BODIN: Svenska ishockeyförbundet – värre än Big Brother

Känner ni stanken?

För det är i ärlighetens namn en skam att ett av Sveriges största idrottsförbund drivs på det här viset.

Jag vet egentligen inte var jag ska börja. Men vi kan gå tillbaka till höstens soppa med Damkronorna och deras strejk. Man kan tycka vad man vill om de krav tjejerna ställde på förbundet, men var det något jag reagerade på i hela den historien – bortom de ekonomiska önskemålen – var det hur damspelarna kände sig uppenbart marginaliserade och åsidosatta.

En spelare beskrev det som att hon och lagkamraterna kände sig mer som ”ett av förbundets besvär” än som ett lag som faktiskt kan tillföra svensk ishockey något. Respekterade? Nej, i ”bästa fall” bara ignorerade.

Den där soppan fick efter hand en slags upplösning.

Då är väl allt frid och fröjd? Knappast.

2020 har bjudit på tillräckligt många intriger för att fylla tre säsonger av Big Brother. Och då har det ändå knappt spelats några landslagshockey.

Häng med…

28 februari – SVT avslöjar att Tre Kronors team manager Putte Köhler avgår hux flux drygt två månader innan VM.

11 mars – I ett jättemärkligt videoklipp om flick- och damhockey som förbundet publicerar på sociala medier lyckas SIF-ordföranden Anders Larsson peta in ett ”oh, bye the way – Damkronornas förbundskapten kommer att bytas ut…” Ylva Martinsen ersätts sedan av Ulf Lundberg. Förbundet har givetvis all rätt att byta förbundskapten om det är vad man behagar, men genomförandet, att försöka smussla ut informationen, lämnade en väldigt besk eftersmak.

19 mars – SVT avslöjar att polisen utreder en händelse på Svenska ishockeyförbundet. Det ska enligt polisen handla om anklagelser om sexuellt ofredande. Utredaren Fredrik Gårdare säger senare till Expressen att ”vi har fått tips om att flera har varit utsatta”.

6 april – Efter 24 års tjänstgöring på förbundet får informationsassistent Anders Feltenmark plötsligt lämna sitt jobb, avslöjar Aftonbladet. ”Arbetsbrist” löd den offentliga orsaken från generalsekreterare Tommy Boustedt. Som bara av en händelse – ”vink vink – blink blink” – är Feltenmark fackklubbens ordförande och tillika den som gjort den polisanmälan som lett till den pågående utredningen om sexuellt ofredande.

Som om inte det var nog finns det, enligt mina uppgifter, en tvist mellan förbundet och fackklubben som Feltenmark ledde. På inrådan av fackförbundet Unionen drog fackklubben i gång en process där förbundet anklagas för att ha brutit mot kollektivavtalet. Bland annat genom att inte ha hållit medarbetar- eller lönesamtal med alla anställda. De ska heller inte ha genomfört någon lönekartläggning utifrån diskrimineringsgrunder. Det här är alltså också en konflikt där Anders Feltenmark i sin roll som facklig representant stått i centrum.

”Arbetsbrist”? Jo, dra den om Bellman också…

Personer med insyn i förbundets verksamhet använder begrepp som ”tystnadskultur” och ”gubbvälde”. Anställda ska vara rädda för att ta ton och ifrågasätta styret. Kan en person som varit anställd på förbundet i 24 år, och som är omtyckt av sina medarbetare, skickas hem så enkelt, då kan det hända vem som helst. Speciellt i dessa tider när man som arbetsgivare kan spela corona-kortet i tid och otid utan att någon kan ifrågasätta det.

Anklagelserna om sexuella ofredanden är än så länge bara anklagelser, men det är inte första gången det viskas om liknande saker inom förbundet. Enligt mina uppgifter ska det ha förekommit fler incidenter av sexuell natur, dessutom med olika personer involverade, under de senaste åren. Skillnaden ligger i att de anklagelserna ”mer effektivt” tystats ned och undkommit polisutredningar och därför inte heller blivit offentliga.

Man har svårt att tro att sådana här antidemokratiska tendenser ska existera i Sverige 2020. Än mindre i ett stort idrottsförbund. När jag läser och hör om det som händer på förbundet för det snarare tankarna till de antidemokratiska, inskränkande krafter som härjar på sina ställen ute i Europa.

Man blir mörkrädd!

I tider när hockeyn fortfarande jobbar febrilt med att försöka tvätta bort ryktet om att vara en machosport med sunkiga ideal är stanken som pyser ut från förbundets lokaler förödande. När inte ens de som ska leda svensk ishockeys utveckling i positiv riktning lever upp till grundläggande anständighet, hur ska då resten av hockey-Sverige kunna göra det?

De ledande figurerna inom Svenska ishockeyförbundet kan gå i hur många Pride-tåg de vill och tala målande om värdegrund, mångfald och inkludering. Men innan stanken från deras egna förehavanden har vädrats bort är det bara tomma, obetydliga ord utan bäring eller kraft.

Det är hög tid för förändring nu.