Oscar Alsenfelt berättar om karriären i Old School Hockey

Oscar Alsenfelt gick från “gubbhockey” i Danmark till att bli SHL:s bästa målvakt och nu ska han forma svensk damhockey som ny sportchef för SDHL. 
I dagens Old School Hockey berättar nu Alsenfelt om sin karriär – både med- och motgångarna. 
– Just hur jag varit som människa har varit viktigt för mig, säger han. 

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Efter att Oscar Alsenfelt packat ner hockeyutrustningen i våras fick han beskedet att det inte skulle bli någon fortsättning mellan stolparna i Malmö. Det blev inte någon fortsättning som målvakt på något annat håll heller. I stället har Alsenfelt dragit på sig en kostym och är nu sportchef för Svenska Damhockeyligan, SDHL. 

Den idag 35-åriga före detta målvakten växte upp i Malmö och inledde sin hockeyresa i Pantern. 
– Hockeyn blev väldigt aktiverad i Malmö under Percys (Nilsson) era, 1992, 1994, 1995… Då var jag bara fem, sex, sju år, berättar Oscar Alsenfelt och fortsätter:
– Det var först när det blev Redhawks på stadion som jag var där. Då var det bra tryck i hallen, men jag kan inte riktigt svara på hur stor hockeyn var i Malmö då. För mig var den i alla fall väldigt stor och en stor del av mitt liv. 
– Jag spelade även fotboll och det var vad jag i stort sett gjorde då jag växte upp. Ofta var jag och tittade på Pantern och var i hallen med pappa. Jag pratade mycket hockey och hade hockeybilder och allt sådant. 

Var du ishockey, fotbolls eller idrottskille under uppväxten?
– Jag var idrottskille i grunden och har testat på dom flesta idrotterna. Dessutom var jag väldigt bra på dom flesta sporterna, om jag få säga det själv, säger Oscar Alsenfelt med ett skratt och fortsätter:
– Jag var bra på fotboll också, men bäst på hockey. Fotbollen höll jag på med till det att jag var 20 eller 21 år eftersom jag slutade lite med hockeyn som J20-spelare. Sedan var jag inte proffs eller på den nivån som hockeyspelare och har inte gått den här vägen som andra i SHL gjort med draft och hela den grejen. 

Du säger själv att du samlade på hockeykort, men vilka förebilder hade du som grabb hemma i Malmö?
– Pappa (Joakim Tillgren). Jag har inte varit en sådan spelare som haft idoler, men jag fick ”Pekkas” (Peter Lindmark) bok i julklapp när jag var ung. Den läste jag och det var också en av första böckerna jag läst. 
– Jag får ändå svara ”Pekka”, men i målvaktsspel och sådant har jag inte sett upp till någon speciell. Jag var inte sådan. 
– Det var också rätt tidigt som jag ändå blev målvakt eftersom det inte var någon annan som ville vara det, så det var egentligen ganska slumpartat att jag blev målvakt. ”Pekka” fanns då inte med som någon förebild. Vi turades om att stå. Jag var bra på det och sedan fick jag fortsätta samtidigt som jag tyckte det var kul. 

Oscar Alsenfelt har alltid varit seriös i sin hockey, men samtidigt hade han en bra distans till den. 
– Ja, det hade jag. Mamma och pappa har alltid sagt ”Du behöver inte om du själv inte vill. Tycker du fotboll är roligare så håll på med det.” Det krav dom hade var att om jag inlett en säsong skulle jag också slutföra den. 
– Många gånger då jag var yngre och hade det tungt ville jag kanske hoppa av. Där var mina föräldrar benhårda ”Börjar du så kör du klart säsongen”. Då blev det att jag alltid ville fortsätta, vilket dom kanske förstod. 
– Det var nog mycket mer krav hemifrån på skola och sådant än idrott, vilket jag är väldigt tacksam för idag. 

“Jag var nog inte tillräckligt seriös”

Moderklubb för Oscar Alsenfelt är alltså Pantern. 
– Först var jag där till det att jag var U15-spelare. Sedan kom jag tillbaka dit som förstaårssenior. Som ungdomslag i Pantern var vi bäst i Skåne och hade väldigt många bra spelare. Sedan missade vi i sista matchen mot Troja i kvalet till U16 elit. 
– Alla i laget ville spela med dom bästa i samma ålder. Då blev det Malmö vi fick gå till. Om man var bland dom bästa ville man spela med dom bästa. I Malmö blev det sedan J18 elit och J20 SuperElit. 

Alsenfelt upplevde inte att det var ett så stort steg att ta från Pantern till Malmö. 
– Jag tycker inte att det var så stor skillnad. Det var inte så att vi var i någon flashig arena i Malmö. Det var omklädningsrum med backar precis som i Pantern. Man hämtade sin utrustning, hade den hemma, hängde upp grejerna… 
– Många av spelarna jag hade spelat med åren innan gick till Malmö. Där var vi i stort sett samma killar som jag hade spelat med i TV-pucken. 

