Modos guldback som blev Lidströms första backpartner

Han har vunnit SM-guld, OS-brons och dessutom bildat backpar med en då ung Nicklas Lidström. I veckans Old School Hockey möter vi backen Jan Eriksson.

Genom åren har svensk ishockey producerat nästan anmärkningsvärt många riktigt bra världsbackar. Produktionen fortsätter med spelare som Erik Karlsson, Oliver Ekman Larsson, John Klingberg, Hampus Lindholm, Mattias Ekholm och så vidare. En nyckel till alla dessa framgångar stavas givetvis l a g l o j a l i t e t. En av dom mesta laglojala under 1980-talet är uppväxt i Örnsköldsvik. Hans namn är Jan Eriksson. Eftersom det kom fram ganska många Janne Eriksson vid ungefär samma tidpunkt blev det ”Modo-Janne” när han lämnade ”Ö-vik” för spel i AIK.

Hockeysverige.se reste till Nacka Forum lite söder om Stockholm för att få en intervju med honom till Old School Hockey.

– Jag växte upp inne i Örnsköldsvik och skrinnade från början på Vikingavallen, som ligger mellan brandstation och E4:an, med kompisarna från kvarteret. Det var både yngre och äldre kompisar som var med då och det blev långa dagar.
– Jag spelade både fotboll och hockey. I fotbollen spelade jag med Friska Viljor och gjorde till och med en A-lagsmatch. Jag var även med i landskapslaget i fotboll. Men är man från ”Ö-vik” är det hockey som gäller. Mamma frågade mig om jag inte skulle prova på backhoppning också eftersom det också är en stor sport där uppe. Men det var ganska långt från backhoppning till hockey för min del, skrattar Janne Eriksson och fortsätter:
– Jag hoppade aldrig, men hoppbacken ligger centralt och hade jag varit åt det hållet hade jag säkert försökt, men fotbollen och hockeyn fyllde dygnet.

När samtalet kommer över på vilka Janne Eriksson hade som idoler hemma i Örnsköldsvik så bjuder han på en härlig historia.

– ”Nicke” Johansson var den stora idolen, men då var jag fortfarande knatte. Min riktigt stora idol var Boris Michailov. Som 12-åring fick jag ihop ett brev som jag skickade till honom där jag bad om autografen. Engelska var kanske inte min stora grej. Jag fick hjälp att författa brevet av Keijo Liimatainen. Han var några år äldre än jag och brorsa till min kompis. Han hade åkt runt på USA:s västkust med The Monkeys, Beach Boys och dom här stora gängen så han var ganska duktig på engelska.
– Med vändande post fick jag alla autografer. Det var otroligt stort att få som 12-åring när dessutom VM spelades i Stockholm. Det här var i mars 1970. Tio år senare står vi på prispallen i Lake Placid. På en bild står Boris i förgrunden och jag lite bakom. Sovjet förlorade som bekant mot USA och blev bara tvåa. Vi fick brons. Mellan oss ser man USA:s Eric Strobel.

Pratade du med Boris Michailov om det här?
– Nej, jag fick aldrig den möjligheten. Det var mycket stängda dörrar kring Sovjet vid den här tiden.

En av Janne Erikssons bästa vänner hemma i Örnsköldsvik var den blivande Tre Kronor- spelaren Peter Gradin.

– Peter och jag växte i princip upp tillsammans. Vi gjorde lumpen tillsammans och åkte till Sollefteå, I21, varje morgon klockan sex. Sedan sökte vi permission från klockan ett eftersom vi hade träning klockan tre hemma i ”Ö-vik”. Vi kunde den där vägen.
– Peter blev ganska uppläxad av kapten på regementet. Det kom rapporter från vägen att det var någon Modo-bil som körde fruktansvärt fort och Peter körde ofta väldigt fort. Då sa kapten att bara för det står 70 på ena sidan av vägen och 70 på den andra så innebär det inte att det är 140, skrattar Janne Eriksson och fortsätter:
– När Thomas och Peter (Gradin) flyttade till ”Ö-vik” hamnade jag, Peter, Lasse Nyberg, Lennart Jonsson och Tommy Själin i samma femma. Det här var från 10-12 årsåldern, till att vi spelade i juniorlandslaget och kom upp i A-laget. Fyra av oss debuterade dessutom i Tre Kronor. Vi hängde ihop ganska länge och jag kan tänka mig att vi utvecklade varandra.

