Hårdskjutande skytten från Insjön – Old School Hockey Knut Knutsson

Han ses som en av Leksands riktigt stora backar i klubbens historia. Knut Knutsson började som grabb hemma i Insjön men blev klar för Leksand under sena tonåren. Under tiden i klubben blev han känd för en speciell sak – han var det förste svenske spelaren att skjuta slagskott. 

– Jag minns att jag sköt sönder tre klubbor på en träning . Då kom vår lagledare, Pelle Ejendal, och sa till mig att sluta med dom där dumheterna, säger han. 

Knut Knutsson gjorde elva A-lagssäsonger för Leksands IF och ses som en av klubbens riktigt stora backar. Han gjorde även en säsong med Örebro och Västerås i högsta serien innan han avslutade med spel i mindre klubbar runt om i Dalarna.

- Jag är ju från början Insjö- bo och anledningen till att jag började spela ishockey var väl att en kille som hette Rosén började skotta upp en isbana i Insjön berättar idag 86-åriga Knut Knutsson och fortsätter:

- På den tiden hade Insjöns IF sin fotbollsplan där Hjultorgets parkering ligger idag. Sargen var ju en sån där låg en på två decimeter.

Höll du på med flera idrotter som grabb hemma i Insjön samtidigt som ishockeyn?

- Jag spelade tennis. Där blev jag blev Siljansmästare i både singel och dubbel. Sedan spelade jag även pingis där jag också faktiskt också blev mästare.

- Det var aldrig några problem att kombinera tennisen och ishockeyn eftersom det inte fanns några tennishallar på den tiden. All tennis spelades helt enkelt utomhus då. Då var det värre när vi skulle spela både fotboll och ishockey i Leksand.

- Fotbollen låg i division 3. Ju tidigare hockeysäsongerna drog i gång desto sämre blev fotbollslaget på höstarna eftersom många av oss som spelade hockey även spelade fotboll. Jag var ju för övrigt målvakt i fotbollen.

Vilka mer från hockeylaget var med i fotbollen då?

- Åke Lassas, ”Sigge” Bröms, ”Stickan” Påvels, Vilgot Larsson med flera, men det blev stopp på den här dubbleringen eftersom ledningen i Leksand sa åt oss att välja vilken sport vi ville hålla på med.

Leksands Knut Knutsson, Stig Påvels och Pära Karlström mot Skellefteås Hans Svedberg  Foto: Arkivbild

Hur stor var ishockey i Leksand och Insjön under slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet?

- Jo, men det var nog ganska stor. Jag kom som sagt var från Insjön när jag var sexton eller sjutton år och det var väl då en ganska stor sensation att någon därifrån skulle komma att spela hockey i Leksand.

- Det var heller inte så enkelt att ta sig till träningarna i Leksand från Insjön. Jag cyklade oftast året runt men senare köpte jag en motorcykel som jag åkte på till träningarna.

Det var inte bara Knut Knutsson från hans generation som tog klivet upp i A-laget. Ungefär samtidigt etablerade sig spelare så som Rune Gudmundsson, Nils Landgård, Ingmar Lysén, Vilgot Larsson, ”Sigge” Bröms, ”Lollo” Lassas och Gunnar Hedbys och som blev nästa generations Leksandsstjärnor.

- Alla i laget umgicks ganska flitigt. Speciellt eftersom nästa alla var ogifta och tyckte det var trevligt att vara ute och träffa flickor, skrattar Knutsson

- Minns jag inte fel så var det väl bara Åke Lassas och Stig Påvels i laget som var gifta då. Det gick i perioder vilka man umgicks med. Ibland var det Vilgot eller Rune, men ibland kunde det vara Gunnar eller någon annan i laget. Vi bjöd ofta hem varandra på middagar tillsammans med våra flickor och hade mycket trevligt tillsammans.

”En vecka spelade jag åtta matcher”

Säsongen 1952/53 slutade Leksand tvåa i division 1 Norra efter Hammarby. Åke Lassas, Vilgot Larsson, Nils Holfve och Nils Landgård var Leksands fyra ordinarie backar. Då Landgård blev skadad lyftes Knutsson in i A-laget för första gången.

- På den tiden fick man hoppa in till och från då det fattades folk. Jag var bara junior då och jag minns att gjorde man bort sig då man fick chansen så var man borta från nästa match. Det var inte som idag direkt då du får chans efter chans oavsett om du är bra eller dålig.

