The Moooooooose – Old School Hockey Johan Hedberg

Just nu jagar han sin första Stanley Cup-titel med San José Sharks, där han numera arbetar som assisterande coach. Men historien om Johan Hedberg är betydligt intressantare än så. I dagens Old School Hockey möter ni en uthållig och pålitlig målvakt som fick ett sent genombrott och höll sig kvar i NHL tills han var över 40 år gammal.

”Jaha, när du ringer, Ronnie, då vet man att karriären som spelare verkligen är över ha ha…”

Så lät det då Johan Hedberg svarade borta i New Jersey när jag ringde honom för den här intervjun. Antagligen, jag skriver antagligen faktiskt, så är åren som spelare över för Johan Hedberg eftersom han först valde att första tacka ja till ett målvaktstränarjobb i Albany, farmarklubben till NHL-laget, New Jersey Devils för att den här säsongen kliva in som assisterande tränare och målvaktscoach för Stanley Cup-finalisterna San José Sharks.

Vi börjar resan tillsammans med en av svensk hockeys största målvakter senaste 20 åren uppe i Leksand, även om han från början faktiskt är född på Nacka BB. När Hedberg växte upp i Leksand var först och främst Christer Abris och Göran Högosta målvakter i Leksands IF.
– Den jag minns främst var ändå Stefan Lunner. Christer Abris minns jag väl en del, men Göran Högosta minns jag inte som målvakt i Leksand. Lunner var i alla fall min idol när jag växte upp.
– Lunner hade jag senare som både målvaktstränare och assisterande tränare åt Wayne Fleming i Leksand. Dessutom hade jag honom som målvaktstränare i landslaget också.

Hur var det att växa upp som hockeybarn i Leksand?
– Det var perfekt. Jag bodde i Alvik, som är en liten by utanför Leksand. Vi hade en egen liten rink i byn bredvid som våra pappor och mammor spolade upp. Det var ofta att man direkt efter skolan stack ner dit och sedan blev det hockey hela kvällarna. Mamma brukade klä på mig målvaktsutrustningen hemma. Hon stoppade in mig i bilen och sedan var det bara att åka rakt ut på isen. Sedan stod jag där. Det var ett drömliv på så sätt.
– Man såg fram mot dagarna då det var träningar i ishallen. Det var alltid veckans höjdpunkt.

Trots att Johan Hedberg växte upp i en av alla hockeytokiga byar runt om i Leksand var det ingen från hans närmaste bekantskapskrets som tog sig upp till Leksands elitserielag.
– Nej, och jag var nog den enda hockeykillen där ute, i alla fall i min årsgrupp. Det var några killar som var lite äldre och spelade i Leksand under pojkåren.

DEBUTERADE MOT RÖGLE

En spelare som är ett år äldre än Johan Hedberg och uppväxt i Leksand är Fredrik Jax, son till tidigare storspelaren Hans Jax, och som gjorde två elitseriesäsonger med Leksand innan han flyttade över till USA för spel.
– Inne i Leksand fanns det ju ett gäng som kom från Leksand och spelade i Leksands IF. ”Jacken” var en av dom killarna. Det var ganska många som var från Leksand under junioråren, Fredrik Sporre, Tomas Andersson, Erik Nilsson… Det var kanske var runt tio man i laget som var Leksandskillar.

Säsongen 1992/93 har Wayne Fleming klivit in i Leksands bås. Målvakter när säsongen startar upp är Åke Liljebjörn och dagens målvaktstränare i Leksand, Jonas Levén. På grund av skador väljer Fleming att även lyfta upp Johan Hedberg i A-truppen för att debutera i elitserien.
– Debuten är en av dom matcher som jag minns starkast faktiskt. Åke Liljebjörn blev sjuk under juluppehållet och sedan blev även Jonas Levén skadad. Vi mötte Rögle hemma (vinst 4-1) och det var en riktigt kul match.
– Som jag minns det spelade jag ett helt okej målvaktsspel, men jag hade ett lite missförstånd med Tomas Jonsson när han och jag skulle växla puck. Han tittade bort just när jag slog pucken till honom så pucken gick till en Röglekille som kunde lägga in den i tom kasse. Jag fick ett ont öga från Jonsson, men det var inte sista gången jag fick det från honom, skrattar Johan Hedberg.

