“Vissa tycker nog att vi är ligister”

På Timrå IK:s klackläktare Västra stå möts en traditionell supporterkultur med en nyare ultras-influerad supporterkultur.
– Vissa tycker nog att vi är ligister, medan andra tycker att vi är fantastiska som tagit påhejandet av Timrå IK till en ny nivå, säger Mattias Pettersson som är en del av supportergruppen Rätta Virket. 

FOTON: MARKUS LUNDQVIST

Timrå IK har en lång supporterkulturell historia. Från slutet av 1930-talet och ishockeyns etablering i Medelpad har man lockat en intresserad och engagerad publik. 1962 grundades Timrå IK Supporterklubb vilket innebär att den är en av landets äldsta supporterföreningar, och enligt historieskrivningen på Timrå IK:s hemsida hade man en klack på hemmamatcherna i Timrå Isstadion så tidigt som i mitten på 1970-talet. 

Sedan snart tio år har det funnits en ny supporterkulturell inriktning på Timrå IK:s klackläktare Västra stå, ett fenomen som både ses som oumbärligt men även har mötts av en viss skepticism. Möt Timrå-supportrarna Erik och Mattias som ger perspektiv på Timrå IK:s supporterkultur och dess utveckling.

Erik såg sina första Timrå-matcher som barn i mitten på 1980-talet. Supporterskapet inleddes på allvar säsongen 95/96, då Timrå IK var tillbaka efter fusionen med Sundsvall Hockey. 

– Vid omstarten -95 och med intresset som var då så gick det verkligen upp för mig att Timrå IK hade en aktiv supporterklubb med en klack, dessutom en ganska stor sådan. Det ordnades bortaresor och så vidare. Den här kulturen lockade mig, berättar Erik och fortsätter:
– Nu finns det i princip knappt ett lag i SHL eller Hockeyallsvenskan som inte har någon form av klack. Men på den tiden var det inte alls lika vanligt att som Timrå ha en klack som är ganska stor och högljudd. Lagen runt omkring, som Modo och Brynäs, hade inte mycket till klack. Inte Skellefteå heller för den delen. Vi var ofta överlägsna och hade en väldigt utvecklad kultur redan då. Att det var häftigt fattade man ganska snart. Vi kunde komma med flera bussar, medan lag vi mötte kom kanske med en halv buss om ens det.

EN FOLKLIG LÄKTARE  

Mattias såg sin första Timrå-match när han var sex år i början av 2000-talet. Direkt fascinerades han av att det var så mycket folk på samma plats, att klacken sjöng och att det som hände på isen var häftigt. Där föddes intresset för att sedan bli fanatiskt i de yngre tonåren.

– Stoltheten över både Timrå IK:s historia och supporterkulturen är en viktig del av min Timrå IK-identitet. Allt från vår legendariske supporter W/Ö-Kalle, till att vi forcerade grindarna när vi slog publikrekord och ända hit. Det spelar ingen roll vad man har för ålder, kön eller bakgrund. Alla är Timrå-supportrar. Det är en samhörighet, berättar Mattias.

Västra stå kan beskrivas som en folklig läktare, och öppenheten är något som Erik håller med om.

– Jag upplever det som att alla är välkomna, säger Erik.
– Men som i alla stora publiksporter är majoriteten killar. Jag hoppas att Timrå IK:s satsning på flicklagen ska bära frukt och göra att fler tjejer får ett intresse för hockeyn, säger Mattias.

Det kan hända att någon skriker könsord, men inte i sexistisk mening

Hur ser normen ut på Västra stå, vem passar in och hur får man agera?
– Rasism är exempelvis inget som förekommer, jag har inte hört något sådant på läktaren. Det är sunda värderingar där tycker jag. Jag har inte heller märkt av någon sexism eller så. Det kan hända att någon skriker könsord, men inte i sexistisk mening. Bland de mest engagerade supportrarna finns också ett gäng tjejer som är med och åker på bortamatcher. De är inte lika många som killarna, men de finns, och förhoppningsvis blir de fler, säger Erik.

Som klacksupporter är man engagerad och aktiv på läktaren. Var går gränsen för vad man får skrika? 
– Det som avgör var gränsen går är allmänt folkvett. Rasism och bråk internt är inte okej. Det är inte heller okej med homofobiska uttryck. ”Hora” och ”fitta” kan vara vanligare. Det är inte rumsrent men ses väl som delvis okej i stundens hetta. Om någon skulle gå över gränsen så blir det direkt en reaktion från andra på läktaren, säger Mattias. 

Erik tycker att gränsen är svårdefinierad.

– Det är mycket som skriks. Jag kan själv skrika fula, dumma saker i stundens hetta. Jag tycker egentligen inte att det är någon större fara, så länge det inte skriks något olagligt. Rasism har inte där att göra, men om du skriker till exempel ”jävla idiot, dra åt helvete!” så kan man väl göra det. Det är också svårt att städa bort den typen av känsloyttringar. Man står där på läktaren och är väldigt engagerad. Det handlar väldigt mycket om känslor både på isen och på läktaren. Om det skulle vara för hårt tyglat så skulle stämningen bli mycket sämre. Känslor och rivalitet föder intresse. Det är viktigt för sporten, för live-idrotten, säger Erik.

