Greg Scott och Jonathan Sigalet har inte alls sett så bra ut som de gjorde under försäsongen och då finns det inte speciellt mycket där bakom. Nu kommer 18-åringen Victor Söderström in och ses som en frälsare. Värt att komma ihåg är att han gjorde sju poäng på 44 matcher i SHL förra säsongen. Förväntningarna bör således inte vara så höga som de är på honom.

Djurgården – Djurgårdens sportchef Joakim Eriksson sades vara ute efter Joni Ortio,  men han hamnade hos Rikard Grönborgs  Zürich. I stället kom Joni Ortio 2.0 in. Karri Rämö och Ortio kamperade ihop i några år i Calgary och då var Rämö den vassare av dem. De senaste åren har han dock haft enorma skadeproblem vilket gjort att han bara kunnat spela 28 matcher de senaste tre åren och ingen alls den senaste säsongen. Men så sent som 2014/2015 gjorde han 37 matcher för Calgary. Tillsammans med Niklas Svedberg bildar han nu SHL:s mest välmeriterade målvaktspar och även om skadorna gör att åtminstone jag höjer ett frågetecken bakom Karri Rämös namn så känns det som att Djurgården gjort vad de kunnat för att stabilisera upp det som sågs som lagets svaghet inför säsongen: målvaktssidan. Faller Rämö väl ut kan han mycket väl bli en guldnyckel för Djurgården i vår. Sen har ju Niklas Svedberg visat sig ha en hyfsad högstanivå också…

Frölunda – Säsongen 17/18 – Nio mål på 37 matcher i Malmö. Säsongen 18/19 – Nio mål på 38 matcher i Frölunda. Rhett Rakhshanis två senaste säsonger gjorde att åtminstone jag började tvivla på om hans leverans i SHL sett sina bästa dagar. Men den här säsongen har Rakshani inlett urstark och har redan nått mer än halvvägs i jakten på målnoteringarna från de två senaste åren. 5+5 på åtta matcher har det blivit för amerikanen som faktiskt leder den interna poängligan. Frölunda har en extremt skicklig forwardssida men förutom Samuel Fagemo och Rakhshani ser jag ingen riktigt tydlig målskytt. Därför är det extremt viktigt att den sistnämnde kommit igång så fint som han gjort för ett Frölunda som, trots att de hade fem raka segrar inför helgen, inte riktigt kommit upp i önskad nivå ännu.

Färjestad – Vi river väl av plåstret, då. 12-0-segern mot Oskarshamn igår var den fjärde största sedan Elitseriens start för 44 år sedan och den största i ligaspel/slutspel sedan 1987 då Djurgården vann mot just FBK med 13-0. Att vi får se sådana siffror 2019 är helt, helt osannolikt. Jag var frånkopplad från omvärlden under matchen och gick chockat in och såg att det stod 10-0 efter två perioder. Jag satte nästan min kolsyrade Bonaqua (OBS! Ej sponsrat inlägg) i fel strupe när jag läste det. Jag blev dock inte lika förvånad när jag såg att Färjestads sju mål i den första perioden gjordes av sju olika spelare. Så många offensivt skickliga spelare finns det i laget.

HV71 – Som väntat är det här SHL:s mest svårlästa lag. Jag såg HV på plats i Gävle under lördagen och då vann de enkelt, trots att det kändes som att de gick på halvfart. Det så vansinnigt kritiserade powerplayspelet har börjat komma igång och då är HV svårslagna. Jag får samma känsla av HV i år som jag fick förra säsongen. De känns väldigt ojämna – men jag tror de kommer vara bra i vår. Visst, laget åkte ut i kvartsfinal säsongen som gick men de tog trots allt seriesegrarna Färjestad till en avgörande match sju. Anthony Camara dömdes snabbt ut som en flopp hos mig men med sina fem poäng på de två senaste matcherna har han börjat sudda ut en del frågetecken. Det behövs i en darrig HV-offensiv.