Det var inte bara Tomas Jonsson som var en stark profil i Leksand vid den här tiden. I truppen fanns också namn som Magnus ”Sigge” Svensson, Niklas Eriksson, Jonas Bergqvist, Markus Åkerblom, Greg Parks, Jarmo Mäkitalo, Tomas Srsen, Örjan Lindmark och så vidare.
– Det här var killar som jag hade respekt för, helt klart. Man ville ju så gärna passa in. För mig var det som en stor dröm som gick i uppfyllelse. Samtidigt fanns det en del yngre killar som var ungefär i min ålder, Niklas Eriksson, Markus Åkerblom och så vidare, vilket hjälpte till en hel del för mig att komma in i allt.
– Även Andreas Karlsson kom upp i laget strax efter mig, så jag var inte helt ensam om att vara en ung spelare där uppe första säsongen.

Hur fungerade samarbetet inledningsvis med Åke Liljebjörn och Jonas Levén, trots allt klev du upp som junior och aspirerade på deras platser?
– Klart att det vart en konkurrenssituation, men framförallt var det mest taskigt för ”Levvan”. Jag fick ju förtroende direkt av Fleming och fick även stå våra två matcher i slutspelet medan ”Levvan” blev förpassad till juniorlaget.
– Åke var ju i Leksand som en redan etablerad landslagsmålvakt. Klart att det då var tufft för dom båda. Sedan kom Åke tillbaka säsongen efter och var fantastiskt bra. Då förpassade han mig tillbaka till bänken i stället.

Upplevde du några ”hard feelings” mellan er eller hade ni ändå en bra relation?
– Vi hade en bra relation. ”Levvan” och jag är goda vänner än idag. Åke var en otroligt proffsig målvakt, väldigt noggrann, mycket vältränad och framförallt väldigt rolig. Han var en stor glädjespridare i laget.

”FLEMING BETYDDE OERHÖRT MYCKET”

Tränaren Wayne Fleming, som avled i mars 2013, kom att bli en viktig figur i Johan Hedbergs hockeyliv.
– Fleming var den som tog Leksand och kanske även svensk hockey till nästa nivå. Han höjde träningsdosen en hel del och han införde det här med video. Killarna var kanske vana att gå hem efter träningen och vi blev kanske lite chockade när vi hade en timmes videokollande kvar efter träningen var slut. Den biten lyfte han upp till en helt ny nivå.
– Han ställde också oerhört höga krav. Det gjorde han framförallt på dom killarna som han trodde på. Jag hade det ganska tufft med Wayne ibland och han gav mig en hel del skit. Han försökte bryta ner mig lite för att sedan bygga upp mig igen.
– Det var tufft då, men sedan förstod man i efterhand vad han menade för något och vad han ville åstadkomma.

Hade du kontakt med Wayne Fleming efter det att du flyttat över till Nordamerika?
– Ja, det hade vi. Det var ju så att vi sågs på en del matcher och det var alltid otroligt kul att träffa Wayne. Han har ju betytt jättemycket för mig och min karriär. Dessutom var han en väldigt mjuk människa. Han brydde sig verkligen om allihop och hade alltid nära till både tårar och skratt. Det kom alltid en tår i ögat på honom när vi sågs.

Leksand plockade in nya bra och etablerade spelare säsong efter säsong under Wayne Flemings tid och det kom även fram en drös bra juniorer. Trots det lyckades aldrig Leksand att gå hela vägen under dom här åren.
– Det där har jag också funderat över. Fleming kanske matchade vissa av toppspelarna lite för hårt. När sedan slutspelet kom så orkade dom inte riktigt hela vägen. När dom skulle rycka in en extra växel då slutspelet började så fanns inte riktigt kraften där. Det tror i alla fall jag var en av anledningarna till att vi aldrig vann SM-guld.

