MJÖRNBERG: Vad är vinningen med hårda straff?

Att Hockeyettan fått kliva in i värmen och behandlas av den riktiga disciplinnämnden den här säsongen är jättebra. Men när de första avstängningarna har börjat förkunnas finns det anledning att diskutera om bedömningsnivån verkligen måste vara så hård. Ingen utvecklas av att sitta på läktaren.

En av de klart mest positiva förändringarna till den här säsongen i Hockeyettan är att portarna till finrummet slagits upp och att även tredjeligan fått tillgång till den ”riktiga” disciplinnämnden. Nu bedöms alla klubbar och spelare efter samma måttstock oavsett vilken serie de spelar i och bestraffningsärendena går därmed att ta betydligt mer seriöst än vad som var fallet tidigare när de regionalt indelade nämnderna gissade, höftade och straffade inkonsekvent efter eget huvud.

Men disciplinnämnden har klivit in på banan och verkligen stämt i bäcken.

Reflekterar man över de första bestraffningarna som dömts ut här i säsongsinledningen kan snabbt konstateras att det är förhållandevis långa straff. Ingen under tre matcher, Grästorps Charlie Scherman fick rent av fem stycken (mer om det snart).

I jämförelse med SHL och Hockeyallsvenskan kan det på papperet framstå som att Hockeyettan-spelarna straffas hårdare. Med längre mer kännbara avstängningar.

Jag skulle anta att det beror på att man i de högre ligorna också har verktyget böter att använda sig av och att bestraffningarna då blir x-antal matcher plus böter istället för jättemånga matcher på läktaren. Vilket blir svårt att tillämpa i Hockeyettan där lönerna är betydligt mer modesta och bötesstraffet därmed tandlöst.

”Charlie Scherman får avstå en tjugolapp och morgondagens lunchlåda”, ja ni fattar.

Men ändå, jag tror nog ändå att disciplinnämnden borde sätta sig ned och resonera lite kring sin bedömningsnivå i Hockeyettan.

För vad vill de egentligen åstadkomma med sina stenhårda straff?

Jag har tittat på videoklippen av de situationer som mynnat ut i avstängningar (tre matcher och uppåt) och visst är det i samtliga fall förseelser som det är relevant att utdöma avstängningar för. Men så många matcher?

Det handlar inte om regelrätta överfall av råbusar med ilsket uppsåt att skada, utan snarare om klubbor som hamnar där de inte ska vara eller tacklingar som går fel. Inga extrema hemskheter.

Det yttersta exemplet är som nämnt ovan Grästorp-anfallaren Charlie Scherman som får fem matchers avstängning för en huvudtackling borta mot Visby/Roma i helgen.

Det är en olycklig situation där två spelare rundar målburen från varsitt håll i jakt på en puck som kommer i hög fart längs med sargen och där kollisionen blir våldsam. Den tar i huvudet, det är inget snack om den saken och man är som spelare ansvarig för vad man gör med sin kropp där ute på isen.

Jag säger inget om att han blir avstängd, men fem matcher?

Vi snackar alltså om en spelare som hade sex utvisningsminuter på hela förra säsongen, som kom snett i en situation där allt gick för fort och där ett straff inte kom på kartan förrän domaren tittat på video efteråt och gjort en efteranmälan. Det saknar liksom proportion.

Jag förstår att det här är en bedömningsnivå som disciplinnämnden har bestämt sig för och konsekvent kommer att hålla. Men då borde man också motivera varför det är rimligt att den ska vara så hård.

Hockeyettan är en utvecklingsliga och det är som bekant ingen som utvecklas av att sitta på läktaren. Det är väldigt svårt att se vad som ska vara vinningen med riktigt hårda straff för kanske inte så allvarliga förseelser.

Det kanske finns någon smart tanke bakom, men i mina ögon förlorar bara spelare, klubbar och svensk hockey på att disciplinnämnden tar i från tårna när de ska hantera Hockeyettan.

Det är rimligt att efterfråga ett lite mer balanserat förhållningssätt till ligan och dess förseelser.