"MASSIV FÖRYNGRING"  

Efter ett antal år med studier och jobb i andra delar av Sverige har Erik flyttat hem till Sundsvall, och han har sedan dess årskort på Västra stå. Många på Västra stå har samma platser på läktaren, men Erik brukar rotera för att se hur det är. Efter flera års exil kan han tydligt se hur supporterkulturen har förändrats. 

– Det som är allra tydligast är att det skett en massiv föryngring i främsta leden, klackkärnan. På 90-talet fick vi hån om att vi hade en gubbklack. Jag har ingen uppfattning nu om det verkligen var så, det var nog blandat men kanske många äldre sedan storhetstiden på 70-talet. Åldersmässigt gör jag ingen värdering, men det är avgörande med nytt blod för att leva vidare. Absolut största skillnaden är den nya generationen aktiva som åker på många resor, ordnar tifon, sjunger och så vidare. Åldersspannet på den kärnan är väl från 16-17 upp mot 30 år. Den delen har växt enormt mycket de senaste fem-sex åren, säger Erik.

Under bortavaron följde Erik klubben främst genom tv. Mycket av det som hördes genom tv:n var ”ramsor som varit konstanta under minst tio år”. 

– Sedan kom det in nytt engagemang, nya idéer. Klacken nu kör mycket på att hålla igång en jämn och hög stämning. Ibland kan ramsor hålla igång hela perioder. Förut var det inte riktigt så, det kunde vara tyst under långa sekvenser. Den här hängivna, ultrasinfluerade kulturen har växt överallt. Många hockeyklackar har undergrupper som framställer sig som ultras eller motsvarande. Så var det inte riktigt förr, säger Erik.

Tidigare har ”stå i klacken” med matchtröja haft en tönt-stämpel bland vissa

Varför tror du att ultras-kulturen har haft en stark tillväxt, både allmänt och på Västra stå?
– Det kan låta banalt, men jag tror att det delvis har att göra med att man helt enkelt inte vill vara töntig. Tidigare har ”stå i klacken” med matchtröja haft en tönt-stämpel bland vissa. Nu finns andra koder, man går inte dit med matchtröjor och man har en annan klädstil. Det ger ringar på vattnet och uppfattas som allt annat än töntigt, säger Erik.

Vad tror du om framtiden för ultras-kulturen?
– Jag tror att den kommer att bestå, inte minst med tanke på att trenden är stark inom supporterkulturen generellt. I Timrå IK:s fall är den ju fortfarande relativt ny så jag tror att det efter hand kommer att växa fram en större förståelse och acceptans för den både bland andra ”vanliga” supportrar och från föreningen Timrå IK, säger Erik.

Finns det något negativt med ultras-kulturen?
– Rent allmänt bidrar den kulturen till bättre stämning på arenorna, men samtidigt möjligen också mer stök. Dock så tycker jag att det är lite historierevisionism att som vissa säga att det inte hände saker förr också. Det gjorde det, till och från. Det var exempelvis mer råfylla förr. Det ser man inte så mycket nu, säger Erik. 

"VISSA TYCKER NOG ATT VI ÄR LIGISTER" 

Många på Västra stå är klädda i Timrå IK:s rödvita färger, men sedan snart tio år har det funnits en växande skara som har klätt sig på ett annat sätt; supportergruppen Rätta Virket som är inspirerad av den ursprungligen sydeuropeiska ultras-kulturen. Under match finns Mattias Pettersson centralt i klacken på Västra stå. Han är både styrelseledamot i Timrå IK Supporterklubb samt är en del av supportergruppen Rätta Virket. 

– Supporterklubben är mer allmän, rött och vitt. Rätta Virket har en stil med märkeskläder. Stone Island, Fred Perry och så vidare. Vi i Rätta Virket är ett tight kompisgäng som är extremt fanatiska med vår Timrå IK-passion. Vi är en kärna på 25 och uppåt 50-60 stycken. Supporterkulturen innebär att vi hoppar, sjunger och flaggar. Vi har likheter med ultras-kulturen, men vi kallar oss inte för en ultras-grupp. Det som skiljer är att vi inte utför bränningar, eftersom ishockey är en inomhus-sport, säger Mattias. 

Vi har likheter med ultras-kulturen, men vi kallar oss inte för en ultras-grupp. Det som skiljer är att vi inte utför bränningar

Mattias upplever att uppfattningen om Rätta Virket varierar hos de andra Timrå-supportrarna. 

– Vissa tycker nog att vi är ligister, medan andra tycker att vi är fantastiska. De som kan tycka att vi är ligister tycker nog att vi är högljudda, många och en tydlig grupp. De som tycker vi är fantastiska ser det nog som att vi tagit påhejandet av Timrå IK till en ny fanatisk nivå, säger Mattias.