Redan under säsongen 1993/94 kallar förbundskaptenen Curt Lundmark Johan Hedberg till landslagsspel. Dessutom får han chansen som tredjemålvakt i VM 1994 bakom Roger Nordström och Tommy Salo.
– Det var riktigt roligt. Jag spelade i Vikingarna (B-landslaget) under ganska många år. Jag hade precis kommit tillbaka från en turnering i St Petersburg 1994. När jag kom hem ringde telefonen hos mamma och pappa där jag bodde. Om det var Curre eller Pelle Mårts som ringde minns jag inte, men man sa att jag skulle åka med på ett landslagsläger och även åka med till VM.
– Va? Jag trodde att dom skojade, men det gjorde dom inte. Vi åkte först till Tjeckien och spelade några landskamper och sedan åkte vi till VM-turneringen i Italien. Det året vann vi brons. Den här turneringen var jätterolig och utvecklande för mig. Det sporrade mig givetvis mig till att jobba ännu hårdare.

Självklart var Johan Hedberg mycket överraskad när samtalet från förbundskaptenen kom.
– Ja, det var jag. Jag hade inte alls räknat med landslagsspel eller att åka med till VM. Det var ganska många äldre målvakter i elitserien vid den här tiden. Sedan var vi några stycken, jag, Tommy Salo, Petter Rönnqvist och även Erik Granqvist var med en del, som var lite yngre. Man ville då få med någon yngre i landslaget som kunde vara med för att se och lära lite och kanske vara med i framtiden. Det blev jag.

Vad har det betytt för din utveckling att spela och dela omklädningsrum med spelare som Peter Forsberg, Tommy Salo, Nicklas Lidström, Mats Sundin och så vidare.
– Man tävlade jämt. Det har jag egentligen gjort i allting och oavsett vad det var så ville man vinna. Att då få mäta sig med ”Foppa”, ”Sudden”, Markus Näslund och dom här killarna var en test på om jag klarade av att vara på den nivån som dom var.
– Man vet ju inte riktigt om man verkligen räcker till. Givetvis vill man och tror det, men det här var verkligen ett kvitto på att jag verkligen kan det här. På landslagslägren fick jag känna på vilken kaliber dom verkligen låg på.

Hur förändrades Leksand när Torgny Bendelin kom in som tränare efter Wayne Fleming?
– Torgny är en intressant person. Han hade framgångar med AIK och han tyckte själv att han hade dom bästa lösningarna på de flesta problemen. Det var ganska mycket nytänkande med lite meditationer, yogatankar och det stuket.
– Vi hade Torgny som tränare när vi gick till semifinal 1997. Då hade vi också ett fantastiskt bra lag. Han var duktig och jag trodde nog att han i framtiden skulle bli A-landslagscoach. Torgny var en skön person och jag har full respekt för honom.

”LEMIEUX ÄR EN FANTASTISK MÄNNISKA”

Efter säsongen 1996/97 väljer Johan Hedberg att lämna Sverige för spel i Nordamerika. Han kom att representera tre klubbar under sin första säsong där, Manitoba Moose, Detroit Vipers och Baton Rouge Kingfish.
– Jag blev draftad av Philadelphia 1994 då jag var 21 år. Jag hade satt upp olika mål som att spela i A-laget, landslaget och NHL. Andra fick åka över för att visa upp sig på camperna och lite grejer, men till mig hörde Philadelphia aldrig av sig. Man sa att jag behövde spela i landslaget. När jag hade gjort det så sa man till mig att jag behövde vara förstamålvakt i landslaget. Det var ju inte så lätt för när det blev en VM-turnering så kom Tommy Salo hem och då var det han som var etta i alla fall.
– Då valde jag att lämna Leksand ändå och skriva på för ett independentlag i IHL, Detroit Vipers. Jag var i Detroit fram till OS i Nagano. När jag var på OS ringde telefonen och det var någon som berättade att jag var trejdad till Manitoba uppe i Winnipeg.
– När jag kom hem från Nagano packade jag en väska och åkte upp till Winnipeg. Där hade jag det fantastiskt kul och trivdes mycket bättre där än vad jag hade gjort i Detroit. Manitoba var en hockeystad, lite grann som Leksand. Det var många som var intresserade och brydde sig om vad vi gjorde. Dessutom gick det väldigt bra under den tiden som jag var där.

