Hyllningen av VM-svensken: ”Hans utveckling är helt otrolig”

Niklas Kronwall har spelat med många talangfulla spelare under åren i Detroit. När han blev lagkamrat med Gustav Nyquist insåg han att det var en forward utöver det vanliga. I en lång intervju med hockeysverige.se berättar Kronwall om Nyquists blixtrande utveckling och sin egen resa från Järfälla till NHL.
– Jag tror ingen hade kunnat förutspå den säsongen som han hade i år. Den var fantastiskt häftig, säger Kronwall om Nyquists drömsäsong.

Niklas Kronwall har fått i klä sig en mycket större och viktigare roll i Detroits försvar sedan Nicklas Lidström slutade spela för två säsonger sedan. Under årets säsong har 33-åringen visat att han tagit ytterligare ett steg i sin mognad på isen. Han gjorde dessutom sin poängmässigt näst bästa säsong med åtta mål och totalt 49 poäng på 79 matcher. Med det var han Detroits bästa poängplockare bland backarna och totaltvåa i hela lagets poängliga efter Daniel Alfredsson.

Kronwall lämnade Djurgården 2003 och större delen av första och andra säsongen i USA tillbringade han i AHL hos Detroits farmarlag Grand Rapids. Men redan första säsongen fick han ändå chansen i NHL under 20 matcher i ett lag som bland annat innehöll spelare så som Steve Yzerman, Nicklas Lidström, Chris Chelios, Brett Hull, Brendan Shanahan med flera.
– Hur jag minns första träningen med Detroit? Bra fråga, men det måste ha varit på träningslägret inför den säsongen. Det kändes lite overkligt när jag såg vilka som man spelade i samma lag som. Ändå gick det ganska snabbt att komma in i det och jag tror alla känner ungefär likadant när man kommer över. Det är vanliga människor, även dom här superstarkillarna, säger Niklas Kronwall när hockeysverige.se får en pratstund med honom.

Första säsongen i Detroit spelade Kronwall 20 matcher och svarade för ett mål och totalt fyra poäng.
– Jag kommer inte riktigt ihåg vem jag spelade på backen tillsammans med i början. Första året i Detroit när jag blev uppkallad från farmarlaget spelade jag i alla fall mycket med Jason Woolley (som spelade i Malmö säsongen 2006/07, reds anm).
– Under karriären är det nog annars Brad Stuart som jag spelat med mest tillsammans. Vi kamperade ihop i ett några år.

Niklas Kronwall som rookie i Detroit 2004.                             Foto: Bildbyrån/Björn Tilly

TAJT MED BRÖDERNA

Under åren i Detroit har Niklas Kronwall bara haft tre ordinarie lagkaptener. Inledningsvis var det Steve Yzerman. Efter det tog Nicklas Lidström över och i dag är det Henrik Zetterberg som bär ett ”C” på bröstet. Just kontinuiteten bland lagkaptenerna i Detroit tror Niklas Kronwall är nyckeln till lagets framgångar under åren.
– Jag tror att det är A och O att vi alltid har haft starka ledare. Det är ett måste om man som lag vill komma någon vart. Jag har haft turen att få ha alla tre som du nämner som lagkaptener och möjligheten att spela med, Yzerman, ”Lidas” och nu ”Zäta”. Alla tre är otroligt skickliga spelare och väldigt starka ledare.

Kan du se en gemensam nämnare i deras ledarskap?
– Det jag tycker sticker ut är väl egentligen ett par olika saker. Bland annat att alla tre är bäst när det gäller, men jag skulle också säga att dom i princip är bäst på plan i varje match. Det är också dom anledningarna som jag tycker gör att dom sticker ut mer än många andra.
– Det är många andra som kan vara lite mer upp och ner även om dom är otroligt starka ledare, men det här är tre killar som alltid var bäst.

Hur har backen och personen Niklas Kronwall förändrats sedan han kom över till USA 2003?
– Det är nog egentligen en fråga att ställa till mina lagkamrater. Jag vet inte om jag har förändrats så mycket. Klart att jag växt som människa. I Stockholm hade jag närheten till familjen, men sedan flyttade jag hit där man inte kände så många. Då började man på något sätt ett äventyr och tvingades att ta ansvar på ett helt annat sätt utanför isen mot vad man hade behövt göra tidigare.
– När jag bodde hemma i Stockholm hade jag mamma och bröderna runt hörnet samtidigt som jag hade alla kompisar i närheten. Allt var väldigt enkelt liksom.
– När man sedan kom över hit kunde man inte riktigt tänka på samma sätt utan man var tvungen att ta för sig på ett annat sätt och fråga så snart det var någonting, fråga folk som man kanske inte känner om olika saker och ting. Det låter kanske jättekonstigt, men jag var 22 år när jag kom över och allt hade varit så enkelt fram till då så jag måste säga att tiden här borta har varit otroligt lärorik.

