Defensiva stöttepelaren – Old School Hockey Nicklas Grossmann

Alla har sin roll i ett hockeylag. Få antog sin roll lika bra som Nicklas Grossmann gjorde. Den tidigare NHL-spelaren tog tidigt på sig det defensiva ansvaret och blev en av Sveriges bästa defensiva backar, känd för sitt tuffa spel. 
I dagens Old School Hockey får ni en repris av mötet med den defensiva stöttepelaren: Nicklas Grossmann. 

(Intervjun publicerades först 1 december, 2019)

Hur många som är uppväxta i Vagnhärad har spelat i NHL? Mig veterligen är det bara en, Nicklas Grossmann. Så sent som förra säsongen spelade i Hockeyallsvenskan för Södertälje och under säsongen 2016/17 tog han sina sista skär i NHL då han spelade tre matcher för Calgary.
– Vi flyttade ner till Vagnhärad från Tyresö då jag var fem år. Det var så som många familjer gör, att föräldrarna ville flytta ut på landet för ”kidsen”, berättar NHL-legendaren då vi slagit oss ner på en restaurang alldeles invid Södertälje kanal. 
– Det jag kommer ihåg från unga år är att det var lugnt och tryggt där. Lagmässigt kunde jag inte spela hockey i Vagnhärad, men vi hade en rink uppe på lokala Häradsvallen. Där stod det en gammal vaktis och spolade med is med slang. 

BÖRJADE SENT MED ISHOCKEY

Hockey blev det först för Grossmann då han var tio år. 
– Det kanske var väldigt sent. I alla fall med dagens mått mätt. Det var väldigt mycket fotboll i unga dagar och vi hade ett väldigt bra fotbollsgäng där nere. 
– När jag blev äldre frågade farsan (Rolf) om jag ville gå på skridskoskola. Jag tyckte det var jätteroligt. Efter det hoppade jag in i 85-gänget i Gnesta, vilket var ett bra lag. Sedan fick farsan sitta och köra eftersom det bara gick en buss dit om dagen och ingen hem. Det var i alla fall där allt började. 
– Många säger ”Var du bara tio år när du började?” Idag är man fyra, fem år när man börjar. Då du är tio år har du redan en skridskocoach. 
– Sedan spelade jag både fotboll och hockey fram till det att jag var 16 år, vilket också var väldigt sent. För mig var det perfekt att kunna spela fotboll på sommaren. När jag kom till hockeyn i augusti var jag i drömform eftersom jag sprungit hela sommaren. Sedan var det bara på med hockeygrejerna och spela hockey hela vintern. 

Tycker du att unga killar och tjejer idag väljer den ena eller andra sporten för tidigt?
– Ja, absolut. Det är jättemånga faktorer som idag gjort att det har försvunnit mer och mer. Föräldrar pushar på att det bara ska vara hockey, hockey, hockey. Ibland är det ledare i lagen som redan i unga åldrar säger ”Nu får du lov att välja”. 
– Det är mycket runtomkring som spelar in när en kille eller tjej inte har bestämt sig om han eller hon fortfarande vill prova på olika grejer. 
– En annan grej är att man inte riktigt förstår hur viktigt det är för motorik, muskler och utveckling att hålla på med olika bollsporter som innebandy, basket… ”you name it”. Jag tror att ju fler saker du kan hålla på med som ung desto bättre är det för vad du än väljer då du blir äldre eftersom du kommer vara så mycket mer dynamisk i det du gör. 

Hade du själv nytta av det här i din hockeykarriär?
– Ja, absolut. Fotbollen har en stor del i min rörlighet och allt det där. Jag kommer ihåg att vi stretchade som galningar och jag har mycket att tacka fotbollen för den grundkondition jag byggde upp. 

Nicklas Grossmann lämnade Gnesta första gången redan som pojkspelare, men yttre omständigheter gjorde att han redan efter en säsong återvände till sin moderklubb. 
– Jag tog en säsong i Södertälje som pojkspelare. Det var för att jag ville testa på något nytt, men jag kände efter en säsong att det inte gick med resor, logistik och skola. 
– Jag kom hem nio, tio på kvällarna, upp dagen efter, plugget, bussen till Södertälje, träna… Det gick bara inte. Dessutom kom jag från Gnesta, där jag spelat för att det var kul, till Södertälje där det var satsning. Det blev ett lite för stort kliv för mig och valde att vända tillbaka och vara där fram till det jag var 15 år. 
– I Gnesta fick jag spela B-juniorerna, A-juniorerna och även i A-laget som då spelade i Division 2 (Dagens Hockeyettan). Det var nyckeln och att det fungerade hemma och i plugget. Jag spelade två säsonger i Gnesta innan hockeygymnasiet. 