Varför valde du att åka hem till Leksand efter den säsongen?
– Först stack jag över på campen själv. Sedan kom Pernilla och vår dotter över när säsongen började i stort sett. Dom åkte hem vid jul och när dom kom tillbaka åkte jag direkt till OS och när jag kom tillbaka därifrån åkte jag till Winnipeg. Då kom familjen upp dit en sväng och sedan åkte dom hem till Leksand.
– Samtidigt väntade vi vårt andra barn och Pernilla var väl inte så hög på Winnipeg då. Jag tänkte att ”Ja, ja, jag har väl gjort det här nu”. Jag kände även att Leksand var ett bra alternativ och skrev på ett långtidskontrakt med Leksands IF. Jag skrev på för fem år med Leksand, men hade en out-klausul om det skulle bli något mer med NHL. Jag tänkte att det blir ju ändå ingenting.
– Innan säsongen hade börjat i Leksand fick jag reda på att San José hade trejdat till sig mina rättigheter och ville att jag skulle komma över för att se deras organisation. Då tänkte jag att det här med Leksand kanske var dumt. San José var lite tjuriga över att jag inte kunde komma, men jag hade ju kontrakt med Leksand. I januari eller februari kom vi överens om att jag skulle komma över och testa året därpå.
– I början när jag kom över fick jag spela i Kentucky tillsammans med Miikka Kiprusoff.  Jag fick även träna under San Josés målvaktstränare, Warren Strelow, en fantastiskt duktig målvaktstränare, och han hjälpte mig oerhört mycket. Utan hans vägledning hade jag aldrig kommit så här långt eller lyckats i NHL.

Hur minns du själva NHL-debuten efter att du hade trejdats till Pittsburgh?
– Då var jag tillbaka till Winnipeg (Manitoba), min andra vända. Vi var ute på en road trip. Det här var precis innan trejding deadline. Jag minns att vi förlorade mot Cincinnati med 7-1 den kvällen och vi skulle åka hem nästa dag. Jag pratade med Pernilla på telefon och jag sa att det inte kommer att bli något NHL-spel. Jag var 26 år gammal så nu var det nog kört. Hon sa ”Det kommer nog hända något nu, du blir nog trejdad”. Men det var ingenting som jag trodde på.
– Vi kom hem till Winnipeg. Familjen mötte upp och hämtade mig på flygplatsen. Då stod vår General Manager, Randy Carlyle, och snackade i telefon. Pernilla säger då ”Du ska se att nu blir du trejdad”. Mycket riktigt så kallar Randy upp mig och säger ”We have traded you to Pittsburgh”.
– Vad sjutton är det här? Jag trodde att Pittsburgh letade efter en etablerad målvakt som kunde ta laget till slutspelet. Jag frågade om jag skulle åka dit och spela i farmarlaget, men det visade sig att man hade följt mig hela året och att jag var rätt kille.

Under säsongen hade Johan Hedberg vaktat Manitobas kasse i IHL 46 matcher och hade den fina räddningsprocenten 91,20.
– Jag kom ner till Pittsburgh nästa dag och vi hade match mot Islanders. Den matchen satt jag på bänken. Dagen efter åkte vi iväg för att möta Tampa och Florida ”back to back”. Jag fick beskedet att jag skulle spela mot Florida.
– Så laddad har jag aldrig varit i mitt liv som jag var inför den matchen. På morgonen kom en reporter och sa ”Du vet väl att Pavel Bure får minst tre frilägen ikväll”? Jag svarade ”Nej, det vet jag inte”. Efter tio minuter av matchen kommer Bure fri från rödlinjen, fintar ett skott och drog pucken mellan benen, 1-0.
– Sedan får han ett till friläge i andra som jag räddade och ett ytterligare i tredje perioden. Han fick sina tre frilägen, men vi lyckades vinna med 6-3 och jag räddade 44 skott eller något ditåt. Det var en fantastiskt kul debut.

