Karriären som tog slut för tidigt – Old School Hockey Lars Jonsson

Han är en av de svenskar som draftats tidigast någonsin, och hann med både spel i NHL och ett SM-guld. Vid 31 års ålder tvingades dock Lars Jonsson lägga skridskorna på hyllan, efter att ha drabbats av reumatism. I dagens Old School hockey berättar backen om sjukdomen och karriären.

När en spelare som tvingas sluta redan i 31-års ålder brukar det handla om att man fått för många hjärnskakningar. I Lars Jonssons fall var det något helt annat, nämligen en ledsjukdom. Själv hoppades han och även Brynäs att det skulle gå att spela hockey den här säsongen, men i mitten av augusti kom beskedet att han lägger skridskorna på hyllan.

Hur mår Lasse Jonsson idag? Jag reste till Gävle för att träffa honom hemma i hans mycket vackra hus från 1800-talet i centrala delarna av stan för att få svar på det.
– Jag mår väldigt bra. Om man ser till sjukdomen mår jag till vardags bra. Det innebär att jag kan leva normalt och motionera på en ganska hög nivå. Det vill säga att jag spelar tennis och golf precis som jag gjorde tidigare.
– Det jag kan märka av är att om jag spelar tennis idag så kan jag inte lova att jag kan göra något imorgon utan istället ta det lite lugnt, berättar Jonsson och fortsätter:
– Sjukdomen i stort innebär att immunförsvaret ställer om någonstans och börjar attackera egna lederna som att man har en sjukdom eller skada fast man inte har det. Det skapar istället en inflammation vilket i sin tur gör att lederna blir svullna och ömma samtidigt som det pågår en nedbrytning i lederna.

Lars Jonsson

Hur upptäckte du det här?   
– Egentligen var det så att en läkare som gjorde en operation på min armbåge som upptäckte och misstänkte att det kunde vara reumatism. Efter säsongen 2011/12 gjorde jag fem operationer eftersom jag hade haft väldigt mycket skadebekymmer innan. Först fötterna, sedan en axel och därefter en armbåge samtidigt som jag gick med nackspärr i stort sätt hela sista halvåret.
– Man försökte städa upp allting så jag kunde sätta igång och spela igen och då kunna göra det helt skadefri. Då var det han som gjorde armbågsoperationen som upptäckte att det inte alls såg ut som det var tänkt. Det var helt inflammerat och han ville då att jag skulle gå och göra en test för just reumatism.
– Det var ändå så att jag tänkte att man var för ung för att ha det samtidigt som det började kännas bättre och operationerna hjälpte tillfälligt, men så fort jag var färdigläkt i min axel fick jag ont i andra axeln. Från september 2012 blev det bara sämre och sämre. Det slutade med att man knappt tog sig ur sängen och bara låg och sov hela dagarna. Då hade jag lämnat första blodproven som sedan skulle visa att jag hade ledgångsreumatism.

När du fått diagnosen fanns det då tankar på att sluta spela?
– Jag hade ingen tanke på att jag skulle bli tvungen att lägga av. Första tanken var egentligen att det var skönt att få ett svar på varför det hade varit så här och varför jag mått skitdåligt under en längre tid.
– Man hade sin egen bild av vad reumatism var med händer som inte fungerar, stelhet i hela kroppen och så vidare. Någonstans fanns det en oro för det samtidigt som det var skönt att sitta ner och snacka med läkarna om hur det ser ut och vad man kan förvänta sig. Då berättade även läkarna medicineringen gått fram oerhört mycket senaste fem, tio åren och att reumatism inte är på samma sätt som det var för tio år sedan. Tanken var att komma igång med medicinen och sedan återgå till hockeyn.

Lars Jonsson spelade under säsongen 2012/13 sex matcher med Brynäs och 3 med Almtuna.
– Jag hade börjat fått ont redan innan och hade också lämnat proven strax innan det, men inte fått ett definitivt svar utan bara att det möjligen kunde vara reumatism.

Foto: Bildbyrån

Kommer du försöka jobba vidare med hockey i framtiden?
– Jag har fört en dialog med Michael Sundlöv och klubben. Jag tycker att hockey är fantastiskt kul och har levt med den hela livet. I någon form känner jag absolut att jag vill ha den kopplingen kvar. På vilken nivå eller position har jag väl inte fått riktigt klart för mig. Jag har vill inte stå i ett bås. Det intresset har jag aldrig haft, men att jobba i någon annan form inom Brynäs kan jag definitivt tänka mig.

