MJÖRNBERG: Ett totalt avgörande förlängningsmål?

Troja-Ljungby vann den första Hockeyettan-finalen borta mot Hudiksvall med 6-5 efter sudden death och kopplade på så vis ett mentalt järngrepp om sin motståndare som jag har väldigt svårt att se Hudik krångla sig ur.

Med elva minuter och 14 sekunder spelade av förlängningen klev backen Calle Wäng fram och skickade den avgörande 6-5-pucken i mål för Troja-Ljungby. Frågan är om inte det var målet som avgjorde hela finalserien.

För hur ska Troja-Ljungby kunna förlora efter det här?

Den första finalmatchen hamnade ju helt i händerna på Hudiksvall. Hemmalaget kom ut taggat till tänderna, tryckte gasen i botten och hade en ruggig effektivitet som gjorde att man tämligen omgående kunde gå upp i ledning med 3-0. Holmen Center kokade. Troja-Ljungby var i chock över vad som händer om man låter spelskickliga Hudik flyga genom mittzon.

Det var en sådan start man bara inte får slarva bort. Ett grepp som skulle ha kunnat sätta tonen för precis hela finalserien. Men det skulle snabbt förändras till något helt annat.

När Troja-Ljungby anpassade sig och växlade upp i den andra perioden hade Hudiksvall inget svar och matchen gled dem ur händerna. Det var en sanslös scenförändring när 3-0 ganska snabbt blev till 3-3 (och då hade Troja dessutom ett mål korrekt bortdömt för spark). Försvarsspelet i hemmalaget var väldigt svagt, man blev små och bjöd på lägen mot ett Troja som bara växte och växte och växte.

Det blev en märklig chans- och målbytar-historia efter den där upphämtningen, där Hudiksvall skulle ha kunnat bygga ett momentum med tanke på att de out of the blue tilläts skicka in en kvittering till 5-5 med 14 sekunder kvar av matchen. Men där Troja ändå drog det längsta strået med sitt sudden-avgörande via Calle Wäng.

Slutspelsishockey handlar i stort sett bara om det mentala spelet. Speciellt när det är två så pass jämna lag som möts och segern i match ett gav Troja-Ljungby en boost av stora magnituder. Laget har sett stort och starkt och självförtroendestint ut hela vägen sedan de lyckades slå ut HC Dalen i åttondelsfinalen och har en bröstet utåt-aura som bara ar växt genom hela slutspelet.

När smålänningarna nu lyckades knipa den första finalmatchen i Hudiksvall trots att de hamnade i ett omöjligt 0-3-underläge mot en motståndare som bara flög fram växer den där känslan förstås ännu mer. Troja är oövervinnerliga just nu. Deras inre moral bara växer och ikväll kopplade de ett mentalt järngrepp om Hudiksvall som det högre rankade laget kommer få det oerhört svårt att tråckla sig ur.

Jag har väldigt svårt att se hur Hudiksvall ska kunna finna tillräckligt mycket inre mental kraft för att kunna vända det här mot Troja så som laget agerar just nu. Hade man lyckats vinna sudden hade man ändå haft något att gå på, nu växte Trojas momentum ytterligare.

Coachen Filip Algeman var pigg och skruvade och gjorde vad han kunde för att få sitt lag på rätt köl i matchen. Ikväll räckte det inte, men han har ett trumfkort kvar som kanske skulle kunna få momentum att skifta.

För som siffrorna antyder bjöds det inte på något målvaktsspel av högre klass. Merparten av målen som trillade in kan sorteras in på kontot svagt försvarsspel och ska inte lastas målvakterna. Men samtidigt klev varken Adam Ohre eller Jesper Eliasson fram och tog de där extra puckarna som hade kunnat bli avgörande för sina lag.

På bänken i Hudiksvall sitter Kristers Steinbergs som gjorde en oerhört stark insats när han fick ansvaret i avslutningen av matchserien mot Sundsvall. Vore jag Filip Algeman skulle jag kasta in honom i kassen till morgondagens match i hopp om mirakel.

Kanske är det så att Hudiksvalls möjlighet till en mental vändning av finalserien ligger i händerna på en ung dansk inlånad från Brynäs juniorlag…