I januari fick han cancerbeskedet – här berättar Viktor Östlund om vägen tillbaka

I januari fick Viktor Östlund ett hemskt cancerbesked. En 20-årig målvaktstalang fick se hela världen rasa samman. I en lång intervju med hockeysverige.se berättar Östlund om vägen tillbaka, och tankarna när han fick beskedet.
– Jag tror att jag nästan såg det som en dödsdom, säger han.

ÅKERSBERGA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Pappa Thomas.

Den 14 januari i år får Arboga-målvakten Viktor Östlund, då 20 år gammal, ett besked som skulle ge vem som helst en mindre chock.
– Viktor har lymfkörtelcancer, lymfom. Vi vet inte vilken form av lymfkörtelcancer det är. Allt är väldigt nytt och behandlingen kommer starta den här veckan. Allt har gått mycket snabbt och det är en chock för alla inblandade, givetvis. Viktor får behandling på Karolinska sjukhuset och läkarna har ställt upp på ett fantastiskt sätt, berättade pappan, tidigare VM-målvakten, Thomas Östlund för Aftonbladet.

Nu har det snart gått sju månader och ett stort antal cellgiftsbehandlingar. Det visade sig att Viktor Östlunds cancer var av en godartad form och mot alla odds är han redan på väg tillbaka till hockeyn.

Han hoppas kunna vara en av två målvakter som slåss om förstaspaden i Division 1-laget Arlanda när säsongen drar igång i september.Hockeysverige.se åkte ut och besökte Viktor Östlund, som för övrigt fyller 21 år idag, för att lyssna hur kampen tillbaka till livet varit efter beskedet om sjukdomen som han fick den där onsdagen i januari då han var mitt uppe i hockeysäsongen.
– Jag hade varit sjuk under en och en halv månad innan och varit sängliggande vilket gjort att jag redan tappat flera kilo. Det kändes att någonting var väldigt fel. När sedan kom läkarna in och berättade det här… Först förstod jag inte vad det var eftersom man sa att det var lymfom. Jag visste bara att det var allvarligt, men jag visste inte av vilken grad det var, berättar Viktor Östlund och fortsätter:
– Jag satt och sneglade lite på TV:n när två läkare kom in. Dom gick fram och stängde av TV:n och då förstod jag att det var något allvarligt. Först frågade jag om jag kunde träna nästa vecka, men dom svarade nej. När jag frågade om jag kunde träna om någon månad fick jag inget svar på det heller. När jag sedan frågade om jag kunde träna till hösten eller nästa år sa dom ingenting heller och då får man som panik.

Målvaktstränare Micce Andreasson.

Östlund trodde inledningsvis att det var något problem med hjärtat.
– Jag låg på hjärtkliniken så jag hade börjat tänka på om jag skulle börja plugga eller jobba i stället, säger Östlund med ett leende.
– Micce (Andreasson) hade ringt bara sex timmar innan jag fick cancerbeskedet och sagt att när jag blir frisk så skriver vi över dig till Lugano så du får komma ner hit för att börja träna och komma igen. Om det händer något med någon av våra andra målvakter kanske du då kan få hoppa in på en bänk. Då var man ganska laddad och trodde att det här skulle vara över snart eftersom jag varit sjuk så länge.
– När man sedan fick det här beskedet… Allt vände sig helt.

Förr såg man cancer en dödsdom men idag ser man det mer som en sjukdom. Åt vilket håll gick dina tankar inledningsvis?
– Jag tror att jag nästan såg det som en dödsdom. Inte helt kanske eftersom jag visste att cancer var botbart.
– Då visste jag inte heller riktigt vad cancer är. Om man inte har haft någon i sin närhet som haft det så är man inte alltid så insatt i det. Det är inte något roligt område direkt och inte så att man läser in sig på det.
– Det blev en chock och sedan var det ganska svårt första dagarna eftersom läkarna inte säger om det lutar åt något av hållen eftersom man inte vill ge någon felaktig information. Då visste man inte hur det var och jag var nog i lite chock, vilket gjorde att man inte tog in det helt. Det kändes som att allt ändå var bra medan alla omkring grät och tyckte det var jättejobbigt… Viktor Östlund tystnar lite innan han fortsätter:
– Efter fyra eller fem dagar visste vi att det var en bra diagnos. Då kändes det ganska lugnt faktiskt. Man pratade mycket om att jag var ung och vältränad vilket kunde göra att man kunde spruta på med mer gifter. Därifrån kände jag att det kommer att gå bra. Man var mer orolig för att man inte visste vad som skulle hända under den här resan och inte vad cellgifter innebar och så vidare.

