Han ska leda svensk hockey till nya höjder: ”Viktigt att vi följer med i samhällsutvecklingen”

Efter elva år som Svenska Ishockeyförbundets ordförande har nu Christer Englund klivit åt sidan. Den som i stället ska leda svensk hockey framåt är en 38-årig före detta hockeydomare från Gävle, som ni i helgen möter i en intervju i två delar här på hockeysverige.se.
– Vi har varit dåliga på att rekrytera tjejer och barn med invandrarbakgrund, säger förbundets nya ordförande Anders Larsson.

SOLNA (HOCKEYSVERIGE.SE)
På Svenska Ishockeyförbundets årsmöte klev Christer Englund av jobbet som ordförande. Som ny ordförande valde man istället Gävlekillen Anders Larsson. Vem är denne 38 åring? Så här presenteras han på Ishockeyförbundets hemsida:
Anders Larsson, 38 år
Uppvuxen i Gävle, bor numera i Stockholm
Civilingenjör i industriell ekonomi, Kungliga Tekniska Högskolan
Arbetar som HR-chef inom Dometic Group. Har tidigare arbetat som HR-chef hos Reebok-CCM/adidas Group och StoraEnso.

För att få redan på lite mer om denne före detta hockeydomaren reste hockeysverige.se till Solna och Dometic Group för en pratstund. Det blev en lång pratstund som vi kommer att presentera här på hockeysverige.se i två delar.
– Hockeyn för mig började nog egentligen då jag som tolvåring flyttade med mina föräldrar till Gävle. Kommer man till Gävle samtidigt som min far (Olle Larsson) spelade hockey hemma i Dalarna (IFK Ore) och även min farfar var engagerad så blir hockeyn ganska naturlig för dig.
– Som tolvåring är det inte så lätt att komma i fatt som spelare eftersom dom flesta redan kommit en bit på resan. Då var det några vänliga själar där som frågade om inte jag ville bli tränare eller domare i stället. Då tyckte jag att det lät himla spännande med domardelen och lyckades komma in i hockeyn på det viset. Jag var som högst linjeman i Division 1, som det hette på den tiden.

Christer Englund. Foto: Ronnie Rönnkvist

När kom du i kontakt med förbundet?
– När jag var i Brynäs fick jag frågan om jag ville sitta med i ungdoms- och junior-kommittén där och ha hand om domarfrågor. Då var jag runt 16 år och tyckte det var himla spännande. Ett år senare fick jag frågan av Gästriklands distriktsförbund om jag ville vara med i domarkommittén där och jobba med utbildningar och uttagning av domare till matcher. Uppenbarligen passar jag bättre utanför isen än på den, skrattar Anders Larsson och fortsätter:
– Sedan gick det ganska fort till det jag kom in på svenskan för 1997, då var jag 20 år, sökte man för första gången en domarkonsulent till kansliet på heltid. Jag hade inte gått och tänkt på att det var mitt uppdrag direkt, men det var ett antal personer i min omgivning som sa att det här kanske skulle vara spännande för mig samtidigt som jag hade varit med och jobbat på bland annat VM 1995.
– Så kom jag in i Svenska Ishockeyförbundet och har sedan dess varit med där i olika roller. Jag har konstaterat att det är 18 år nu så det är inte konstigt att man börjar få lite gråa hår ha ha…

Varför var det viktigt för dig att tacka ja till den här rollen inom svensk ishockey?
– Grunden är att jag älskar svensk ishockey. Jag tycker att det är så otroligt roligt med hockeyn från det yttersta med landslagen i toppen men även hela vägen ner till breddhockeyn, engagemanget i föräldragrupper och att se barns ögon när dom vill börja spela hockey.
– I ordföranderollen har man en möjlighet att påverka utvecklingen på ett spännande sätt. Grunden är ändå passionen för hockeyn. Den betyder så mycket för samhället och för mig som människa.