Hockeylivet för Lars Jonsson började hemma i Borlänge där brorsan Anders Jonsson var den som fick upp ögonen för hockey hos Lasse.
– På sommaren var det fotboll och på vintern landhockey på gatan. Intresset fanns hos mig ganska tidigt. Jag har en äldre brorsa som är född 1979. Han och hans kompisar spelade landhockey och jag tjatade väl till mig att få vara med. Det slutade med att jag fick stå i mål. Det var det enda jag dög till om jag skulle vara med, skrattar Jonsson.
– En dag kom jag hem och sa att jag ville börja med hockey. Det kan mycket väl ha varit Anders som påtalade det först och sedan ville jag också göra det. Min första hockeyträning gjorde jag faktiskt som målvakt. Det var inget kul alls. Jag fick aldrig röra pucken och inte vara med i spelet. Sedan dess har jag spelat ute.

Hur minns du TV-pucken där du utsågs till bästa back 1997 och tilldelades ”Lill-Strimma” stipendiet?
– Självklart var det stort att utses till bästa back och det gav givetvis en kick att fortsätta träna och utvecklas. Jimmy Danielsson, Marcus Lilja, Daniel Widing, Daniel Hermansson, Magnus Hedlund, Jörgen Sundqvist och Jonas Nordqvist var med. Det var inget dåligt lag vi hade, direkt.
– Vi hade ett jättebra lag och vi hade väldigt kul tillsammans. Vi spelade ihop i Sverige cupen redan säsongen innan. Dalarna är ändå ett litet distrikt och det var många spelare från Leksand, Borlänge, Säter och så vidare. Vi hade stötts och blötts egentligen under alla pojkår också så man hade ganska bra koll på varandra.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Inför säsongen 1997/98 lämnade Lars Jonsson Borlänge för att plugga och spela hockey i Leksand.
– Just då var Leksand i en fas när man satsade mycket på hockeygymnasiet och juniorerna. Det kändes även som en naturlig väg att gå. Dels för att det var många som skulle dit vilket gjorde att man visste att träningarna skulle bli av högsta klass. Dels var det även en fördel att det inte låg allt för långt borta.

Leksand, med Lars Jonsson i laget, vinns B-junior SM både 1999 och 2000. Båda åren vinner man dessutom över Modo i finalspelet.
– Styrkan i det här laget var helheten. Som mest hade vi tio man med i landslaget så vi var ett jämt och bra lag. Vi mötte Modo båda åren i finalen och det var jämna och täta matcher. Samtidigt tror jag att skillnaden var att vi hade fler spelare som var bättre.

Tränare för det Leksands-lag som vann B-J SM 1999 var Fredrik Söderström som idag coachar Oskarshamn i HockeyAllsvenskan.
– Han var bra. Visserligen kunde även han brinna till, men framförallt var han redan då lugn, metodisk och hade ett ledarskap som inte behövde ta allt för mycket plats. En duktig coach som lät spelarna forma laget.
– Och säsongen efter fick jag hans pappa Danne som tränare. Jag umgicks även med Fredriks bror Johan, eftersom vi spelade tillsammans i Leksand. En jättetrevlig familj och det hände att jag var där och käkade någon gång.

Säsongen 1999/00 debuterar Lars Jonsson för Leksand i Elitserien.
– Den riktiga debuten var Luleå borta. Jag satt på bänken några matcher innan utan att komma in. Jag minns att det var fantastiskt stort att bara sitta med på planet upp till Luleå, byta om och sedan gå ut till matchen och veta att man ska spela.

Det var väldigt turbulenta år i Leksand. Ni åkte ur och gick upp igen för att sedan åka ur igen. Hur upplevde du den här tiden?
– Vi hade på pappret ett helt okej lag men det är svårt, eller rättare sagt, speciellt att spela i Leksand. När det går tungt är hela byn engagerad. Går du ut och handlar tidningen kan du få etthundra tips och frågor om varför den spelar och inte den andra.
– Enkelt sagt så fick inte spelarna ut sitt bästa. Varför det blev så är svårt att svara på, men vi som kom upp växte inte in i kostymen tillräckligt fort och äldre spelarna som skulle dra lasset nådde heller inte sin bästa förmåga.

