Fembarnsmamman som har blivit lagkamrat med sin dotter: ”Ser mig inte som mamma utan en spelare”

Hon är den hockeyspelande fembarnsmamman som tog ett 13-årigt uppehåll –men valde att återuppta karriären när hennes längtan efter sporten gjorde sig påmind. Hockeysverige.se har träffat backankaret Ann-Charlotte Sandberg – som numera är lagkamrat med sin dotter Malin i Haninge.
– Hon och jag står varandra extremt nära och hon ser inte mig som en mamma här utan som en spelare. Samma sak är det för mig, att hon bara är spelare här, säger Sandberg till hockeysverige.se.

HANINGE (HOCKEYSVERIGE.SE)
På tisdag nästa vecka fyller Haninges Ann-Charlotte Sandberg, ”Ankan” kallad, 38 år. Hon räknas som en av Allettans bästa backar, men det fascinerande med henne är att hon har hunnit föda fem barn och drabbats av en stroke och ändå inte låtit det stoppa henne från att utöva sporten hon älskar. 

Vad bottnar det här genuina hockeyintresset i och hur ser familjens hockeyliv ut idag? Hockeysverige.se reste till Torvalla ishall i Haninge för att träffa Sandberg.
– Min mamma var mest idrottsintresserad av mina föräldrar. Dessutom spelade min morfar (Erland ”Bäckis” Bäckström) bandy på högsta nivå, även med landslaget, när det begavs sig. Att morfar spelade bandy gjorde att även mamma ville spela, men som tjej fick hon inte det. I stället fick hon vara med och åka skridskor på Enskede IP när han var med, men inte i övrigt, säger Sandberg när vi slagit oss ner inne i det typiska hockeyfiket i ishallen samtidigt som ett 20-tal tjejer och killar tränar konståkning på isen.
– Sedan började mina brorsor (Magnus och Mattias Holm) spela hockey och så fort jag började prata lärde jag mig åka skridskor. Jag fick börja på hockeyskolan ett år tidigare eftersom man inte ville höra mitt tjat längre. Sedan spelade jag i Västerhaninge. Det var jag och 33 grabbar till det jag att var 13 år ungefär. Då började jag även spela med damlaget i Västerhaninge där alla var bra mycket äldre än jag.
– Man kan säga att det är mina brorsors ”fel” att jag började spela hockey. Det var dom stackarna som släpade med mig på allmänhetens åkning. Jag minns att jag rymde hemifrån på kvällarna för att åka skridskor, mamma kom ut och släpade hem mig. Det gick till och med så långt att när alla dagisbarnen skulle gå till skogen så hittade jag på alla ursäkter som fanns för att stanna kvar och åka skridskor på den spolade fotbollsplanen vid förskolan.

Ann-Charlotte Sandberg var bara tio år när hon fick chansen att spela med Västerhaninges damlag.
– Det hade varit en sommarhockeyläger där jag och tjej till som var lika liten som mig var med. Det var ju ”wow” eftersom vi fick spela med tanter. Sedan var vi med på Glas Hilding Cup som Västerhaninges damlag ordnade.
– Jag var ombytt och satt på bänken. Några från herrlaget satt på läktaren, tittade, skojade och skrek när det var några sekunder kvar ”in med Ankan”. Jag fick komma in på isen och det enda jag minns är att jag tog ett kliv in och ramlar. Men pucken var vid mig och jag vispade till den. Ann Kroon, som var jätteduktig, fick tag i pucken och nätade. Jag låg där på isen men fattade ingenting. Jag hade gjort min debut under åtta sekunder och en assist, säger Sandberg med ett leende.

Foto: Ronnie Rönnkvist

SIKTADE PÅ COMEBACK – DRABBADES AV EN STROKE

Det blev också en hel del framgångar med Västerhaninge i dåvarande Division 1 och i SM-slutspelet.
– Jag spelade med A-laget under fem år, fram till det jag var 18 år. Så jag har tre SM-medaljer (ett silver och två brons) med Västerhaninge. Mina starkaste minnen från den tiden är SM-slutspelen.