Andreas Thuresson, Patrik Hersley, Robin Alvarez… Det var ett ganska bra gäng. 
– 87-kullen var ändå inte så jättebra även om vi var helt okej då. Egentligen är det bara jag, Thuresson och Alvarez från 87-kullen som gått långt. Hersley är 86:a. Det var däremot några fler i andra åldersklasserna i samma veva som blev riktigt bra.  

Blev det en besvikelse då du inte fick chansen att kliva upp i Malmös A-lag?
– Egentligen slutade jag andra säsongen jag skulle börja som J20-spelare. Då var det aldrig aktuellt att jag skulle gå upp dit och träna för så bra var jag inte. Det var egentligen mer att jag inte var nöjd med tränarna och hur det kändes att gå dit. Jag var nog inte heller tillräckligt seriös som dom ville att jag skulle vara då så där var jag inte besviken. 
– Däremot var jag det då jag varit en säsong i Pantern och var med på någon träning i Malmö. Det var inte så att jag ville att dom skulle ha mig som målvakt, men att jag skulle få vara med och träna. Då var jag besviken. ”Jag är ju härifrån, jag kan väl få vara med och träna?”
– Samtidigt fattar jag nu så här i efterhand hur en elitverksamhet fungerar. Man gör ingenting om man inte tycker någon är bra. Sammanfattningsvis skulle jag säga att jag inte var besviken. Lite i stunden bara. 

Hamnade i danska andraligan – och jobbade på Coca Cola

I stället för spel i Malmö Redhawks blev det spel under en säsong i danska andraligan för Ama´r Jets. 
– Efter sista året i J20 slutade jag spela. Det gick någon månad. Jag började jobba på Coca Cola. Då ringde Ama´r Jets sportchef mig. Nu spelade den klubben i andraligan. Tycker ni andraligan i Sverige är dålig så var det här några steg bakåt ytterligare. 
– Jag sa nej flera gånger. Till slut övertalade han mig genom att det var många svenskar som pendlade till träningarna, jag behövde bara träna två gånger i veckan, få några tusenlappar och sedan var det lite bärs efter träningarna. Det var mer en rolig grej. 

Väl på plats blev det just en rolig grej. 
– Ja, så blev det. Vi var ett jättehärligt gäng. Det var såklart bättre än ”gubbhockey”, men det var lite den mentaliteten. Det var inte så allvarligt och bortaresorna kanske var en timme med buss. 
– Vi var fem killar i svenskbilen jag åkte med och vi hade bra snack. Det var gemenskap, kul och vi fick hålla i gång lite på kvällarna. 

Fanns det fler alternativ än Pantern för dig efter säsongen i Danmark?
– Nej!

Hade du tänkt lägga av eller hur gick tankarna där och då?
– Ja, det hade jag. Pappa jobbade inom någon funktion i Pantern redan då så han kände ordförande, Anders Öhrn, väldigt bra. Anders ringde mig och sa ungefär ”kom hit, din pappa sa att du var bra”. 
– Jag var tveksam, men jag jobbade på Coca Cola, det var nära och jag slapp pendla, men kunde ändå hålla i gång en säsong till. Det hade också börjat bli lite roligare med hockeyn efter Danmark. 
– Pantern hade (Robert) Borgqvist där som förstamålvakt så jag tänkte att jag nog inte skulle få lira så mycket ändå. I laget spelade även några lirare jag lirat med innan så det skulle bli att träffa dom igen. Dessutom fick jag några tusenlappar, vilket var väldigt bra. 
– Det kändes som jag blev rik snabbt från det att jag pluggat innan. Helt plötsligt jobbade jag heltid på Coca Cola. Dessutom fick jag några tusenlappar till. ”Shit, jag känner mig as-rik”. 

Värvades till Växjö: “Jättestor omställning”

Redan till seriepremiären konkurrerade Oscar Alsenfelt ut mer meriterade Robert Borgqvist. 
– Sedan stod jag dom flesta matcherna och var bra. Efter första säsongen i Pantern ringde fler allsvenska klubbar. Min agent, som jag hade haft något år, var trött på mig. Han jobbade gratis eftersom jag tackade nej till andra klubbarna och bara ville vara hemma hos mamma. Jag ville inte flytta och tyckte det inte var aktuellt att satsa på hockeyn. 
– Efter andra säsongen var det ännu mera anbud. När jag sa nej till dom också började alla undra ”Vad håller du på med?” Tio matcher in i tredje säsongen ringde (Henrik) Evertsson mellan andra och tredje perioden i en av deras hemmamatcher. ”Jag måste ha beslut nu och sitter här med din agent på läktaren. Han säger att du är bra.” Då hade jag för kort tid på mig för att säga nej, skrattar Oscar Alsenfelt och fortsätter:
– Hade jag haft mer tid på mig hade jag nog sagt nej då också. Då ledde Växjö serien och det hade gått en bit in i säsongen så det blev att jag testade. Sedan drog allt i gång. 

