Målvakten med stort klubbhjärta – Old School Hockey Magnus Lindquist

Av vissa kallades han Elitseriens bästa reservmålvakt. Magnus Lindquist spenderade nästan hela sin målvaktskarriär i Södertälje SK:s färger och var bland annat med och tog upp klubben till dåvarande Elitserien 1996. I en lång intervju berättar Lindquist om hur han kom upp i Södertäljes a-lag, junior-EM-guldet, det omtalade skägget och mycket annat.

I och med dagens OLD SCHOOL HOCKEY får vi jubilera lite. Det här är nämligen nummer 300 som har publicerats på hockeysverige.se. Nästa söndag kommer ni få länkar till samtliga dessa. 

För att möta dagens hockeylegendar får vi resa till Farstanäsets Camping utan för Järna. Det är nämligen där Södertäljes ikoniska målvakt, Magnus Lindquist, håller till idag.

– Det är kärleken som gjort att jag hamnat här, säger den nu 47-åriga målvakten med ett leende när vi slagit oss ner på vid ett bord på den natursköna campingen samtidigt som campinggäster springer fram och tillbaka med kastruller och glas för diskning efter deras frukostar. 

– När vi träffades, jag och Lena, var hon redan här. Det var också därför jag hamnade här ute 1994. Sedan har jag blivit kvar. Just nu är min roll här ”allt i allo” (skratt). Numera driver vi inte restaurangen längre. Innan det stod jag mest i köket, men nu har jag ett mer övergripande ansvar.

Vilken koppling har du till hockeyn idag?

– Idag är det mest TV:n. Södertälje följer jag stenhårt, men jag ”zappar” även en del mellan SHL-lagen. 

Hur tänker du kring dagens SSK?

– Det är tungt eftersom hjärtat finns där. Anledningen till att jag inte flyttade runt bland olika klubbar var för att mitt hjärta för Södertälje var för stort. 

– När det var sju, åtta omgångar kvar av serien förra säsongen trodde jag att dom skulle ta sig till kval, men sedan rasade det fullständigt. 

– Klart att jag har ett extra öga på målvakterna och jag har pratat med dom någon gång då jag varit där. 

”PEKKA” VAR FÖREBILDEN

Magnus Lindquist moderklubb är Södertälje och det är också delvis i den staden han är uppväxt.

– Jag är faktiskt uppväxt både i Södertälje och Nykvarn. Vi flyttade ut till Nykvarn när jag var sex år, men jag började i hockeyskola och sedan att spela i Södertälje med 72-laget. 

– Det var flera 72:or från Nykvarn så våra föräldrar pendlade runt med vem som skulle köra. Bland annat kommer ”Bemströmmarna” från Nykvarn. ”Steffe” (Stefan Bemström) är jämngammal med mig medan ”Jögge” (Jörgen Bemström) är yngre.

– Sedan var vår andra målvakt i 72-laget Magnus Sjöstrand uppe i A-laget lite då jag var i Huddinge. Dessutom var Stefan Nyman med i det laget, men han är inte från Nykvarn utan Södertälje. 

Varför just målvakt?

– Ja, du…, det är en bra fråga (skratt). Det är ganska konstigt eftersom jag ändå var ganska snabb på skridskorna som liten.

– Jag hade en förebild i ”Pekka” Lindmark. Det var många som hade Pelle Lindbergh, men för mig var det ”Pekka” helt och hållet. Jag älskade att träna hårt, men det gjorde inte alltid han, skrattar förra SSK-målvakten och fortsätter:

– Sedan har jag spelat mot ”Pekka” och det var såklart häftigt. 

Magnus Lindquist.Ronnie Rönnkvist

Säsongen 1989/90 utsågs Magnus Lindquist till tredjemålvakt bakom Reino Sundberg och Jari Luoma.

– När jag klev in där med Thom Eklund, Peter Ekroth, Anders Eldebrink, Mats Kilström… Kilström var 25-26 år då och bodde i samma område som jag i Nykvarn. Det var ju gubbar för mig ha ha…

– Jag hade en väldig respekt när jag klev in och det var också många incidenter. När jag kom upp och skulle vara med fick jag inte ens byta om i samma omklädningsrum som övriga laget. Utan jag fick sitta i ett rum bredvid. Matcher var jag såklart i samma omklädningsrum och jag kom ihåg när jag flyttade in på riktigt även när vi skulle ha träningar att då växte jag säkert en halvmeter.   