Säsongen 2001/02 är Lars Jonsson med och tar tillbaka Leksand till Elitserien.
– Hela säsongen i Allsvenskan var ett långt segertåg. Det var svårt på sätt och vis att spela matcher som nästan inte betydde någonting och det knappt var något motstånd heller. Sedan skulle man försöka nå en topp i mars.
– Vi hade en förstakedja med Jens Nielsen, Stefan Hellkvist och Mikael Karlberg som hade gått in i vilket elitserielag som helst. Deras powerplay var fantastiskt bra. Vi hade ett väldigt bra lag och hela tiden kändes det att vi hade en bra chans att gå upp.
– Vi blev klara i näst sista omgången mot AIK hemma. Jag vet att AIK försökte att göra någon psykning genom att inte komma ut på matchvärmningen. Självklart undrade vi var deras killar höll på med, men jag tror vi vann med 5-0 så det psykningen var inte så lyckad.

När Leksand åker ur Elitserien 2005 lämnar Lars Jonsson för Timrå.
– Leksand åkte ur samtidigt som jag kände att jag hade haft en ganska bra säsong i Elitserien. Det var läge att försöka etablera sig ordentligt i Elitserien. Timrå och Frölunda var lagen som låg närmast till hands. Jag träffade båda klubbarna, men jag kände att Timrå skulle vara en klubb som passade mig bra.
– Timrå hade en plan hur man skulle spela mig och när det gäller den sociala biten hade man ett bra gäng att komma in i.

Varför blev det bara en säsong i Timrå?
– Redan innan jag flyttade till Timrå förhandlade jag lite med NHL. Sedan blev det lockout och då lades det på is. Tanken var att jag förhoppningsvis bara skulle göra ett år i Timrå och sedan åka över till USA.
– Efter lockouten gjorde man om hela kollektivavtalet vilket gjorde att vi, jag var draftad av Boston, inte kom överens. Jag fick klart för mig då att skrev jag inte på för Boston skulle jag bli free agent året efter. Förhandlingarna med USA drog ut på tiden. Jag hade hela tiden en öppen dialog med ”Nubben” (Kent Norberg) som var sportchef då. När det sedan blev klart att det inte skulle bli USA var det redan klart att Timrå hade tappat bland andra Yared Hagos och Niklas Nordgren vilket gjorde att man hade lite panik att hitta en forward.
– I samma veva hörde HV 71 av sig. Då kändes det väldigt lockande. Mina tankar var då att ta ett år där och förhoppningsvis skulle det lösas upp i USA så jag kunde åka över dit där jag kunde välja av alla lag.

Hur upplevde du tiden i HV 71?
– Det var kul och vi hade ett fantastiskt bra lag. Pelle Mårts, som tränare, skapade en miljö där han inte var in och ställde och styrde så mycket vilket kanske var det bästa eftersom det var så många ledarfigurer i laget. Vi hade Johan Davidsson, Fredrik Olausson, Per Gustafsson, David Petrasek, Stefan Liv och så vidare. Jätteduktiga spelare som var väldigt duktiga ledare på isen, men även vid sidan av.
– Vi borde kanske ha vunnit. En av tyngsta förlusterna jag har åkt på är sjunde och avgörande semifinalen mot Färjestad. Vi leder med 1-0 till det är en minut kvar. Sedan hinner Färjestad vända och göra 2-1 med tio sekunder kvar.

Lars Jonsson under tiden i HV71. Foto: Bildbyrån

Hur viktig var Stefan Liv för laget?
– På isen var han en av landets absolut bästa målvakter. Det året blev han uttagen till OS trots att han spelade i Elitserien. Det säger det mesta om hur duktig han var på isen. Sedan tillhörde han den här riktiga stommen i HV 71 som satte tonen i gruppen. Den här stommen var de som tränade hårdast och lade mest tid där, riktiga förebilder för oss övriga.
– Stefan var fantastisk viktig för HV 71 och han var även fantastisk som människa.

Säsongen 2006/07 får äntligen Lars Jonsson chansen till spel i NHL, men inte för Boston Bruins utan för Philadelphia Flyers.
– Det är något av det roligaste jag upplevt. Just att stå i spelartunneln och sedan få kliva ut och titta upp mot läktaren som man tyckte aldrig tog slut. En dröm som gick i uppfyllelse.
– Vi spelade hemma mot Nashville och jag spelade den matchen tillsammans med Denis Gauthier.