Om du ska plocka ut ett russin ur kakan, vilket blir det?
– Bronset 1996. Slutspelet gick nere i Veddige. Vi möter Farsta och matchen går till förlängning. ”Tjorven” (Annica Åhlén) står i vårt mål. Det är en minut kvar av förlängningen när pucken går in precis över hennes benskydd. Jag hatar att förlora även om jag kan acceptera det om jag och mitt lag har gjort vad vi kunnat. Men det här var första gången jag upplevde mig totalt tom efter en match. Jag kom in i omklädningsrummet och bara grät, totalt slutkörd. Den här besvikelsen när hela laget har kämpat för en sak och den här tomheten då allt är över det är mitt starkaste minne från den här tiden.

I juni 1997 föder ”Ankan” Sandberg sitt första barn, Malin. När stora delar av laget lämna Västerhaninge för Nacka stannade Sandberg kvar.
– Jag stannade även kvar säsongen efter men kände att jag då inte heller hade stöd av barnets pappa, tyvärr. Det blev för mycket och efter att jag slutat spela fick jag barn nummer två (Emma, 2001). Efter det har jag fram till 2014 inte gjort ett dugg. Det man kan säga att jag har gjort är att jag varit aktiv tränare i Västerhaninges flicklag.

En mycket meriterad landslagstjej med 104 A-landskamper på meritlistan fick Ann-Charlotte Sandberg att återvända till hockeyn på allvar.
– Jag träffade Mia Larsson för några år sedan och vi pratade om att vi måste starta upp ett veteranlag eller någonting. Det här måste ha varit 2007, men jag fick en tia (stroke), vilket gjorde att jag inte kunde göra så mycket.
– Jag pluggade på IHM samtidigt som jag hade tre småbarn, byggde hus och hade hand om tjejlaget i Västerhaninge, så det kanske fanns en anledning till att det blev som det blev.

Hur allvarligt sjuk var du vid den här tiden?
– Jag låg inne i två veckor, men jag har inga men av det i dag. Nu är jag lika stark på båda sidor, men jag känner att då jag är stressad har svårt att hitta ord.

Varför valde du att göra comeback 2014?
– Larsson började här samtidigt som det kom en förfrågan om att starta ett veteranlag. Alla dom här killarna jag har spelat med som liten har sagt ”när vi blir veteraner, klart att du ska köra med oss då”. För att vara med i veteranlaget ska man ha fyllt 35 år, vilket jag hade gjort.
– Då sa jag till Larsson att nu när ni startar ett veteranlag kan jag vara med. ”Aldrig, ska du spela igen ska du komma på tryout till A-laget”. Jag hade visserligen stått på isen men inte gjort någonting, inte ens gått på ett gym-pass, ”jag kan inte”.
– Vi slog vad vilket resulterade i att jag kom med i träningstruppen. Tävlingsdjävul som jag är så sa jag ”ge mig två månader så ska jag vara ordinarie i förstafemman”. Jag bokade in 20 PT-timmar på tre veckor. Sedan den dagen har jag tränat varannan vecka, eftersom som jag precis efter det här gick igenom en separation, mellan sex och 13 pass i veckan.

Ann-Charlotte och Malin Sandberg. Foto: Sofia Gidsäter

SPELAR TILLSAMMANS MED SIN DOTTER: ”DET ÄR HÄFTIGT”

Det gick ganska snabbt för 37-åringen från Tungelsta att ta en plats i Haninges division 1-lag.
– Jag spelade alla matcher den säsongen och blev också ordinarie i förstafemman. Jag har räknat ut att jag missat sex träningar och en match på två och en halv säsong.