Peter Gradin.Foto: Ronnie Rönnkvist

”HADE VÄNTAT PÅ DEBUTEN”

Säsongen 1976/77 får Janne Eriksson som 19-åring debutera i Elitserien.

– Debuten minns jag väl. Det var mot Leksand borta och jag hade verkligen väntat på att få göra den här debuten. Jag bara tränade, tränade och tränade. Våren 1977 fick jag chansen när det var ganska lite kvar av säsongen.
– Från den matchen, som jag tror att vi vann (vinst 5-3), tillhörde jag A-laget. Vi gick till slutspelet den säsongen och jag var ordinarie även där. Jag spelade 12 matcher den säsongen. Åtta i grundserien och fyra i slutspelet.

Coach för Modo säsongen 1976/77 och den som lyfte upp Janne Eriksson i A-laget var tidigare storspelaren Lars Öhman.

– Jag hade honom även i juniorlandslaget. Det var enkelt och raka puckar. Åk skridskor och spela pucken. Han var härlig som coach.

Modo går till semifinal den säsongen, men blir utslagna av Brynäs som sedan vinner SM-guld. Säsongen efter, 1977/78, kommer Tommy Sandlin in som coach. Alltså den coach som varit med och slagit ut Modo säsongen dessförinnan.

– Det blev ett helt annat drag när Tommy kom in. Nu kan egentligen inte jämföra eftersom när jag kom upp i A-laget var jag redan en spelare som gav järnet för att ta en A-lagsplats. Modo var dessutom bra vid den här tiden.
– Tommy kom in med ett helt annat tänk, disciplin, strukturer och fantastiska träningar. Att få utvecklas i den miljön med ett så pass bra lag och med dom träningarna och dessutom få förtroende gjorde att man som 19-20 åring bara växte.

Blev Tommy Sandlin viktig för din utveckling som spelare?
– Jag fick egentligen alla förutsättningar av Tommy så han betydde oerhört mycket.
– Tommy kom in och körde sin grej med alla erfarenheter han hade med sig från Brynäs. Det förde han rakt in i ett hungrigt gäng. Vi yngre tyckte att det här var oerhört häftigt.

Hur var relationen mellan er spelare och honom?
– Tommy var jättespeciell som person. Det var hockey 24 timmar om dygnet. Det kunde inte vi riktigt ha som spelare i den åldern. Han tittade mycket på video och ibland kallade han hem mig eller någon annan spelare och sa att nu tittar vi på det här. ”Du behöver titta på det här nu eftersom du är i en svacka och behöver se när du var duktig i den här matchen, hur du gjorde då”. Allt för att man skulle hitta tillbaka till sitt spel. Det här kunde man sitta och titta på tillsammans med Tommy. Då hade han dessutom suttit och förhands tittat på det här innan.
– Jag gillade verkligen Tommy och förberedelserna var fantastiska. Han kunde scouta motståndarna och visste precis vilka som skulle spela mot vilka. I matcherna däremot kunde man höra ”Pelle Lundqvist spelar fyra mot fem nu, Pelle, ”Molla” (Lars Molin) och två backar” Men då kunde det vara så att Pelle var den som satt utvisad ha ha…

”HAMNADE 'FACE TO FACE' MED GRETZKY”

Samma säsong får Jan Eriksson chansen att spela Junior-VM i Kanada.

