Leksands mästarkapten – Old School Hockey Gunnar Andersson

Det blev både SM-guld och VM-spel för Leksands Gunnar Andersson. När karriären var över sadlade han dessutom om till att bli tränare. I veckans Old School Hockey berättar han själv om karriären.

Under stora delar av 1960- och 70-talet, när Leksand stod på toppen, vimlade det av landslagsstjärnor i laget. Men ofta glöms lagets kapten under många säsonger, Gunnar Andersson, bort. Idag är den tidigare Leksand och landslagsbacken 71 år och bor i Dala-Järna, alltså i samma ort där började en gång i tiden för honom. Dala-Järna som annars mest är känt för skidåkning.
– Jag var en ganska usel skidåkare, skrattar Gunnar Andersson när vi får den här intervjun med honom.
– Jag växte upp tillsammans med ”Hulån-Gunnar” (Gunnar Larsson, OS-medaljör på skidor 1968). Då vi skulle åka skidor till skolan fick jag slita som ett djur för att ta mig fram medan Gunnar bara gled fram utan att förta sig.
– Det var istället skridskoåkning och hockey som gällde för mig. Vi hade en lite tjärn på baksidan av mitt barndomshem. Där åkte jag redan tidigt på höstarna eftersom den frös till väldigt tidigt.

Som 18-åring flyttar Gunnar Andersson till Leksand trots att han inte visste vad han skulle dit upp och göra eftersom han tyckte att hockeyn var miltals bättre där än den han var van med från juniorhockeyn i Dala-Järna.
– Vansbro hade hört av sig och frågade om jag ville spela i deras Division 2-lag (dagens Hockeyallsvenskan), men på den här tiden var Vansbro och Dala-Järna som hund och katt mot varandra. Istället tog min farbror och ringde till Rune Mases, som då var ledare i Leksand, och frågade om jag var välkommen upp dit och spela.
– Jag kunde inte förstå i min vildaste fantasi vad jag skulle dit upp och göra. I alla fall kom Rune och ”Skräddar-Pelle” Ejendal, jag förstår än idag inte varför han kallades så (Skratt), ner hit till Dala-Järna under stort hemlighetsmakeri för att prata med mig. Vi satt undanskymt på något matställe och då jag undrade om jag verkligen hade något i allsvenskan att göra så svarade Rune att gav jag mig bara fan på att lyckas så kommer jag också att lyckas.
– Min första träning med Leksand var fruktansvärt jobbig men samtidigt väldigt rolig. Jag hade aldrig tränat så hårt tidigare och när pappa körde mig hem till Dala-Järna den kvällen sa jag inte ett ord eftersom jag var så slut.

Gunnar Andersson

Som ensam icke-leksing vinner Gunnar Andersson JSM-guld redan första säsongen med sin nya klubb och han upplevde aldrig att det var några svårigheter att ta sig in socialt i laget.
– Inte alls. Jag blev accepterad på med en gång. Det kan ha handlat om att killarna såg att jag i alla fall var en hyfsad spelare och inte heller så stöddig.
– SM-guldet 1963 var klubbens första. Vi hade ett fantastiskt lag med (Folke) ”Totte” Bengtsson, Lars- Erik Sjöberg, Lennart Lange, Roland Bond med flera. Det starkaste minnet jag har från den turneringen är att vi hade tuffa matcher fram till finalen mot Wifsta/Östrand (idag: Timrå), Djurgården och Västerås. JSM var då uppdelat i olika regionsgrupper så vi ställdes mot Tyringe i finalen. Det var förmodligen den lättaste av alla matcher den här säsongen. Vi vann med 5-1, men vi hade säkert vunnit den matchen även om vi hade skickat dit ett pojklag.

Var det redan under åren i Dala-Järna som juniorlandslaget kom på tal?
– Ingen visste vem jag var då jag spelade i Dala-Järna. Det var efter att jag hade spelat med Dalalaget i några matcher som jag fick åka och spela Nordiska juniormästerskapet mot Norge och Finland.

