KARLSSON: Våga sticka ut! Våga vinn! Men var fan inte som William Nylander
I kväll möter Sverige vår granne Danmark, och det är väl ingen högoddsare att William Nylander kommer kunna göra både två, tre och fyra poäng i kväll. Och om/när han gör det lär han få kritik för det. Det kommer naturligtvis vändas till att han bara är bra mot de sämre lagen men ‘åker och gömmer sig’ mot Ryssland, eller ‘inte kliver fram när det gäller’.
Känslan är att det aldrig riktigt spelar någon roll vad William Nylander gör. Han passar inte in i mallen på hur en svensk hockeyspelare ska vara, vare sig på eller utanför isen. Han anklagas för att vara lat, egoistisk, en dålig lagspelare, svag mentalt, i princip att han är bortskämd och lever på sin pappas namn… Det känns som att folk är missunnsamma mot William och nästan tycker att han fått sin proffskarriär gratis tack vare att han haft tur i genpoolen och har en känd pappa.
Jag blir frustrerad och nästan lite förbannad över det. William Nylander är en av de största offensiva talangerna Sverige fått fram på 00-talet. Förmodligen den största sedan Nicklas Bäckström. Ändå får han inte det erkännandet som han förtjänar. Vilket är märkligt på så många plan. Dels för att han helt enkelt är en fruktansvärt bra hockeyspelare redan nu. Men framför allt eftersom att vi ju suktar efter den här typen av stjärnor i ishockeyn. Sedan Peter Forsberg och Mats Sundin lade av har Henrik Lundqvist mer eller mindre ensam fått bära superstjärnefanan (Nicklas Lidström blev ju faktiskt aldrig någon större stjärna i Sverige, om vi ska vara ärliga) – och det är väl egentligen först nu som Erik Karlsson börjar få en hög status även i Sverige. Hur länge har vi inte tjatat om att vi behöver folk som vågar göra de oväntade grejerna? Som vågar skjuta. Som vågar göra den extra dragningen,
Nu har vi äntligen den där spelaren som svensk hockey behöver. Den som går sina egna vägar. Den som kan avgöra matcher på egen hand. Den som kan bli en ny superstjärna i NHL. Men, då passar inte det. För han är ingen Foppa, William. Han är inte en blyg norrlänning. William Nylander är en karaktär som vi inte haft i svensk ishockey förut. Han ‘passar inte in i ramen’. Det är som att det tar emot för folk att ge honom beröm. Att uppskatta honom.
Han anklagas för att vara kaxig och egocentrisk, men ärligt talat: Vad är det egentligen han har gjort för att förtjäna de epiteten? Är det för att han tror på sig själv? Är det för att han faktiskt är medveten om att han är en bra spelare, och inte gömmer sig bakom ‘det var lagkompisarnas förjänst’?
Nylander, och vi som gillar ishockey, har vetat om sen han var typ 15 att han skulle bli en stjärna. Hittills har han motsvarat precis alla förväntningar. Klart grabben får ett stort självförtroende då.
Petter Carnbro, eller som jag kallar honom: facit, har lagt ut flera intressanta tweets som visar hur bra William Nylander varit så här långt i VM. Hur stark han är med pucken. Hur han skapar målchanser för andra. Att han borde ha, typ, den tredubbla poängskörden mot vad han faktiskt har i VM. Men även om han hade, låt säga 2+7, på de inledande matcherna skulle det inte vara okej.
För just William Nylander måste leverera i de stora matcherna för att få uppskattning. För honom räcker det inte att vara bra i gruppspelsmatcherna. Jag önskar mer än någon annan att det är just han som skjuter VM-guldet till Tre Kronor om en vecka.
*****
På tal om VM-guld. Jag finner det intressant att alla menar att det bara är guld som gäller nu, annars är det ett misslyckande. Men faktum är att trots att Henrik Lundqvist och Nicklas Bäckström anlänt har Kanada ett minst lika bra lag som Sverige på pappret.
Den här artikeln handlar om:
