Från JVM-spel med Crosby och Getzlaf till livet i Mora: ”Tror verkligen på vad vi gör här”

Som tonåring spelade han JVM med Sidney Crosby och Ryan Getzlaf. Som 27-åring tvingades han lägga av med ishockeyn. Som 31-åring är han en av hockeysveriges mest spännande tränare.
– Jag tror verkligen på vad vi gör här, säger kanadensaren till hockeysverige.se.

MORA (HOCKEYSVERIGE.SE)

Kanadensaren Jeremy Colliton är en av Hockeyallsvenskans mest spännande tränare. Den tidigare NHL-spelaren (New York Islanders) kom till Mora som spelare inför säsongen 2013/14, men det blev bara tre matcher innan problem med hjärnskakningar stoppade honom från vidare spel. Men i januari 2014 meddelade klubben att dåvarande tränaren Patric Wener lämnar uppdraget och att Colliton tar över. Sedan dess har han varit en mycket uppskattad tränare i klubben.

Sidney Crosby.

Hockeysverige.se reste till Mora dagen efter att laget förlorat med 6-0 mot Leksand för att ta reda på vem den 31-åriga centern från Blackie är. Efter diverse P-automatskrångel, man har inte kortautomater i centrala Mora, slår vi oss ner på ett fik längs gågatan i stan. Givetvis går det inte att undgå att fråga honom om hur han upplevde tiden i Kanadas Junior-VM lag där han bland annat med Sidney Crosby och Ryan Getzlaf.
– Vårt lag var verkligen bra och även om Crosby var två år yngre än oss andra så var han en del av gruppen. Första Junior-VM turneringen, 2004, spelade vi i Helsingfors. Där hade vi tolv spelare med som var underåriga. Vi gjorde en bra turnering fram till sista perioden i finalen. Vi ledde med 3-1 inför tredje perioden mot USA men det hände lite grejer där och vi fick bara silver. Det var jobbigt eftersom Kanada inte hade vunnit guld på sju år och nu var vi så nära. Året efter kom vi tillbaka och slutförde uppdraget, säger Colliton med ett leende och fortsätter:
– Vi hade självklart ett bra lag då med. Lockouten som var gjorde inte ont eftersom vi antagligen annars hade tappat några av våra spelare till NHL. Nu gjorde vi inte det och dessutom fick vi med (Patrice) Bergeron som spelade i NHL redan säsongen innan. Själv skadade jag mig redan i en träningsmatch inför turneringen.

Det blev bara en match för Jeremy Colliton under Junior-VM 2005.
– Det som hände var att jag skadade mig i vår första träningsmatch. Sedan kom jag tillbaka och försökte spela fast jag inte var redo för det. Det var faktiskt mot Sverige som jag spelade emot och blev skadad igen. Efter det missade jag resten av turneringen.
– Givetvis var det jobbigt. Jag är stolt över att vara en del av laget, men eftersom jag inte kunde spela så kände jag mig inte lika delaktig som jag hade gjort i turneringen innan. Jag missade mina möjligheter tack vare skadan. Innan turneringen spelade jag tillsammans med Bergeron och Crosby, vilket var en bra chans för hela min karriär.
– Det här har varit ett problem under hela min karriär, att hålla mig hel och frisk. Det var ändå en kul upplevelse och jag är stolt över att vara en del av det lag som vann guld.

Hur upplevde du Sidney Crosby vid den här tiden?
– Jag tror att han första året satte en stor press på sig själv för att bevisa att han hörde hemma i laget. Givetvis var det aldrig någon fråga om han skulle platsa i laget. Han gjorde en bra turnering redan då, men året efter var han mycket mer bekväm och han blev en av lagets ledare, inte vid sidan av isen men på isen. Han jobbade hårt som alltid och han gjorde en väldigt bra turnering.

Efter sin andra Junior-VM turnering fick Jeremy Colliton chansen att spela i NHL för New York Islanders. Det blev totalt 57 NHL-matcher under fem säsonger. Att det inte har blivit fler är en besvikelse för Mora-tränaren.
– Absolut! Jag kände att jag hade kapacitet att spela fler, men jag kunde inte hålla mig skadefri. Varje säsong som jag kunde hålla mig hel spelade jag runt 20 matcher. När man är borta så mycket som jag var på grund av skador är det svårt att etablera sig som hockeyspelare i NHL och självklart känner jag mig besviken över det.

Var det hjärnskakningar som ställde till det då?
– Det var en del av det. Fösta säsongen som proffs spelade jag 19 matcher, men andra säsongen var jag skadad och borta halva säsongen. Säsongen efter spelade jag nästan 20 matcher, men säsongen efter var jag skadad under större delen av säsongen igen.
– Sedan kom jag till Sverige (Rögle) och då var jag hel hela den säsongen. Efter det återvände jag och hade en bra säsong där jag spelade 15 NHL-matcher och gjorde en hel del poäng i AHL. Men säsongen efter skadade jag mig på trainingcampen, jag fick två hjärnskakningar.