DEBUTERADE I SSK SOM 16-ÅRING

Det blev i Södertälje som Nicklas Grossmann kom att gå på hockeygymnasiet. 
– Jag sökte fyra olika ställen. Leksand var populärt liksom Västerås och Södertälje. Jag hade Södertälje främst på min lista och blev antagen, vilket gjorde mig jätteglad. 
– Det var riktigt häftigt att få kunna lira hockey på skoltid. Även om jag tyckte skolan var tråkig så var det en av bästa tiderna i mitt liv. Jag gick i en klass med 20 hockeykillar och lite annat idrottsfolk. Vår lilla grupp levde ihop som en familj.
– Det var hockeygymnasiet på morgonen, vi åkte till plugget, käkade ihop, åkte till juniorträningarna och spelade matcher på helgerna. Dessutom bodde många väldigt lokalt. Det började med att jag var inneboende hos någon. Sedan fick jag en väldigt simpel hyreslägenhet som klubben hjälpte till med. Vi alla var väldigt tajta och dom banden har vi hållit ihop än idag. Det är relationer som jag uppskattar.

Säsongen 2003/04 får Nicklas Grossmann chansen i en A-lagsmatch med Södertälje. 
– Vi mötte Djurgården hemma. Det var lite mycket adrenalin, vilket det nog är på alla när man väl får chansen att spela med ”the big boys”. 
– Jag kommer faktiskt ihåg många sekvenser från den matchen. Jag fick spela med Petri Liimatainen, en kanonkille som tog mig under vingen lite. Mitt spel var fysiskt, aggressivt och allt det där. Vid ett tillfälle skulle jag tackla en djurgårdskille. Jag satsade jättemycket, men han hoppade undan så jag tacklade mig själv över sargen. Det slutade med att jag satt på golvet i Djurgårdens bås och tittade upp. 
– Vi vann matchen och det gick bättre än jag hade förväntat mig. Det var stort att som junior att få spela inför en häftig publik. 

DRAFTADES AV DALLAS: "VAR EN STOR GREJ"

Sommaren efter debuten blir Nicklas Grossmann draftad av Dallas redan i andra rundan. 
– Det var en stor grej. Hela den resan gick väldigt fort för mig, från egentligen ingenting där jag jobbade i det tysta, gillade att träna och allt det där. Men jag var absolut inte någon av skickligaste spelarna i laget. Jag var som jag är nu, en ganska stor och defensiv back. 
– Scouterna fick upp ögonen för mig under en U19-landslagsturnering i Finland. Laget som skulle åka dit fick en back skadad. Då ringde Torgny Bendelin, coachen, eftersom han ville få in en ersättare fort som fasen. 
– Han ringde först Per Nygårds, som var vår juniorcoach. Då hade Nygårds sagt ”testa den här grabben, han har spelat bra senaste tiden, är rejäl och allt det där”. På den vägen var det. 
– Jag kom in till fyranationersturneringen och hade inget att förlora. Då fick scouterna ögonen på mig och efter det rullade allt egentligen på inom loppet av ett och ett halvt år. Helt plötsligt dök jag upp på mångas radar och många undrade nog vem den här killen var. 

Det blev bara en hel A-lagssäsong i Södertälje innan han flyttade över till AHL och senare NHL. I SSK hade han guldtränaren från 1985, Timo Lahtinen. En coach som Grossmann gillade. 
– Han var mycket ”old school” och fick grabbarna att prestera. Dessutom var han ganska sarkastisk, av goda skäl, eftersom han varit med och vunnit tidigare. Timo visste vad som krävdes. Vi hade en äldre grupp och jag tror det här passade gruppen ganska bra. 
– Vi hade även många utländska spelare samtidigt som det inte var så mycket krusiduller med Timo. Han var rak. Han var schysst mot mig och sa att jag skulle köra på som jag gjorde, hårt och tufft. Jag fick ju testa på A-laget så någonting måste jag ha gjort rätt. 

Har Timo Lahtinen varit en viktig tränare i ditt hockeyliv?
– Ja, absolut, även om jag inte hade honom under så lång tid. Sedan skulle jag kanske ge mer cred till tränarna jag hade under juniortiden. Det var där tog fart uppåt för mig. Per Nygårds är en av dom som betydde mycket för mig. 
– Han var också speciell, hård och krävde mycket av killarna. Alla kanske inte gillade honom men han passade mig och hjälpte mig på hela utvecklingsresan i juniorerna. 
– Sedan har givetvis killarna som tog upp mig i A-laget och trodde på mig betytt mycket. Mats Hallin var sportchef under den tiden. Han satt ju någonstans, drog i snörena och styrde, så han var självklart delaktig. 

