Tvåvägstuffingen

Old School NHL – Joel Otto

Han var tuffingen med den kalla blicken som gjorde hockeylivet problematiskt för motståndarnas största stjärnor. I en intervju med Old School Hockey berättar tvåvägsexperten Joel Otto om sin NHL-karriär som kröntes av en Stanley Cup-seger med Calgary Flames 1989.

Joel Stuart Otto, det är så hans dopnamn lyder, en av NHL:s bästa tvåvägscentrar genom alla tider. Den i dag 49-årige Otto inledde sin NHL-karriär säsongen 1984/85 hos Calgary Flames och avslutade den fjorton säsonger senare hos Philadelphia Flyers.

Här bjuder Old School Hockey er läsare på Joel Ottos fantastiska karriär berättat av honom själv.

– Jag är uppväxt i Elk River, Minnesota och i mer eller mindre hela delstaten Minnesota så är hockeyn väldigt stor, i alla fall under vinterhalvåret.
– Citykärnan i Elk River bestod ungefär av tvåtusen invånare när jag växte upp och min pappa var med i en lokal hockeyklubb i centrala delarna av stan. När jag var runt sex år så var han med och startade upp ett program för unga hockeyspelare och det var därigenom som jag startade med hockey.

Hur länge spelade i Elk Rivers?
– Jag spelade ungdomshockey där fram till att jag kom in på High School. Skolan jag gick på hette Roseau Rams (Där även bröderna Neal, Aaron och Paul Broten gick) och låg även den hemma i Minnesota. Där var jag tre år men vi hade aldrig ett så pass bra lag att vi kunde mäta oss med dom bästa skolorna i distriktet.

Varför valde du att fortsätta till Bemidji State University och spel i NCAA?
– Jag flyttade till Bemidji helt enkelt för att jag ville fortsätta utbilda mig men ändå fortsätta spela hockey. Jag fick aldrig något stipendium eller liknande för att jag skulle ha varit en lovande hockeyspelare utan jag var en så kallad ”late bloomer”, ha ha…

Vad var den viktigaste hockeyutbildning du fick på universitetet?
– Det är svårt att säga att just en detalj var viktigare än någon annan. Jag hade en mycket bra coach på Bemidji som hette Bob Peters. Han lärde mig väldigt mycket om vad som krävs för att lyckas både på men även vid sidan av isen. Det handlade mycket om hårt jobb, bra disciplin och många andra grunder inom hockeyn.

Blev aldrig draftad – gick som free agent
Det var under åren på Bemidji State University som Joel Otto började göra sig ett namn som hockeyspelare genom ett stenhårt jobb i varje match. Coacherna visste alltid att Otto levererade vad dom önskade och han gjorde det alltid med mycket hjärta.

Foto:

Två gånger nominerades Otto till NCAA:s All Star team (1983 och 1984) och en gång till Hobey Baker Award (NCAA:s bästa spelare). I september 1984 kontrakterade Calgary Flames Joel Otto till organisationen som free agent.
– Den tiden minns jag mycket väl. Jag kom till första campen med Calgary som nummer 71 av 72 spelare. Jag tror att jag gjorde en ganska bra camp och jag spelade i två av laget träningsmatcher inför säsongen. Hur som helst så skickades jag ner till organisationens farmarlag Moncton Golden Flames, New Brunswick i AHL. Där spelade jag i 56 matcher och gjorde 63 poäng innan Calgary kallade upp mig för spel i februari 1985.

Hur minns du din första NHL-match?
– Vi spelade hemma mot St. Louis Blues. Men uppriktigt sagt så minns jag inte speciellt mycket från den matchen. Jag hade suttit på flyget från Moncton till Calgary större delen av den dagen så jag var ganska sliten och gjorde inte många byten den kvällen.

Håkan Loob och Kent Nilsson var två av Calgarys stjärnspelare då du kom upp. Vilken status hade de båda som hockeyspelare?
– Båda var riktigt bra hockeyspelare och väldigt bra personligheter vid sidan av hockeyn. Kent och jag spelade i samma kedja hela min första säsong i Calgary. Men han var för bra för mig, jag hängde helt enkelt inte med honom, ha ha…

I Calgary Flames fick du Bob Johnson som coach, hur var han som ledare?
– Alltid positiv! Bob gillade unga collegespelare och var aldrig rädd för att ge oss nya killar chansen att spela.

Har du tagit med dig något av hans ledarskap in i ditt eget ledarskap?
– Ja, det har jag absolut. Men jag har nog tagit med mig lite från alla coacher jag har haft under åren.

Säsongen 1988/89 vann Calgary Flames Stanley Cup. När kände du att – den här säsongen har vi chansen att vinna Stanley Cup?
– Redan från början av säsongen. Vi vann President Trophy (pris till det lag som samlat ihop flest poäng under grundserien) så vi hade redan ett mycket bra lag innan säsongen började. Innan säsongen gjorde även Calgary två riktigt bra trader där vi fick Doug Gilmour och Mark Hunter från St. Louis Blues. Vi utgick därifrån och siktade mot att med det laget vinna hela Stanley Cup.

Gillade Slavomir Lener
I laget fanns även veteranen Lanny McDonald som hade inlett sitt NHL-spel redan 1973 tillsammans med Börje Salming och Inge Hammarström hos Toronto Maple Leafs.
– Lanny var verkligen en som vi andra såg upp till och var fantastiskt att inspirera oss som kapten. Han hade haft en mycket fin karriär och han lade ner ett riktigt hårt jobb det året vi vann Stanley Cup. En mycket viktig anledning till vår framgång.