Andra säsongen i Växjö avslutades med att han fick vara med om att ta upp laget till Elitserien. 
– Det var en jättestor omställning både medialt och med uppståndelsen i Växjö att gå från Division 1 till Allsvenskan. Hockeyn var väldigt på gång efter några sämre år i fotbollen med Öster. Man hade dessutom börjat rita på Vida Arena då. 
– Sportsligt, det var första gången jag hade en seriös målvaktstränare. Han följde upp hur jag utvecklades och jag tränade hårt som fan. Evertsson var också grym. Han satte oerhört stora krav på mig och min träning. Jag kommer ihåg att han vid något tillfälle så ”Då vi spelar bra ska du vara bäst, men när vi spelar dåligt ska du vara ännu bättre.” 
– Jag tränade oerhört hårt på en nivå som jag aldrig ens trott fanns. Den perioden satte grunden rent fysiskt för min karriär tillsammans med hans kravbild, målvaktsträningen och Viktor Fasth som tränade otroligt hårt. 

Hände det då också något i ditt huvud?
– Ja, jag insåg snabbt att jag blev mycket bättre av det. ”Nu vet jag hur jag ska bli bra”. Det gick rätt bra direkt och kompetensen hade jag redan. 
– Det var första gången jag tänkte att gör jag det bra här behöver jag kanske inte jobba. Första två åren i Växjö jobbade jag. Det ingick i kontraktet att jag skulle jobba tio timmar i veckan med att säja reklam till någon gratistidning, så jag flängde runt i Växjö. 
– Då insåg jag att det skulle vara skönt att inte behöva jobba något år. Fortfarande var det inte så att jag trodde att jag skulle kunna spela och tjäna pengar på riktigt. Det trodde jag inte fanns i pipelinen. 

“Jag hade börjat bli lite kaxig”

Kvalet upp med Växjö är också något av det största Oscar Alsenfelt varit med om i hockeysammanhang. 
– Det var helt fantastiskt och ett av mina starkaste minnen. Vi hade en oerhörd press på oss eftersom Vida Arena stod klar. Att spela i Allsvenskan med den arenan var inte något som var planerat. Året innan hade vi missat att gå upp, men då var vi inte heller favorittippade. Den här säsongen var vi det. 
– Jag tyckte att vi hade väldigt höga krav på mig och det var första gången jag kände av det så extremt. Idag är jag oerhört stolt över hur jag hanterade den pressen. Jag tror också att jag satte ett nytt räddningsprocentsrekord för en kvalserie då och var en stor anledning till att vi gick upp även om vi hade ett helt fantastiskt lagbygge. 
– Där insåg jag hur stor glädjen kunde vara hos hela ”communityn” och sporten. Det var så många vi gjorde glada och det var helt fantastiskt.  Det betydde verkligen mycket för en hel stad. Man suktade efter ett lag i högsta ligan samtidigt var man ganska kritiska i Växjö vid den här tiden över att man inte tyckte att laget spelade tillräckligt bra. Folket i Växjö fick ut så mycket av att vi gick upp och tiden där var härlig.
– Torget dagen efter att vi gått upp var helt fullsmockat och det var mycket fest och skratt kopplat till det där också. Allt släppte. 

Fem säsonger innan hade du varit på väg att sluta med hockey och spelade nästintill ”gubbhockey” i danska andraligan och nu var det dags att göra elitseriedebut, allt måste gått väldigt fort?
– Ja, det gjorde det, men det kändes inte så fort när det hände. 

Levde du i nuet?
– Jag hade inte så höga ambitioner i mina framtidsvisioner eller dom kravbilderna på mig själv så det var nog rätt mycket i nuet. 
– Det var andra grejer som betydde något. Therese, min fru, skulle flytta med upp. Vi hade varit tillsammans länge. Mamma var sjuk i cancer så jag tog inte allt det som hände med hockeyn på så stort allvar innan jag stod där i kvalserien. 
– Sedan blev det en nivå till när det blev Elitserien. Då insåg jag ”shit, nu är jag här”. Då kom (Martin) Gerber från NHL och då kände jag bara ”jaha, varför inte”. 

Efter säsongen 2011/12 lämnade Oscar Alsenfelt Växjö för att flytta till Örnsköldsvik och spela för MoDo. 
– Först spelade jag en säsong i Elitserien med Växjö och jag tyckte att jag var rätt bra. Jag hade börjat bli lite kaxig och tyckte ”varför får jag inte spela mer?”
– Jag kommer ihåg att Gerber en dag frågade mig:
– ”Varför är du i tränarrummet?”
– ”Jag är lack för att jag inte får spela mer.”
– ”Det är bra. Fortsätt med det, men nu ska jag gå in och säga att du ska spela mindre.”