Efter en säsong med några matcher i Chinook HL och för Bentley Generals kom sedan Colliton till Mora.
– Att spela för Bentley var för mig ett sätt att försöka komma tillbaka. Den ligan håller en bättre klass än vad många tror. Jag skulle säga att nivå på ligan ligger någonstans mellan Hockeyallsvenskan och Division 1. Bland annat spelade (Dan) Bakala med mig där. Sedan var det en hel del ex-proffs och juniorspelare. Det fungerade inte speciellt bra och jag var nog inte riktigt redo ännu för att spela igen.
– Jag ville ändå fortsätta spela och jag och min familj gillade Sverige från redan första gången vi kom hit. Om jag inte fick spela i NHL var SHL den ligan jag ville spela i. Jag hade varit borta från hockeyn en hel säsong innan och det fanns några lag som ville ge mig en tryout, men Mora ville ge mig ett kontrakt och var villiga att ge mig en chans.

Visste Mora om problemen med dna hjärnskakningar?
– Ja, det visste dom. Självklart är jag tacksam för att dom var villiga att ge mig chansen och visade en lojalitet mot mig. Sedan blev det tre matcher, två egentligen. Det var allt och jag var extremt besviken över att jag inte kunde spela mer. Jag kände att jag hade mycket mer hockey i mig och nu fick jag inte spela mer hockey efter att jag fyllt 27 år, vilket för många hockeyspelare är deras bästa år.

I januari 2014 meddelar Mora att Jeremy Colliton tar över som tränare i klubben.
– När jag inte spelade på ett år blev jag involverad i ett U20-lag i Calgary eftersom jag tänkte att jag kunde vara med och åka skridskor med dom här grabbarna. Jag hoppades på att jag skulle bli bättre, men jag blev aldrig det, säger Colliton med ett lätt skratt och fortsätter:
– Jag var väldigt bra kompis med coachen i laget och han sa åt mig att komma till träningarna, matcherna och hjälpa till på bänken. Jag fick möjligheten att hjälpa forwards upp till en bra nivå och det här var en bra upplevelse för mig.
– Jag minns när jag kom hem efter att ha coachat forwards första gången att jag sa till min fru att jag tror att jag gillade det och det här är något som jag skulle klara av. Samtidigt var det så att jag då fortfarande räknade med att jag skulle kunna spela igen.
– Efter det som sedan hände i Mora var jag beredd på att åka hem eftersom det kändes mest naturligt eftersom jag inte kunde hjälpa klubben. Sedan gjorde Mora en förändring på ledarsidan och man frågade mig om jag vill ta över. För mig var det en ”no brainer”. Jag såg det som en möjlighet och jag tyckte att vi hade mer att få ut av gruppen än vad vi hade visat så långt. Jag tror vi hade förlorat elva av 13 matcher när jag kom in och vi var utanför playoff. Två år senare är jag fortfarande här.

Det är inte bara en spelare i Mora som har tvingats till att sluta spela på grund av hjärnskakningar, men nu jobbar Jeremy Colliton och klubben för att förebygga det.
– Det viktiga nu är att alla i laget är ärliga när man får dom här symptomen, vilket ibland kan vara svårt eftersom alla alltid vill spela. Det är tufft för spelarna att inte kunna spela på grund av skador.Jag vet själv hur det är eftersom jag varit i samma situation. ”Jag mår bra, jag har bara lite huvudvärk”.
– Vi måste utbilda spelarna så vi är säkra på att dom förstår hur viktigt det är och varför man inte får vara med i laget när man har dom här problemen. Får du en smäll ytterligare så vet man aldrig hur lång tid det kan ta innan du är tillbaka. Det handlar med andra ord mycket om att utbilda.

Pratar ni mycket om det här i Mora?
– Ja, absolut. Det är viktig både för spelaren och laget. Att ha en skadad spelare är givetvis aldrig bra. Det kommer alltid bli skador och hjärnskakningar. Du kan aldrig riktigt undvika det, men nyckeln är att du så snabbt och framförallt säkert som möjligt kan få tillbaka killarna i spel och inte får några problem på vägen dit.

Du valde att stanna i Mora trots intresse från andra klubbar, varför?
– För det första gillar vi staden Mora. Det är ett bra ställe för våra barn att bo på. Både jag och min fru är från mindre städer så att Mora inte är så stort är inget problem.
– Sedan är jag extremt lojal mot klubben eftersom dom gav mig den här chansen. Trots att vi har gått igenom en del tuffa tider med laget har vi alltid fått en bra support av klubben. Om du ska göra ett bra jobb så behöver du att klubben tror på dig. Vi jobbar med att spelarna oavsett hur det går ska fortsätt jobba på det man tror på. Jag är även väldigt lojal till Peter (Hermodsson, klubbdirektör) och jag älskar att jobba med honom.
– En annan sak är att jag verkligen tror på det vi gör här. Vi har en bra stab med Örjan Lindmark, Anders Sundbye och så vidare. Det är också en bra grupp av spelare som det verkligen är roligt att jobba tillsammans med. Det är beredda att jobba hårt och kommer till jobbet varje dag och vill bli bättre. Vi vill deras bästa och det är dom medvetna om. Jag känner inte att jag är beredd att lämna allt det här eftersom jag har ett större ansvar för klubben och spelarna än vad som är vanligt för en coach. Det här gillar jag och jag tycker om möjligheten att bygga laget på det sättet som jag tror att vi kan vinna på.

Har du fått frågan från andra klubbar?
– Jag har pratat med några klubbar i SHL, men jag tycker inte att det vore schysst av mig att prata om det.