Salming valde bort ishockeyn – för att bli bäst i mångkamp

Bianca Salming är dotter till en av Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna, Börje Salming.
Hon valde dock bort hockeyn i tonåren för att i stället satsa på friidrott – där hon nu är en av Sveriges bästa mångkampare.
– Jag har alltid velat göra mig grej, säger Bianca Salming till hockeysveirge.se.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Namnet Salming har nästan alltid, fullt naturligt, kopplats ihop med ishockeyn.

Bröderna Börje och Stig kan se tillbaka på fina hockeykarriär både i Sverige och internationellt. Börje Salmings dotter, Bianca, började också med hockey som ung, men istället för att satsa vidare på den sporten valde hon friidrotten där hon idag är en av Sveriges mest framstående mångkampare.

Varför valde Bianca Salming bort hockeyn för att satsa på friidrotten? Vilken nytta har hon haft av hockeyn och lagidrotten i sin friidrott? Frågorna var många då hockeysverige.se stämde träff med 22-årigen på ett café längs Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm.

Familjen Salming har sina rötter i Kiruna. Närmare bestämt i Salmi, en by inom Talma sameby i Jukkasjärvi socken i Kiruna kommun belägen öster om Torne träsk.

– Jag vill säga att det finns mycket av dom rötterna i mig, men det har nog försvunnit mycket av det under åren eftersom jag inte hinner åka upp dit så ofta och hälsa på min farmor på grund av min träning och allt sådant, berättar Bianca Salming och fortsätter:
– Det känns ändå som att jag har rötterna där och jag är stolt över att min släkt kommer därifrån.

TESTADE MÅNGA IDROTTER SOM UNG

Farmor Karin Salming är idag 93 år vilket givetvis också betyder att Bianca Salming inte vågar åka upp för att hälsa på henne.

– Nej, nu skulle jag inte våga. Pappa tog ett test för att han skulle åka upp, men då hade han inte antikroppar. Då ville han inte heller riskera att åka upp dit eftersom han kanske hade kunnat smittat.
– Vi är försiktiga, men hon mår bra just. Då är det lika bra att vi fortsätter hålla i det så. Hon håller sig också inne för det mesta.

Bianca Salming växte upp i Vaxholm och det var också där hon inledde sin hockeykarriär, men även testade på många andra sporter, bland annat friidrott.

– Jag skulle vilja säga att jag var en hockeynörd som barn, men det var jag verkligen inte. Det känns knappt som att jag ens vet någonting om pappas karriär, säger före detta Waxholm och Viggbyholm-spelaren med ett lätt skratt innan hon fortsätter:
– Min erfarenhet av hockeyn var från början att jag kollade då min brorsa (Rasmus Salming) spelade. Sedan blev det så att jag också ville börja eftersom hela familjen hade kört hockey. Jag tyckte det skulle bli kul.
– Pappa var från början lite så att jag kanske inte skulle köra hockey eftersom det var mycket press och så vidare, men det var nog värre för min bror eftersom han är kille.
– Däremot har jag inte varit någon som följt serier, men när jag är och kollar på någon match tycker jag det är kul.

Vilka fler idrotter höll du på med under uppväxten i Vaxholm?
– Dans, gymnastik, hockey… När jag sedan kom upp till tio, tolv-årsåldern var det främst friidrotten och hockeyn som jag fortsätta med.

Hur var det att växa upp som en hockey och friidrottstjej i Vaxholm?
– Jag tyckte det var jättekul och vi hade någon träning varje dag. Att jag hade någon sorts träning hela tiden var det jag tyckte var kul.
– När jag sedan tyckte att det bara matcherna som var kul i hockeyn och inte träningarna så kände jag att det var dags att välja. Jag tror ändå att man måste tycka träningarna är roligast eftersom det är vad man gör i 90 procent av sitt idrottande. Det var också vad som vägde över till friidrotten för mig.

Börje och Stig Salming.

BÖRJADE FRIIDROTTSSKOLA I FEMMAN

Anledningen till att Bianca Salming ens började med friidrott var att en lärare i skolan uppmuntrade henne till det.

– Det var faktiskt tack vare min idrottslärare på Vaxö skola. När jag gick i femman hoppade vi höjdhopp på idrottslektionen. Jag hade aldrig gjort det tidigare, men ha sa ”Du är verkligen duktig, har du tänkt på att börja med friidrott?” Då började jag på friidrottsskola under sommaren och på den vägen var det.

