“Lyckades lura honom att han sajnat ett miljonkontrakt”

Joakim Englund bjuder oss idag på en promenad genom minnenas allé när han presenterar fem spelare som han tidigare varit lagkamrat med. Skrattfest utlovas när han berättar om Connys utbrott i spelarbussen och den forne lagkamraten som lurades av sina kompisar att han kritat på ett miljonkontrakt.

I sommartider likt dessa är avståndet
mellan nyheter inom hockeyns ramar längre än någonsin och det inte
helt ovanligt med olika rankingar och listor.

Nej, jag tänker inte ge mig i färd
med att tippa utgången av hockeyallsvenskan än. Den listan måste
jag suga på i ytterligare ett par veckor. Jag tänkte istället
lista de fem största profilerna, enligt mig, som jag spelat med
under min hockeykarriär. Det behöver inte nödvändigtvis vara
bästa hockeyspelarna utan det är spelare som på olika sätt gjort
stora avtryck på mig.

Alla spelare på listan har även någon
slags koppling till Hockeyallsvenskan.

5. Erik Josefsson, Växjö

Han valde bort locktonerna från
hockeygymnasierna under tiden det begav sig någon gång i början av
2000-talet. Han ansåg sig helt enkelt få en tryggare och därmed
bättre utbildning på hemmaplan i Gislaved. Som 21-åring var
Josefsson redo att lämna tryggheten bakom sig och skrev på för
Växjö Lakers säsongen 08/09 och vilken resa det skulle bli. Efter
Eriks tre första säsonger i Lakers lyckades klubben ta steget upp
till SHL där man idag är en maktfaktor inom svensk hockey.

Erik är nyutsedd lagkapten i årets
upplaga av Lakers och jag förstår klubbens val till 100%. När jag spelade med honom förstod jag
inte riktigt hur bra han skulle bli. Han hade inte den största
verktygslådan var kanske inte den som glänste mest under matcherna,
men när jag blickar tillbaka kan jag inte minnas att Erik gjort en
dålig match. Han satte alltid laget före jaget och hade en
dedikation och kärlek till sporten, vilket inte minst visar sig i
den prestige han lägger i det hårda arbetet, både på och utanför
isen. Att han nu tar över C:et efter Liam Reddox vittnar inte minst
om detta.

En stor spelare och träningsprodukt
som jag verkligen unnar framgången.

4. Marcus Eriksson, Vita Hästen

Macke har händer och ”hockeysense”
som få, om ens någon, på allsvensk nivå kan mäta sig med. När
solen skiner och Marcus är på lekhumör är han en fröjd för ögat
att skåda. Jag har tidigare både sagt och skrivit att Macke
Eriksson själv, på egen hand, är värd entrépengen. Ibland kan
han dock verka ointresserad och oinspirerad att ta fram sitt
trollspö, men när han gör det är han en fantastisk hockeyspelare
att kika på.

Kommande säsong är inget undantag då
Marcus ser ut att få en intressant omgivning med fler skickliga
kedjepolare än senaste säsongen. Har ni möjlighet tycker jag
definitivt ni ska ta chansen att se puckgeniet i vinter.

Allt som oftast låter han klubban och
sina skills tala snarare än munnen vilket skiljer sig en del från
andra profiler på den här listan.

3. Olle Liss, Dornbirner (Österrike)

En målskytt av rang som förmodligen
har ett av hockeyvärldens hårdaste skott. Förutom att vara en
skicklig offensiv spelare är han en riktig ”sköning” utanför
isen med sitt breda dalmål, lättsamma sätt, axellånga hårsvall
som någonstans får symbolisera att han är en av Sveriges få
hockeyspelande rockstjärnor. Då har jag inte ens nämnt att han kör
båge och att namnet Olle Liss redan andas så mycket artist det bara
går.

När jag spelade med Olle säsongen
16/17 ”peakade” hockeyfebern i Västervik med välfyllda läktare
många kvällar. När det vankades powerplay bytte Liss från sin
svarta klubba till en något styvare klubba som dessutom var vit i
färgen. Man kunde höra publikens förväntansfulla ”ååååååh”
när Olle spatserade genom båset för att hämta den vita klubban.

Om jag ska försöka förklara hur hårt
Olle skjuter gör jag det bäst genom att beskriva ett av hans mål
när vi mötte Vita Hästen i Himmelstalundshallen. Han passerade
blålinjen med någon meter och avlossade stora bössan varpå det
klingade till rejält i målburen. Inte ens Olle jublade och spelet
fortsatte i ytterligare någon minut. När sedan avblåsningen kom
valde domaren att ringa på situationen. Jag passade på att fråga
Olle om det var mål eller inte och han var tvärsäker; skottet hade
gått i ribban. Efter någon minuts videogranskning tecknade sedan
domaren för mål.

Om inte ens man själv hinner se om
pucken går i ribban eller innerribban, då skjuter man hårt.