– Som målvakt var man inte alltid insatt i alla övningar. Det var mer att stoppa puckarna vart dom än kom ifrån. Jag minns en episod där vi skulle ha en delad träning, vilket jag inte fått information om. Efter första halvan spolade dom om för att i andra halvan enbart köra tvåmål. Men då hade jag gått in till mitt omklädningsrum för att byta om. Då kom materialaren, Kalle Nygren, och gapade ”Vad fan gör du fimpjävel, du ska vara på isen”.

– Då hade jag kommit så långt att jag till och med fått av mig byxorna. Då var det bara på med grejorna snabbt, men märker att ett av hängslena hänger mellan benen. Den gick inte att få runt utan det vara bara ut och köra. Det första som händer är att någon får friläge. Jag får fläka mig så alla ser hängslet. Då blev det ett jäkla liv där ute på isen. Ett helt lag som skrattade åt nykomlingen, skrattar Lindquist. 

VANN JUNIOR-EM

I samband med att Magnus Lindquist kom upp i Södertäljes A-trupp fick han även spela Junior-EM. En turnering som slutade med svenskt guld. 

– Det var häftigt. Där kom jag in sent. Från början blev jag inte uttagen av Lasse Öberg, som var förbundskapten. Det skulle vara Erik Granqvist och ”Roffe” Wanhainen. Sedan kunde inte Granqvist vara med av någon anledning så då blev jag inkallad, vilket var en historia i sig. 

Hur lyder den historien?

– Vi hade haft avslutning med juniorerna kvällen innan. Jag hänger över en omelett på morgonen. Det ringer och någon säger att det är förbundskapten Öberg och att jag måste komma till Örnsköldsvik så snabbt som möjligt. 

– Jag trodde att det var någon från laget som skojade så jag svarade bara ”ja ja…” Nu visade dig sig att det var Öberg så det var full fart upp till Arlanda. Sedan flög jag i ett litet propellerplan upp till Kramfors och vidare till Sollefteå där vi var innan vi åkte till Ö-vik. 

Uppmärksammades det här guldet något i media?

– Nej, inte direkt. Det var inte heller TV på det sättet som är idag. Däremot, här hemma fick vi lite uppmärksamhet. 

– Jag vet att jag höll nollan mot Norge i den turneringen. Där fick jag pris som matchens lirare av tränarstaben. Det priset har jag idag uppe i Värmland där jag har lite sådana grejer. 

I Junior-EM och senare även under Junior-VM blev Magnus Lindquist målvaktskollega till Rolf Wanhainen, en vänskap som fortfarande håller i sig. 

– Vi klickade otroligt bra direkt redan under lägren innan. Jag minns att vi var på ett läger och varje gång var vi två timmar försenade till maten för så fort vi hade varit på isen gick vi in i gympahallen bredvid och tävlade i allt. Basket, handboll, innebandy…

Rolf Wanhainen.Sören Andersson/Bildbyrån

Fanns det en rivalitet mellan er samtidigt som ni var vänner?

– Nej, jag upplevde det inte så. Jag har alltid varit så, även i klubblaget, under alla år att även om vi tävlar om att få spela, alla vill ju spela, att har tränaren bestämt att Roffe ska stå så har han vetat om att han har 200 procents uppbackning av mig. Jag skulle slänga armen för att det skulle gå bra för honom eftersom det är vad som är bäst för laget.

– Däremot tävlade vi och jag ville vinna den tävling vi höll på med. Det ville båda, men det var samtidigt inga ”hard feelings”, utan det var nästa tävling, nästa tävling…

Är du och Rolf Wanhainen fortfarande nära vänner?

– Vi träffas inte lika mycket idag. Han har familj och är dessutom tränare. Vi träffas ibland och han ville att jag skulle hoppa in lite som tränare i det lag i Huddinge som han var med och tränade, men jag tyckte att det var skönt att få vara ledig lite efter hockeyn också.

LÄMNADE SÖDERTÄLJE FÖR HUDDINGE

Åter till Junior-EM 1990 och spelarna som Magnus Lindquist ställdes emot. Det var bland andraVyacheslav Kozlov, Mariusz Czerkawski, Espen Knutsen, Darius Kasparaitis och så vidare. Spelare som sedan skulle få fina NHL-karriärer.