Hur var det att umgås och även spela med killar som Mario Lemieux och Jaromír Jágr?
– Det var häftigt. Det året hade vi inte vilket lag som helst. Lemieux gjort comeback. Dessutom hade vi Jágr, (Alexej) Kovaljov, (Martin) Straka och så vidare. På det viset var det ett underbart profillag. Alla kom fram och hälsade när jag kom upp dit utom Jagr. Efter matchen mot Florida, då jag stod och duschade, kom han fram och sa: ”bra match” och frågade hur det kändes. Jag svarade att det kändes bra och att det är lättare att spela när man får mycket att göra. ”Jaså, då kanske du kan få 60 skott på dig i nästa match” sa han då.
– Det var första gången vi snackade med varandra. Sedan var det inga problem. Mario är en fantastisk människa och med en otrolig aura runt om sig och en person som alla såg upp till. Trots att han var ägare till laget och den största stjärnan var han ändå en i gänget.

”NÄR VI GICK UPP MED LEKSAND VAR BÄSTA KÄNSLAN JAG HAFT”

När Johan Hedberg kom upp till Pittsburgh så fanns ytterligare en svensk på plats, Hans Jonsson, som kom till klubben 1999.
– Hasse var den enda svensken där tillsammans med mig. När jag kom till Pittsburgh gav han mig en liten inblick i vad som krävdes och hur det funkade i ett NHL-lag. Jag hade ju inte varit på den nivån tidigare.
– Det var skönt att han var där och han spelade otroligt bra första året jag var där och vi gick till slutspelet. Vi umgicks en hel del på resorna givetvis, men även vid sidan av med både Hasse och Linda. På den tiden hade dom inga barn.

Efter tre säsonger i Pittsburgh trejdas Johan Hedberg, nu ”The Moose” kallad, till Vancouver Canucks där han blir lagkamrat med en rad svenskar.
– Det var ett år med mycket skador och mitt spel gick lite upp och ner. Trots det var året i Vancouver ett av dom roligaste jag har haft. Vi hade ett fantastiskt gäng med svenskar, ”Macke” Näslund, Sedinarna, Magnus Arvedson, Mats Lindgren och Mattias Öhlund. Vi hade skitroligt tillsammans.
– Som jag sa så gick det inte så bra för mig på isen och jag hade inget större förtroende hos Marc Crawford. Vancouver var ett fantastiskt ställe att bo på plus att jag fick jobba under en ny målvaktstränare, Ian Clark, som även varit i Modo och numera är målvaktstränare i Columbus. Han lärde mig mycket av det nya målvaktsspelet. Det här med att jobba med att stå på knäna och närspelet. Saker som inte jag var så bra på.
– Det kanske också var en av anledningarna till att det gick lite tungt. Det var lite ombyggnad av spelsätt och spelidé. Det tog något år innan jag kom tillbaka till tryggheten i spelet, men Ian gjorde mig till en bättre målvakt än jag var innan.

Säsongen 2004/05 var den en så kallad lockout, vilket innebar att Johan Hedberg åkte hem till Sverige för att spela upp Leksand i elitserien.
– Jag var skadad under slutet av säsongen i Vancouver och hade opererat axeln på sommaren. Jag spelade ingenting före jul utan kom in när Superallsvenskan började. Det var jag och Johan Backlund som var målvakter, men framförallt hade vi ett för bra lag för allsvenskan. Vi var helt överlägsna. Sedan hade vi killar som var tungan på vågen, där framförallt Michael Ryder var otroligt bra. Även Francis Bouillon var också en otroligt bra värvning. På slutet kom det in killar som Tomas Kucharik och Rudolf Huna, som också gjorde viktiga mål.
– Personligen tyckte jag att säsongen var kul, men samtidigt var det en stor press att komma hem. Vi hade ett mål och det var att vi skulle gå upp. Nya arenan höll på att byggas och man skulle riva den gamla ishallen. På det viset stod det rätt mycket på spel.
– När vi leder hemma mot Nyköping med 7-1 och publiken hoppar och sjunger att vi är tillbaka är nog den bästa känsla som jag har haft i mitt liv.

Var det en speciell gruppdynamik i det här laget?
– Nej, egentligen inte. Det var en stor spelaromsättning. I stort sett halva laget från början av säsongen försvann. Spelarna som kom in var bra pusselbitar och som tillförde laget något. Där hade ”Masken” (Anders Carlsson, sportchef) lyckats otroligt bra.
– Framför allt minns jag hur viktig Ryder var och vilka viktiga mål han gjorde. Hade vi kört fast i någon match gjorde han ofta en soloprestation och ett fantastiskt mål. Det här drog hela gruppen framåt.