– Vi hade en väldigt bra relation, men han ställde höga krav på att få spela mycket. Tittar jag tillbaka, köper man in den dyraste målvakten och kanske den bästa på pappret ska han såklart lira. 
– I förhandlingarna inför nästa säsong ville jag ha mer betalt. Jag hade nästan inte haft någon lön och att den skulle vara ett värde på om dom ville satsa på mig eller inte, men det var det inte, vad jag tyckte, mycket som Evertsson erbjöd mig. 
– MoDo erbjöd bra lön, men framför allt ville dom satsa på mig som förstamålvakt, ha med min mentala tränare i kontraktet och så vidare. MoDo ville verkligen, som sagt var, satsa på mig, men det ville inte Växjö som i stället valde att ha kvar Gerber.
– Att lämna var jobbigt eftersom jag älskade att vara i Växjö och med alla vänner där, men jag var lite kaxigare och kände att om jag skulle satsa på det här måste jag ta beslut som leder till att det blir bra. Då såg jag bara den här vägen. 

Fiasko i MoDo – då hörde Leksand av sig

Det blev bara åtta matcher i MoDo för Oscar Alsenfelt innan han flyttade söder ut till Leksand.

Varför blev det inget bra i MoDo?
– För det första var jag för dålig. Krasst sagt. Jag släppte in för enkla mål och jag tror mycket hade det att göra med att för fösta gången i SHL hade jag en kravbild där jag skulle vara förstamålvakt. 
– Då insåg jag att allt hade gått väldigt fort. Jag klarade inte av den processen tillräckligt bra. Jag tog något dåligt beslut på isen och blev ganska hårt straffad av tränaren (Ulf Samuelsson). Förtroende försvann ganska fort. Jag klarade inte av att vända på det som man kanske vill när man inte får förtroende att spela och tränarna vill att man ska bli bättre. 
– Kontentan blev att jag inte hanterade den situationen tillräckligt bra och som man måste göra. Om man ska tjäna väldigt mycket pengar kommer det också en kravbild du måste uppnå. Det är ingen fritidsverksamhet och kravbilden jag fick på mig var något jag inte kunde bemöta. Framför allt mot mig själv. 

Då kom ett samtal från tidigare NHL-målvakten Tommy Salo som var sportchef i Leksand. 
– Det där är en rätt rolig historia. Tommy ringde mig flera gånger kring jul och jag sa nej. Sedan började han ringa mig igen. Jag sa ”Jag är inte bra”. Samtidigt hade jag bestämt mig igen för att sluta, vilket är sjukt anmärkningsvärt när jag hade den lönen och spelade på SHL-nivå. Det hade ingen annan sagt. Jag tänkte att kanske kunde jag spela i Pantern igen. 
– Sedan ringde han igen ”Nej, jag vill inte”. Min agent undrade vad jag höll på med eftersom Leksand erbjöd exakt samma lön fast dom låg i allsvenskan. Det här visade att Leksand verkligen ville ha mig. Till slut sa jag till Tommy att jag inte ens är bra. ”Erik Hanses är bättre än jag, sluta ring”. 
– Han gav sig inte och jag tror inte jag upplevt någon annan sportchef som varit så övertygad om att han hade rätt. Lite som i Växjö, att jag till slut inte kunde säga nej eftersom det var så priviligierat att det var oförskämt mot dom som ville det här. Jag gjorde det mer för andra än jag själv, men det sjuka är att det blev jättebra. 

I kvalet upp mot SHL var det ändå Erik Hanses som inledde i kassen. 
– Erik stod dom två första. Det gick inte så dåligt för honom, men det var lite press på honom att visa.  Eftersom jag ändå kom uppifrån blev det lite politiskt också. 
– Precis som då vi kvalade med Växjö kände jag en oerhörd kravbild och press. När jag tittar tillbaka är det ändå då jag varit som bäst. Sedan var det samma euforiska känsla när vi gick upp. Speciellt eftersom Leksand hade försökt så länge.  
– Det var galen glädje, men det var lättare med Leksand eftersom vi hade ett så väldigt bra lag. Kollar du på ”rostern” är det flera som idag spelar i NHL. Jag som målvakt behövde inte vara lika bra som när vi gick upp med Lakers. 

“Jag har lärt mig oerhört mycket av Tobbe”

En av Oscar Alsenfelts bästa vänner i Leksand var Tobias Forsberg som skadade sig allvarligt annandag jul 2019. 
– I somras var jag ”best man” på deras bröllop. När olyckan hände spelade jag i Malmö och när jag fick reda på vad som hänt var det fruktansvärt och svårt att fatta. Först tänkte jag nog att det inte var så allvarligt, men det fick jag snabbt reda på att det var. Det var helt omöjligt att hantera och jag ville bara göra allt för honom och Filippa. 
– Jag och Theresa var rätt tajta med Tobias och Filippa redan i Leksand. Vi umgicks, käkade middagar ihop och var det fester hängde vi med dom. Vi var tajta redan då, men ännu tajtare nu. 