– Jag fick en jättechans då vi spelade några förberedelsematcher inför Junior-VM. Det gick bra i dom matcherna och sedan kom jag med till JVM i Kanada.
– Vi hade ett fantastiskt lag. Pelle Lindbergh stod i mål, Bengt-Åke Gustafsson var med, Tomas Jonsson, Micke Andersson, Tommy Samuelsson, Gunnar Persson, Mats Näslund, Conny Silfverberg, Dan Hermansson, Bosse Ericson…
– Vi slog Kanada (6-5) och hade finalmatch mot Sovjet. Jag är jämngammal med (Sergej) Makarov och (Vjatjeslav) Fetisov och ett par år äldre än (Vladimir) Krutov skulle ha varit nu. Jag är även något år äldre än (Alexei) Kasatonov. Alla dom var med.
– Har ni sett dokumentärerna om hur dom hade det i Sovjet? Det är fantastiskt att se jämfört med hur vi hade det, en helt otrolig skillnad. Hela den turneringen är oförglömlig. Vi fick silver.

I Kanadas lag fanns dessutom en ung kille som är tre år yngre än Janne Eriksson. Det var Wayne Gretzky.

– Jag hade hört redan då att Gretzky skulle vara en jättestor spelare. Han var lång och tanig precis som han alltid har varit. Jag hade en stor respekt för honom samtidigt som Kanada hade alla dimensioner av hockeyspelare. Det small ibland så… Dessutom hade Kanada Gretzky (som gjorde tre assist i mötet med Sverige. Svensk vinst 6-5).
– Sedan spelade jag mot honom under VM 1982 i Helsingfors. Det hade gått suveränt bra för mig under hela den säsongen. ”Ankan” (Anders Parmström), som var förbundskapten, valde att satsa på klubb block i defensiven. Göran Lindblom och Peter Helander från Skellefteå, Peter Andersson och Roger Hägglund från Björklöven och så vidare. Jag hamnade som sjunde back i den VM-truppen, men jag fick spela mot Kanada.
– Jag minns att jag hamnade face to face med Gretzky i något av mötena. Då var han redan stor borta i NHL och jag hade en enorm respekt för honom. Speciellt eftersom jag hade suttit på bänken mest och var ganska ringrostig. Det var ganska tufft att komma in mot honom då kan man väl säga ha ha…

VANN MODOS FÖRSTA SM-GULD

Vi skruvar tillbaka tiden till säsongen 1978/79. Det var då Modo vann sitt första SM-guld efter att ha slagit Djurgården i finalserien.

– Det var en blandning av gammalt och ungt i det laget. Tomas Jonsson hade kommit in och även Mikko Leinonen. Sune Ödling i kassen var otroligt stabil och duktig keeper. Sedan var det framförallt gedigna hockeykrigare med en lång uppfostran i föreningen.

Nu talar alla om att man driver på varandra under träningarna, var det så även med det här laget?
– Ja, absolut. Med Tommy var träningarna verklighet. Det gick inte att fuska någonting. Vi utvecklades massvis på träningarna och satte press på varandra.
– Jag minns att vi hade på försäsongen varit i Leningrad. Det var ett gäng som hade varit uppe och tagit någon öl en av kvällarna. Det där gillade inte Tommy. Vi unga spelare kanske också hade tagit någon öl, men framförallt såg vi mycket fräschare ut dagen efter. Då sa Tommy: ”Nu jävlar åker ni och smäller på dom där. Det ska kännas för det där ska dom aldrig göra om igen” ha ha…

Vem spelade du med som backpartner den här säsongen?
– Jag spelade mycket med Hannu Niemi men även med Janne Nyman. Jag tror att vi var tredje backpar. Sture (Andersson) och (Robert) Frestadius var ett. Sedan har jag för mig att Tomas Jonsson och Ulf Ingvarsson var i det andra backparet.

Det blev ingen enkel resa för Modo till guldet. I semifinalen vinner man över Leksand med 5-3 i det som då hette skiljematch. En match som för övrigt Leksand ledde med 3-0 i början av andra perioden.

