Från Helsingfors till verkligheten

Jag slår upp ögonen efter ännu en natt med tre timmars sömn och inser att hockey-VM är slut, och någonstans i den tanken känner jag faktiskt av ett litet ”äntligen”. Det är ju naturligtvis fantastiskt roligt och en enda stor förmån att få vara på plats bakom kulisserna på en sådan tillställning, men det tar ut sin rätt i slutändan.

Sömnbrist, dålig mat, visst överskott av vätskedrivande dryck, en del stress och så dessutom ett dagjobb att sköta ovanpå det. Det ska bli rätt skönt att pusta ut några veckor innan draften och NHL Awards nu.

* * *

Ryssland vann VM-guld och det var väl ingen som hade trott något annat, åtminstone inte sedan de slapp det enda lag som skulle kunna ställa till det för dem i finalen. Slovakerna förmådde inte grisa sönder Ovetjkin och Malkin lika bra som jag tror att tjeckerna möjligen hade haft en pytteliten chans att göra. Det är ju liksom inget snack om att ryssarna var turneringens bästa lag med flera hästlängder, men tjeckerna är alltid besvärliga när det börjar brännas på riktigt. Sex VM-guld och ett OS de senaste 15 åren visar ju att de brukar vara ganska bra när det gäller.

Anyway, grattis Ryssland. Det var lika underhållande att se er spela hockey som det var svintråkigt att stå och vänta på er i den mixade zonen utan att ni ville prata med oss.

* * *

Undantaget då Pavel Datsiuk naturligtvis. Henrik Sjöberg på Expressen lyckades på något mirakulöst sätt få hugg på honom och fick ställa några frågor. Som vanligt blev det istället Datsiuk som började intervjua.

– Hur ska ni fira det här? frågade Henrik.
– Jag vet inte, hur ska du fira? frågade Datsiuk
– Jag går väl kanske ut och dricker en öl eller lite champagne, svarade Sjöberg
– Det kanske jag också gör, svarade Datsiuk med ett flin och lommade iväg med guldmedaljen runt halsen.

Han är en stor liten hjälte, Sjöberg.

* * *

Kvällens svar på tal i den mixade zonen förutom Sjöbergs klassiska incident var annars när Chris Johnston rusade efter Ovetjkin för att få minsta lilla citat.

– Alex, Alex! Just a few words in English? flämtade Chris.
– No thanks I’m good, svarade Ovetjkin och rusade vidare längs med staketet med VM-bucklan i famnen.

Ridå.

* * *

En annan ridå kommer när jag ska intervjua Valtteri Filppula efter bronsmatchen. Sjukt pinsamt ögonblick. När jag ska ställa min sista av tre korta frågor kommer en finsk pressvärd och börjar rycka mig i armen och menar att Filppula måste vidare. Det gör att jag kommer av mig fullständigt, och det som skulle varit en fråga i stil med: ”Ni var nio spelare från Detroit i turneringen – egentligen siktar ni väl på att inte vara här alls nästa år?” Men istället blir frågan bara ett märkligt svamlande som avslutas med ”Will you play here next year?” och Filppula tittar på mig som om jag vore dum i huvudet och svarar att han såklart inte vet det ännu.

Nåväl. Vi gör väl alla bort oss ibland. Om någon finne läser det här kan ni ju försöka framföra att svensken i den blå skjortan inte alls är så bortkommen som det verkade.

* * *

Det hade varit en helt annan femma i Helsingfors om Sverige varit med, även om de sannolikt inte haft något att sätta emot ett väloljat ryskt maskineri. Nu var de inte det och den tidiga sortin är ju inte så mycket att säga om egentligen, alla har ju redan sagt sitt. Det var en del saker som brast och framförallt då försvarsspelet. När inte heller Viktor Fasth var på topp räckte det inte, även om jag tror man lyckats ta sig förbi slovakerna i semifinalen om man låtit bli att fibbla bort matchen mot tjeckerna.

Den svenska VM-organisationen har en del att fundera på till nästa år, och det har även Mårts och gänget. De behöver väl ha en lite mer bestämd uppfattning om vilka pjäser som ska ingå i laget och inte bara ringa in alla som blir lediga. Men spelare för spelare kan man inte klaga på uttagningarna, det blev ett stort avbräck när Flugan och Lundqvist försvann och plötsligt hade vi fyra kedjor med nästan bara offensiva forwards samtidigt som defensiva backar som Hedman och Ericsson var dåliga eller blev skadade.