Rune Mases lät dig debutera i A-laget redan under din första säsong i klubben, vad minns du bäst från själva debutmatchen?
– Under försäsongen var jag med och spelade i vänskapsmatcherna, men min första seriematch… Nej, den minns jag faktiskt inte, skrattar Gunnar Andersson innan han fortsätter:
– Däremot minns jag mycket väl hur stort det var för mig att få spela på nybyggda Johanneshovs Isstadion eftersom jag tidigare mest bara spelat på kalla uterinkar i Dala-Järna, Ludvika och Vansbro.
– Första säsongen spelade oftast jag och Lars-Erik Sjöberg ytterforwards trots att vi var backar båda två. Som center hade vi Nisse Nilsson. Tanken var att vi bara skulle mata puckar på honom så han kunde köra på mål. Det fungerade faktiskt att spela så på den tiden, men redan säsongen därpå flyttades vi ner på våra backplatser.

Mapa

Vem eller vilka var det som drev på det här laget i omklädningsrummet första säsongerna som du var i klubben?
– (Pär-Agne) ”Pära” Karlström var en och (Olle) ”Mapa” Sjögren en annan. ”Mapa” hade svårt att acceptera att det kom nya killar till laget och jag fick ett rejält rapp av honom under en av säsongens första träningar. Då åkte ”Pära” fram och slog undan skridskorna på ”Mapa” så han åkte i backen. ”Pära” accepterade inte att vi hade en sådan attityd mot nya spelare. Det är den enda gången jag har haft problem med ”Mapa” och vi har alltid varit och är fortfarande goda vänner.
– Det var outtalat så att första säsongen hjälpte man dom nya. Andra säsongen fick dom klara sig lite mer på egen hand. Klarade dom inte det så var det heller ingenting att ha.

Redan under hans första säsong i Leksand förolyckas den lovande hockeyspelaren Uno Liss (släkt med Västerviks Olle Liss) vid en trafikolycka. Det här var något som givetvis berörda många i laget.
– Uno hade varit med och tränat med A-laget under hela försäsongen och gjort det väldigt bra. Han var stor, stark och hade ett fruktansvärt bra skott. Jag minns att hans pappa berättade några dagar efter olyckan om Uno att han stått dagarna i ända och skjutit slagskott mot en garageport. Hade bara Uno fått leva så tror jag att det hade blivit en landslagsman av honom.
– Olyckan skedde på en lördag och vi hade match mot Västerås under söndagen. Alla var väldigt ledsna, men jag minns att Rune Mases sa ”Om vi hade kunnat väcka Uno och frågat om han hade velat att vi spelade den här matchen vad tror ni han hade svarat?”
– Alla var överens om att spela matchen med sorgband och en tyst minut innan nedsläpp. Jag tror att det bara var Åke (Lassas) som inte orkade spela eftersom han hade tagit olyckan så pass hårt. Backen från Dala-Järna gjorde inga mål under sin första säsong i allsvenskan. Premiärmålet lät vänta på sig till sista omgången av SM-slutspelet 1964. Då svarade han för 6-0 målet på bortaplan mot Skellefteå i en match som Leksand vann med 10-3.
– Jag var inte känd som någon större målskytt. I början spelade jag och Lars-Erik Sjöberg i samma backpar. Efter det blev jag och Thommy Abrahamsson backpar tillsammans under många år. Mitt uppdrag var i första hand att vara defensiv, lite som en fotbollens centerhalv på den tiden. Thommy var den offensiva och när han drog iväg på sina utflykter önskade jag många gånger att jag hade ett gummiband som jag kunde dra tillbaka honom med.

Thommy Abrahamsson

Thommy Abrahamsson berättar:
– En lag-lojalare spelare än Gunnar kan man inte ha i ett lag. Han var en ganska tystlåten kille som man visste alltid gjorde sitt jobb varje kväll. För mig kunde det inte finnas en bättre backkollega eftersom det kunde hända att jag drog iväg då och då.
– Gunnar fanns alltid kvar längre bak i banan och höll rent bakom mig. Vi kompletterade varandra väldigt bra och det var nog också anledningen till att vi båda även fick spela tillsammans i landslaget.

Ett av hans mål (totalt 31 på 16 säsonger i allsvenska/elitserien) minns Gunnar Andersson extra väl.
– Det var mot Alfredshem, eller om klubben redan då hette Modo. ”Bäckis” (Gunnar Bäckman) stod i deras mål. Jag lade en ganska hög puck mot honom. ”Bäckis” försökte kika mellan spelarna vart pucken skulle komma, men den kom aldrig så han sänkte plocken och först då ramlade pucken ner bakom honom. Det var så jag brukade göra mina mål, skrattar Gunnar Anderson.