Johan Hedberg återvänder till NHL efter lockoutsäsongen. Det blir en säsong i Dallas innan han flyttar till Atlanta. Där blir Hedberg kvar i fyra säsonger.
– Det var fyra roliga säsonger Atlanta. Niclas Hävelid var också där. I dag är han en av mina bästa vänner inom hockeyn. En kul och proffsig kille. Jag önskar att alla skulle få chansen att få spela med Niclas Hävelid och lära sig hur det ska gå till. Vi hade kul tillsammans, är lika gamla, har barn i samma ålder och våra fruar umgicks.
– Sedan kan jag tycka att Atlanta var, inte misskött, men det var mycket strul vid sidan av och vi kom aldrig riktigt loss med spelet. Vi hade ett kanonlag ett par av åren och när vi gick till slutspel (2006/07) och förlorade mot Rangers hade vi material för att kunna vara bättre.

Du var förstamålvakt i Atlanta före bland andra Ondrej Pavelec och många säger att du aldrig varit bättre än under dom här säsongerna, håller du med om det?
– Jag skulle säga att mina två eller tre sista säsonger i Atlanta är mina bästa. Dels behärskade jag det nya spelsättet som jag lärt mig av Ian Clark. Samtidigt kände jag en trygghet i mig själv och även i laget. Det fungerade på alla sätt och vis.
– Från början var jag andremålvakt bakom Kari Lehtonen. Kari hade en hel del skadeproblem och förutom första säsongen i Atlanta spelade jag i stort sett hälften av matcherna alla säsonger.

”HADE VÄLDIGT KUL MED BRODEUR”

Inför säsongen 2010/11 får Johan Hedberg beskedet att hans tid i Atlanta är slut. I stället fick han flytta till New Jersey där han fick spela tillsammans med bland andra Martin Brodeur.
– Jag tycker att jag blev lite orättvist behandlad i Atlanta. Pavelec hade i stort sett inte bevisat någonting. Han skulle få ett kontrakt som var bra mycket bättre än mitt trots att jag hade spelat mycket bättre än vad han hade gjort. Jag förstod inte varför och jag tycker att jag var värd lite mer respekt.
– Jag trodde ändå att det skulle lösa sig med Atlanta och när trejding deadline kom i juni var jag övertygad om att jag skulle bli kvar där tills jag såg på datorn att man hade sajnat upp Chris Mason i stället.
– Det blev lite panik eftersom jag redan hade sagt nej till ett par andra klubbar som hade ringt. Nu satt jag där och hade ingenting. Jag minns att jag tänkte att ”jäklar, det här var inget bra”. Då hörde New Jersey av sig och det löste sig på ett bra sätt.

Vad är dina starkaste intryck från dina säsonger i New Jersey Devils?
– Finalerna 2012 var givetvis en fantastisk upplevelse. Sedan var det tråkigt att jag inte fick spela någonting i slutspelet förutom en och en halv period. Det var ändå kul att se vad det är som funkar i ett lag när man går så långt, vad som händer i gruppen, varför det funkar så bra och hur vi växte tillsammans.
– Jag hade även ett par av mina bästa hockeyår i New Jersey. Den säsongen (2010/11) som Jacques Lemaire kom in efter jul låg vi toksist. Vi hade förlorat 23 matcher och vi kom tillbaka och höll nästan på att gå till slutspel. Det var en helt otrolig upplevelse.

Hur var relationen mellan dig och Martin Bordeur i New Jersey?
– Väldigt bra. Han är ett år äldre än jag, men vi har också mycket gemensamt. Vi har barn i samma ålder och kommer från samma tidsålder inom hockeyn. Vi hade väldigt kul ihop och jag hade min roll klar. Jag hade inget intresse av att utmana på så sätt heller. Min utmaning var att spela så bra som möjligt när jag fick chansen, men det var aldrig tal om att jag skulle ta hans plats.

Martin Brodeur och Johan Hedberg kom också att bli lite som pappor för New Jersey Devils.
– Vi var ju äldst. Marty hade varit med under så många år med det här laget. Han har sett hur det har fungerat och hur New Jerseys väg hade varit. Hade vi lite möten eller lite problem väntade alla på vad han skulle säga. På det sättet var han en ledare för det här laget trots att han var spelare.