Hur tänker du kring den resa han och Filippa är inne på nu?
– Jag har försökt bli mer involverad och närmare nu eftersom jag vill vara så nära som möjligt. Jag tror han har känt att det varit bra för honom också. 
– Det blir jobbigt när jag vill hjälpa någon så mycket, men det inte går. Det blir som en sorg, att man vill säga något så att det blir bättre, men det går inte. Man får inse att det är skitjobbigt. I Tobbes fall blir det så ännu mer för varje gång han inte är här i nuet, att han mår han skit och tänker på att han är förlamad och inte kan göra någonting. 
– Att försöka inse vilket helvete han har är svårt när man hela tiden vill se det positivt för att hjälpa. Det är en process för mig och har varit så hela tiden, men framför allt är jag jätteglad över dit han kommit nu. Men det är jättejobbigt när man tänker på att han i många stunder mår skit. 
– Det där glömmer man lite då man umgås med honom eftersom han då pratar om allt bra, att han ska föreläsa och sådant. Att sätta sig in i den helhetsbilden samtidigt som jag inte vill tycka synd om honom för länge, jag vill hjälpa dom framåt… Det blir en balansgång. 
– Jag har lärt mig oerhört mycket av Tobbe under den här tiden. Han har fått mig att få ett väldigt bra perspektiv på mitt eget liv. Många gånger då jag gnällt när jag ska ut på isen har jag tänkt ”Jag har i alla fall ben som fungerar”.  
– Det har varit jobbigt, vi har kommit närmare varandra och jag är oerhört stolt över hur han har tagit sig dit han är idag. Han är stark och en verkligt fin människa. 

“Det var inte bra skött av föreningen”

Under Oscar Alsenfelts sista säsong i Leksand var det turbulent på ledarsidan med tränarbyte och oenighet mellan sportchefen Tommy Salo och General Managern Kjell Kruse. Det resulterade bland annat i att Salo lämnade över sitt jobb till Tore Jobs. Tränaren Andreas Appelgren fick å sin sida lämna över sitt jobb till Sjur Robert Nilsen. Facit blev degradering till HockeyAllsvenskan. 
– Vi spelare påverkades väldigt mycket av det här. Det jag har lärt mig är att när du är in en spelagrupp påverkas du egentligen inte så mycket mer än som du tillåter dig att påverkas. 

Kan du utveckla hur du menar?
– Det var inte bra skött av föreningen och ledarskapet, men vi som spelare använde det där till slut som en ursäkt för att vi inte presterade. På så vis var det båda delarna. 
– Jag tycker att vi som spelare måste gå till oss själva och ta lärdomen att man inte kan skylla på en ledare hur ens egen prestation är på isen. Det har man själv ansvar för. 
– Klart att det som hände ändå inledde en dålig trend som vi spelare inte tog oss ur. Det kanske också var för mycket begärt att en ung spelartrupp skulle klara av det, men så här i efterhand tycker jag att det var en blandning som gjorde att det blev som det blev. 

Trots att både Oscar och Therese trivdes i Leksand valde dom att efter degraderingen flytta hem till Malmö. 
– Vi var så ledsna. Jag hade skrivit ett nytt långt kontrakt och vi kunde verkligen se oss stanna där uppe. Spekulationerna att jag ville hem till Malmö var helt fel. Vi ville verkligen vara kvar i Leksand. Vi hade köpt lägenhet och ville få barn där… 
– Än idag saknar vi Leksand och åker upp dit då vi kan. Jag ser fem emot då jag ska få besöka Leksand om några veckor. Att få andas luften där. Vi älskar det stället. 

Varför blev du inte kvar?
– Syvende och sist var det HockeyAllsvenskan mot SHL. Jag skulle så här i efterhand inte kunnat försvara att jag hade valt en lägre liga. När du varit bäst i SHL som målvakt kändes det svårt att välja HockeyAllsvenskan. Speciellt eftersom jag fortfarande kände att jag kunde vara bäst. 
– Det var nära att jag stannat och jag fick också ett bra bud. Jag och (Mattias) Ritola satt hemma hos honom och drack öl en kväll efter det att vi åkt ut. Vi dränkte våra sorger. Då hade vi båda fått ett erbjudande att vara kvar i Hockeyallsvenskan. Vi båda var ”Fan, vi vill vara här, vi älskar detta och vill hjälpa Leksand upp.” 
– Det var mycket som gjorde att vi ville vara kvar, men till slut blev det ”Vi kan vara kvar här, men det är inte säker Leksand går upp igen”. Vi lade alla äggen i en korg och till slut var det den sportsliga delen som blev avgörande. 