– Ryssland var Sovjet då och det var många bra spelare med i den turneringen. Det är om inte annat bara att titta på vårt lag.  

Sverige ställde också ett väldigt starkt lag på benen. I laget spelade bland andra Markus Näslund, Mikael Renberg, Stefan Nyman, Michael Nylander, Greger Artursson, Fredrik Jax med flera.

– (Roger) Kyrö var också med och även Stefan Klockare som är i Skellefteå numera, Henrik Pantzare och så vidare. Däremot var inte Peter Forsberg med. Han var med i Junior-VM två år senare. 

Säsongen 1990/91 lämnar Magnus Lindquist Södertälje för att bli lagkamrat med bland andra ”Lill-Kenta” Johansson, Tord Nänsén, Jan Mertzig, Nichlas Falk, Björn Nord, Michael Nylander med flera i Huddinge. 

– Han som tog mig dit var John Pettersson. Det var också han som plockade upp mig här i Södertälje och lät mig träna med A-laget. Reino (Sundberg) var skadad en del redan då. Det var också hans skadeproblem som senare gav mig luckan när jag kom tillbaka till Södertälje.

– Tanken var att jag skulle ha spelat i IK Tälje, men den tränaren (Jari Koskinen) valde en annan målvakt, Thomas Brottman, innebandyspelaren, av olika anledningar. 

– Idag skulle jag säga att det var en av mina mest lärorika tider. ”Nicke” (Bengt Nilsson), som hade Intersport i Huddinge, var ordförande då samtidigt som det var en plantskola med ordning och reda. 

Huddinge var vid den här tiden också ofta med och kvalade upp till dåvarande elitserien. 

– Vi kvalade mot Team Boro den säsongen jag var i Huddinge. Vi var många 72:or där men även flera spelare i ungefär samma ålder, Nylander, ”Björne” Nord, Mertzig som är 71:a, Calle Carlsson, Micke Magnusson som är 73:a och så vidare. (Patrik) ”Putte” Lindh var den andra målvakten. Vi var ett roligt gäng. 

”NÄR MAN KOM UPP BLEV MAN IGENKÄND ÖVERALLT”

Det blev bara en säsong i Huddinge. Inför säsongen 1991/92 är Magnus Lindquist tillbaka i SSK-tröjan. 

– Sonny Danielsson var i Södertälje och jag tror att han gillade mig. Dom ville ha tillbaka mig, men att jag då skulle spela i IK Tälje. Det sa jag nej till. Jag hade det bra i Huddinge och allt gick bra där, men till sist kom vi överens. 

– Till slut blev det inte någon match eller träning med Tälje. Reino blev skadad i ryggen direkt så jag började träna med Södertälje och där blev jag kvar. 

Det gick dessutom väldigt bra för dig i comebacken. 

– Ja, jag kom in från ingenstans och stod 15 av 22 matcher i elitserien. Det blev uppdelat vid jul och vi åkte ner i allsvenskan. Det var Stefan Dernestål och jag. Han var den som hade räddat laget säsongen innan så man inte hamnade i kval. 

– Jag kommer ihåg när vi hade två träningsmatcher kvar innan serien. Bland annat hade vi Huddinge. Den matchen skulle jag stå. Då vann vi med 1-0 borta. Efter det hade vi HV71 borta. Då hade vi Claes-Göran ”Myggan” Wallin som tränare. Vi skulle prova två olika spelsätt i den matchen. Ett offensivt och ett defensivt.
– Vi började med det offensiva och ledde med 2-1 efter första perioden. Sedan skulle vi spela defensivt och då torskade vi med 13-2 (skratt). Det defensiva spelet klickade inte riktigt. Första seriematchen förlorade vi hemma mot Färjestad med 9-6. Efter det fick jag spela mot Leksand borta, 3-3. Sedan hade vi hemmapremiär mot Västerås och vann med 4-2. 

Ni åkte ur Elitserien, hur mådde hockeystaden Södertälje då?

– Det var tomt på något sätt. Jag var ändå ny, men dom andra spelarna, man såg att det verkligen var tomt. Från hyfsat nära SM-guld, semifinal och grejer till att åka ur.

