“Pratade igenom saker på ett sätt man inte gör idag”

Han gjorde över 200 mål i elitserien och är en av svensk hockey stora “snipers”.
Här minns hockeyfotografen Stickan Kenne Pelle Prestbergs “sanslösa” förmåga att göra mål, samtidigt som värmlänningen själv berättar om hur han hamnade i Färjestad och samarbetet i “Jönssonligan”.
– Man kunde sitta i båset och få en jäkla avhyvling om man inte gjorde något som vi hade gjort upp, säger Prestberg.

Pelle Prestberg är en av våra stora ”snipers”. På 594 elitseriematcher svarade han för 209 mål och totalt 389 poäng. Det var nog mer än en målvakt som svettades lite extra då Pelle var inne på powerplay.

Stickan Kenne:

”Han var grym, bara dök upp och sanslös på att göra mål. Framförallt då i powerplay. Dessutom hade han ett jäkla skott. När jag träffade Pelle senast lärde han gubbarna i Färjestad att få bättre skott. När jag var där i träningshallen i Karlstad kom Christer Sjögren från Vikingarna dit så vi stod och snackade. Han gillar ju hockey.”

Pelle Prestberg inledde sin hockeykarriär på Klingevi i Munkfors. Oftast var han där och spelade tillsammans med kompisen Peter Nordström som liksom Prestberg skulle hamna i Färjestad.

– Det måste ha varit 1996. En dag då jag kom till macken, jag tror att det var efter lunch, sa farsan att det var någon som hade sökte mig och att han hette Håkan Loob. Han skulle ringa upp igen. Farsan visste naturligtvis vad det gällde, men det var spännande minuter innan Håkan ringde upp igen. Han ville att jag skulle vara med och träna med Färjestad under ett landslagsuppehåll, vilket jag självklart var intresserad av.
- Vi hade inte så mycket kontakt efter det. Det var däremot mer genom min kompis, Peter Nordström, som redan då spelade i Färjestad. Vi hade daglig kontakt. Jag var ju intresserad av vad de gjort på träningen, vilka övningar, kedjor på träningen osv. Och så var jag ju nyfiken på om de frågat något mer om mig, säger Prestberg med ett lätt skratt.
– Sedan vet jag att Håkan och Bo "Kulon" Lennartsson var upp till Munkfors och kollade på någon match där jag spelade bra och gjorde några mål. Att man lyckas spela bra när de är och scoutar en är ju mycket tur. Men säsongen gick bra och jag gjorde 28 mål den säsongen i div 1.

HET FINALSERIE MOT DJURGÅRDEN  

Pelle Prestberg debuterade i Färjestad mot Frölunda. En match som värmlänningarna förlorade med 2-0. I tredje omgången visar Pelle Prestberg varför Håkan Loob tagit honom till klubben. När Färjestad mötte Västerås i Rocklundahallen gjorde Prestberg både 0-1 och 0-2 i första perioden.

– Just matchen mot Västerås minns jag inte alls faktiskt. Det jag bäst kommer ihåg var när jag kom ner och fick spela med Jörgen Jönsson och Peter Nordström direkt. Redan från första träningen satte dom ihop oss tre.

Färjestad gick till final redan första säsongen Prestberg spelar i laget. I finalen väntade Djurgården coachade av Stephan "Lillis" Lundh och Niklas Wikegård.

– Det var en het finalserie. Vi spelade fruktansvärt bra hela det året och vi satte rekord i antalet förlustfria matcher. Djurgården hade ett väldigt bra lag och att vända och vinna finalserien var fantastiskt.
– Jag minns att vi kom hem till Karlstad för att spela den fjärde finalmatchen och Djurgården hade upplagt för att vinna guldet om man vann den matchen. Vi såg att dom kom i kostym och var lite festklädda. Det blev naturligtvis en extra tändning för oss. Vi vann hemma och sedan hade vi möjligheten att vinna i Stockholm. Jag gjorde 1-0 och jag har för mig att matchen blev avbruten för omspolning då det hade kastats in en massa grejer på isen.
– Sedan kvitterade Thomas Johansson. Det blir ”sudden death” och Greger Artursson får gå in och avgöra med ett slagskott som går in mellan benen på Tommy Söderström. Det var fantastiskt.

Pelle Prestberg anno säsongen 1997/98.Foto: Stickan Kenne

"VISST ÄR MAN LITE BESVIKEN"  

Du kom från division 1-spel med Munkfors rakt in och vann SM-guld och utsågs till Årets Rookie. Dessutom kom du med i Tre Kronor. Blev du aldrig fartblind?
– Nej, det kändes inte så och jag tänkte inte i dom banorna heller. Jag var ändå 22-23 år. När man är omkring dom här stjärnorna, som man kan kalla dom, så lär man sig att vara på ett visst sätt.
– Klart att när jag ser tillbaka så förändrades man. Man mognar, får rutin, man blir van och känner sig mer bekväm i vissa situationer. Men att stå med båda benen på jorden och vara ödmjuk är något som varit viktigt för mig och att vara tacksam för att man får jobba med sin hobby på heltid.
– Självklart hade jag som mål att vara med i landslaget när det gick så pass bra. Jag var med på sista landslagslägret inför VM. Det var Sweden Hockey Games som var sista turneringen innan man tog ut VM-truppen. Jag hade otur och var en av dom två sista som åkte ur truppen. Om jag minns rätt var det jag och Fredrik Bremberg som fick gå in i ett rum efter sista matchen och få beskedet att tyvärr vi kom inte med. Det var lite surt och det året vann vi VM också.
– Jonas Bergqvist gjorde sin sista VM-turnering då och spelade ihop med ”Norda” (Peter Nordström) och Jörgen Jönsson. Det var en ganska bra spelare som slog ut mig, om man säger så.

Är du besviken över att det inte blev mer matcher i Tre Kronor?
– Att komma med i landslaget är en bekräftelse att du lyckats vara en av de bästa. Jag var också med i turneringen i Tjeckien säsongen efter, men det blev tyvärr min sista.
– Klart att när man ser tillbaka så var en stor dröm att vara med i landslaget och VM. Vi hade en kedja som fungerade väldigt bra så visst är man lite besviken.

Vad var kemin i kedjan med dig, Peter Nordström och Jörgen Jönsson, den så kallade Jönssonligan?
– Vi körde alltid med öppna kort och var alltid ärliga mot varandra. Vi pratade genom saker och ting på ett sätt som jag inte upplever att man gör idag. Man kunde sitta i båset och få en jäkla avhyvling om man inte gjorde något som vi hade gjort upp. Utan att bli bittra på något sätt. Kraven på varandra i kedjan var skyhöga.
– Vi är tre vinnarskallar som hatar att förlora och vi ville utvecklas hela tiden. ”Norda” och Jörgen var med i landslaget och fick på det sättet mycket rutin och hårdhet med bättre motstånd och jag lärde mig jättemycket av dom.
– Dom har ju självklart betytt mycket för min utveckling och karriär men det känns ändå skönt för mig att kunna bevisa att jag kunde fortsätta hålla en hög nivå i mitt spel även utan dom vid min sida.

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln”