Hockeyminnen 2012: 1) JVM-guld med en bismak av Jäger

Då var det dags att ro iland den här årsbästa-listan. Och föga överraskande avslutar jag 2012 där jag började det. Närmare bestämt i Calgary. Datumet var den 5 januari och skådeplatsen för JVM-finalen mellan Sverige och Ryssland var Penngrowth Saddledome, en arena som enkelt kan förväxlas med ett rymdskepp om man har tillbringat för mycket tid framför Star Trek eller någon annan Sci-Fi-serie. Det var därinne som Mika Zibanejad svarade för det enskilt viktigaste svenska hockeymålet under hela året. Ett mål som bröt en 31-årig förbannelse av svenska tillkortakommanden i JVM-sammanhang.

För min egen del var JVM en ganska ambivalent upplevelse. Å ena sidan bland det roligaste jag har varit med om som journalist, å andra sidan en hälsomässig mardröm. Hösten 2011 drabbades jag av en sjukdom som ledde till operation och efterföljande behandlingar. Sjukdomen i sig var inte allvarlig eftersom den åtgärdades snabbt, däremot tärde behandlingarna på krafterna och gjorde att orken inte var på topp. Min sista behandling genomgick jag knappt två veckor innan avresan till Calgary. Hade jag varit funtad som en normal människa hade jag stannat hemma och vilat upp mig, men det var ett alternativ som inte existerade för mig där och då. Jag skulle till Calgary.

Väl på plats i Kanada var det uppförsbacke. Huvudvärk, illamående och sömnsvårigheter avlöste varandra. En av bieffekterna med behandlingen jag hade genomgått var att immunförvaret fick sig en törn. Lagom till finaldagen hade jag drabbats av influensasymptom och var mer död än levande när jag släpade mig till den traditionella frukosten med SVT-duon Chris Härenstam och Tommy Ledin. Efteråt vilade jag på rummet in i det sista för att samla kraft innan bussresan till arenan. Det gick inget vidare. Timmarna gick och febern steg i takt med att halsen svullnade igen.

I ren desperation tog jag det oövertänkta beslutet att gå ned till hotellbaren och ta en styrketår innan avfärden. Många vill hävda att en sup eller två är det bästa botemedlet mot en begynnande förkylning. Det har emellertid aldrig fungerat för mig – och det gjorde det banne mig inte nu heller. Inte nog med att bartendern gav mig en menande blick när jag beställde in en stor Jägermeister, allt supen bidrog till var att göra mig yr och småberusad. På kravliga ben snubblade jag ut till bussen, drog ned mössan över ögonen och hoppades på ett mirakel.

Just när jag hade funnit mig till ro hörde jag en bekant röst:
”Tjena!”
Jag kisade med ögonen och såg till min förvåning (och skräck) att Pär Mårts har slagit sig ned på sätet intill mig. Förbundskaptenen inledde en vänlig konversation, uppenbart uppspelt över Sveriges medverkan i finalen. Det enda jag oroade mig över i min febriga förvirring var att det skulle stinka sprit om mig. Att bli avfärdad som en alkad sportmurvel var det sista jag ville uppleva i det redan trängda ögonblicket.

Om Pär Mårts ”avslöjade” mig eller inte har jag ingen aning om. Vi tog oss till arenan utan några pinsamma incidenter och jag överlevde den långa och gastkramande finalen, även om lika delar spänning och sjukdom gjorde att pulsen stundtals rusade mot fyrsiffriga slag i minuten. När Mika Zibanejad slutligen lyfte in det där förlösande målet var jag så pass dränerad på krafter att det inte var några större problem att hålla masken på pressläktaren. När jag kom ned till den mixade zonen var den en enda stor blågul glädjescen. Det var en sällsam känsla att stå mitt i virrvarret av vrålande svenska JVM-spelare. Speciellt efter att ha upplevt flera turneringar där Sverige på pappret hade namnstarkare lag utan att gå hela vägen.

Nu blev det tack vare triumfen lättjobbat efter finalen. Spelarnas käftar gick som kulsprutor och Roger Rönnberg svävade på små gyllene moln av guldlycka. Jag försvann tillbaka till hotellet med tillräckligt många bra citat för att utfodra en hockeysverige.ses läsare för en månad framöver och skrev/redigerade så att det glödde om tangentbordet.

När jag någon gång strax innan ettiden på natten var klar tyckte jag att jag förtjänade en sängfösare. Jag åkte ned till hotellbaren för andra gången. Där möttes jag av sur kvinnlig bartender som informerade mig om att hon höll på att stänga och att det minsann inte skulle serveras någon alkohol efter klockan ett. Jag vädjade efter hennes empati genom att förklara att Sverige hade vunnit guld och att jag mådde pissigt efter en och en halv veckas ihärdigt arbetande. Hon tittade oförstående på mig och sa lugnt:
”If Canada would have won, I would gladly have held a party here. But now it’s like any other day of the year. We’re closed. Good night!”

Där rök min guldfest och lika bra var nog det. Jag har en känsla av att det var andra svenskar i Calgary som skötte den biten alldeles förträffligt den här natten.