Det kom att dröja fram till 1969, alltså under Gunnar Anderssons sjunde säsong i klubben, innan Leksand vann sitt första SM-guld. I den avslutande omgången spelade Leksand 1-1 mot Modo uppe i ”Kempis” samtidigt som Brynäs, serietvåan, förlorade överraskande mot Frölunda i Frölundaborg.
– Vi hade egentligen en himla tur som vann guldet den säsongen. Vår match slutade en bra stund innan matchen i Göteborg. Jag minns att vi åkte runt, runt på isen i Örnsköldsvik och väntade på slutresultatet mellan Frölunda och Brynäs. Frölunda var tvingade att vinna om vi skulle vinna SM-guldet. Nu gick det bra för oss och vi gjorde en kul grej av att Svenska Ishockeyförbundet hade tagit med sig SM-bucklan ner till Göteborg.
– Vi åkte tåg och buss hem från Örnsköldsvik via Bollnäs. Då vi var någonstans mellan Rättvik och Leksand mötte brandbilar med blåljus (som faktiskt var rödljus 1969) upp och eskorterade oss in till Leksand. Där fick vi gå upp på scen och ta emot folkets hyllningar… (Gunnar Andersson blir tyst en stund och märkbart rörd)… fantastiskt.
– På kvällen var det stor guldmiddag på Lindbergs pensionat tillsammans med alla dåtidens celebriteter i Dalarna som bland andra Rune Lindström (skrev bl a klassiska Himlaspelet).

Var det ett liknande firande då ni vann gulden 1973, 1974 och 1975?
– Visst var det också stora händelser, men det var inte lika uppjagat som det var vid första guldet. I alla fall inte för oss spelare.

När Leksand vann guldet 1975 över Brynäs på Scandinavium hade Gunnar Andersson klivit i kostymen som lagets kapten och var också den som först fick lyfta SM-bucklan.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag under dom här åren och hade även vunnit SM-guld 1974 och 1975. Om vi stannar kvar vid guldet 1975 så minns jag att vi bara hade två veckor ledigt sommaren innan. Jag och min dåvarande fru reste till ett litet ställe utanför Örnsköldsvik om heter Degersjö för att hälsa på hennes föräldrar. Vi skulle ha varit där under båda våra lediga veckor, men efter en vecka sa jag till henne att jag måste åka hem för att träna med killarna i laget så jag inte skulle komma efter.
– Så här var stämningen bland grabbarna. Ingen ville komma efter med träningen och alla låg på och peppade varandra.
– Fotbollsmatcherna mellan oss killar på sommaren kunde till och med vara tuffare än seriematcherna i hockey under säsongen. ”Abris”- bröderna (Thommy Abrahamsson och Christer Abris) hade inget sinne för fotboll och gick fram som liar på Siljansvallen (skratt). Rune Mases fick till och med gå in och bryta matcherna ibland då det fanns en uppenbar skaderisk. Men du hörde någon av killarna gnälla efter fotbollsmatcherna eller ett tufft träningspass. Den här mentaliteten gjorde nog att vi kunde hålla så hög nivå under många år.

Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson hävdar att han hade en puck inne bakom Göran Högosta i den femte finalen, något som inte domarna lär ha uppfattat som ett korrekt mål. Du fanns på isen då, var detmål eller inte?
– Jag tror att ”Prosten” hade rätt. Nu såg jag själv inte riktigt om den var inne så jag kan faktiskt inte säga något säkert. Min känsla är i alla fall att det borde ha dömts mål.

Gunnar Anderson slutade som aktiv efter säsongen 1976/77 och sadlade om till tränarrollen i Leksand. Han skulle tillsammans med goda vännen, Roger ”Sotarn” Lindqvist, ta över när Bengt ”Fisken” Ohlson valde att kliva in som tränare för juniorlandslaget.
– Jag har alltid sagt att det inte är speciellt lyckat att kliva in som tränare så pass nära inpå då du själv spelat. Man känner spelarna allt för väl då. Jag tänkte väl att i första hand Roger, som varit assisterande tränare säsongen innan, fick styra och ställa.
– Visserligen tränade jag Rommehed (Idag: Borlänge) under en säsong efter Leksand, men att vara tränare har aldrig varit min grej, Antagligen var jag lite för snäll.