Fem barn och en ”tia”, hur mycket stryk har kroppen tagit på den här resan?
– Den mår bättre idag än då jag var 26 år och inte tränade. Jag tränar smartare och lyssnar mer på min kropp, även om jag spelat när jag varit sjuk eller skadad.
– Jag spelar mycket smartare och hushållande. Nackdelen är återhämtningen. Jag klarar den hyfsat, men när vi gick in i kvalet i våras, när jag ställde mig på vågen och insåg att 56 kilo och 168 centimeter när man ska spela hockey… Jag förstod att jag behövde få i mig mer och lugna ner mig lite, men då maxade jag verkligen träningen också.
– Jag blev skadad i sjunde kvalmatchen, men som mina tränare sa var det nog, tyvärr, det som kunde hända min kropp just då för att den skulle hinna återhämta sig.

Ann-Charlotte Sandberg är inte ensam i familjen om att spela i Haninges damlag. I laget spelar även hennes dotter Malin Sandberg, 19.
– Det är häftigt. Hon gick på hockeygymnasiet i Västerås och kände efter två säsonger att dom inte riktigt satsade. Det var för ungt och orutinerat. Då sa jag både på skämt och på allvar inför förra säsongen ”var med på vår tryout”. Är det så att du tar en plats så löser jag så att du kan pendla. Hon och jag står varandra extremt nära och hon ser inte mig som en mamma här utan som en spelare. Samma sak är det för mig, att hon bara är spelare här. 
– Sedan spelade vi faktiskt inlines-VM tillsammans. Det var tydligen historisk. Jag fick reda på av italiensk press att under en träningsmatch i fotboll, Färöarna mot något lag på 90-talet, var det en mamma som var tränare för laget som fick hoppa in och spela när någon blev sjuk, men annars är det historiskt att en mamma och dotter spelade i ett VM tillsammans.
– Malins Jonathan (Fagerlund) var också med men spelade för juniorlandslaget. Vi gjorde det här tillsammans vilket var ganska häftigt.

Hur ser familjens hockeyliv ut idag?
– Malin och jag spelar ihop i A-laget. Malin spelar även för mig i juniorlaget där även mina två andra döttrar, Emma och Lina som är 14 och 15 år, är med. Sedan har vi Abbe som fyller åtta år som går på hockeyskolan och som kommer bilda ett lag efter jul. Dessutom har vi Wille som fyller fem år om några veckor och som går på hockeyskola.
– Min blivande sambo, Jonny, spelar i veteranerna. Han och jag tränar ihop på veteranpassen när det funkar. Ibland åker jag direkt från match och tränar med dom. Sedan spelar Malins sambo, Jonte, här i A-laget.

Har du en annan distans till hockeyn jämfört med då du kom upp som ung spelare i Västerhaninge?
– Då levde jag bara för hockeyn och trodde att jag skulle nå allt och lite till. I dag älskar jag hockeyn mer och på ett bredare sätt när jag ser som förälder vad den gör för ungarna i samhällen, men även vad jag kan bidra med som en äldre och rutinerad spelare. 
– Jag hade ett kortsiktigt mål att komma i samma form som när jag slutade vara aktiv år 2000. Mitt andra mål var att hjälpa det laget, för vi har ett ungt A-lag, att nå upp till SDHL. Jag brinner för hockeyn extremt lika men inte för att bli ett NHL-proffs utan för att se till att mina barn, barnbarn och alla andras ungar kan få lika stor glädje av hockeyn som jag har haft.

Hur länge kommer du fortsätta spela hockey?
– Så länge någon tycker att jag bidrar så kommer jag att spela. Men det är lite mycket att rådda med sex barn, vilket jag har hemma nu. Jag kommer spela den här säsongen i den här divisionen och jag vet att vi i Haninge kommer att spela kvalet upp till SDHL. Vad som händer efter det får vi se, men hockey kommer jag spela så länge jag förmår det fysiskt.
– Jag kommer aldrig mer att ta ett uppehåll på så många år och jag kan inte rekommendera någon att göra ett uppehåll i 14 år, säger Sandberg med ett leende.