"VISSTE INTE VAD JAG SKULLE MÖTAS AV"

Inför säsongen 2005/06 lämnade SSK Nicklas Grossmann och anslöt till Dallas farmarlag, Iowa. 
– Tiden där var bra, men jag visste inte vad jag skulle mötas av, ett nytt land, ny hockey… Allt var nytt. 
– Det var samma känsla som när jag kom upp i A-laget, att jag inte hade något att förlora. Jag hade fått ett treårigt rookie-kontrakt och visste att om jag inte skulle få spela i NHL så var det ändå ”fine”. Det var inte att jag måste spela i NHL imorgon utan det fick ta den tid det tog.
– Jag försökte ha en sund inställning till det, men jag kommer ihåg att första tiden i Iowa spelmässigt var väldigt tuff. Jag hade en coach där, Dave Allison, som var på killarna framförallt mentalt. Jag var en av killarna han var hård emot. Mycket var fel i början. Det kunde vara att jag hade fel jeans eller frisyren inte var rätt. 
– Spelmässigt, under varje träning var det något som var tokigt. Sedan fick jag en axelskada och då fick jag fem veckor att reflektera och träna. Jag fick mycket hjälp av assisterande tränaren, Paul Jerrard. Han jobbade med mig dagligen och sa ”Ser det här som en möjlighet att bli ännu bättre”. 
– När jag sedan kom tillbaka började det vända lite. Efter det kom Dave in och sa ”Nu har vi testat dig mentalt och du pallade”. Det var lite mer av en test, men det var många gånger jag snackade med farsan på telefon. Även om vi hade en väldigt bra svenskgrupp där med Loui Eriksson, Joel Lundqvist, Yared Hagos, Marius Holtet (Norge), Mathias Tjärnqvist, kändes det som jag var långt borta från alla. Men mycket tack vare svenskarna ville jag vara kvar. Annars hade det varit väldigt lätt att packa ihop och åka hem. 

Hade du nytta av att spelat internationell hockey under Junior-VM säsongen innan du åkte över?
– Absolut. Det var som att känna lite att det är så här det kom bli, fans, scouter, utveckling och så vidare. Det var ett steg upp. Att få komma dit och känna på var en väldigt nyttig erfarenhet. 
– Sedan var också första året i USA väldigt nyttigt. Inte bara hockeymässigt utan även det här med att åka och tanka bilen, handla mat på mataffären och sådana prylar. 
– Jag hade en jättebra resa. Många pratar illa om AHL, men jag ser det som en jättebra tegelsten att kliva på om du ska uppåt. I slutändan är du ett telefonsamtal från att spela din första NHL-match. Gör du jobbet, är ödmjuk och vill utvecklas i AHL då är du inte långt ifrån att spela NHL. 

Du ”vann” Junior-VM:s utvisningsliga, tror du det påverkade synen på dig som hockeyspelare?
– Ja, så var det säkert. I alla fall på den tiden. Idag är det tvärtom ”Han sitter bara på utvisningsbänken så han gör ingen nytta”. 
– I efterhand har jag hört om killar som slagit sig in i NHL via fighter, poäng eller vad det än nu varit. Gör så du själv blir sedd. Hur du sedan blir sedd spelar inte så stor roll. Är du bara en i mängden sticker du inte ut någonstans. 
– Nu hade inte jag planerat att få mest utvisningsminuter. Det var bland annat en tackling mot Finland som gav mig matchstraff och lite sådana grejer som spelade in. Det här var ändå min spelstil och jag tänkte inte hålla igen. Då stack jag ut lite. Dom fick upp ögonen för mig och tyckte om vad dom såg.
– Om jag inte hade tagit den här tacklingen på finnen… Vem vet, det kanske i alla fall hade någon del i att jag fick chansen i NHL. 

"HAN KOMMER JAG ALLTID SE SOM EN AV DOM VIKTIGASTE I MIN KARRIÄR"

Säsongen 2006/07 debuterade Grossmann i NHL för Dallas Stars. I laget fanns också en av hans stora förebilder, Mattias Norström. 
– Dallas var klara för slutspel redan och ville lufta några unga killar. Det här var i slutet av säsongen och jag fick åtta matcher. Det var riktigt häftigt för många av oss att få göra debut, en riktig ”milestone”, att sitta bredvid Mike Modano och knyta grillorna. Det blev en ny dimension av allting.
– Det var också en härlig känsla att känna ”Ge mig lite tid för här kan jag spela”. Sedan kom ”Notan” (Mattias Norström) in som har betytt jättemycket för mig även om vi inte spelade ihop under lång tid. 