Hur minns du tillbaka på finalspelet mot Montreal Canadiens?
– Montreal hade självklart ett mycket bra lag. Men vi var nära dom i all statistik det året och kände att vi hade en mycket stor chans att vinna över dom.
– Vi låg under med 2-1 i matcher men vände och vann dom tre efter det. En väldigt spännande finalserie som jag minns som något mycket stort och väldigt roligt att fått vara med om.

Du spelade i Calgary Flames fram till 1995. Vilken säsong var din bästa?
– 1989! Statistiskt sett hade jag min bästa säsong och vi vann Stanley Cup det året, kan det bli bättre än så?

För oss svenskar så är Tjeckiska coachen Slavomir Lener känd som tränare för både Luleå HF och Linköping HC i elitserien. Du hade honom som assisterande coach i Calgary Flames mellan åren 1992 och 1995. Var det väldigt annorlunda med ett europeiskt ledarskap?
– Jag gillade verkligen ”Slava” väldigt mycket! Han hade många nya och annorlunda idéer som han delade med sig av till oss. Det var verkligen ett nöje att var med på hans träningar. En mycket skicklig och uppskattad tränare.

Gillade Loob, Renberg och Kenta bäst

Foto: Getty Images Joel Otto och Eric Lindros.

Efter säsongen 1994/95 lämnade Joel Otto Calgary Flames för spel i Philadelphia Flyers. Säsongen 1996/97 rankades han som en av lagets viktigaste spelare då laget tog sig fram till Stanley Cup-final mot Detroit Red Wings.
– Anledningen till att jag lämnade Calgary var att mitt kontrakt med klubben gick. Då hörde Philadelphia av sig till mig med ett kontraktsförslag som jag helt enkelt inte kunde säga nej till.

Rörde det sig om mycket pengar?
– Ett bra kontrakt som sagt var, haha…

Var det stor skillnad mellan organisationerna i Calgary Flames och Philadelphia Flyers?
– Båda organisationerna höll högsta klass. Det var mindre resor i östra delen av landet vilket kändes väldigt skönt då jag spelade för Flyers. Sedan hade Flyers ett väldigt ungt lag som var på väg upp och bli något stort. I laget hade killar som Eric Lindros, John LeClair, Mikael Renberg, Rod Brind’Amour med flera just fått sitt genombrott.
– Jag trivdes bra i klubben och största framgången var givetvis då vi tog oss till final mot Detroit 1997.

Kjell Samuelsson, Mikael Renberg, Håkan Loob, Kent Nilsson, Michael Nylander, Jonas Bergqvist, Roger Johansson och Tomas Forslund är några av alla svenskar som du spelat tillsammans med. Men vilka av dessa var riktigt stora NHL-stjärnor som du ser det?
– Jag kan bara utgå från den tiden jag spelade och då vill jag lyfta fram Håkan Loob, Mikael Renberg och Kent Nilsson som riktiga stjärnor i NHL.
– Men alla dom du nämner var verkligen stora talanger och väldigt bra killar vid sidan av isen och man trivdes verkligen i dom här killarnas sällskap. Alla var verkligen goda lagkamrater och jobbade alltid hårt för att laget skulle vinna.

Joel Otto VM-debuterade redan 1985. I första matchen förlorade USA mot Sovjet med 11-1.
– Ha ha! Det minns jag inte. Det var en ganska stor omställning för mig att spela i VM eftersom jag var van vid små rinkar. Dom här stora rinkarna med massor av is passade inte mitt sätt att spela hockey på speciellt bra.

Vid World Cup 1996 åkte Joel Otto och hans USA till turneringen underdogs. Efter att USA slagit ut Ryssland i semifinalen väntade Kanada i finalen som spelades i bäst av tre matcher. Kanada vann den första finalen med 4-3 men sedan visade USA upp en strålande ishockey och vann två raka matcher och vann överraskande turneringen.
– Vi hade väldigt många unga bra spelare med i den här turneringen och våra målvakter, Mike Richter och Guy Hebert var riktigt bra. Det här var väl egentligen första gången som USA kunde matcha övriga länder vad det gäller talangfulla spelare.

Coachar Calgary Hitmen i dag

Foto:

Vilken match minns du bäst?
– Alla! Hela turneringen är ett alldeles speciellt minne för mig.

Du spelade i en kedja med Adam Deadmarsh och Pat LaFontaine. Vilken var er styrka?
– Jag trivdes mycket bra med Pat och Adam. Pat var väldigt skicklig med pucken medan Adam var en hårt jobbande spelare som hade ett väldigt fint målsinne. Vi tre jobbade bra tillsammans och jag tycker att vi gjorde en bra turnering.

Hur stort var det bland folket i USA att ni vann World Cup?
– Bland hockeyfolket i USA så var det nog väldigt stort. Jag tror att man såg det som ett bevis på att USA kan mäta sig med resten av toppnationerna i världen.

Du spelade även med 1998 vid OS i Nagano där USA slogs ut tidigt i turneringen.
– Att vara en del av ett olympiskt spel var helt fantastiskt. Men som du säger så gjorde vi ingen bra turnering vilket var en stor besvikelse för oss i laget.

Hur kommer det sig att du inledde en tränarkarriär efter din tid som spelare?
– Jag hjälpte coachen vid University of Calgary under två år (2000-2002) och nu har jag varit coach hos Calgary Hitmen under fem säsonger.
– Jag ville tillbaka i matchen igen och Kelly Kisio (general manager gör Calgary Hitmen) var snäll och lät mig göra det när jag frågade. Jag gillar att träna ungdomar som är runt sexton till tjugo år och har ambitionen att bli professionella.
– Så att coacha Hitmen och vara med på olika event som Calgary Flames organiserar är det jag sysslar med idag och jag trivs verkligen med det avslutar Joel Otto.

Text: Uffe Bodin