- En vecka spelade jag faktiskt åtta matcher. Jag var med både i A, B och juniorlag. Ena dagen spelade vi A-lagsmatch på dagen och på kvällen var det juniormatch.

- Jag låg i lumpen i Falun ett år. Då var jag helt enkelt inte tillräckligt bra för att spela i A-laget utan då spelade jag bara i B-laget.

Knut KnutssonFoto: Arkivbild

Säsongen 1955/56 kom Knut Knutsson att etablera sig i Leksands A-lag. Leksand slutade på en stark tredjeplats i SM-slutspelet. Knutsson spelar lagets samtliga sexton serie och slutspelsmatcher under säsongen.

- Jag hade tränat på bra även då jag låg i lumpen, men jag hade även andra intressen vid sidan av hockeyn och då speciellt jakten. När senare Rune Mases kom med i laget som ledare så sa han ”Knutte” det där får du lägga av med”. Jag kunde vara ute på jakt på morgonen innan en match, men han tyckte att det dom dagarna tog minst en period för mig att komma in i matchen.

- Jag spelade oftast tillsammans med Gunnar Hedbys, men första säsongen spelade jag även tillsammans med Nils Holfve vill jag minnas. Jag gjorde även en hel del matcher i början som forward.

Brödraparet Åke och Björn ”Lollo” Lassas var två av lagets stora stjärnor då. Knut Knutsson berättar:

- ”Lollo” var ju spelevinken i laget. Åke var både spelare och tränare. Han var otroligt bra. Han köpte böcker borta i Kanada som han tog med sig till träningen och som vi lärde oss många nya saker ifrån.

- Den största förändringen gjorde annars Des Moroney då han kom till Leksand 1963 från Fagersta, när han införde boxen i numerärt underläge. Vi var vana som backar att bara stå vid målet och hålla rent. Nu skulle alla fyra ställa upp i en box och försvara oss. I början undrade vi väl lite till mans vad han höll på med.

- Men efter att vi spelat mot Fagersta, där Des året innan infört boxspel, i en träningsmatch och dom inte gjort ett mål i numerärt överläge förstod vi att det kanske inte var så dumt i alla fall.

- Samma år var vi även i Finland och spelade två matcher. Då sa Des åt oss dra på oss utvisningar så vi kunde träna på det här nya boxspelet. 

I Leksand Knut Knutsson och Pära Karlström Foto: Arkivbild 

Gick till Västerås för att sedan göra comeback 

Säsongen 1958/59 slutade Leksand på silverplats efter Djurgården.

- Vi hade ett mer rutinerat lag den säsongen än tidigare år. Dom flesta killarna i laget var runt 25 år även om Åke Lassas var tio år äldre än oss andra. Vi hade förlorat första mötet med Djurgården i Stockholm med 11-2. Göran Lysén hade gett oss ledningen med 1-0 efter ett jättesnyggt mål, men sen var det slut, skrattar Knutsson och fortsätter:

- Djurgården hade mer eller mindre ett helt landslag i laget och vi blev helt utspelade. (Rolf Berggren gjorde 5 mål, Gösta Lill-Lulle” Johansson 3, Sven Tumba 2, ”Rolle” Stoltz 1 och Ingemar Brandström gjorde Leksands andra mål.)

- SM spelades i serieform då och returen, eller finalen om man så vill, innebar publikrekord för hockey i Leksand. Det var ju helt fantastiskt mycket folk. Själva matchen minns jag inte mycket av mer än att vi var svenska mästare i en minut eftersom Stig Påvels gav oss ledningen.

- Djurgården kvitterade en minut senare och sedan vann stockholmarna hela matchen med 3-1 (DIF Målskyttar: Kurt Thulin, Calle Lilja, Lasse Björn).

Vad fick dig att välja spel i Västerås säsongen därpå?

- Det blev en turbulent övergång. Jag blev stoppad av Leksand från spel fram till och med den 15 januari så jag hann inte spela speciellt många matcher för Västerås.

- Jag jobbade och utbildade mig inom verkstadsindustrin nere i Oxelösund samtidigt så jag åkte mycket mellan städerna då. På den tiden var det stort med landskapsmatcher. Jag blev uttagen att representera Västmanland en hel del så det var mest sådana matcher som jag var med och spela.

Besviken?