Nicklas Grossmann och Mattias Norström blev också väldigt bra vänner vid sidan av isen. 
– Jag kommer alltid se honom som en av dom viktigaste personerna i min hockeykarriär. Sedan vet jag inte hur han ser på det, säger Grossmann med ett leende och fortsätter:
– Vi fick ett par säsonger ihop i Dallas innan han lade av på grund av lite familjeskäl och så vidare. Han blev som en mentor när jag blev äldre. I början var det (Nicklas) Lidström och dom här stora. Sedan insåg jag att jag inte var som Lidström. Då behövde jag kanske kolla på någon annan. Då blev det ”Notan”. Han var identisk i den spelstilen som jag ville vara. Vi hade till och med samma frisyr ha ha…
– När vi varit ute på stan har jag till och med fått höra ”Är du ute med farsan”, sedan garvar dom. Andra året flyttade dom ner mig till AHL. Jag tänkte att jag gnuggar väl på där. Då blev ”Notan” skadad och då passade det väldigt bra att jag fanns där nere. 
– Killarna i laget skojade om det då jag kom upp ”Är det ”Notan” eller…” eftersom vi såg identiska ut. Jag passade bra för laget då eftersom dom plockade bort schackpjäs och satte in en som var nästan likadan. Han gjorde illa okbenet efter att ha fått en målvaktsklubba i ansiktet. Jag önskade aldrig att ”Notan” skulle bli skadad, men tack vare det fick jag chansen. Så är businessen.
– Jag fick chansen under tre, fyra veckor och gjorde det hyfsat. När han kom tillbaka hade dom tänkt att skicka tillbaka mig, men då hade jag ändå gjort ett bra jobb. Turligt nog, för mig, blev en annan back skadad i samma veva. Efter det höll jag mig kvar. 

Hur ser du idag tillbaka på tiden i Dallas?
– Den var jättebra. En kanonorganisation från allting runtomkring till AHL-laget och fansen. Det är ingen inpräntad hockeystad utan dom har så mycket annat där som basket, baseboll, amerikansk fotboll… Vi låg rankade fyra, femma på stans idrottslista, men ändå hade vi fullsatt varje match. 
– Första åren jag var där hade vi ett väldigt bra lag med killar som Mike Modano, Mike Ribeiro, Brenden Morrow, Sergej Zubov, Marty Turco, James Neal, Loui Eriksson, Brad Richards, Eric Lindros… Det var ett gäng legendarer som jag fick dela omklädningsrum med.

Är Mike Modano en ledartyp eller hur uppfattar du honom?
– Han leder på isen, absolut, men i omklädningsrummet var han ganska tillbakadragen. Han behövde inte säga så mycket. Det märktes då han var påslagen eftersom han då var väldigt fokuserad. En kanonkille. 
– Man pratar fortfarande om honom där borta. Det var något speciellt då han drog upp farten och tröjan fladdrade.

TOG ETT STORT DEFENSIVT ANSVAR

Under sin tid i NHL svarade Nicklas Grossmann för 13 mål och totalt 86 poäng på 592 matcher, men någon kritik för att inte gjorde fler poäng fick han aldrig. 
– Nej, aldrig. Alla har sin roll och dom insåg min. Vi hade spelare, väldigt defensiva forwards, som spelade fem, sex, sju minuter i matcherna. Varje tekning vi hade i egen zon var dom på isen. Allt var väldigt roll-fördelat och därav fanns det också alltid jobb om du gjorde någonting väldigt bra. 
– Min grej var att vara den defensiva, jobbig att möta, lite tuffa och fysiska. Höll jag mig till det skulle jag hålla mig kvar. Så fort jag rusade utanför den här boxen och försökte vara för kreativ och sätta mig själv i trubbel…, jag visste hela tiden att det fanns andra som skulle ha den rollen. 
– Visst, det kanske inte var utvecklingsmässigt det bästa, men jag var där av en anledning och det var dom väldigt tydliga med. 

Kände dom igen dig på gatorna i Dallas?
– Nej, det var möjligtvis att dom kände igen Modano och dom här stjärnorna. Det var skönt att vara ”nobody”. Ibland kunde det komma fram någon som kände igen mig, men det var skönt att livet utanför och det i rinken var väldigt separerade. 
– När kompisar kom över och hälsade på var hockeyn fokus. Vi hade förmånen att visa runt besökarna i vårt omklädningsrum och så där. Men också umgås och låta dom se hur vår vardag var även om vardagarna kanske inte alltid var dom allra roligaste. Det blev ganska monotont, käka, sova, skita…, skrattar Nicklas Grossmann och fortsätter:
– Det var alltid kul när någon kom och hälsade på med familjen. Jag tyckte att det var både viktigt och kul att få dela med mig av vår vardag både till kompisar och familj. 