Fick landslagsdebutera: “Tror det betydde mer för andra”

Under sin tid i Leksand fick han även chansen till spel i Tre Kronor vid några tillfällen. 
– Det påverkade inte valet att flytta till Malmö. Landslaget har inte påverkat mig någonting i karriären. 

Hur upplevde du att ändå få dra på dig landslagströjan?
– Jag brydde mig inte så mycket innan jag stod på lineupen och insåg att jag hade Tre Kronor på bröstet för det hade jag inte trott. Jag tror det betydde mer för andra runt mig för dom var väldigt stolta. 

Kan du själv känna en stolthet över att ha representerat Sverige?
– Ja, men jag är mycket mer stolt över andra grejer, hur jag hanterat vissa situationer, press, hur jag har varit som lagkamrat…
– Att klara av att prestera när det är jävligt svårt och kravbilden är hög som målvakt är svårt. Hur jag utvecklats som människa för att klara av det är jag stolt över. Det är svårt att prestera och vara bäst i en sådan här konkurrenskraftig sport. Det är jag mer stolt över än någon som tagit ut mig till en landskamp. Uttagningarna i sig säger inte vem som är bäst utan det är mer deras syn på vem som borde vara med just då. 

Har just det med här att vara en bra människa och ha sunda värderingar i omklädningsrummet varit en viktig del i din hockeykarriär?
– Ja, det har varit väldigt viktigt för mig. Det har handlat mer om att få folk att vara genuina, men också att vara genuin själv, försöka se individer mer än att vara snäll. 
– Det där kan vara svårt att förklara, men du kan alltid vara trevlig och snäll, men jag har i stället alltid velat få fram via diskussioner och ifrågasättande att det är okej att vi kan vara olika och okej att vi är olika korkade och så där. Att vi har en hög nivå och ett mer demokratiskt omklädningsrum har varit viktigt för mig. Det där kan ibland uppfattats som ifrågasättande i stället för att vara snäll. 
– Just hur jag varit som människa har varit viktigt för mig. Om jag tittar tillbaka är det något jag tagit med mig in i dom starka relationerna jag byggt med några i varje lag. Jag skulle vilja ha det med alla, men det fattar vem som helst att man inte kan ha en nära relation till flera hundra. 

“Malmö är ändå Malmö för mig”

Efter tiden i Leksand blev det sju säsonger i Malmö. 
– Det var givet för mig att välja Malmö och det handlade mest om att det var närmare hem. Som jag sa tidigare hade mamma varit sjuk och det bidrog. Vi ville bilda familj, vilket också var en stor grej. Det var nog mer det än just Redhawks-märket i den stunden.

Det fanns flera klubbar som ville få in Oscar Alsenfelt i sitt lag efter att Leksand degraderats till HockeyAllsvenskan. 
– Till slut tror jag det stod mellan Frölunda och Malmö. Då blev ändå valet enkelt. Malmö är ändå Malmö för mig. 
– Beslutet var inte grundat på kärleken till klubben. Den kärleken har vuxit fram under senaste sju åren och har även förstärkts under den tiden. Den relationen har idag jag fått till klubben och människorna, men jag skulle inte säga att det var den som tog mig dit. 

Kände du någon kärlek till klubben innan dom här sju åren?
– Nej, eftersom vi inte haft någon sund relation alls innan. Jag lämnade aktivt klubben för jag tyckte inte om… Det var inte värden jag riktigt stod för. Framför allt var jag i det steget av mitt liv där jag knappt kunde underkasta mig något annat. Jag var mer rebellisk och ville gå min egen väg, så det låg mycket hos mig själv.
– Jag hade en relation med Pantern eftersom det var dom som hade fostrat mig. Den lokala lilla föreningen. Det är så jag växt upp. Även om jag kollade på Redhawks på Malmö Stadion och hejade på dom så ska jag vara ärligt och säga att då var det ingen kärlek till klubben. Självklart har Redhawks idag en jättestor plats i mitt hjärta.

Otroliga säsongen: “Behövde den extra motivationen”