– Där var vi riktigt illa ute. Den avgörande matchen spelades i Stockholm (Johanneshov). Vi började hemma. Sedan åkte vi till Leksand så ”kallingarna” tog nog slut eftersom vi sedan skulle vidare till Stockholm. Veckan blev jättelång i och med att vi vann mötet i Leksand.

I finalen ställs sedan Modo mot Djurgården. En matchserie som Modo vinner med 2-1 i matcher. Den avgörande matchen vinns med hela 8-3 på Scandinavium i Göteborg.

– Vi torskade borta först (6-4). Jag gjorde nog ett mål i den matchen (3-1 framspelad av Per Lundqvist). Sedan får Djurgården Anders Kallur skadad, men dom hade ändå ett jättebra lag. Det var jämt och spännande, men framförallt var det oerhört stort att vara i en SM-final.
– I Scandinavium var det rena ruset. Mikkos (Leinonen) femma (Sture Andersson, Robert Frestadius, Ulf Norberg och Tommy Själin), den femman hade verkligen allt och  var helt otrolig i den matchen. Jag tror att dom gjorde fem av åtta mål.

Utvisningarna duggar tätt i finalserien och i slutet av tredje finalen åker Jan Eriksson på en tuff och onödig smäll.

– Jag var inne sista sekunderna av den matchen. Det blir en långpuck och då kommer någon och smäller mig precis då slutsignalen går. Nyckelbenet ryker. Jag kunde vara med och glädjas med killarna men jag minns att axeln hängde och slängde och att det gjorde väldigt ont.

Det blir ytterligare tre A-lagssäsonger i Modo för Jan Eriksson. Det här kom att bli en tid där ångermanlänningarna började tappa lite mark mot övriga lag i Elitserien.

– Vi tappade både spelare och mark. Tomas Jonsson lämnade liksom Lasse Molin och Mikko Leinonen. Sedan är det lätt så att har du vunnit ett år så kan det hända att man går ner lite. Jag måste säga att det verkligen är starkt av lagen som tar SM-guld två säsonger på raken.

Blev ni lite mätta?
– Det kändes inte så. Däremot började jag träna ännu mer eftersom jag kom med i den här V75- satsningen. Det blev väldigt mycket resande vilket gjorde att jag fick ett mellanår.

LÄMNADE MODO FÖR AIK

Säsongen 1981/82 ska det bli lagfotografering för Modo. Istället för dom klassiskt uppställda bilderna baxar fotografen upp halva laget i på ett Viggenplan.

– Helt fantastiskt. De här åren som Flygvapnet sponsrade oss var det dels det här Viggenplanet. Men vi skulle även åka upp till Luleå för att spela en vänskapsmatch. Då var ett Herkulesplan och hämtade oss. Vi lastade in alla grejer. När vi väl hade kommit upp i luften frågar kapten varför vi inte körde ombord bussen. Det hade varit enklare än att vi skulle hålla på och lasta om.
– Sedan åkte vi ner till Västerås. Då fick vi se en annan sida av flygvapnet. Vi åkte en DC 3:a ner. Vi slängde in alla trunkar och sedan fick vi sitta på dom. Vi såg vingarna och dom var tejpade med silvertejp. Det var en verkligen en upplevelse och bara fallskärmen som saknades.
– Den där bilden tog man på ett flygfält mitt in i skogen. Jag minns ganska väl när han skulle åka iväg. Det var något som alla vi ville se. Vi stod där hockeyklädda och sedan drar han in över oss och ställer planet rakt upp så eldsflammorna slog rakt ner. Jag trodde att vi skulle smälta bort. Han följde nog inte reglementet där.

Säsongen 1982/83 väljer Jan Eriksson att lämna Modo för spel i AIK.