FICK SKRIDSKO I ANSIKTET: "BLEV 60 STYGN"

I början av säsongen 2010/11 råkade den storväxta backen ut för en elakartad skada som hade kunnat kosta honom synen. Det var i en match där hans Dallas mötte New Jersey. 
– Jag minns det som att det vore igår. Jag stod och krigade framför mål och tryckte till (Dainius) Zubrus så han ramlade. Jag fick hans ”grilla” i ansiktet. Just då kände jag inte speciellt mycket. Det är som att få en hammare i huvudet, att det bara pangar till. 
– När jag såg (Trevor) Daleys ansiktsuttryck insåg jag att någonting var galet. Han började vifta på domaren och sedan skjuter dom av mig från isen. När jag åkte förbi bänken och såg att folk tittade bort förstod jag att det nog inte var så bra. Det var ändå inte så märkvärdigt som det såg ut på bilderna. Självklart hade det kunde tagit jätte-illa, mot ögat eller halsen. 
– Vi hade en jättebra kirurg som tog hand om mig. Först kollade jag mig i spegeln och sa till kirurgen ”Kan du fixa ihop det här fort för jag ska in och spela?” ”Nej, det är nog färdigspelat för dig.” 
– Det blev 60 stygn och lite nerver blev skadade. Sedan var det på med galler några dagar och efter det ett ”Dany Heatley-visir” och gå ut och lira. 

Efter att ha spelat 52 matcher med Dallas säsongen 2011/12 trejdades den då 27-åriga backen till Philadelphia. 
– Så är businessen där borta. Mitt kontrakt skulle gå ut och det var dags att sajna nytt. Dallas kände nog att dom kunde få något hyfsat tillbaka. Spelmässigt var tiden i Philadelphia den bästa i karriären. Jag kände verkligen att jag kunde bidra och utvecklades, men det var såklart tufft att behöva flytta. 
– Vi låg just då i jagandet. Ena matchen var vi på slutspelsplats och efter andra utanför. GM måste ändå ta beslutet när dom skulle sälja för att inte tappa allt för mycket, när är det köpa och när är det säljardags? 
– Inget ont om GM, Joe Nieuwendyk, som trejdade bort mig. Det var tufft när det hände. Jag hade visserligen hört lite, men jag trodde ändå inte att man skulle trejda mig. Jag tänkte att dom kunde få så mycket mer om dom sålde annat folk. 

HÖJDE NIVÅN I PHILLY

Det blev drygt tre säsonger för Nicklas Grossmann i Philadelphia. Där lyftes också hans spel ytterligare en nivå. 
– Så var det absolut. Jag bodde då med Tom Wandell. Vi hade hus tillsammans i Dallas och en rutin att vi kom ut efter ”napen” mellan två och fyra och brukade mötas i köket i kostym, tog lite mellanmål och stack till matchen. 
– Den här dagen kom jag ut i mjukisbyxor. Tom frågade vad jag höll på med. ”Jag har blivit trejdad”, ”Men vad fan…” 
– Jag fick ett samtal där man sa att jag var trejdad till Flyers och att dom tackade mig för tiden i Dallas. ”Packa det du ska för flyget går om fyra timmar”. Sedan fick jag ett samtal från Flyers GM som hälsade mig välkommen och berättade att jag skulle spela dagen efter. ”Hoppa på flyget, gör dig redo så ses vi imorgon”. 
– När jag kom till Philadelphia tog jag in på hotell. Dagen efter hade vi en dagsmatch mot Pittsburgh. Det var bara att få några timmar på hotellet och göra sig redo.
– Överlag gav det mig en skjuts i karriären ur ett större perspektiv även om det var tufft just då. Speciellt var det tufft, precis som alla säger som fått lämna, att lämna det jag varit med och skapat med en grupp, kamratskapet och att kanske inte hinna säga hej då till vissa jag hade velat göra det till. 
– Nu blev att ”matrisen” kom ut med mina prylar. Sedan var det ”high five” och ”good luck”. När jag väl satte mig i taxin på väg bort började jag se framåt. 

Var det den gamla tuffa ”Philly” känslan då du kom dit?
– Ja, det tycker jag. Det var nog därför dom tog dit mig, att det var gamla tuffa ”Philly” med mentaliteten i rinken, laget, i föreningen och arbetarstaden. För mig passade det som handen i handsken. 
– Dessutom trivdes jag hur bra som helst i stan. Att få vara i ”Philly”, leva och spela hockey där är absolut en av höjdpunkterna i karriären. Första åren hade vi (Peter) Laviolette som coach och vi gick ganska långt samtidigt som jag visste att vi hela tiden hade ett slagkraftigt lag. 
– I Dallas hade vi det tufft att ta oss till slutspel, men här visste jag att det kunde bli något. Jag kommer ihåg första matchen, det var som Södertälje mot Djurgården, att det bara var in och köra plattan i botten. Jag märkte också direkt att det uppskattades i ”Philly”. Här blev det lite mer tuta och kör jämfört med i Dallas där jag skulle vara strikt i boxen. 