* * *

Om VM inte varit så hett i Stockholm så har ju Roséngate varit desto hetare.

Hade på känn att det skulle bli rejält liv när jag lite med vänsterhanden gjorde en avstickare från VM-rapporteringen och skrev några korta rader om Roséngate och att jag inte gillade en del av retoriken i debatten.

Det har knappast varit några milda tongångar om min hockeykunskap, mitt landsbygdsursprung eller min grad av kännedom om ärendet på diverse AIK-forum under söndagen. Det får man ju leva med när man uttrycker en åsikt, vilket ju är min uppgift att göra. Även om jag ju inte med ett enda ord angripit AIK Hockey i den här frågan utan snarare försvarat deras rätt till en fet ersättning, gratulerat dem som vinnare i affären och dessutom påpekat det felaktiga i att bryta ett existerande kontrakt utan att rakt och ärligt stå upp för den faktiska orsaken.

Jag kan dock hålla med om att jag tyvärr formulerade mig lite slarvigt om huruvida den forcerade flytten handlar om att Rosén trivdes eller vantrivdes. Det verkar i stort vara en mer känslig punkt än vem som egentligen vinner mest på affären.

Jag har intervjuat Rosén vid flera tillfällen under säsongen och han har aldrig givit sken av något annat än att trivas alldeles utmärkt i AIK och med Roger Melin och Gunnar Persson. Det har jag till och med citerat honom på så sent som någon gång i februari/mars. Är man poängkung i AIK och avgör två semifinaler på hemmaplan inför ett fullsatt Hovet lär man ju knappast ha några större skäl att vantrivas heller.

UPDATE: Under dagen har Rosén själv gått ut med ett uttalande där han påpekar att han och flickvännen trivs utmärkt i Stockholm och AIK, men att hon på grund av sin sjukdom velat flytta hem till Växjö. Det visar ju bara att den här historien hade mått mycket bättre om alla parter sagt precis exakt som det var från första början och också gått ut med det i media istället för att lämna fältet fritt för spekulationer.

Kontraktet och lönen är naturligtvis likväl en faktor, precis som det är för de hockeyspelare som bryter sina elitseriekontrakt för att spela i KHL och det borde jag naturligtvis förtydligat att jag är fullt medveten om. Gozzi och Rosén har ju enligt uppgift förhandlat om nytt kontrakt utan att kunna mötas. Hade Gozzi kunnat eller velat möta Roséns krav så hade han alltså kunnat tänka sig att stanna även efter kontraktets ursprungliga utgång nästa vår.

Vem som hade mest hemlängtan om någon nu ens hade det kändes bara inte så nödvändigt att spekulera i baserat på vad som vid tillfället var känt. Jag vet att Rosén är en småstadskille som trivs bra på hemorten, men det är alltså inte hela förklaringen till flytten.

Och avseende mitt ”påhopp” på Kjell Häglund. Jag tror nog att Kjell Häglund kan stå upp för sin sak i debatten om regional politik alldeles utmärkt med vanliga, rationella argument. Precis som jag påpekar är han en duktig journalist och en vass skribent vars texter jag läst så länge jag kan minnas. Just därför tycker jag det är rätt onödigt att elda på en redan infekterad historia genom att raljera om att hockeyspelares löner finansieras via nedlagda daghem. Häglund förstår naturligtvis att så inte är fallet.

För övrigt må jag vara just den bonde från Växjötrakten som så många AIK-fans tycks anse, men om det är någon tröst i sammanhanget har jag gladeligen betalat kommunalskatt i Stockholmsområdet under hela mitt vuxna liv och således inte bidragit till Växjös spelarinvesteringar med en enda skattekrona. Förutom den så förhatliga Robin Hood-skatten då. Men det är inte en debatt för en hockeyblogg.

* * *

VM-bloggen försvinner nu inom några dagar. Den kommer ganska omgående att ersättas av Draft + Awards-bloggen, där vi börjar med att ta tempen på läget inför draften och en hel del annat smått och gott. Och sen har vi ju givetvis Stanley Cup-slutspelet som ni med fördel läser om här på sajten.

Vi hörs alltså snart igen.

/Peter Sibner

Text: VM-bloggen 2013