– Jag hade gymnasieutbildning på fyraårig teknisk. Jag hade gjort jättebra säsonger i Modo och varit med i landslaget. Tommy berättade att St. Louis hade varit och tittat på mig. Men jag var en defensiv back och förmodligen två decimeter för kort. Jag vägde dessutom alldeles för lite.
– Då hade jag inga drömmar om att komma till NHL längre och tänkte att jag inte kunde spela hockey jämt. Jag sökte in till KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) för att läsa civilingenjörsexamen på väg och vatten. Jag kom in och då var det inget snack om att det var dags att utveckla lite andra grejer också.

Var det givet att du skulle spela för just AIK?
– Nej. Hammarby hade gått upp och Djurgården hade ett bra lag där (Leif) Boork skulle tillträda som tränare. Jag kom i ett läge där alla tre lagen ville att jag skulle komma till dom. Jag var tvungen att välja och det blev AIK.
– AIK hade tagit SM-guld säsongen innan samtidigt som jag hade flera gamla kompisar där, Peter Gradin och Roger Lindström. Dessutom hade jag träffat en hel del av AIK-spelarna i Vikingarna (B-landslaget) genom åren men även i juniorlandslaget. Det blev AIK men dom andra alternativen var attraktiva dom också och det var ett angenämt problem.

1982 gick Janne Eriksson från Modo till AIK. Foto: Bildbyrån

Det är inte bara att kliva in ett lag som vunnit SM-guld säsongen innan, hur upplevde du det här?
– Killarna hade högt ställda förväntningar både på sig själva och på sin omgivning. Kommer man som landslagsman så får han visa vad han går för. Det var dessutom en ny tränare, Tommy Andersson.
– Jag har mestadels haft tränare som har trott på mig. Det gjorde Tommy också och jag fick spela oerhört mycket. Jag kände att jag var nöjd med första säsongen…

Du gör din poängbästa säsong i elitserien då med fem mål och totalt 16 poäng på 32 matcher.
– Gjorde jag det? Du ser ha ha…

FRÅN GULD TILL NEDFLYTTNING

AIK tar guld säsongen 1983/84, men Janne Eriksson missar hela den säsongen på grund av en skada.

– Vi hade en samling med landslaget innan säsongen. Det var i september. Vi spelade matcher i Leksand, Timrå, Umeå och Luleå. Vi mötte Kanada och i matchen i Timrå ska jag göra ett uppspel. Jag spelade pucken lite sent ifrån mig och jag får en smäll över knäna som tar riktigt illa och korsbandet ryker. Sedan är den säsongen borta. Då borde jag vara i mina bästa dagar då det gäller att spela hockey.

Kunde du ändå känna en viss delaktighet i guldet?
– Ja, det gjorde jag absolut. Jag följde matcherna från läktaren. Under säsongen försökte jag köra rehab och allt det där, men det var tufft att inte kunna gå ut på isen.

Säsongen 1985/86 blir inte speciellt lyckosam för AIK.

– Nedflyttning, säger Janne Eriksson samtidigt som han får allvar i blicken.
– Det var ett riktigt generationsskifte. Personligen var jag som en ny spelare som hade kommit tillbaka. Inför VM 1985 hade jag fått chansen i Leif Boorks trupp. Sedan kom proffsen hem vilket gjorde att jag inte fick någon plats i den truppen.
– Jag tror inte att det var otur att vi åkte ur utan vi var på den nivån just då. Men visst var det tufft, SM-guld ena säsongen och sedan rakt ner i eländet två säsonger senare.

Hur upplevde du att spela i Division 1?
– Då var det fakta och det handlade om att göra det bästa av att vara där. Den säsongen var jätterolig och när vi gick upp var det lika roligt som att vinna SM-guld. Vi förlorade en match på hela den säsongen, Örebro borta med 5-0.
– Jag minns att Pelle Bäckman hade fått att utse av Boliden under säsongen ”three stars of the game”. Vinnaren skulle få av Boliden etthundra gram guld. Tvåan tror jag skulle få ett kilo silver och trean 500 gram silver. När man summerade det där var det jag som fick det där guldet efter säsongen. Det visade i alla fall att jag ur tränarsynpunkt bidrog efter det att jag kom tillbaka.