Hur mådde du första dagarna innan du fick beskedet att det här fixar sig?
– Det var väldigt rörigt. Det gick inte att ta in…

Astrid (Viktors flickvän som sitter med vid pratstunden), dina föräldrar och alla runtomkring ställde antar jag en massa frågor som du inte hade några svar på?
– Det var ett ganska konstigt samtal när jag ringde till dig (Astrid) och berättade att jag hade cancer. Då var det en så ny situation och det var nästan att man började ringa kompisar också för att berätta. Man visste inte riktigt i vilket läge man skulle berätta det. När dom ringer och säger ”Tja, hur är läget?” och är skitglada. Då ska man vända hela samtalet och berätta att man har cancer.
– Det var ganska mycket i huvudet faktiskt och även ganska mycket som snurrade kring hockeyn. Man är så inne i den under hela vintern. Hockeyn är en så liten grej jämfört med att kunna leva överhuvudtaget, men den betyder så mycket när man lever.

Viktor Östlund försökte träna samtidigt som han gick på cellgiftsbehandlingar, men det skulle visa sig inte fungera speciellt bra.
– Jag försökte och tänkte i början att jag kunde köra lite lättare. Jag började skriva ett träningsschema och tänkte att jag kunde hålla igång lite varje dag. Klart att jag orkar springa, varför skulle jag inte klara av det liksom? Men man märkte ganska fort att det var bättre att lägga fokus på att orka igenom dagarna och vara glad.
– Jag har läst om dom försökt att pressa sig till att träna, bland annat friidrottaren Nadja (Casadei). Men jag kände inte att det gav mig någonting. Det var två gånger som jag var ute och sprang fem kilometer. Det här var dagar innan cellgifterna som torkade ut mig. Det slutade med att jag fick åka in på akuten igen för att jag var helt borta i huvudet. Man pumpade i mig massa morfin och grejer. Allt blev jättesnett och då blev det skönare att lägga fokus på att bli bra, försöka äta och hålla vikten så pass bra som möjligt.

Har du gjort alla cellgiftsbehandlingar nu?
– Ja, nu har jag en returkontroll någon gång i augusti. Datumet är inte spikat ännu. Sedan kommer jag ha efterkontroller under fem år.
– Jag vet inte riktigt vad som händer framöver. Efter tolfte omgången av cellgiftsbehandlingar så ville man bara pusta ut och man har inte orkat ta tag i det igen.

Vad säger prognosen?
– Det får jag veta i augusti. Det har varit tolv behandlingar. Efter fyra gjorde jag en ”scan”. Då ville man att allt skulle vara borta ur kroppen och det inte skulle lysa, vilket det inte gjorde. Det gav så bra svar redan från början. Jag hade svullna körtlar av cancern uppe vid nyckelbenen. Nu var dom borta efter två omgångar. Redan då sa man att det såg väldigt ljust ut.

När du var inlagd på sjukhuset innan man upptäckte cancern, var det den som spökade då också eller hade du andra infektioner i kroppen också?
– Nej, det hade med cancern att göra. Man visste inte varför jag var trött och låg och sov hela dagarna.

Slog cancern ut ditt immunförsvar?
– Det som står om den är att om man får den här diagnosen så blir man väldigt trött, vill sova mycket, svettas mycket om nätterna och sedan fick jag cancerknölar på nyckelbenen. Jag var inne på sjukhuset för det innan och man sa då att det var svullna körtlar eftersom jag varit sjuk så länge. Samtidigt är det inte många som tror att man har cancer när man är så ung.

Du var 20 år, vältränad och hade en positiv inställning nästan hela tiden, hur viktigt tror du det har varit att ha i bagaget under din resa tillbaka?
– Det fysiska gjorde att jag orkade cellgifterna mycket längre. Det lät på läkarna som att jag också fick en större dos tack vare det. Sedan är det så att man vet vad man har kunnat vilket gör att man vill tillbaka. Mycket sitter i huvudet och man vill nå dom här kickarna igen.
– Nu känner jag mig precis som för ett år sedan om inte bättre till och med. Det enda är att jag tappat mycket muskler och får börja om med att bygga upp dom igen. Annars är allt som vanligt igen.