Det blev bara 8 NHL-matcher för Lars Jonsson under hans två säsonger i USA. Den mesta tiden tillbringade han i AHL med spel för Philadelphia Phantoms. Fast någon besvikelse över att det inte blev mer NHL-spel känner han inte direkt.
– Nej, besvikelse känner jag inte. Självklart hade jag önskat att det blivit mer. Det var väldigt häftigt att spela där eftersom det är, vad jag tycker, det största du kan uppleva efter OS inom hockeyn.
– Det är mycket som ska spela in och, visst, det går att skylla på många saker som ställt till det och gjort det svårare, men i slutändan handlar det om vad du presterar. Just då var jag till och från bra men även till och från inte lika bra som tränaren önskade. Jag är jätteglad att jag fått spela och uppleva hur det är att spela där borta.

Du var en bra back när du lämnade HV 71, men en betydligt bättre back då du återvände.
– Det stämmer och jag utvecklades mycket där borta. Dels var jag i en ålder där det händer mycket som back i det här med talang kontra rutin. Man växer mycket som människa genom att flytta dit. Jag fick se vad som krävs och hur duktiga bästa spelarna i NHL faktiskt är.
– Där borta är det mindre is och du har mindre tid med pucken. Då lär man sig ta snabbare beslut och framförallt spela hockey snabbare. Det är en fördel om du då kan applicera den på svensk hockey när du kommer hem.

Varför valde du Brynäs då du återvände?
– Brynäs hörde av sig ganska tidigt när jag kände mig sugen på att åka hem. Jag fick kontakt och började snacka med Sundlöv. Det var väldigt mycket som lockade då. Det var i samma veva som Tommy Sjödin slutade så jag visste att det fanns en stor roll att försöka ta. Daniel Hermansson, Daniel Widing och Jörgen Sundqvist spelade här plus att det var lite som att flytta hem. Jag hade väldigt nära hem till Borlänge.

Fanns det fler alternativ?
– Det fanns alternativ, men då jag hade snackat med Brynäs några gånger kändes det som alternativet jag ville ha. Då lade jag inte så mycket fokus på annat heller.

Brynäs fyller 100-år säsongen 2011/12 och samma säsong vinner klubben SM-guld.
– Det var egentligen en fantastisk resa som jag så här i efterhand tycker det har varit kul att få vara med hela vägen på. Säsongen innan jag kom hem hade varit väldigt turbulent med spel i Kvalserien och kraschad ekonomi. Man började om på noll med ekonomin, hur verksamheten skulle vara uppbyggd och hur man fyllde på med spelare.
– Just det här med hur klubben växte från år till år och hur man fyllde på med några spelare hela tiden. Samtidigt som man var väldigt medvetna om vilka man tog in och inte den här paniken att man ska vara bäst nu utan verkligen lät sig växa i kostymen igen så man blev ett etablerat topplag. Att sedan ”peaka” 2012 när det var 100-årsjubileumet var häftigt. Samtidigt måste jag lyfta fram Jakob Silfverberg som får den utvecklingen som håller hela säsongen.
– Gävle kan vara en ganska tuff stad att spela hockey i, men jag är säker på att det måste vara en av de bästa att vinna i också.

Hur minns du guldfirandet på Torget i Gävle?
– Det var fantastiskt stort. Jag tror att det var ”Honken” (Johan Holmqvist) som hade visat en gammal bild när Brynäs vann 1999. Han sa att det här vill jag vara med om igen.
– Det går inte att förstå hur det är att kliva ut på scenen och se den uppslutning som är. Det är helt fullt på torget och karnevalsstämning i hela staden.

Innan vi packar ihop för att återvända hemåt låter vi Lars Jonsson sammanfatta sin tid i Tre Kronor.
– Jag hade visserligen spelat i pojk- och juniorlandslag tidigare, men att komma ner till seniorlandslaget och se gula matchtröjorna hänga där samtidigt som man fick spela med många som man beundrat på isen var stort. Det är en fantastisk stolthet att spela för landslaget.
– Jag var med på några VM-läger, men jag tog mig aldrig hela vägen, avslutar Lars Jonsson.