Hade du helst velat spela ytterligare några säsonger?
– Jag hade ingen tanke på att sluta det året som jag blev utköpt av New Jersey. Jag var på draften när trejden hände och det blev som en liten chock. Jag ville självklart hitta på något annat och ett tag var en trejd nära. Grejen var att jag hade flyttat familjen från Atlanta till New Jersey och det kändes inte rätt att dom skulle behöva flytta en gång till. Fanns det en klubb som man kunde ha pendlingsavstånd till så kunde det fungera. Vi satte det sociala före mitt ego så att säga.

BLEV VÄRLDSMÄSTARE 1998: ”EN KUL RESA”

– Jag hade ett par lag som jag kunde gå till, men på sätt och vis var jag inte mentalt förberedd på att inte göra någonting och jag höll det också öppet hela förra säsongen. Jag hoppades fortfarande på ett anbud fram till att du ringde. Nu är det ju kört, skrattar Johan Hedberg.

Du har spelat två OS och ett World Cup, vilket är störst?
– För mig var World Cup störst. Då spelade jag fortfarande i Sverige. Jag fick inte spela någonting utan satt bara på bänken i en eller två matcher. Det var också mycket att se och lära.
– OS-turneringarna blir kanske lite annorlunda för hockeyfolket jämfört med dom andra sporterna som jobbar mot OS hela året. Exempelvis var det en lång resa till Nagano, stor tidsomställning, snabbt in, match, snabbt ut och sedan tillbaka hem. Man får inte riktigt den här OS-känslan.

Vid VM 1998 fick Johan Hedberg vara med om att spela hem ett VM-guld till Sverige.
– Det var en kul resa. Det var mitt första år i USA. Jag hade varit i Nagano och hade flängt runt en hel del det här året. I VM kände jag lite mera att här kanske jag kan få chansen att spela. Det hör till saken att Tommy och Tommy, Salo och Söderström, spelade otroligt bra i alla turneringar under dom här åren. Det fanns liksom ingen anledning att byta ut någon av dom.
– Som vanligt spelade Tommy Salo otroligt bra och hans spel i finalerna mot Finland är bland det bästa målvaktsspel som jag har sett. Han höll ju nollan i bägge matcherna. Han och Ari Sulander hade ett mäktigt målvaktsspel i dom två matcherna.
– Det var så tajt och bra målvaktsspel så det kändes som att det skulle räcka med ett mål för att vi skulle vinna. Då kommer den här studspucken från Tornberg. Det är sjukt hur man kan komma ihåg vissa saker så väl, men jag minns att jag tänkte att det här kan räcka.

Hur minns du folkfesten på Sergels Torg när ni kom hem?
 – Den minns jag ju också. Det var en häftig känsla att få dela den här glädjen med allt det här folket. Det är något som man kan tänka tillbaka på och som ger en härlig känsla i kroppen.

Foto: Ronnie Rönnkvist

BLEV COACH I SAN JOSÉ: ”EYE IN THE SKY”

Inför förra säsongen lade Johan Hedberg målvaktsspaden på hyllan och satsade på en karriär som målvaktstränare med start i Albany Devils. Men inför årets säsong ringde hans tidigare tränare i New Jersey, Peter DeBoer, som nu coachar San José och frågade om inte Hedberg var sugen att komma dit ner för att bli assisterande coach och målvaktstränare. Ett jobb som Johan Hedberg givetvis inte kunde tacka nej till.
– Min roll i San José är, som sagt var, målvaktstränare och assisterande tränare. Jag har bägge titlarna så att säga. Under själva matcherna sitter jag som ”eye in the sky” på läktaren. Därifrån kommunicerar jag med en av våra assisterande tränare på bänken, men jag kommer även med lite input i periodpauserna, säger Johan Hedberg och fortsätter med att berätta hur en matchdag kan se ut för honom.
– Oftast träffas vi coacher och går igenom antingen matchen innan eller den match vi ska spela. Sedan träffar vi killarna vid rinken för värmning, möten och videogenomgångar. Sedan brukar det bli någon sorts egenträning för att hålla igång. Efter det blir det lite vila och sedan är det match.