- Vad skulle jag göra? Jag hade varit klumpig som trodde att jag kunde sköta det där själv med att byta klubb. ”Sigge” Bröms hade några år tidigare gått till GAIS nere i Göteborg. Efter det satte Leksand upp regler om att förhandlingar vid övergångar skulle ske mellan klubbarna och inga andra.

- Det var inte bara jag som blev stoppad. Även Ingemar Brandström, som skulle flytta till Stockholm för att spela med Hammarby, fick vänta till den 15 januari för att få spela.

Du återvände redan efter en säsong i Västerås till Leksand, varför?

- Jag var kär, ha ha…

- Min flicka bodde kvar i Leksand så att bo och spela i Västerås var ingen bra idé. Spelarna i Leksand var också lite bättre dom i Västerås, vilket påverkade en hel del att jag flyttade hem igen.

- Det året jag var i Västerås hade Leksand haft så ont om backar så till och med den duktiga forwarden Bosse Englund fick kliva in och spela back. När jag ville komma hem till Leksand igen blev det aldrig något tjafs.

Efter återkomsten till Leksand 1960 så spelade Knutsson kvar fram till och med 1965.

- Jag gjorde totalt elva A-lagssäsonger och att avgöra vilken som var min bästa är givetvis svårt. Säsongen 1957/58 var bra, då ledde jag faktiskt skytteliga ett tag, ett mycket kort tag dock.

Jag har läst att silversäsongen 1963/64 var en mycket fin säsong från din del, håller du med om det?

- Jaha, det vet jag inte om den var direkt. Det var väl i den vevan bland annat ”Abris”- pojkarna (Thommy och Christer) hade kommit till Leksand?

- Det jag minns väl från den säsongen var då vi hade spelat mot Brynäs. Nisse Nilsson kom fram efter matchen och lade handen på min axel och sa – Idag var du bra ”Knutte”. Nisse var inte den som berömde någon om han inte förtjänade det så just dom orden kändes riktigt bra.

Nisse Nilsson kom till Leksand 1963, vad tillförde han laget?

- Han hade en helt annan nivå i sitt spel och man kan väl säga att han tillförde spetskompetens till laget.

Knut Knutsson och Nisse Nilsson Foto: Akrivbild

Det dröjde fram till 1969 innan Leksand vann sitt första guld. Varför lyckades inte Leksand vinna några SM-tecken innan dess?

- En anledning var att Djurgården hade ett kanonlag. Dom dominerade verkligen svensk ishockey under flera år. Jag tror att spelarna i Stockholm utvecklades mycket snabbare eftersom dom hade möjligheten att se mer hockey.

- Alla landskamper och många andra toppmatcher spelades i just Stockholm. Bodde du i exempelvis Leksand var det inte speciellt enkelt att bara åka ner för att se en match.

Testade på att vara spelande tränare

Sista året Knut Knutsson spelade i Leksand var det en ganska stor förändring i laguppställningen mot hans tidigare säsonger. Borta var Vilgot Larsson, Åke Lassas, Stig Påvels med flera. I stället hade nya namn, alla uppväxta i Leksand eller i städerna runt om, så som Folke ”Totte” Bengtsson, Bröderna Thommy och Christer Abrahamsson, Lars-Erik Sjöberg, Roland Bond, Gunnar Andersson, Olle Öst, Bosse Englund och Lars ”Nubben” Andersson klivit fram som stomme i det lag som bara några år senare skulle vinna SM-guld uppe i Kempehallen.

- Jag var inte speciellt bra på att springa och jag minns när vi var ute och sprang kunde ”Totte” springa bredvid mig och prata. Jag hade fullt upp med att ta mig runt så jag orkade inte svara, skrattar Knutsson.

- Min styrka som spelare var ju smidigheten och spelsinnet. Som skridskoåkare var jag med Leksandsmått mätt ganska dålig, men jämförde jag med spelarna i Västerås och Örebro var jag absolut startsnabbast.

Varför flyttade du till Allsvenska Örebro inför säsongen 1965/66?

- Örebro sökte en spelande tränare och jag visste hur jag var som spelare men inte som tränare. Så jag tackade ja men med facit i hand var jag nog inte så bra tränare, just då i alla fall. Det bästa jag var med och bidrog till i Örebro var att vi höll oss kvar i allsvenskan den säsongen.