2. André Smulter, tränare för
Boro/Vetlanda

Finnen är en riktig karaktär som jag
lirade tillsammans med i Gislaved säsongen 06/07. Som hockeyspelare
var han ”back in the day” en målskytt av rang som var ruskigt
skicklig på att nyttja sina lägen. Hans främsta merit i Sverige är
att han spelade i Troja/Ljungby säsongen 07/08 när de tog sig
tillbaka till Hockeyallsvenskan.

En större glädjespridare får man
leta efter. Om det inte var nya små hyss eller galna upptåg så är
han en fantastisk berättare. Oavsett vad han berättade för
historier så slutade dessa alltid med asgarv. Hos Smulter tycks det
finnas oändligt med historier från hans kringflackande liv som
hockeyspelare.

Nu som då var matchdagarna i
Hockeyettan oftast onsdagar och söndagar. Skillnaden då var att vi
tränade fredag och var lediga lördagar. Detta medförde att det var
mer regel än undantag att vi satte oss med en öl eller två i
bastun efter fredagsträningarna och bland annat lyssnade på
Smulters galna upptåg.

En av alla hans historier var när han
trodde sig slå igenom internationellt efter att fullkomligt ha vräkt
in poäng i norska andraligan. En bra bit över 100 poäng hade han
gjort under säsongen i Bergen. Hans polare hemma i Malax (Finland)
lyckades lura honom att han signat ett miljonkontrakt för kommande
säsong med ett tyskt DEL-lag. Kompisarna hade lyckats manipulera en
fax där avsändaren hade tyskt nummer samt via förställande av
röst på engelska med tysk brytning hade André blivit lurad. När
sedan miljonkontraktet var påskrivet och tillbakaskickat via faxen
ringde han runt till sina polare och berättade om det guldkantade
kontraktet och bjöd även in till fest där han själv skulle stå
för hela notan. Ett miljonkontrakt måste firas rejält tänkte han.
Det hela slutade med att kompisgänget till slut berättade om det
lilla pranket som hade pågått under ett par veckors tid. Men först
i slutet på kvällen, när Smulter redan hade bjudit alla på en
helkväll.

1. Conny Strömberg, klubblös

Var ska man börja? Han har släppt en
bok, suttit i fyllecell, bidragit stort till att spela upp Örebro
till SHL och ligger förmodligen i topp bland spelare som
representerat flest klubbar under karriären. Just nu tränar han på
uppe i Örnsköldsvik i väntan på att landa nästa kontrakt. Han
fyller 44 år i höst och vägrar se slutet på karriären. Att Conny
har passningarna och powerplay som signum på isen vet de allra
flesta vid det här laget.

Det händer alltid saker kring Conny
och i sommar har han bland annat varit aktuell som sommarpratare i
radioovik.se som ni hittar här.

Conny är en mästare på att skapa
rubriker. Kommer inte rubrikerna självmant så ser han till att
skapa egna från egentligen ingenting. Häromdagen kom det en text på Sportbladet om att han vill göra ett nytt världsrekordförsök i att jonglera
med en medicinboll. Videoklippet på det nuvarande rekordet finns
konstigt nog inte kvar och han vill således få chansen att slå
sitt eget rekord.

Conny är
förmodligen den ärligaste och rakaste människan jag känner. I och
med att han är så rak och ärlig sker det hela tiden roliga/lustiga
saker/situationer kring Conny. Jag minns vår första säsong
tillsammans där vi i Västervik var nykomlingar i allsvenskan och
samtidigt lite av ett rock´n´roll-lag. Vi hade inte fått så
mycket uppmärksamhet i media på några matcher varpå Conny kläcker
ur sig idén att vi skulle värma upp utan hjälmar. Det skulle väl
ändå kunna skapa lite rubriker tänkte han. Undertecknad var inte
sen att nappa på idén varpå Conny snabbt hejdade mig genom att
säga:
— Men du får ju inte värma upp
utan hjälm förstår du väl!?
Jag: – Varför
inte?
Conny: – Det är
ju bara vi stjärnor samt spelarna med långt hår som får värma
utan hjälm.

Det hela mynnade tyvärr ut i att
coachen fick nys om upptåget och stoppade det hela.

En annan rolig incident var när vi
skulle på bortamatch mot Björklöven och en cirka tolv timmars
bussresa låg framför oss. När vi åkt i ungefär en och en halv
timme rasade bussen ihop varpå resan skulle ta ännu längre tid.
Conny röt då till mot busschauffören som han tyckte tog för lång
tid på sig. Se klippet i tweeten nedan.

Klacken levererar! pic.twitter.com/EA267S3cgW

— Joakim Englund (@EnglundJoakim) December 20, 2016

Det ska bli intressant att se om Conny
får någon ny chans till världsrekord i jonglering med medicinboll
samt vilken klubb han spelar för till hösten.