Liraren med det vackra hårsvallet – Old School Hockey Espen Knutsen

Många minns honom för de svallande lockarna, men det var på isen som Espen Knutsen bjöd på de riktigt minnesvärda stunderna. I veckans Old School Hockey bjuds vi på en djupgående intervju med en av norsk hockeys största genom tiderna. 

I slutet av 1980-talet slog Espen Knutsen igenom som ett norskt underbarn. 1994 kom han till Sverige och Djurgården, en klubb han sedan gjorde sin sista säsong i 2005.

Espen Knutsens hårsvall blev välkänt.

Under hans uppväxt var hockeyn betydligt mer anonym i Norge än den är i dag, och förutsättningarna för att bli en duktig hockeyspelare var långt ifrån optimala.
– Jag fick träna väldigt mycket ensam faktiskt. Det var inte mer än två gånger i veckan som man tränade med klubblaget (Vålerengens IF). Förutom den träningen fick man klara av all träning själv. Så på gymnastiklektionerna i plugget fick jag spela hockey i stället, säger Knutsen.

Var det inte flera av dina kompisar som spelade hockey?
– Jo då, men det var inte så att vi var ute och spelade landbandy tillsammans. Vi försökte träna så mycket som möjligt själva på is då vi det blev några tider över.

Vad inspirerade dig till att börja med hockey?
– Farsan! Han var involverad i hockeyn här i Vålerengen och tog in mig i klubben. Pappa spelade kanske lite hockey som grabb han med, men det var nog mera bandy för hans del. Bandyn är en betydligt mindre sport än hockeyn här i Norge.

SCHAMPO – INTE FÖR HÅRET

Espen Knutsen har hela tiden gått under smeknamnet ”Schampo” bland hockeyfolk, något som också kommer från pappan.
– Det stämmer. Pappa kallades för ”Tvålen” eftersom han var frisör och genom det fick jag smeknamnet Schampo, helt enkelt.

Säsongen 1988/89 kom att bli Knutsens första säsong i Vålerengens A-lag. I Vålerengen spelade då bland andra tidigare Södertäljestjärnan, Glenn Johansson, och tidigare Leksandsbacken Anders Pettersson. Redan första A-lagssäsongen, som B-junior, svarar Knutsen för mycket fina 21 poäng på 36 matcher.
– Första matchen minns jag mycket väl. Jag var sexton år och vi spelade mot Trondheim. Vi vann med 4-2 och jag gjorde två mål på Jim Marthinsen. Han var Norges bästa hockeymålvakt då och senare skulle vi lära känna varandra väldigt bra eftersom vi kom att spela tillsammans i både Vålerengen och landslaget. Det var och är väldigt stort för mig att just få göra de här två målen på Jim i min debut. Något som vi skojar en del om när vi ses.

Vilken roll hade du under dina första år i Vålerängen?
– Jag var ju center och ganska utpräglad målskytt. Det var ju också under mina år i Norge som jag gjorde mest mål. När jag kom till Djurgården gjorde jag fler assist i stället.

Fick du en annan roll i Djurgården?
– Nej, inte alls utan den var nog likvärdig den jag hade i Vålerengen. Målvakterna var väl helt enkelt bättre i Sverige.

UTSÅGS TILL NORGES BÄSTA

Säsongen 1993/94 får Espen Knutsen den norska Guldpucken som ett bevis på att han var landets bästa spelare.
– Det var givetvis stort att få priset. Man får priset för att man är Norges bästa spelare under en säsong och nu hade alltså jag fått det priset vilket var väldigt kul. Priset är ganska stort i Norge och det blev en del uppmärksamhet kring att jag fick det.

Vilken var din första kontakt med Djurgården?
– Det var under min sista säsong i Vålerengen, alltså 1993/94. Vid jultid kom Tommy Boustedt och Åke Bergdahl över hit till Oslo och frågade om jag var intresserad av att komma över till Djurgården och spela. Självklart blev jag jätteglad, men jag hade även anbud från både Brynäs och Västra Frölunda.
– Valet föll på Djurgården för att man hade finast traditionerna av klubbarna i Sverige. Sedan ville jag bo i Stockholm så då var Djurgården ett självklart val och något som jag aldrig har ångrat.