Hur tajt är du med dina bröder Staffan och Mattias under säsongen?
– Väldigt tajt skulle jag vilja säga. Vi håller kontakten och det blir så klart mycket på telefon under året. Staffan är kanske den som jag pratar mest med mycket tack vare hockeyn såklart. Vi bollar frågor och lite olika saker med varandra, men jag har, som sagt var, regelbunden kontakt med både Staffan och Mattias vilket känns både skönt och tryggt på något sätt.

Niklas och Staffan Kronwall.                                                 Foto: Bildbyrån/Björn Tilly

FÖRLORADE SIN PAPPA SOM ELVAÅRING

I januari 1992, samma dag som Niklas fyllde 11 år, avled hans pappa, Hans, i sömnen efter ha fått en hjärtattack. Mamma Tove hade förberett en födelsedagstårta, men när syskonen skulle väcka honom hade han gått bort.
– Jag var elva år när pappa gick bort. Jag vet inte hur det har påverkat mig som person, men för oss som familj tror jag att det gjorde oss starkare och ännu närmare varandra.
– Vi blev tajtare som familj och sedan är det så att utan mamma så hade jag aldrig varit där jag är idag. När pappa gick bort fick mamma ta hela lasset själv även om vi hade mycket folk runtomkring oss som ställde upp med skjuts hit och dit. Mamma var den som fick pausa sitt eget liv och i stället sätta sig i olika ishallar runtomkring och för att vi skulle kunna åka runt och spela hockey men även fotbollsturneringar.

Var pappa involverad i Järfälla HC?
– Ja, han var lagledare för min storebror Mattias lag och överhuvudtaget ganska involverad i hockeyklubben.

Om vi tittar på årets säsong i Detroit där du gör din poängmässigt sett näst bästa säsong i NHL, hur skulle du sammanfatta den?
– Den har varit lite för mycket upp och ner för mig personligen. Visst var det en del poäng som trillade in men som helhet var den för ojämn för att vara i min egen smak.
– Som lag hade vi väldigt mycket skador i år. Å andra sidan tycker jag inte att det är någon ursäkt. Vi hittade vägar att vinna matcher ändå och tog oss till slutspel. Killarna som kom upp gjorde otroligt bra ifrån sig och gjorde verkligen ett avstamp. Dom såg till att folk verkligen fick upp ögonen för dom samtidigt som dom tvingades till att växa upp snabbare än vad dom kanske hade behövt göra annars. Deras insats var en stor anledning till att vi över huvud taget kunde ta oss till slutspel.
– När vi väl kom till slutspel mötte vi ett Boston som helt enkelt var mycket bättre än oss. Vi var inte tillräckligt bra och räckte inte till. Man får ändå se det här som en lärdom för våra yngre killar samtidigt som jag och flera av oss äldre måste bli bättre.

Vad tänker du kring Gustav Nyquists framfart?
– Vad ska man säga som inte redan är sagt? Det är ganska häftigt att följa honom. Sedan han kom upp och fick chansen från början har man sett att det funnits något speciellt hos honom. Sedan tror jag ingen hade kunnat förutspå den säsongen som han hade i år. Den var fantastiskt häftig.
– Det var många som sa ”Det är lätt att spela med ‘Zäta””, men sedan gick ”Zäta” sönder och ”Gurra” fortsatte leverera. Hans utveckling är helt otrolig egentligen. Han lägger ner ett hårt jobb, det är en bra kille och jag är grymt imponerad över vad han har åstadkommit den här säsongen.
– Han hängde sitt första VM-mål i första matchen. Det ska bli kul att följa honom i Minsk.

Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

Varför finns inte du på plats i Minsk?
– Vi fick en lite grabb för två veckor sedan. Det är full fart här och jag kände att det inte var läge att åka iväg. Jag vill umgås så mycket som möjligt med honom och tjejen.

Du var lagkapten i OS, hur minns du tillbaka på den turneringen?
– OS var otroligt på det sättet att jag tycker förberedelser och OS-byn, som det var lite frågetecken kring, var riktigt bra. För oss atleter var det grymt bra uppstyrt.
– Om jag ser till turneringen så när vi förlorade ”Zäta” var det ett stort avbräck. Även ”Frasse” (Johan Franzén) och Henke Sedin var ganska tunga pjäser att förlora. Vi går ändå till final och får med oss en silvermedalj. Det är så klart att vi vill ha guldet…

Då var ni väldigt besvikna, men med distans till turneringen är det ändå inte stark att vinna ett silver med tanke på omständigheterna?
– Både ja och nej. Det känns kanske fel att säga att man är missnöjd när man vunnit ett silver i OS. Samtidigt känner jag att hade vi gjort en grym match, spelat på topp och verkligen fått ihop bitarna då tror jag att man kunnat vara nöjd på ett annat sätt.
– I slutändan känner jag ändå att vi inte kom upp till den nivå som vi kan och måste vara på för att ge kanadensarna en chans. Samtidigt ska vi vara ärliga och säga att vi mötte ett Kanada som var fruktansvärt bra, men jag tycker att vi borde kunde gjort en bättre match.

När lämnar du Detroit och kommer hem för att njuta av sommaren i Stockholm?
– Det beror lite på hur det går med grabben. Om allt går som det ska och han är redo att flyga så blir det någonstans strax före midsommar.