Är det mer jobb nu som coach under en matchdag än det var som spelare?
– Så är det absolut. Mycket mer jobb för mycket mindre pengar.

Vad är den stora skillnaden?
– Man måste tänka mycket längre framåt i tränarrollen. Som spelare behövde du aldrig tänka längre fram än till nästa match. Det var i stort sett en dag i taget.
– Nu planerar man kanske månadsvis, lägger upp det här med målvaktsrotation, träningsupplägg, vila och hur man ska gruppen att fungera på bästa sätt under lång tid. Innan hade jag bara mig själv att fundera på. Nu har jag ett helt lag som måste finnas i åtanke.

Just arbetsrelationen med Peter DeBoer är något som den nu 43-åriga före detta OS-målvakten uppskattar.
– Vårt samarbete fungerar jättebra. Vi kände varandra ganska väl från min tid i New Jersey. Jag hade ganska bra koll redan innan på hur han jobbar, tänker och så vidare.
– Sedan var det såklart en liten inlärningsperiod där vi fick känna lite på varandra, bland annat vilken sorts feedback man kan ge. Han är otroligt intelligent och jag lär mig jättemycket genom att se hur han jobbar, men framförallt hur han förmedlar sig.

Johan Hedberg och Peter DeBoer har även en mycket bra fungerande relation vid sidan av hockeyn?
– Vi bor ihop, jag, Pete DeBoer och Steve Spott (assisterande coach). Vi sitter alla i samma sits med familjerna på östkusten. Det blir 24/7 hockey i vårt liv känns det som.

Bor ni i samma hus alla tre?
– Ja, exakt. Vi delar på en villa. Sedan försöker vi ta oss hem så ofta vi kan, när schemat tillåter. Hösten var bra eftersom vi hade ett bra schema så vi kunde vara hemma en hel del. Sedan kommer familjen hit och hälsar på när det fungerar med skolor och ledighet.
– Det har fungerat bra ändå tycker jag och det blir hockey mest dygnet runt.

Johan Hedberg har även ett nära samarbete med tidigare San José-målvakten Jevgenij Nabokov som jobbar i organisationen som development coach.
– Hans uppgift är att jobba med killarna i farmarlaget och prospects ute i olika ligor. Vi båda är tajta givetvis. Nu är både vårt farmarlag och vi på samma plats vilket är väldigt positivt. Det innebär att vi kan se våra killar ofta, alltså även dom som är i farmarlaget.
– Det skoj att jobba med honom och vi har en ganska lika syn på målvaktsspelet. Vi är eniga om ganska många saker.

Men Johan, du säger själv att du lever hockey nu i San José, men hur fungerar det att ha Pernilla och familjen kvar i New Jersey?
– Klart att det är tufft. Sedan är det tur och bra med alla kommunikationsmedel som finns i dag. Man ska också i ärlighetens namn säga att med det schema vi har på västkusten så är vi borta otroligt mycket. Det känns nästan som att det inte hade spelat någon roll just nu om dom hade bott här med tanke på att vi spenderar mycket tid på ”roaden”.
– Man får göra det bästa av det. Det är det här livet som vi lever och som man får acceptera.

Du jobbar idag i Leksands styrelse, men har det inte lockat att även komma hem till Sverige och coacha ett lag i framtiden?
– Jag har inte tänkt så långt faktiskt. Det här är min andra säsong så man kan säga att jag är rätt ny som coach. Jag har fortfarande mycket att se och lära.
– Det här jobbet föll över mig lite överraskande så jag försöker njuta av det och lära mig mycket. Sedan får vi se vart det tar vägen.

Är tanken att du ska fortsätta som målvaktscoach i framtiden eller hur ser dina planer ut?
– Samma sak där. Allt förändras hela tiden, men jag tycker att det här är jätteroligt och jag har fullt upp med att hålla i bitarna jag ska göra, skrattar Johan Hedberg.
– Skulle jag känna efter några år att jag vill ändra kurs så får vi se hur det blir den dagen. Just nu har jag inte satt upp något sådant distinkt mål, att jag siktar på det eller det. Jag har en uppgift under tre säsongen. Sedan får vi se hur det känns när den uppgiften är klar.