I hockeyrörelsen kan man vara med och påverka på många olika sätt, varför valde du att just tacka ja till den högsta posten, alltså att bli ordförande, inom svensk ishockey?
– Ska jag vara ärlig så har inte det varit något mål som jag har gått och drömt om. Jag tror att hade någon sagt det till mig då jag började på Brynäsvallen som domare så hade jag varit beredd att sluta.
– Det var lika när jag blev domarkonsulent eller ordförande i Gästriklands Ishockeyförbund, jag hade inte gått och siktat på det. Det hade kommit till mig på något sätt, men naturligtvis måste man tänka dom tankarna också.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Du har sett Svenska Ishockeyförbundet inifrån under många år, vad känner du måste förändras där närmsta åren för att följa med utvecklingen?
– Först vill jag säga att jag tycker att vi gör väldigt mycket bra. Man glömmer det ibland i Sverige. Det är ändå så att många delar av världshockeyn tittar på oss och hur vi jobbar. Jag tror ändå att det är viktigt att vi följer med i utvecklingen totalt sett eftersom samhället förändras väldigt mycket. Vi måste ta den biten mycket mer på allvar vilket vi också har börjat göra.
– Av fem barn så har genomsnittligt en föräldrar med utländsk bakgrund och hälften av alla barn är tjejer. Hittills har vi varit ganska dåliga på att rekrytera ur dels barn med invandrarbakgrund och dels i tjejdelen.
– En till fråga som är viktig för förbundet är att vi försöker och ska vara en samlande kraft för hockeyn. Det var ändå därför förbundet bildades. Föreningarna sa för länge sedan att man behöver en samlande kraft som kan bli ett extra lok som kör längst fram och hjälper oss att utvecklas. Ur det perspektivet tycker jag det är oerhört viktigt att hålla ihop svensk hockey.
– Vi är ganska små och jämför man med Kanada så är det en nolla till på allting. Jag gillar att läsa statistik ibland. Har vi 70 000 spelare så har Kanada 700 000 och så vidare. Ändå lyckas vi vinna mot dom. Jag tror att nyckeln till det är att vi kan jobba ihop. Sedan ska man inte sitta och vara överens om allting, men man måste ändå jobba ihop i den modellen som vi har.

Man ser i media oftast Tre Kronor, Damkronorna och så vidare, men det är ändå hockeyn på gräsrotsnivå som är er kärna, hur ska ni lyckas lyfta upp den bättre?
– Precis som du säger så är det här som ett isberg. Det som syns i media är toppen som sticker upp ovanför ytan. Den absolut största delen är bredden. Då kan man fråga sig vad vi som förbund kan göra och vad gör man i föreningarna?
– Det finns olika parametrar, men grunden tror jag är att vara med och stimulera utvecklingen. En viktig del är att ha riktigt bra ledarutbildningar så vi har bra och välutbildade ledare som tar hand om våra ungdomar.
– Sedan handlar det om föreningsutveckling, hur kan vi underlätta för arbetet ute i föreningarna? Man ser att där det fungerar så finns det någon eller några eldsjälar som driver föreningen. Det finns utmaningar men det finns även oerhört stora möjligheter…

Hur kan förbundet jobba för att lyfta de här eldsjälarna så man känner att slitet ger resultat?
– Under alla år som jag har hållit på så har man alltid sagt att om tio år så kommer eldsjälarna inte finnas kvar i klubbarna och så vidare, men dom finns kvar.
– Det där är något att fundera på – hur kan man lyfta fram det ideella ledarskapet, vilket det här handlar om? Att hitta ledare till eliten, där är det många som står i kö på ett annat sätt, men till bredden, vilken är grunden…
– Jag har inget bra recept för då skulle vi gjort det redan, men du har rätt i det… Jag tror att det kan handla om att känna sig delaktig i en kedja. Jag mötte en ledare hemma i Gävle för ett tag sedan som sa: ”Tänk, jag är så stolt och lycklig för den här killen som kommer från min förening. Vi var med och skolade honom första åren. Sedan gick han hela vägen, i det här fallet via Brynäs, till Tre Kronor och NHL.” Det är en stolthet, men framförallt tror jag stoltheten sitter i att man fostrar goda samhällsmedborgare.

Del två av intervjun, som du kan läsa här på hockeysverige.se i morgon, inleder vi med hur Anders Larsson ser på damhockeyn och om hur man ska få den jämlik med herrarnas och hur han ser på den massutvandring av spelare som är både på herr- och damsidan till Nordamerika.