"HAN ÅKTE BARA FRAM OCH SADE ´IT'S TIME´"

Det blev också några fighter för Nicklas Grossmann under hans tolv säsonger i NHL. 
– Det ironiska är att 70 procent av alla fighter jag hade där borta var mot George Parros. Han var en av tuffingarna som spelade i NHL under den tiden. Första gången var då han var i Anaheim och jag i Dallas. Jag spelade tufft mot oavsett vem det var. Nu var det (Ryan) Getzlaf och (Corey) Perry som var deras superstars. 
– Mycket riktigt, efter några tacklingar på deras stjärnor såg jag coachen kasta in George så han fick ta hand om ”business”. Det var inga fula ord eller skrik. Han åkte bara fram och sa ”its time”. Jag var tvungen att stå upp för vad jag gjort samtidigt som jag visste om den oskrivna koden, att åker jag härifrån nu blir jag rankad som en mes. Det var en ärlig och rak fight. Efter det fick jag en klapp på baken ”good job kid”. Det var bra respekt från båda. Han gjorde sitt jobb och jag mitt.

Det var inte alltid Parros som utmanade Grossmann. Det hände även att den svenska backen utmanade den tuffa amerikanen. 
– Jag hade blivit trejdad till Philadelphia. Vi hade haft några bataljer innan. Vi var nu nere i Florida och spelade en riktigt ”skitmatch”. Ingenting funkade och vi låg under med 4-0. Jag frågade George om han ville ta en fight. ”Nej, det står 4-0 och det finns ingen vinst för mig i det”. 
– ”Du är skyldig mig det” ”Okej” Vi släppte handskarna och sedan försökte jag väcka laget med en fight. Jag fick bra med stryk, men tanken var att sända en signal till laget. Det fungerade inte eftersom vi torskade matchen. 
– Det är lite av charmen, att det viktiga inte är att man ska slå en annan kille med knytnävarna utan det är en helt annan dimension bakom det, att försöka väcka polarna och hjälpa laget på något sätt. 

Den fruktade fajtern George Parros leder, paradoxalt nog, i dag NHL:s disciplinnämnd.

Inför säsongen 2015/16 fick Grossmann chansen att spela tillsammans med bland andra Oliver Ekman-Larsson i Arizona.
– Mitt kontrakt gick ut i ”Philly” och dom ville inte ”re-signa” mig. Då blev det Arizona. Jag kände igen (Dave) Tippett eftersom jag hade haft honom i Dallas som coach. Bara det blev ett stort dragplåster för mig att komma dit. Han visste vem jag var och jag visste vem han var. Det var inga krusiduller om hur jag skulle spela. 
– Vi hade ett ganska ungt lag och jag kände att det skulle vara en riktigt bra utmaning att komma dit, få en veteranroll, hjälpa dom unga och bidra med det jag kunde. Under den här tiden ändrades hockeyn otroligt mycket från år till år. Jag märkte att för mig gällde det att göra det riktigt bra för att kunna bidra. 
– Jag fick spela med (Oliver) Ekman Larsson där och fick se på nära håll hur duktig han är som hockeyspelare och som människa. En guldklimp. 

"TRIVDES JÄTTEBRA I ARIZONA"

Det blev ingen förlängning för Nicklas Grossmann i Arizona utan i stället fick han åka på try-out i Calgary. 
– Jag trivdes jättebra i Arizona och det är ett guldställe att bo på. Jag ville absolut vara kvar, men jag fick ganska tydliga direktiv från Tippett under mötet efter säsongen. ”Jag har fått mina direktiv och jag tycker att du skulle varit bättre, vi får se framöver vad som händer här”. Dom är ju ganska ärliga där borta. Det här respekterade jag och kände också samma sak. 
– Jag fick också känslan av att han inte riktigt visste vad som skulle hända. Mycket riktigt bytte Arizona GM. (John) Chayka kom in och det ändrades en del kring laget, Tippett skulle ha en assisterande GM-roll. Jag var tydlig till min agent med att jag ville vara kvar. Jag hade hittat min roll och trivdes, men jag fick aldrig något samtal så det blev ingen fortsättning. 
– Agenterna fick börja jobba eftersom jag inte hade något jobb samtidigt som jag ville spela. Jag tyckte att jag fortfarande kunde bidra och hade mycket kvar i ”soppatanken”. Dom hittade egentligen inget intresse från något lag. Kanske var jag lite gammeldags i min spelstil, men jag tyckte att jag fortfarande kunde bidra även om det var i en mindre roll, men dom tyckte inte att jag passade in någonstans. 

Till slut blev det ändå ett try-out kontrakt uppe i Calgary. 
– Lustigt nog var det Glen Gulutzan och Paul Jerrard som tagit över och som jag haft tidigare i farmarlaget. Det kändes väldigt bra att få komma dit. Dom visste vem jag var och vad jag stod för. 
– En try-out blev något helt nytt för mig. Jag hade kommit in till varje säsong, gjort mig redo och något sånär vetat min plats. Nu kom jag dit som en 64 spelare som skulle slåss om en plats. Tillbaka till det jag pratade om i Södertälje och mina första säsonger i farmarligan, jag hade inget att förlora. Jag hade haft en jättefin tid i NHL som jag är jättetacksam för så även om jag inte var nöjd kände jag att om jag ger allt så har jag gjort allt jag kan. Vill dom inte ha mig så är det så. 
– Det var aldrig så att jag kände att jag måste spela här, att det var sista chansen annars var det kört. Jag försökte ha en positiv inställning. Campen gick bra och jag fick sajna ett ettårskontrakt med Calgary. 