– Alla ville så mycket, men det såg ut som alla stod stilla eftersom det krampade i hela kroppen. Du har pressen, oket och är tungt på axlarna. Jag kände inte så mycket av det just då eftersom jag var så pass ung och bara ville spela, men den känslan har jag känt senare år då vi kommit uppifrån och ner. 

Var folk på er spelare på stan och undrade vad ni egentligen sysslade med?

– Under alla dom här åren har man ena dagen varit hjälten som alla vill prata med, men man undviker stan när det går dåligt. Så är det verkligen. Det räcker med en dålig match så undvek jag att gå ut på stan eftersom det vid den här tiden alltid var hockeyprat oavsett vart du var. 

– När man kom upp blev man igenkänd överallt…

OMTALAT SKÄGG

Hade du lagt dig till med det omtalade skägget redan då?

– Det kom nog när vi gick upp 1996. Det var faktiskt Mats Hallin som sa när serien startade efter jul att det här är vårt slutspel. Då började spara slutspelsskägg redan från starten och fortsatte med det hela säsongen.
– Det gick ju bra, men jag brukade faktiskt också raka bort det någon gång varje säsong. Det blev en kul grej av det i alla fall. 

Hur ser du på det hockeyintresse som är idag i Södertälje?

– Det finns ett intresse i själva basen. Södertälje är en hockeystad. Man hör många experter och mycket önskan att man vill tillbaka. 

– När Södertälje halkade ner i ettan, även om man aldrig legat så lågt, var det ändå mycket folk på matcherna. Eller rättare sagt var stommen där och dom som kom fick se Södertälje vinna som omväxling.

– Då vi gick upp 1996 är vad folk pratar om fortfarande. Brynäs var så självklara att gå upp. Dom hade dessutom varit i final mot HV71 säsongen innan. Dom var obesegrade 17 raka omgångar i allsvenskan. Sedan hade vi dom i sista allsvenska omgången. Vi var tvungna att vinna och redan där byggde vi någonting när vi vann (4-1). Det var en grinig match och jag minns att Andreas Dackell åkte på matchstraff.

– Efter matchen var Björklöven griniga eftersom dom menade på att Brynäs hade lagt sig för att få lättare motstånd. 

Den 13:e mars 1996 inleddes den allsvenska finalen mellan Södertälje och Brynäs. 

– Det var bäst av fem. Brynäs vann hemma och sedan vann vi nästa match i Scaniarinken. Då tog vi med oss ”bosten” från vinstmatchen och åkteupp till Gävle och vann tredje matchen. 

– (Michael) Sundlövdarrade just då…

Göran ”Flygis” Sjöberg efter avgörandet:

– Den där Lindquist, hette han så, var helt fantastisk. Michael Sundlöv har inte varit lika bra i dom här matcherna.

Lindquist:

– I fjärde matchen ledde vi med 2-0 inför sista, men Brynäs hämtade ikapp. Då kokade det i Scaniarinken och jag ryser bara jag tänker på den matchen. 

Magnus Lindquist.Sören Andersson/Bildbyrån

”SÅ NÄRA KÄNSLAN AV ATT VINNA ETT SM-GULD MAN KAN KOMMA”

Kunde du ta in den här stämningen under matchen?

– Delvis. Man växer och känner att hela arenan är med dig i ryggen. När vi kom in till värmningen var det nästan fullt i arenan. 

– Innan dom byggde om var trapporna upp vita. Jag minns då jag kom ingående, jag gick alltid först, att jag tänkte ”vart är trapporna?” Då hade man släppt in så mycket publik att det satt folk i alla trappor. Det var smockfullt. 

– När sedan slutsignalen gick, jag kommer ihåg att jag inte såg en enda spelare. Det är folk överallt och man bar mig fram. Det var så nära känslan av att vinna ett SM-guld man kan komma. Då hade vi dessutom varit nere i ettan under fyra säsonger. 

– Det är den ena riktiga bommen. Den andra är då vi gick till slutspel första gången på många, många år. Vi mötte Linköping i kvarten. Det var lockout-år så det var stjärnor i lagen som hette duga. Vi hade riktigt bra spelare med bland andra Niclas Hävelid och Dick Tärnström, två riktigt bra killar. Dessutom hade vi Kyle Calder och Scott Thornton. 