Säsongen 2016/17 utsågs Oscar Alsenfelt till SHL:s bästa målvakt och erhöll som ett bevis på detta ”Honken Trophy”. 
– Jag brukar säga att den säsongen handlade om motivation. Jag spelade den säsongen för min överlevnad. Då började jag komma till ett stadie i mitt liv där jag insåg privilegierna ekonomiskt och vad man kan göra av det. När man insett det är rädslan att förlora den rätt hög.
– Hade någon sagt till mig några år tidigare att jag inte skulle få dom pengarna hade jag inte brytt mig. När man sedan kommit dit, inte bara ekonomiskt utan ens roll och status, och äntligen identifiera sig som den här människan och elitidrottaren, är man rädd att förlora den. 
– Då hade jag skrivit ett tvåårskontrakt. Första säsongen spelade jag knappt eftersom jag var skadad och opererade höften. Jag hade ett år kvar och då valde Malmö att ta in Cristopher Nihlstorp som då hade vunnit guld med Växjö, är tre år äldre än jag och varit i NHL. Det var ett ”statement” från klubben. ”Du kommer vara här en säsong, sedan kommer du inte erbjudas förstamålvaktskontraktet”. 
– Då insåg jag att ville jag vara kvar i Malmö, dessutom tjäna pengar och ha en roll i laget, måste jag vara bäst. Jag tror att det motivationen gjorde att jag hade ett oerhört fokus och inte släppte den. Jag hade nog det i mig hela tiden, men behövde nog den här extra motivationen. 

Spelar du bättre med krav på dig?
– Ja, det är mycket jobbigare och jag mår sämre, men spelar bättre. 

När du mådde sämre hur har tankarna gått då?
– När man uppslukas av hockeyn, gör man något lite dåligt sjunker jag ganska djupt in i dom negativa tankarna. Det här har jag jobbat oerhört mycket med under mina sju år i Malmö så sista åren var inte i närheten av hur jag känt tidigare. 
– Tillsammans med Andy (Swärd), min mentala tränare, byggde vi upp, även om vi kapitulerade sista åren, så vi kunde hitta en balans i det. Att förbereda och analysera efteråt ”Vad var min del i det här?” Vara kritisk, men ändå inte hård mot mig själv. Vi hittade en verktygslåda som fungerade väldigt bra för mig för att kunna må bra och spela på en elitnivå. 
– I början, när en liten grej påverkade mig till att det gick bra igen hade jag typ ont i magen. Man mår inte alltid svinbra som elitidrottare. 

Tvingades bort: “Det bästa som kunde hända mig”

Vad är ditt bästa minne från tiden i Malmö?
– Ska jag plocka ut ett sådant tillfälle blir det då vi fyllde arenan i slutspelet för första gången. Malmö hade suktat efter ett slutspel och framgångar i hockey. Framför allt hade Malmö suktat efter att använda kapaciteten i Malmö Arena. 
– Annars är bästa minnena relationerna. Peter Andersson och dom här som utvecklade mig. Vi slogs lite underifrån och hade ingen hög lönebudget. Många tippade oss att komma sist, men vi presterade bra och hade en fungerande verksamhet. Dessutom hade vi ett väldigt demokratiskt omklädningsrum. Den tiden älskade jag. 

Blev det en besvikelse när Malmö meddelade att det inte fanns plats för dig i laget längre?
– Ja, så var det. Framför allt var det en chock eftersom jag inte hade någon aning om det eller fått några indikationer på det. Anledningarna dom gav mig tyckte jag var helt ogrundade. Det var en besvikelse och det tog lång tid innan jag fattade det, säger Oscar Alsenfelt som än idag inte riktigt förstår varför.  
– Jag vill också säga att det är ”no hard feelings”. Vi har pratat ut och jag tror, nu då jag tittar tillbaka, att det här var bästa som kunde hända mig. När jag landat i det inser jag också att i en elitserieverksamhet tar man beslut utefter vad man tror är bäst för klubben och laget. Det här trodde dom uppenbarligen var bäst och då får jag respektera det. Så är verkligheten för många idrottare. 

Hur ser livet ut för Oscar Alsenfelt vid sidan av hockeyn?
– Det är full fart med familjen. Tre barn och väldigt mycket aktiviteter 24/7 på ett minst sagt underbart sätt. 
– Våra tvillingbarn, som är fem år, går på skridskoskola och åker redan bra. Pappa, som är mister Pantern, tog dit dom tidigt. 

Ny sportchef för SDHL: “Allt gick rätt fort”

Det var också många som lyfte på ögonbrynen då Oscar Alsenfelt inte fick spela kvar i Malmö kommande säsong. Detta trots att han under många år varit en av ligans absoluta toppmålvakter. Sedan kom nästan ögonbrynshöjare då SDHL lät meddela att den 35-åriga målvakten nu skulle bli sportchef efter Gizela Ahlgren-Bloom i deras organisation. Samtidigt kändes direkt som ett jobb som skulle kunna passa Alsenfelt som handen i handsken. 
– När jag fick den slutgiltiga frågan hade rekryteringsprocessen hållit på ett tag. Då var jag förberedd på vad jag skulle svara.
– Däremot då jag först blev kontaktat och rekommenderad att söka var det många tankar kring om det skulle passa mig, hur det skulle fungera mot Malmö Redhawks som jag på sätt och vis fortfarande är anställd av? Även det här med familjesituationen, att jag varit spelare i hela mitt liv och den identiteten. Hur det skulle fungera praktiskt?
– Allt gick ändå rätt fort eftersom jag varit förberedd länge på att göra den här övergången på ett eller annat sätt. När det kom till just SDHL och utvecklingsprocessen som vi står inför och värdena gick rätt så mycket i symbios med så som jag tänkt, pluggat och jobbat senaste åren utanför hockeyn?