Var det stor omställning att flytta från Vålerängen och Oslo till Djurgården och Stockholm?
– Jo, det är klart, och jag var inte i bra form då jag kom över till Stockholm. Hela den sommaren gick jag med ständig träningsvärk efter Djurgårdens försäsongsträningar, skrattar Knutsen.
– Det var ju även en ganska stor omställning att som relativt ung flytta till en storstad som Stockholm. Visserligen är Oslo huvudstad i Norge men den är ju inte i närheten av lika stor som Stockholm.
– Första tiden bodde jag i Sköndal och i samma hus bodde även Marcus Ragnarsson. Vi både blev väldigt ”goa” vänner. Eftersom jag blev av med körkortet nästan direkt då jag flyttade dit så fick jag åka med honom till och från träningarna.

Körkortet?
– Ja, jag körde för fort helt enkelt.

Hur upplevde du dina första tre säsonger i Djurgården?
– Det var en väldigt stor skillnad i tempot jämfört med hemma i Norge. Även det fysiska spelet skiljde sig ganska mycket. Men det är ju så att du spelar bättre ju bättre medspelare du har. Jag spelade oftast med ”Linkan” (Fredrik Bremberg) och vi umgicks även mycket vid sidan av hockeyn. Han blev en väldigt viktig spelare och vän för mig redan tidigt i Djurgården.

Var du delaktig i att norska backen Tommy Jakobsen kom Djurgården?
– Jag fick frågan vad jag tyckte om Tommy som spelare. Jag svarade att han var Norges kanske bästa back och en jätteduktig spelare här hemma. Mer än så var jag inte involverad i hans övergång och han lyckades inte speciellt bra i Djurgården, tråkigt nog.

TESTADE PÅ NHL

Sejouren i Anaheim blev inte särskilt lyckad.

Säsongen 1997/98 lämnar Espen Knutsen svensk hockey för spel i Nordamerika och Anaheim Mighty Ducks. Där blev han lagkamrat med bland andra Teemu Selänne och Paul Kariya. Säsongen blev inte speciellt lyckad och han fick bara spela 19 matcher i NHL. Resten av tiden fick Knutsen tillbringa i AHL.
– Det var väl ett naturligt steg för mig att flytta till NHL eftersom det hade gått ganska bra i Djurgården och jag var sugen att testa på NHL-spel. Samtidigt tvivlade jag lite grann på att resa över eftersom jag hade det väldigt bra i Djurgården.
– Det blev inte bra första året i NHL. Jag fick inte speciellt mycket istid i Anaheim och jag blev nedskickad till farmarlaget Cincinnati i AHL.

Hur var det att spela i AHL?
– Det var helt värdelöst måste jag nog säga. Jag var 26 år då och jag ville inte harva runt i den ligan. Sedan passade inte mitt sätt att spela hockey speciellt bra där heller. När det inte fungerade där borta så bestämde jag mig för att återvända till Djurgården.

Guldet är en av höjdpunkterna i karriären.

Det blev två ytterligare år med Djurgården där guldet säsongen 1999/00 är kronan på verket.
– Vi hade ett väldigt bra lag i Djurgården då jag återvände dit. Hardy Nilsson hade kommit dit som coach och han hade en fantastisk respekt med sig. Den respekten fick Hardy för att han var en väldigt duktig coach och tränare.
– Som lag hade vi väldigt bra backar med exempelvis Daniel Tjärnqvist, två kedjor som alltid producerade framåt och två kedjor som gick in och tog grovjobbet och spelade stenhårt i match efter match. Dessutom fick Mikael Tellqvist sitt genombrott och gjorde väldigt många bra matcher för oss i framför allt slutspelet. Vi var helt enkelt väldigt svårspelade och vann guldet för att vi var det bästa laget den säsongen.

Hur viktiga var tränarduon Hardy Nilsson och Mats Waltin för det här guldet?
– Mycket, mycket viktiga. Hardy och Matte kom med något helt nytt, torpedhockey. Vi var väldigt svårslagna tack vare den och det var faktiskt inte en speciellt svår hockey att spela.

Efter guldet reste du över Atlanten ånyo för NHL-spel, men denna gång för Columbus Blue Jackets.
– Det stämmer. Jag och Micke Johansson fick anbud båda två från samma klubb efter att vi gjort en väldigt bra säsong tillsammans i Djurgården. Vi hade spelat i samma kedja och som tredje länk hade vi Kristofer Ottosson. Micke blev kvar här hemma men jag passade på att sticka över.
– Då var jag 28 år och betydligt mognare som hockeyspelare. Sedan var det en helt ny klubb vilket gjorde att förutsättningarna var annorlunda. Jag kom dit och började om från scratch.