"BLEV UPPKALLAD TILL GM – DÅ VISSTE JAG ATT DET INTE VAR BRA"

Det blev bara tre matcher i Calgary innan Nicklas Grossmann valde att återvända till Sverige.
– Jag visste min roll och att jag skulle få ganska lite speltid, vara en utfyllnadsspelare och en veteran i omklädningsrummet. 
– Vi började säsongen lite knackigt och hade en del torskar. Som alltid, blir det inga resultat blir det förändringar. Jag spelade inte min bästa hockey och jag önskade att jag varit den här pålitliga coachen kunde sätta in, men det gick inte så som jag hade velat. Inga ursäkter där utan så var det. Jag fick spela tre av 20 första matcherna. Hade jag presterat då hade jag kanske fått vara kvar, men nu gjorde jag inte det och då ville dom sätta upp mig på waivers. Skulle jag inte bli upplockad då skulle jag bli nedskickad till farmarlaget. 
– Det var såklart surt när jag gått igenom hela try-out delen, lyckades få kontrakt och säsongen hade kickat igång. Sedan kom att jag skulle upp till GM. Då visste jag att det inte var något bra. 
– Det var bara att gilla läget, men vi väntade dom här 24-timmarna, som var ganska långa. GM sa sedan att jag skulle bli nedskickad till farmarlaget. 
– I den här svängen hade jag precis blivit pappa till en femmånaders dotter. Dom hade stått ”stand-by” i New York där familjen kommer ifrån. När familjen kommit till Calgary och precis hängt in sista galgen kom beskedet att jag skulle till farmarlaget. Där och då tog vi beslutet, ömsesidigt med Calgary, att vi bryter kontraktet. ”Om det är okej för er så åker jag hem och testar Sverige”. 

Varför just Örebro?
– Vi hade haft lite kontakt med Örebro under sommaren innan jag fick ett try-out, men vi hade även haft kontakt med lite olika klubbar den sommaren. ”Vad händer om det inte skulle bli något i NHL?”
– Jag hade haft en dialog med Örebro. Tom Wandell som jag kamperade ihop med i Dallas spelade där och som jag är bra vän med än idag. Han hade självklart en stor del i att det blev spel där. Att Örebro låg nära geografisk spelade också in. Jag kom hem i mitten av november och var här hemma sex, åtta veckor innan någonting blev klart. 
– Det blev klart med Örebro först i mitten av december. Då kände jag också att nu ville jag lira. Jag kunde inte hålla på att vänta till januari, februari. Jag sajnade ett kontrakt året ut. 

"VAR ABSOLUT EN SVÅR ÖVERGÅNG TILL SHL"

Det blev 28 matcher i Örebro och två assist för Grossmann under säsongen. 
– Jag har jättemycket bra att säga om Örebro. En kanontid och familjen trivdes som fisken i vattnet. 

Hur var det att kliva in i SHL?
– Det var annorlunda och jättesvårt. Framförallt med den spelstilen jag har. SHL är en bra liga. Det är spelskickliga killar, det åks en jäkla massa skridskor och är strukturerat som bara den. 
– Jag kom från en liten is och hade varit väldigt rollindelad under alla mina år. Nu skulle jag börja tänka lite utanför boxen så min spelstil kanske inte passade in optimalt i SHL även om jag tycker det borde finnas plats där för killar som har just den spelstilen. Jag hade behövt ta det till en nivå till för att verkligen kunna bidra. 
– Jag spelade okej, men stack inte ut. Jag känner att jag kunnat göra mer i Örebro, men det var absolut en svår övergång. 

Hade du redan då bestämt att du skulle avsluta karriären med spel i Södertälje?
– Den tanken har legat med mig under många år. Det har alltid varit en dröm att kunna knyta ihop säcken. Jag har gått här på hockeygymnasiet, spelat i A-laget… 
– Många sa ”vad kul att du är tillbaka”, men framförallt för mig själv, att kunna dra på mig ”S:et” igen vore speciellt efter hela min resa. Sedan skulle självklart Södertälje vilja ha mig också, känna att jag kunde bidra och allt det där. 
– Örebro kände att dom ville gå en annan väg, testa något annat. Jag har all respekt för det. Då tog vi kontakt med Södertälje som vi också hade haft en dialog med. Vi kom överens ganska snabbt. 
– Jag kom in ganska sent i augusti då gubbarna hade sommartränat hela sommaren. Självklart hade jag tränat själv, men jag kom in lite annorlunda i laget. 