Oskarshamn – Nej, jag väljer faktiskt inte att fokusera på 12-0-förlusten mot Färjestad utan på ett uttalande av tränaren Håkan Åhlund inför torsdagens match mot HV71. Det var Sanny Lindström som intervjuade Åhlund inför matchen och frågade om tränarens syn på Corsi. Hans svar var: “Vi tittar inte på det över huvud taget”. Det är ett, i min värld, närmast respektlöst uttalande. Jag har full respekt för att Oskarshamn har en stor tro på sitt spelsystem som fungerade så bra förra säsongen. Det är egentligen inget konstigt med det. Men om det finns enkla verktyg som kan visa huruvida ett lags spel är hållbart över tid eller inte, så bör du använda det. Siffror är inte allt, men att vifta bort det med ord som “vi tror att det spel vi har är hållbart över tid” är konstigt. Hockey går absolut inte ut på att ha bra Corsi – det går ut på att vinna matcher. Där har Oskarshamn varit bra. Men exemplen där ett lag under en kort period levererar trots usla underliggande siffror är många. Exemplen där ett lag under en lång period levererar trots usla underliggande siffror är desto färre. Oskarshamn har SHL:s överlägset sämsta Corsi och gör de inget åt sitt spel kommer de om någon månad eller så vara på den sista plats vi alla trodde de skulle landa in på. Att Åhlund sade som han gjorde i torsdagens C More-intervju är respektlöst mot lagets spelare, fans och sponsorer. Jag menar inte att IKO ska lägga in ett nytt spelsystem och helt frångå sin idé, absolut inte, men det är obegripligt att år 2019 säga “Det där tittar vi inte på över huvud taget”.

Leksand – Två raka förluster under veckan har gjort att Leksand rasat i tabellen och är numera elva. Men det finns en ljusning på horisonten. I dagarna meddelades det att Spencer Abbott är nära sin debut i Leksand och kommer göra sin första match i det klassiska stället 19 oktober. Abbott är en av mina stora favoriter i SHL och han kommer betyda enormt mycket i ett Leksand som levt extremt mycket på Sebastian Wännströms skarpa målskytte under säsongsupptakten. Om knappt två veckor får Roger Melin en till stjärna att slänga in i forwardslinjen och det är ett välkommet besked för ett lag som nu har tre raka förluster och till och med föll mot jumbon Växjö!

Linköping – Nick Sörensen ut, Adam Helewka in. I ett lag med få offensiva kvalitetsspelare är det förstås ett jättetapp att Nick Sörensen inte är kvar. Oavsett om det skar sig mellan honom och ledningen, om han inte passade in i Bert Robertssons ishockey eller vad det nu var som hände så kan ingen lura mig och säga att det här var “bäst för båda parter”. Nick Sörensen är en klass-lirare i SHL som gjort tio, 14 och 14 mål under sina tre senaste säsonger i SHL. Jag är tveksam till om någon spelare i årets LHC kommer nå upp i 14 mål. Jag vågar nästan slå fast att det inte kommer hända. Visst, blir Adam Helewka en fullträff kanske östgötarna glömmer Sörensen under säsongens gång. Men det är en enorm missräkning för Linköping att det blev som det blev. De kommer få tufft att ersätta den danskfödde svensken.

Luleå – “Vi kan bättre än så här”, sade Joel Lassinantti efter förlusten mot Rögle. “Vi måste kunna spela bättre”, sade Thomas Berglund efter nederlaget mot Djurgården. Luleå har ingen anledning att gripas av panik utan är en segtuggad maskin där kugghjulen inte går ihop perfekt ännu. Men det är något som inte stämmer. Varken powerplay-spelet eller boxplay-spelet är där det borde vara och de blott 19 gjorda målen är såklart problematiska. Men trots den ganska svaga inledningen är jag inte orolig för Luleå – och jag tror inte de är speciellt oroliga inom laget heller.