Just Scott Thornton blev en viktig kugge i avancemanget till semifinal. 

– Thornton är väldigt stor och vände upp och ner på Mikael Håkanson och slängde omkull honom. Efter den incidenten det kändes det som hela Linköping var omkullkastade.

– Själv var jag skadad, nyckelbenet var av, men bara att vara på läktaren under dom här matcherna… Det var egentligen ingen som brydde som resultatet i första matcherna utan det var bara glädje, liv och flaggor i hela hallen.

Hur viktig var Anders Eldebrink för Södertälje under hela den här perioden då SSK åkte upp och ner i seriesystemet?

– Han är en legendar i Södertälje.

Var han viktigast på isen eller utanför?

– Lite både och. Det var en världsback och han betydde mycket för hela stan. 

Vad är var det unika med honom?

– Bland annat lugnet, men även det här med träning. Han körde verkligen stenhårt. Sedan hade han det här fruktansvärda skottet. Han var alltid ett hot när han var på isen. 

TESTADE PÅ SPEL I DANMARK

Södertälje gjorde några fina säsonger i elitserien, men lyckas inte etablera sig. Säsongen efter den sensationella semifinalplatsen mot Färjestad fick laget lämna högsta serien igen. 

– Jag vet inte varför vi inte lyckades etablera oss riktigt. Det var mycket spelarbyten och man har ju försökt analyserat det där själv hit och dit. 

– Säsongen efter vi gick till efter vi gick till semifinal mot Färjestad, vi kände att många av våra bästa spelare var kvar så den säsongen skulle vi ta klivet. I stället åkte vi ur. Hur var det möjligt? Det var mängder av stjärnor i det laget också. Bland annat var Anze Kopitar kvar, förvisso på väg upp. 

– Vi hade även många tjecker och slovaker då, vilket jag tror var både på gott och ont. Många av dom är jättebra killar, men det kändes någonstans då det krisar på slutet, dom sista procenten man behöver då fanns inte där då. Dom procenten fanns kanske redan i nästa säsong och kontrakt. 

Säsongen 1999/00 valde Magnus Lindquist att spela för Vojens i Danmark tillsammans med bland andra Stefan Nyman, Thomas Carlsson, Henrik Lundin och Mikael Wiklander.

– Thomas Ullbors var tränare. Nyman och Carlsson hade varit i Tyskland under två eller tre säsonger. Sedan hamnade dom i Vojens med Ullbors och ville att jag skulle komma dit också.

– Det här var samtidigt som jag den enda gången jag inte var överens med Södertälje. Det handlade om kontrakt, men även andra grejer där jag kände mig överkörd efter många år. Det fanns tidigt en överenskommelse, men vi hade inte skrivit på den. Sedan blev det en helt annan grej och då gick allt fort. 

– Jag hade fått ett ultimatum av Södertälje, en deal jag överhuvudtaget inte kunde acceptera. Dom sa att jag fick helgen på mig att fundera. Under den helgen signerade jag med Vojens, vilket Södertälje inte hade en aning om. SSK ringde tillbaka till mig på måndagen och frågade hur jag skulle ha det. Då var jag irriterad och svarade ”Vad menar du?” ”Ska du skriva på eller inte?” ”Det blir nog svårt eftersom jag har signerat med en annan klubb under helgen.” 

– Svaret blev ”jaha” och sedan var det klick. På onsdagen ringde dom tillbaka och kände att allt inte hade gått helt rätt till. Dom bad om ursäkt och önskade mig lycka till. 

Stefan Nyman.Ola Westerberg/Bildbyrån

Till säsongen 2001/02 var trots allt målvaktsikonen tillbaka i Södertälje. 

– Till jubileet 2002 gick Södertälje upp och när Mats Hallin, som jag har haft ett gott öga till hela tiden, ringde och frågade om jag ville komma hem behövde jag inte många sekunders betänketid. Kontraktet, det tar vi senare, för då ville jag bara hem igen.