Hur viktig var pappa och övriga släkten för ditt idrottsintresse?
– Klart att hela släkten har påverkat, men framförallt mamma, pappa och min brorsa. Även mamma (Katarina Pettersson) har en idrottslig bakgrund, alltid tränat mycket och spelat handboll.
– Det känns som det alltid har varit självklart i vår familj att hålla på med någon idrott, men det har aldrig varit så att någon tvingat mig till det. Däremot hade det känts konstigt om jag inte hade hållit på med någon sport.
– När mamma och pappa lagt av med sina idrotter har dom fortsatt idrotta, sprungit maraton och tränat. Då har även jag blivit influerad.

Har du fått offra någonting för att kunna satsa på idrotten?
– Jag var överallt då jag var yngre. Speciellt när jag var 12, 13, 14, 15 år, då hände det väldigt mycket. Då kunde jag ibland tycka det var jobbigt att åka iväg på träningsläger och jag missade alltid valborg, nyår och så vidare.
– Sedan kom jag till en gräns då jag var 15, 16 år där jag längtade till att få åka bort eftersom jag då hade en ursäkt att slippa dom här sakerna ”Nej, jag är på läger…”. Det här kändes skönt. Jag har inte heller skippat en träning för att gå ut och festa. Det var snarare att jag gjorde både och, vilket kanske inte heller var så bra, säger Salming med ett leende.
– Med åldern har det såklart blivit mer seriöst…

Du var alltså en helt vanlig ungdom också?
– Jag tror också att dom som är bäst nu, att det varit nästan bara idrott, idrott, idrott, men jag ville vara med överallt och mycket med kompisar. Jag kan tacka mamma och pappa för att jag höll mig på banan eftersom det känns som att jag lätt hade kunnat valt fel.

"JÄVLA SALMING-JÄVEL!"

Bianca Salming inledde sin hockeykarriär med spel i IK Waxholms pojklag.

– Jag tyckte det var jättekul med hockey. Jag började med tjejerna i Waxholm och sedan spelade jag med killarna där. Därifrån gick jag till Viggbyholm där jag också körde med killar.
– Det var en liten annan mentalitet att köra med killarna och jag blev den här tuffa tjejen som kunde tackla en kille. Det var kul och jag gillade den här grejen att jag kunde matcha killarna. Sedan var jag såklart inte någon av dom bästa i laget, men jag klarade att spela där.
– Jag har alltid älskat att träna med killar. Även nu då jag tränar friidrott är att träna med killarna det bästa jag vet.

Bianca Salming spelade med nummer 80 i Viggbyholm.

Nästan alla vet vem din pappa är, var det här något du fick höra när du spelade hockey som ung tjej?
– Nej, inte så mycket. Jag tror det var jobbigare för min brorsa då han spelade. Han fick höra mycket skit och folk skrek fula ord. Namnet stod ju på tröjan. Då kunde folk skrika ”Jävla Salming-jävel”. Jag tror det var mer föräldrar som skrek till brorsan än spelare på planen. Det var hemskt. Som tjej känns det som jag kom undan lite

Bianca Salming nådde ändå ganska långt i sin hockeykarriär trots att hon bara var 13 år då hon valde att satsa på friidrotten.

– Mest minnesvärda är nog då vi vann Stålbucklan med tjejerna. Jag har inte tänkt på det så mycket innan pappa sa det till mig häromdagen. ”Du vann faktiskt tjejernas TV-pucken och det är ändå ganska stort”.
– Först var det uttagningar. Det var med min tjejkompis som jag spelade med i Viggbyholm, Mikaela Ahlstrand. Sedan väntade jag på det mailet för att se om jag blev antagen. Hon blev antagen och jag kom med som reserv. Jag fick ändå vara med på alla träningar inför Stålbucklan eftersom jag var reserv.
– Sedan slutade det med att jag fick vara med på alla matcher. Det var till och med så att dom sparade mig till finalen så antagligen bevisade jag mig med tiden.

Varför valde du att inte fortsätta med hockeyn?
– För att både hockey och friidrotten trappade upp sina träningar. Det krockade för mycket. Då blev det naturligt för mig att välja friidrottsträningarna eftersom jag tyckte det var roligare.
– När jag sedan skulle börja på gymnasiet gick jag först på en vanlig skola eftersom jag ville gå där mina bästa kompisar gick. Sedan hoppade jag faktiskt av gymnasiet ett halvår för att jag inte riktigt tyckte om skolan. Jag har alltid velat göra mig grej och vet inte vad jag håller på med ibland, säger Bianca Salming med ett skratt och fortsätter:
– Sedan började jag på friidrottsgymnasiet på Rudbeck i Sollentuna. Min tränare jobbade där och han fick in mig lite snabbt. Sedan gick jag klart gymnasiet där.