Det blev totalt 36 A-landskamper för backen från Dala-Järna. Han debuterade redan 1968 på Johanneshovs Isstadion i Stockholm mot Tjeckoslovakien. Sverige förlorade med 2-1 och det svenska målet gjordes av Tord Lundström.
– Det stämmer bra. Förbundskaptenen Arne Strömberg tog ut mig mest för att jag höll ihop med Thommy Abrahamsson i Leksand. Det var nog tänkt att jag skulle agera städgumma bakom honom i landslaget på samma sätt som jag gjorde i klubblaget. Strömberg hade först försökt att sätta ihop (Lennart) ”Lillen” Gustavsson och ”Abris” som backpar. Det slutade med att båda stod vid offensiva blå medan motståndarnas forwards var bakom deras ryggar.

Det svenska VM-laget.

Blev du överraskad när Arne Strömberg och Des Moroney tog med dig till VM 1971 i Schweiz?
– Visst blev jag överraskad. Jag gjorde, som sagt var, inte många mål under mina säsonger i Leksand så det kunde inte vara för mina offensiva kvalitéer som jag fick åka till VM. Det handlade nog om att jag fick åka med för att i första hand spela med Thommy. Mitt spelsätt med att läsa spelet och inte förivra mig offensivt var nog det Strömberg såg att han behövde.

Ni blev kallade för betalda drängar av Svenska Ishockeyförbundets ordförande Helge Berglund och förbundskaptenen Arne Strömberg fick mer eller mindre sparken under turneringen, hur tog ni spelare det här?
– (Skratt) Minns jag inte helt fel så var det även under den här turneringen som Arne Strömberg myntade uttrycket ”bevare mig för skyttekungar” om Hans ”Virus” Lindberg.
– Vi spelare brydde oss inte eftersom vi visste hur Helge Berglund kunde vara. En gång kom han ut till spelarbussen med ena kinden rakad och den andra skäggig. Vi ett annat tillfälle hängde hängslena utanför kostymen.
– Det var härliga personligheter, men vi var där för att spela hockey och lade ingen större vikt vid det här ordkriget.

Stig Wetzell och ”Pröjsarn”.

Gunnar Andersson var även med vid VM 1974 då Tre Kronor spelade hem bronset.
– Jag hade knappt spelat i landslaget efter VM 1971. Därför var det extra kul att jag fick åka med till VM i Finland 1974. Men vad jag minns bäst från turneringen? Det måste vara att det var TV-strejk hemma i Sverige när vi gjorde vår bästa match, den mot Tjeckoslovakien som vi vann med 3-0. Jag gömmer inte heller ryssarna på banketten efter turneringen. (Alexander) Yakushev och några av hans kompisar var rejält vingliga redan innan maten.
– Annars är det jag minns bäst att (Ulf) ”Pröjsarn” Nilsson fälldes för doping efter vår match mot Polen. Han hade ätit hostmedicin med efedrin i. Finnarna skrattade gott åt oss och det var ganska sarkastiska rubriker i finska tidningarna.
– Men bara någon dag senare fälldes även finnarnas målvakt, Stig Wetzell, för att ha ätit samma preparat. Han skyllde på att han ätit för många bananer och genom det fått i sig efedrin. Men läkaren sa att skulle Wetzell komma upp den mängden efedrin i blodet genom att äta bananer så skulle han fått äta hela klasen plus stocken som den satt på.

Hur upplevde du Kjell Svensson som förbundskapten?
– Han var rak i sin kommunikation och alltid ärlig. Samtidigt hade han alltid glimten i ögat.
– Jag minns från ett läger vi hade uppe i Alfta. Han beordrade oss att avsluta träningen med tjugo vänstervarv och lika många högervarv. När vi åkte där stod han i mitten med kepsen uppdragen. Allteftersom det blev jobbigare och jobbigare för oss drog han skärmen längre och längre ner, hela tiden med ett flin på läpparna och självklart med glimten i ögat.

Gunnar, hur följer du hockeyn idag?
– Jag följer den ganska mycket via tidningar och TV, men det blir bara ett par gånger per säsong som jag åker upp till Leksand för att se några matcher.