Du gillade Per Bäckman också förstår jag?
– Ja, absolut. Jag har gillat alla tränare ha ha…
– När det var några dispyter i omklädningsrummet brukade han tröttna på gänget. Han hade sin son Martin med sig och då sa han ”Martin, nu åker vi hem”.

”FICK VARA BACKPOLARE TILL NICKLAS LIDSTRÖM”

Efter att ha spelat ytterligare en säsong i AIK, nu i Elitserien, väljer Janne Eriksson att flytta till Västerås för spel där under två säsonger.

– Vi hade Lars-Gunnar Jansson sista säsongerna jag var i AIK. Jag hade haft en skadefylld säsong 1987/88. Det var brutna fingrar och allt möjligt. Eftersom jag hade linser när jag spelade hockey åkte jag på ögoninflammation och grejer. Det var en tuff tid. Jag hade gått från KTH och börjat jobba. Det innebar tidiga mornar. Jag gick upp halv sex för att vara på jobbet halv sju på Hovet. Jag var med och byggde Globen.
– Det var rakt ut i entreprenörsledet. Jag satt på planeringen, att leda bygget helt enkelt. Som färsking innebar det en hel del nytt för min del. När jobbet var klart klockan fyra var det träning klockan fem. I och med att det var vägg i vägg trodde jag att det skulle vara praktiskt och bra, men det blev inte en minut över för någonting annat. Det här var ovant för mig. Säsongen gick inte hundra samtidigt som AIK kom fram till att man hade för många i min ålder och ville förnya.
– Då hörde Pelle Mårts av sig. Västerås hade gått upp i elitserien och det var anledningen till att jag gick till Västerås. Pelle hade jag träffat i Vikingarna men vi hade även spelat mot varandra så jag visste lite grann hur han var. Västerås hade också ett spännande lag på gång.
– Jag kände att det var ”fine”. Jag hade min utbildning, fick fortsätta jobba inom samma företag i Västerås. Det blev bara att jag bytte enhet inom företaget.

Den här killen blev Janne Erikssons backpartner i VIK.Foto: Bildbyrån

Jan Eriksson stortrivdes i Västerås och fick bli backpartner åt en ung blivande NHL-stjärna från Skogsbo.

– Jag hamnade i en jättehäftig miljö. Här fick jag se allt från en annan sida. Jag fyllde 30 och hade ett tvåårskontrakt med Västerås. Det jag kände vara att jag kunde dela med mig av alla erfarenheter jag samlat på mig eftersom jag nu tillhörde dom äldre killarna i laget.
– Precis som jag fick Anders Hagström som backpolare i Modo då jag växte upp fick jag nu vara backpolare till Nicklas Lidström. För det första så gjorde Nicklas allting så lätt. Han stod på rätt ställe, fick alltid den där extra tiden, han rörde sig bra och är en härlig kille på alla sätt och vis. I vår femma hade vi ”Flygis” (Göran Sjöberg) som center, Anders Berglund (Patrik Berglunds pappa) och (Stefan) ”Loppan” Hellkvist. Vi spelade mycket ihop under dom två säsongerna jag var där, vilket var jättehäftigt.
– Västerås hade ett bra lag. Det var bland andra ”Poppe” (Peter Popovic), Leif Rohlin, ”Julle” (Patrik Juhlin) med flera.

SPELADE OS MED TRE KRONOR

En av Jan Eriksson stora upplevelser i och omkring rinken var OS i Lake Placid 1980. En turnering som Tre Kronor inledde med att ”bara” spela 2-2 mot ett gäng amerikanska collegegrabbar.

– Det var första match i turneringen och det var Sture (Andersson) och Thomas Eriksson som gjorde våra mål. Jag tycker att vi gjorde en hyfsad match, men efteråt fick vi otroligt mycket ris. Vår insats var skitdålig i media. Dessutom var jag inne när USA kvitterar i slutet och försökte täcka skott. Förlusten sved just då oerhört.