Malmö – Nicolai Meyer-situationen är intressant. Efter att ha varit fullständigt dominant i HockeyAllsvenskan har han ställts utanför Malmös lag de senaste matcherna efter att bara ha gjort en poäng på de inledande fyra matcherna. Malmö är inget lag som är beroende av att ha en poängspruta. De är mer eller mindre uppbyggda på fyra andrakedjor, och alla ska kunna leverera i alla zoner. Men de kommer samtidigt inte kunna räkna med att Fredrik Händemark och Frederik Storm ska vara poäng-per-match-spelare hela säsongen. De kommer inte kunna räkna med att Konstantin Komarek behåller sin fina målproduktion säsongen ut. Det behövs något mer. Emil Molin lär kunna göra sina kassar om han får vara skadefri, men nog behövs Nicolai Meyer på sikt? Malmö går bra som lag men ändå känns det litegrann som att båda parterna förlorar på den nuvarande situationen.

Rögle – Jakob Ragnarsson värvades inför säsongen på ett tvåårskontrakt. Efter fyra framträdanden i SHL bröts kontraktet. För mig sätter det ljus på en situation som känns lite problematisk för svensk hockey. Skillnaderna mellan SHL och HockeyAllsvenskan är så stora, SHL-klubbarna sitter med enorma budgetar och har råd att göra några chansvärvningar för HockeyAllsvenskan. Jakob Ragnarsson kostade inte många kronor i drift och hade han haft en jätteutveckling hade juniorlandslagsbackens kontrakt setts som ett fynd. Nu insåg Rögle snabbt att så inte skulle bli fallet och kontraktet avslutades. Men hur är det möjligt att en spelare det skrivs tvåårskontrakt med lämnar efter bara fyra seriematcher? Hur kan det gå till så? Visste inte Rögle vad de värvade? Visste de inte hur konkurrenssituationen på backplats skulle se ut? Jo, klart de gjorde det. I takt med att klyftan mellan SHL och allsvenskan växer ekonomiskt, men skillnaderna på isen kommer vara ungefär lika stora, finns det en risk att de här situationerna blir allt vanligare. Det vore tråkigt, och kan bli ett problem för svensk hockey.

Skellefteå – Förstemålvakten är skadad, toppvärvningen Tom Pyatt har gjort 1+1, nyförvärv som Jacob Olofsson, Jacob Andersson och Rickard Hugg är poänglösa. Jesper Frödén har en assistpoäng. Tuomas Kiiskinen har ändå inte debuterat. Oscar Möller har gjort mycket poäng men bara två mål. Dessutom känns det som att det mesta man läser om Skellefteå är ganska negativt. Trots det återfinns de på en femteplats i tabellen med fullt godkända 14 poäng på åtta matcher. Men det känns som att det finns mer att hämta ur det här laget. Av någon märklig anledning kan Skellefteå kanske till och med vara ett av de lag som kan känna sig mest nöjda med säsongsupptakten.

Växjö – Gårdagens seger mot Leksand kan vara vändningen på säsongen för Växjö Lakers. Men det är onekligen en smula otroligt att stormaktens sex poäng efter åtta omgångar uteslutande kommit mot SHL-nykomlingarna Oskarshamn och Leksand. Nu kommer dessutom Ilari Melart in och han kommer väl fylla en viktig roll där. Men en roll fyller han inte: behovet av högerskjutande backar. Lakers har nio backar under kontrakt. Alla är vänsterfattade. Jonas Sjöstedt hade varit stolt.

Örebro – Vad hände här?! Efter fyra raka förluster knäppte Örebro till Brynäs med 6-1 och Skellefteå med 5-1. Båda segrarna kom på hemmaplan. Så marknadsför man sig själva på bästa möjliga sätt! Örebro är ett bra lag under Niklas Eriksson ledning, det är bara att konstatera.