”Det var så jäkla roligt”, säger Viktor om comebacken i målvaktsutrustningen.

I juni på målvaktscampen Goaliemania var Viktor Östlund tillbaka på is för första gången sedan han fick diagnosen i januari.
– Det var så jäkla roligt, säger Östlund med ett stort leende och fortsätter:
– Det var så ovant att ta på sig utrustningen, men man kände sig ändå hemma direkt då man klev på isen. Allt kändes som vanligt. Sedan var det skönt med allt snack runtomkring och så vidare. Nu orkade jag inte ta mycket puckar, men att få lite skott på sig igen var väldigt skönt.

Målvaktsspel handlar mycket om tajming, hur mycket av det tror du att du tappat under den här tiden?
– Jag, vet inte. Jag har stått på is lite även uppe i Norrtälje och det kändes ovant precis som det alltid gör i början av säsongen, men man orkade inte hålla upp armar och sådant på samma sätt. Jag kände till och med av i nacken att jag hade hjälmen på mig, Fast å andra sidan har jag ju också bara legat i soffan under ungefär åtta månader.
– Det kändes ganska bra ändå och man hittade målet och stolparna ganska bra. Jag tror att ändå mycket sitter i huvudet. Det är bara så att man ska kicka igång hela kroppen, skrattar Viktor Östlund.

Kan du träna fullt ut nu?
– Ja, det får jag. Det enda är lederna eftersom jag bara legat stilla. Nu har jag haft lite ont i knäna senaste dagarna eftersom jag sprungit lite och gått ganska mycket. Bara av det får jag ont i knäna så det kommer ta lite tid. All träning på egen kroppsvikt funkar bra och även cykling.

Nästa säsong kommer alltså Viktor Östlund spela för Arlanda i Division 1.
– Det känns bara kul. Det är skitkul att bara kunna känna att man får vara på is igen. Arlanda har sagt att det får ta den tid det tar innan jag säger att jag är redo.
– Arlanda har inte gjort klart med någon ytterligare målvakt. Den som tillkommer spelar alla matcher i början, men när jag säger att jag är redo så kommer den som är hetast spela. Det är precis som vanligt, är man inte het så spelar man inte heller.
– Det är skönt att få tävla igen och känna att man inte heller blir särbehandlad. Det är en del av hockeyn att känna den här pressen. Det är ju den man gillar.

Blir det några resor ner till Lugano?
– Jag vet inte. Det har pratats om att jag ska åka ner i augusti. Nu vet inte hur det blir eftersom jag inte pratat med sportchefen eller tränaren när jag varit sjuk. Allt har gått genom Micce och har även gjort så tidigare, men det lutar mot att jag ska åka dit ner. Vi får se hur det blir.

Klistermärket som gjordes för att stötta ”Osten”.

Har det kommit mycket hälsningar där nerifrån under den här tiden?
– Ja, men man visade även allt det här stödet med klistermärket och så vidare. Man fick en bra kick av allt det där och kände sig inte så ensam som man kanske annars skulle kunnat göra. Alla frågade genom Micce hur det gick och han själv ringde också upp mig då han var där nere.
– Arboga körde också med det där klistermärket och många därifrån undrade hur allt gick. Sedan körde Tierp, där jag var säsongen innan, med ett eget klistermärke. Man kände verkligen att man fick hur mycket stöd som helst, vilket var skönt.

Det är många unga som drabbas av cancer idag, vad skulle du vilja säga till dom?
– Allt går att ta sig igenom. När du får cancer finns det inget annat att göra än att börja köra på med cellgifter och göra det bästa av situationen. Man kommer tillbaka till det vanliga livet direkt efter. Det blir som en paus. Det är så man får se det.
– Jag har fått jättemycket stöttningar av kompisar runt om och jag känner verkligen hur mycket hjälp jag har fått och hur alla ställer upp. Då tycker jag att man själv också kan ställa upp eftersom det här lika gärna kan hända någon annan nästa gång, avslutar Viktor Östlund.