– Samtidigt var det en häftig tid då jag var i Danmark. Hockeyn var på väg upp, men första säsongen i Vojens var vi nio utlänningar. I första två femmorna tror jag vi hade med en dansk spelare. Ullbors körde första, andra, första, andra, första, andra, tredjefemman, skrattar ”Linkan” och fortsätter:

– Vi såg också att danska spelarna utvecklades. Allt det här med kost och grejer, första säsongen då vi hade bortamatch spelade vi ganska sent på fredagarna eftersom det var TV-matcher. När vi skulle hem, det var inte långa resor, men efter matchen ville jag få i mig kolhydrater. Då packade vi upp maten, fem smörebröd? Vart är maten?

– Första säsongen efter det där hade jag alltid med mig kall pasta och kyckling. Smörebröd är gott, men det gjorde ingen nytta inför tidiga söndagsmatchen. Vi fick klubben att införa till andra säsongen att någon beställde pasta eller något till oss. 

FICK SLUTA PÅ ETT BRA SÄTT

Magnus Lindquist trivdes också väldigt bra i Vojens.

– Det var en rolig by. Nu har man byggt en ny hall, men den som fanns då var liten. Jag tror det rymde 3000 åskådare, men när det var 1 500 personer i där såg det smockfullt ut och var ett sådant tryck i den lilla hallen.

– Första seriematchen hade vi tre trumslagare också. Dom stod hela matchen och bara slog. När jag kom hem och skulle sova så gick inte det. Det var hela tiden ”bom, bom, bom…” 

När du kom tillbaka till Södertälje efter Danmark var du oftast reservmålvakt. Du kallades till och med för elitseriens bästa reserv, hur upplevde du det här?

– I början var jag reserv åt Roffe (Wanhainen). Där stöttade jag till 100 procent. Första säsongen fick han vara med i VM-laget och gjorde det så bra. Där stod jag bakom honom och föreningen hela vägen.

– Jag gjorde alltid allt för att alla skulle nå målet. Spelade jag gjorde jag allt jag kunde för att laget skulle vinna. Stod jag vid sidan gjorde också jag allt jag kunde för att vi skulle vinna. Kunde jag psyka en motståndare så han tappade fokus så försökte jag med det, vilket jag ju också hållit på med. 

En av spelarna som råkade ut för Magnus Lindquist psykningar var Modos Magnus Wernblom.

– Jag visste att Wernblom ville gå av isen sist. Skulle inte jag spela mot Modo så satte jag mig i en hörna och väntade på att han skulle gå av. Han ville dessutom alltid lägga in en puck i motståndarmålet. När han började dunka på mer och mer skott så vände jag målburen och ställde bort den. Allt för att få honom att tänka på något annat. 

Några av dina tidigare lagkamrater har sagt att du visade vad det innebar att vara SSK:are, känner du igen dig i det?

– Det är hedrande att höra. Jag brinner fortfarande för klubben och det är anledningen till att jag varit kvar där förutom två år i Danmark och ett innan jag riktigt kom upp. Annars hade jag kunnat varit på väg någonstans. 

– Jag tror att jag hade haft svårt att spela mot Södertälje. Det mötet hade blivit för smärtsamt. 

Hade du chansen att byta klubb i elitserien?

– Jag hade aldrig någon agent och var egentligen aldrig riktigt intresserad av att byta klubb. 

– Någon vända var det ändå ganska nära att jag hamnade som back-up i AIK. Det var sent på säsongen, inför slutspelet då Tim Thomas var där, för att dom skulle ha en back-up. Då var Hallin inblandad i AIK.

– Det här var en av säsongerna jag var i Danmark. Vi trivdes rätt bra där och bodde granne med Nyman och jag kände att jag ville vara kvar där.

– Stefan Nyman och jag har spelat ihop mycket och han var här ute och hälsade på för ett tag sedan.

Hade du bestämt redan innan avancemanget 2007 att du skulle sluta?

– Nej, det hade jag inte. Det kom smygande att det närmade sig. Jag diskuterade lite med föreningen. Bland annat Nyman som var tränare där då. 

– Jag kände att dom ville satsa på lite nytt samtidigt som (Jhonas) Enroth var på väg upp. Till den säsongen tog dom dessutom hit (Björn) Bjurling. Då kände jag mig dags och att jag var färdig. 

– Att få sluta med att gå upp igen, snäppet under att få vinna ett SM-guld i glädje, så kändes på något sätt att jag fick sluta på ett bra sätt. Det var lite som att vara på topp när vi gick upp istället för att vara botten.