"KOMMER ALLTID MINNAS FÖRSTA MATCHEN TILLBAKA I SSK"

Blev det en speciell omställning då också?
– Nej, det var hur häftigt som helst. Första matchen efter jag kommit tillbaka kommer jag alltid minnas. Södertälje höll lite på min presentation efter att också ha hållit det hemligt i media. När dom väl sa det i mikrofonen att här har vi ett nyförvärv, det var riktigt häftigt och något jag kommer ha med mig hela livet. 
– Jag hade två jätteroliga år i Södertälje och jag hade hoppats att jag fortfarande kunde spela, men kroppen sa emot. Det hade varit kul att spela till den dagen jag själv bestämde mig för att sluta, men jag vet också att det är väldigt få förunnat att få chansen att göra det. 
– Det kunde ha slutat i en farmarliga i AHL, men nu fick jag avsluta karriären i en Södertäljetröja. Jag är ärad och ödmjuk att fått göra den här resan. Att sedan få avsluta i Södertälje är att knyta ihop säcken lite, säger Nicklas Grossmann med ett leende som visar stor tacksamhet till SSK. 

Nicklas Grossmann spelade två VM-turneringar 2009 och 2011. Det resulterade i en bronsmedalj och en silvermedalj. 
– Jag debuterade med riktiga ”boysen” i Tre Kronor vid VM 2009. När man spelat där borta med slutspel och allt har det satt käppar för landslaget. Sedan har jag haft mindre skador som tagit bort tid för mig. Det har varit en balansgång. När jag haft problem med ett knä, har jag då kunnat bidra i landslaget? Jag har tackat nej till ett par landslagsturneringar av den anledningen. 
– Det är jäkligt surt att behöva säga nej för man vill verkligen mer än någonting annat kunna spela i landslaget. Jag fick ändå chansen att vara med 09 i Schweiz och 11 i Slovakien. 

SPELADE TVÅ VM: "VÄLDIGT COOL UPPLEVELSE"

Vid turneringen i Schweiz vann Sverige ett brons. Nicklas Grossmann spelade samtliga nio matcher. I laget fanns även spelare så som Kenny Jönsson, Mattias Weinhandl, Linus Omark, Tony Mårtensson, Magnus Johansson, Stefan Liv med flera. 
– Det var en väldigt cool upplevelse. Vi hade bra spelare, kanoncoacher… Vi gick ganska bra och tog brons där. Jag tycker att vi absolut hade kunnat göra det bättre, men det var en häftig erfarenhet och något annorlunda.
– Jag hade varit inne i den här NHL-strategin hela tiden. Helt plötsligt fick jag bryta av den med att representera Sverige. 

Två år senare spelade Nicklas Grossmann sin andra VM-turnering, men i andra matchen tvingas han utgå på grund av en skada. 
– Jag gjorde illa knäet, vilket var surt. Även om vi tog silver där var jag bara med en och en halv match. Det var i gruppspelet mot Norge och Österrike. 
– Vi hade bra läkare på plats och dom såg direkt att det var ett ledband i knäet. Inget allvarligt, men det var tre, fyra veckor till det att jag kunde lira igen. Hade det varit Stanley Cup-slutspel, ”game seven” hade jag eventuellt kunnat spela efter några dagar. Men där och då spelade mitt liv i NHL in. Om jag pressade och slet sönder knäet helt då hade min karriär stått på spel. 
– Det var en balansgång, men där fick jag vara smart och se om mitt eget hus lite. Även om jag skulle vara tillbaka inom två till tre veckor hade jag inte kunnat spela finalen. Tiden sa emot mig och då kom vi överens om att jag skulle åka hem, prata med min lagläkare och ta en rehab därifrån. 

Kände du dig ändå lite delaktig i silvret?
– Både och. Jag fick en silvermedalj även om jag inte var med och spelade på slutet. Jag kände mig absolut mer delaktig i bronset eftersom jag var med i laget och spelade hela tiden. 
– I Slovakien var jag inte det. Där var det andra killar som slet för det silvret, men jag är inte den som skulle kasta medaljen i soporna. Om jag var en liten procent där i början som var del i att laget gick dit dom gick så tar jag det alla dagar i veckan. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag var med då vi tog ett silver. Självklart är det all cred till killarna som var där och slet. 

Hur ser ditt liv ut idag?
– Idag spenderar jag så mycket tid som möjligt med familjen. Om jag inte gör det är jag i Scaniarinken och lär ut hockey (skratt). Jag är instruktör på hockeygymnasiet. Sedan är jag hjälptränare för J20-laget. Inte huvudtränare eller assisterande på något sätt utan jag är där och stöttar dom som jobbar i det laget.