Var det så att Tommy Sandlin sagt innan matchen att det här inte skulle bli någon enkel match?
– Han hade alltid respekt för allting. Jag minns att vi skulle möta Rumänien. Då sa Tommy ”Rumänien har den bästa centern i Europa”. Nummer sex hade han, men jag kommer inte ihåg vad han heter (Coseta). ”Han gör vad han vill och jag har aldrig sett en bättre spelare” ha ha…

Janne Eriksson i Tre Kronor.Foto: Bildbyrån

Hur upplevde du själva turneringen?
– Jag har varit med om två outstanding- turneringar. Det är JVM med Pelle, Bengt-Åke och det här gänget. Andra turneringen var Lake Placid. Att få vara med om två sådana turneringar var som en dröm.
– Vi satt och käkade frukost en dag i den stora fängelsematsalen, det skulle ju bli ett fängelse sedan. Jag upplevde att det var ganska ljust där inne. Sedan var det helt plötsligt som världens moln dragit in. När jag tittar upp är det Juha Mieto som står där och sedan sätter sig bredvid mig för att äta.

Ingemar Stenmark var också med vid OS 1980, var han en av dom du fick tillfälle att byta några ord med?
– Han slöt sig lite grann för sig själv. Förmodligen var han rädd för att bli förkyld samtidigt som han ville ladda för sina tävlingar.
– Vi kom hem efter en match när Janne Holmlund hade stört dykt ner i backhoppningsbacken. Världens vurpa. Vi kommer hem precis så vi ser vurpan och att det är en svensk. På kvällen kommer han hem både inlindad och trasig. Vi satt i en stor lounge och pratade med honom ett tag. Även och Kungen och Silvia visade sig där ibland. Det var Thomas Wassberg, Ingemar Stenmark och svenska hockeylandslaget som tog medaljer i det OS:et.
– Jag kanske gjorde någon toppmatch i den turneringen, men vi spelade 3-3 mot Finland. Svenska Olympiska kommittén delade ut en Canonkamera till dagens svenska OS-prestation. Den kunde man bara få en gång så Stenmark kunde bara få en. Andra dagen han vann guld var samma dag som vi hade spelat mot Finland. Då fick jag den här kameran, vilket var stort för mig.

Har du använt kameran eller har du den på prishyllan?
– Den använde jag nog. Jag vet faktiskt inte om jag har kvar den, men jag ska hem och titta. Det är väl en raritet numera.

Var det vid några fler tillfällen som du var aktuell för att åka med till OS eller VM än 1980, 1982 och 1985?
– Nej, det var jag inte. Det var i början på 1980-talet som jag var aktuell. Jag tror att 1981 blev en mellansäsong efter det att vi hade tränat på ett annorlunda sätt (förbundets V75- satsning där ett antal spelare från hela landet tränade tillsammans vid ett flertal tillfällen under säsongen). Det slet ganska mycket. Ner till Stockholm, hem, träna, match borta.
– Säsongen 1983/84 försvann på grund av min skada och 1985 åkte jag ut innan VM, men det var också det året det gick dåligt för Leif Boorks gäng.

Hur har Jan Erikssons liv sett ut efter karriären?
– I och med att karriären tog slut bildade vi familj. Jag har två barn och det känns som att det har varit fullt upp hela tiden.
– Jag har hängt med vad som hänt i hockeyn genom åren och jag tycker att det är en fantastisk sport. Numera håller jag igång med cykel, mountainbike och kajak framförallt men även lite gym. Dessutom jobbar jag på Nacka kommun som projektchef. Sedan har jag fritidshus och ute och reser en del. Givetvis går jag också på AIK:s hemmamatcher. ”Ullis” (Mats Ulander) har fixat till allt runtomkring matcherna jättebra. Då träffar man hela det här gamla gänget.

---

TV: Wikegård VS med Tomas Sandström