På derbyn mot Modo har det förekommit ordningsstörningar, hur ser du på det?
– Det är väl klart att det inte är optimalt, speciellt inte om det sker på läktaren eller kring arenan. Det leder till svarta rubriker som skadar klubben. Måste man slåss, sköt det snyggt i skogen eller på en rastplats där ingen utanför ser eller kommer i kläm, säger Mattias.

EN VISS SKEPTICISM

Olika uppfattningar om supporterkulturens yttringar kan visa sig genom att vissa inte gillar att det flaggas trots att det kanske är under ett intro eller ett power break. Det finns även synpunkter på att de ultras-inriktade inte klär sig i rött och vitt.

– Det sämsta är de som är negativa och klagar på allt och alla. Det hjälper inte klubben. Det är kanske 10-20 stycken, och de står oftast ut mot kanterna på Västra stå. De märks inte så mycket på läktaren, men i inlägg på olika Facebook-grupper. Jag kan förstå att den äldre generationen vill att alla i klacken ska ha matchtröja och så vidare. Men samtidigt tror jag det är viktigt att yngre ser att det går att stå där i snygga märkeskläder också. Jag tror att det gör det lättare med nyrekryteringen, säger Mattias.

Erik har också märkt av en viss skepticism. 

– Det syns väldigt tydligt när man läser några av de större Timrå-grupperna på Facebook. Det ska man dock ta med stora nypor salt. När folk skriver på sociala medier så blir det snabbt ett drev. Det speglar kanske inte den allmänna stämningen på Västra stå. Likväl har jag märkt att det finns en falang med ganska många som står ut mot hörnen på Västra stå. Det är en del från den gamla skolan där som man känner igen från förr. Det är inte en konflikt, men det finns väl lite olika synsätt om vad som är en klack och hur man hejar på sitt lag. Ett exempel är när det blir hätsk stämning mot domaren så skriker och gapar man väldigt mycket där. Till klackkärnans irritation så fokuserar man mer på domaren istället för att sjunga vidare på ramsorna. Och vissa gnäller över att andra inte har matchtröjor eller souvenirer på sig, säger Erik. 

Han fortsätter:

– Jag är väldigt imponerad över vad Rätta Virket har åstadkommit sedan bildandet 2011. De har varit en absolut nödvändighet för att inte klacken mer eller mindre ska dö ut. Rätta Virket står för en stor del av generationsskiftet, förnyelsen och nytänket. För att vi ska ha en aktiv supporterkultur är Rätta Virket absolut avgörande. De är ett stöd för spelarna och folk som går på matcher vill ha stoj och stim. Utan dem skulle Timrå locka färre folk, säger Erik.

POSITIV TREND – POTENTIELLA RISKER

Förutom en tydlig tillväxt av antalet klacksupportrar har Erik de senaste säsongerna sett en ökning av antalet supporterklubbsrelaterade aktiviteter såsom pubsamlingar, tifon och framtagande av souvenirer. 

– Utifrån vad jag hör så tror jag att supporterklubben kommer att fortsätta att utveckla sitt arbete med fler aktiviteter, allt från nya ramsor till olika kampanjer och teman, utan att det blir jippo och trams som hos lag som Växjö, säger Erik.

Det bästa sättet att göra någon frälst är att ta med personen på ett fullsatt derby mot Modo, som vi vinner

Han tror på en fortsatt stark utveckling för Timrå IK:s supporterkultur, men ser även potentiella risker.

– Baserat på hur åldersfördelningen ser ut så tror jag på en god återväxt den kommande femårsperioden. Vi har även faktorn att ”folk drar folk” och att stämningen drar folk. Överhuvudtaget är Timrå inne i en positiv publiktrend nu, trots degraderingen från SHL ifjol. Det beror säkert delvis på grund av att stämningen blivit bättre. Men skulle det sportsliga tappa mark och Timrå mot förmodan bli ett medelmåttigt allsvenskt lag så skulle det naturligtvis även märkas på läktaren efter ett tag. Men nu är det tack och lov inte mycket som talar för det, säger Erik och fortsätter: 
– En annan möjlig men kanske inte så trolig dipp för supporterkulturen kan vara om en 4-5 år när många av de som är aktiva nu är i 30-årsåldern och kanske är mer upptagna av annat som familj och så vidare. Men det beror naturligtvis mycket på återväxten.

ARBETAR FÖR ATT VÄXA

En av flera drivande krafter bakom Timrå IK:s supporterverksamhet är supporterklubbens och Rätta Virkets Mattias Pettersson. Han arbetar ihärdigt med att utveckla och sprida supporterkulturen bland annat genom att jobba med läktararrangemang och att ta med kompisar på matcher. 

– Det bästa sättet att göra någon frälst är att ta med personen på ett fullsatt derby mot Modo, som vi vinner.

Mattias är övertygad om att supportrarna har en fundamental betydelse för föreningen.  

– Västra stå-supportrarna har en mycket stor betydelse för Timrå IK. Folk och stämningen drar folk, och inramningen lyfter spelarna, avslutar han.