Du är, som sagt var, trebarnspappa, vad sa din fru Therese och familjen när det här blev aktuellt?
– Utgångspunkten var att Therese skulle få lite mer plats för det hon vill jobba med eftersom jag ändå hade kontrakt med Malmö och gick hemma. Tanken var att jag skulle vara hemma med vår yngsta och det var Therese tur nu. Hon har ändå hängt med mig överallt. 
– När det här kom ville jag verkligen tydligt förankra det med henne. Hon var ännu mer övertygad än vad jag själv var till en början, att det här var vad jag pratat om, kulturen, hur jag ser på jämställdhet, hur vi måste jobba för hela rörelsen och så vidare. Att det här gick i linje med det och på sätt och vis var det hon som tog beslutet. 

“Det är en annan typ av sammansättning”

Oscar Alsenfelt är van att springa runt i träningsoverall och köra flera träningspass om dagen, men nu sitter han mitt emot mycket snyggt upprisslad i kostym. 
– Jag har bara burit kostym från buss till omklädningsrum så idag ska jag ha den hela dagen och njuta av att jag inte är spelare, säger nyblivne sportchefen med ett leende. 
– På fyra månader har jag tränat ett pass. Jag tror inte det gått tre dagar mellan träningarna under 15 år, men nu har jag gett mig själv tillåtelse att inte träna eftersom jag gjort det under hela mitt liv och är ganska trött på det. 
– Samtidigt börjar det kittla lite nu efter fyra månader, att få lite rutin på träning, men framför allt träna på ett sätt som inte innebär att man ska spy. Är du ute och joggar, har en kilometer kvar och känner att du inte ligger på maxpuls behöver du inte kuta och sedan må skitdåligt. Det går att träna för att det är behagligt, vilket är något jag ser fram emot. Att inte träna för prestation. 

Hur mycket har du följt damhockeyn under åren?
– Ungefär lika mycket som herrhockeyn. När man spelar själv följer man generellt inte hockeyn eftersom man spelar hela tiden. 
– När man inte har match men familj går det inte att sitta och titta på hockey. Jag har inte sett många damhockeymatcher, men följt lite internationellt och utvecklingen av ligan senaste åren. Jag har studerat, pluggat och tyckt det varit intressant ur ett jämställdhets- och utvecklingsperspektiv. Däremot har jag sett för lite matcher än vad jag nu önskar att jag gjort. 

Fanns det tjejhockey då du spelade för Pantern i Kirsebergshallen i Malmö?
– Nej, men det fanns tjejer som spelade. På tal om Pantern och Kirseberg är det nu en halvsatsning på tjejer där. Dom försöker skapa bättre möjligheter för tjejer redan från skridskoskolan. Jag har, som sagt var, även min dotter där.
– Jag hoppas det är lite sådana frön som gror ute i hockeysverige. Det behövs för hela rörelsen. Det är ett nästan ett helt outforskat segment. Då tänker jag inte bara på mjuka värden som jämställdhet och alla dom grejerna för det är en självklarhet. Men över tid är det något som hela rörelsen, herrhockeyn och svensk hockey kommer att behöva för att kunna fortsätta utvecklas, få in mer folk och ruljangs. För att bli mer konkurrenskraftiga internationellt behövs den utvecklingen. Också att fler elitklubbar visar vägen som exempelvis Luleå och Brynäs gjort. 

Nu är du visserligen knappt varm i kostymen ännu, men känner du att klubbarna är med dig och det finns frön som gror runt om i landet?
– Ja, det tycket jag. Under den här månaden då jag satt mig in i det här har jag pratat och träffat mycket folk. Sammanlagda bilden är att väldigt många vill damhockeyns bästa. Det är som ett litet lag och skiljer sig från sidan jag kommer ifrån. 
– Spelarna i SHL skiter i ligan. Missförstå mig rätt. Klart dom inte skiter i den men utvecklingen av ligan är inte deras tankar. Ligans tankar kanske inte är att man hela tiden måste förbättra spelarnas förutsättningar. Klubbar mot facket är på SHL-nivå på olika sidor om bordet. 
– Även om jag jobbar för klubbarna här (SDHL) måste jag jobba jättemycket med facket för ska vi som rörelse växa måste vi öka förutsättningarna för tjejerna. 
– Det är en annan typ av sammansättning, att man måste jobba mer tillsammans. Sedan är det förutsättningarna ekonomiskt som sätter stopp för att snabba på utvecklingen. Där måste vi pressa varandra, hitta vägar och få in mer pengar, avslutar Oscar Alsenfelt.  

Throwback: Guldkorn från Sedinarna