Nu var du visserligen 26 år när du åkte över för att testa på NHL-spel. Men är det annars generellt så att svenska spelare sticker över för tidigt till USA och Kanada för att hitta lyckan och ta en plats i ett NHL-lag?
– Jo, det tycker jag. De unga svenska killarna måste ta det lite lugnt. Stanna hemma och etablera dig i elitserien innan du åker över. Det blir mycket enklare att ta en plats i något av NHL-lagen då.

Du gjorde 53 poäng första säsongen med Columbus i NHL, är det din bästa NHL-säsong?
– Jag tycker nog att både den första och andra var riktigt bra. Tredje säsongen fungerade sådär måste jag nog säga och den fjärde säsongen var jag bara skadad. Jag fick ett bråck i magen som måste opereras, en handledsskada och dessutom en hjärnskakning.
– Den sista säsongen i NHL blev en ganska tung säsong och klubbarna har ju inte heller speciellt tålamod där borta. Efter den säsongen återvände jag till Djurgården där jag spelade ytterligare i två säsonger.

Vilken NHL-kedja har det fungerat bäst för dig i?
– I Columbus spelade jag ofta med Geoff Sanderson och vi båda fungerade väldigt bra tillsammans. Jag spelade även en hel del med tjecken David Vyborny, vi hittade varandra bra vi med.

”HÄNDE ALDRIG ATT VI TOG POÄNG AV SVERIGE PÅ DEN TIDEN”

Espen Knutsen kallar 3-3-matchen mot Tre Kronor vid VM 1994 för hans bästa landslagsminne. Norska förbundskaptenen Bengt ”Fisken” Ohlson hade placerat Espen Knutsen i en kedja tillsammans med Tom Johansen och Trond Magnussen. Tre Kronor går tidigt ifrån till 2-0, men Petter Thoresen och Knutsen ser till att Norge går upp till 2-2. I mitten av andra perioden gör Stefan Örnskog 3-2 bakom Jim Marthinsen i norska målet och nu tror de flesta av dem 1 700 på läktaren att det är kört för Norge. Men med elva sekunder kvar av matchen får Espen Knutsen en passning av Trond Magnussen som han förvaltar väl och sätter dit 3-3 pucken bakom Tommy Salo.
– Stolpe in bakom Salo, skrattar Knutsen.
– Den matchen och det målet kommer jag självklart ihåg eftersom det aldrig hände att vi, lilla Norge, tog poäng av Sverige på den tiden.
– Det har väl annars varit några enstaka matcher vissa år som har varit bättre än andra år. Men jag har aldrig varit med och vunnit B-gruppen med Norge och avancerat till A-gruppen eller någon annan stor turnering.

Har det alltid varit givet för dig att tacka ja till landslagsspel?
– Nej, jag har faktiskt tackade nej under tre säsonger då Leif Boork var förbundskapten. Vi hade inte riktigt samma åsikt då det gällde vilka spelare man skulle satsa på. Han ansåg att Norge skulle ställa ett ungt landslag på benen medan jag ville att man skulle satsa på Norges bästa spelare helt enkelt oavsett ålder.
– Vi är ingen stor hockeynation som exempelvis Sverige. Ska vi lyckas så måste vi ställa våra bästa spelare på benen.

I landslagströjan.

Vad saknar norsk hockey för att komma upp till samma nivå som Sverige?
– Hallar! Vi har 35 hallar i Norge mot i Sverige där ni har runt 400 hallar. Det gör ju att vi inte kan ha samma bredd på hockeyn som Sverige har. Det är ju egentligen inte så konstigt att vi ligger efter er.
– Flera av våra spelare flyttar även tidigt till SHL och även några till NHL så vår liga blir helt enkelt inte så bra.

Har norsk hockey närmat sig svensk hockey?
– Nej, det tycker jag faktiskt inte. Jag debuterade i landslaget säsongen 1993/94 och jag tycker att det ungefär är samma skillnad i dag som det var då.
– Sedan har vi väl kanske några riktigt bra stjärnor nu som exempelvis Patrick Thoresen, Mats Zuccarello och Anders Bastiansen. Sådana skickliga spelare fick vi inte fram på samma sätt förut.

Har du själv en dröm om att bli norsk förbundskapten?
– Nej, inte för tillfället i alla fall. Jag jobbar med Vålerengen och trivs alldeles utmärkt med det.

Vad minns du bäst från tiden med alla Djurgårds-fans kring matcherna?
– Det jag tänker på direkt är derbymatcherna mot AIK. Vilken stämning! Helt underbara matcher att få spela och kanske mina roligaste matcher under hela min karriär. Sedan har jag alltid haft ett stort hjärta för Djurgården och alla fansen som stöttat mig och laget genom åren.