Vad har du tagit med dig från hockeyn in i friidrotten?
– Adrenalinet och tuffheten, att man kör rätt in i kaklet. Jag har fått en annan kraft i mig, att man ”köttar” på lite mer. Det är vad jag tagit med mig.
– Något negativt jag tagit med mig var att jag i början sprang som jag åkte skridskor, vilken inte var bra (skratt), men nu har jag övat bort det.

"DÄR FÅR JAG SAMMA KÄNSLA SOM DEN JAG UPPLEVDE I HOCKEYN"

Bianca Salming upplever också att hon haft ganska mycket nytta av hockeyn i sin friidrottsträning.

– Jag tror att det var jättepositivt att jag körde både hockeyn och friidrotten samtidigt. Det blev mycket fys och jag kommer ihåg att det var väldigt jobbigt på hockeyträningarna med mycket kondition.
– Det är ett annat sätt än i friidrotten eftersom under träningarna med hockeyn kunde bränna i benen och jag var så andfådd att jag ramlade ihop på isen. Helt klart att det har hjälpt mig.

Även betydelsen och glädjen att träna och tävla med ett lag är något hon tagit med sig.

– Jag brukar säga att det bästa med friidrotten är att det är som en lagsport, men man tävlar ändå själv. När jag väl står på banan är det bara jag själv som kan påverka, vilket är både på gott och ont eftersom ingen annan kan förstöra. Samtidigt hänger allt på dig själv.
– Jag gillar ändå att det bara jag själv som kan påverka. Samtidigt, när vi åker på VM, EM och så vidare är vi ändå ett lag. Där får jag samma känsla som den jag upplevde i hockeyn.
– Trots allt kan jag sakna det här innan matcherna när vi stod och skrek tillsammans eller när vi gjorde mål och alla hoppade på varandra, vilket jag tyckte var det roligaste.
– I friidrotten, alla tävlar i olika grenar men man är ändå ett lag, vilket jag tycker är jättekul. Jag hade nog inte pallat, som exempelvis en tennisspelare, att får åka runt i världen själv. Det hade nog varit mycket jobbigare.

Är det samma sammanhållning internationellt då ni är ute på tävlingar?
– Ja, det kan jag nog säga att det är. Sedan är det lite skillnad med oss mångkampare eftersom vi ofta blir som en familj då vi tävlar. Hela vägen från jag var ungdom upp till senior, som jag är nu, träffar jag många gånger samma tjejer på tävlingarna och nu känner vi varandra.
– Sedan jag började för sex år är vissa fortfarande kvar. När vi nu träffades på EM inomhus har vi känt varandra sedan vi var 15 år och har sett varandras utveckling. Det är faktiskt coolt och kul.

Vad har du för målbild med din friidrott och träning?
– Jag är extremt beroende av att känna att jag hela tiden går framåt. Det är också min nackdel eftersom när det gått dåligt någon dag känts som jag gått bakåt. Då kan det vara som min motivation försvinner eftersom jag vill bli bättre och bättre varje dag. Då kan nå mina mål längre fram.
– Annars har jag inte något tydligt mål eller gräns. Det är mer att jag vill vara på en topp-topp nivå och när man väl är högst där uppe kan allt hända.

Vad betyder själva träningen, alltså att få den fysiska biten, mentalt för dig?
– Jag är väldigt beroende av och galen i att träna. När jag har vilovecka tränar jag allt annat som jag kan träna, boxning eller vad som helst.
– Mina kompisar brukar säga att jag är helt galen då jag vilar. ”Jag blir så här när jag inte får träna”. Jag skulle aldrig vilja leva utan att få träna.

Hur mycket följer du hockeyn idag?
– Alldeles för lite. Jag skulle säga att jag inte har någon koll alls. Pappa och Rasmus brukar nämna ibland hur det går, men jag tror inte ens dom följer hockeyn så mycket. Då blir det svårt för mig att hänga med eftersom om det är några som ska informera mig om hur det går så är det dom, avslutar Bianca Salming med ett leende.