Örebro vann premiären inför storpublik (4 368) mot Malmö, med Conny Evensson i laget, med 3-1. Förlorade i andra omgången mot Frölunda i Rosenlundshallen i Jönköping med 15-3. Tredje omgången fick över sextusen Örebrosupportrar se hemmalaget slå Djurgården med 4-2. Omgången efter vinst över Färjestad med 2-1 för att i femte omgången förlora borta mot Södertälje med 11-1.

- Örebro var en fotboll och bandystad och intresset för hockeyn var väl egentligen störst inom en viss krets bara. Sedan fanns ju Pelle Jacobson, som spelat många år i Leksand (1943-52), i stan och skrev mycket om hockeyn.

- Vi var ju alldeles för ojämna och det lag som vi ställde upp med var ett helt ihop-värvat lag. Bland annat var det fyra spelare som inte riktigt hade platsat i Västerås som spelade hos oss.

- Det var för många outbildade hockeyspelare vilket gjorde att vi levde väldigt mycket på att lagets storstjärna, Yngve Hindrikes, skulle lyckas. När han var som bäst kunde han åka igenom vilket försvar som helst.

Knut Knutsson i Örebro Foto: Arkivbild

Hur delaktig var du i att Jan-Olov Kroon kom till Leksand samtidigt som du lämnade Örebro?

- Janne spelade tillsammans med mig i Örebro och var väldigt bra där. Jag blev väl rådfrågad givetvis, men mer än så var jag nog inte inblandad.

- Däremot, när jag var spelande tränare i Säter, fick jag frågan av Olle Grundel, som då jobbade i Leksands styrelse, om jag hade någon bra spelare i laget att tipsa om. Det hade jag och han hette Patrik Hjalmarsson. Han gjorde väldigt bra ifrån sig och gick rätt in i laget, men han fick lite andra intressen så han blev bara kvar i Leksand ett par säsonger.

Du var efter åren i Örebro även spelande tränare för Vikarbyn, Säter och Insjön. Hur var omställningen från elithockeyn när till den här lägre nivån?

- Jo, men det gick bra. Jag fick dessutom betalt. Uppriktigt sagt var även det en av anledningarna till att jag fortsatte som tränare även om det i första hand var för att jag tyckte att det var väldigt roligt med ishockey.

Vad skulle du lyfta fram som din främsta merit som hockeyspelare?

- Jag var den första som sköt slagskott! Kanadensaren Les Anning var uppe och tränade Leksand under en vecka och det var då jag lärde mig skjuta just slagskott.

- Jag minns att jag sköt sönder tre klubbor på en träning . Då kom vår lagledare, Pelle Ejendal, och sa till mig att sluta med dom där dumheterna.

Hur ser Knut Knutssons liv ut idag?

- Jag väntar på våren eftersom jag gillar att vara ute i skogen, något som jag har gjort under hela mitt liv. Jakten är som jag sa tidigare ett stort intresse och jag har faktiskt skjutit en tolvtaggare vilket jag är mycket stolt över.

- Jag har min plats inne i arenan och det är alltid kul då det kommer fram någon ur min generation som minns mig hockeyspelare och vill prata lite.

Tre röster om Knut Knutsson

Gunnar Hedbys:

- Han hade ett väldigt bra skott och vi båda spelade ihop under många år jag och ”Knutte”. Jag minns inte riktigt när vi spelade tillsammans första gången, det måste i alla fall varit innan han var ner till Västerås och spelade en säsong. Man visste knappt på höstarna vilket lag man skulle få ihop till säsongen startade.

- Då var det lite hårdare övergångsbestämmelser och efter 31 juli kunde du inte byta klubb. Precis som ”Knutte” säger så hade vi bara tre backar när serien startade ett år. ”Knutte” hade gått till Västerås så det var jag, Åke Lassas och Vilgot Larsson som var kvar. Då fick Bosse Englund komma ner och spela back. Bosse var ju väldigt skridskoskicklig och klarade av det riktigt bra,

- Mycket av fritiden gick till träningar och resor. Då man exempelvis skulle spela i Skellefteå på söndagen var det tåg upp på lördagen. Sedan hem med tåg och buss på söndagen för att komma hem till Leksand sju på morgonen och då direkt gå till jobbet. Jag fick väl höra ibland att det var lika bra att ta jag tog med mig sängen till omklädningsrummet.

Jan-Olov Kroon:

- Knut tillförde Örebro mycket tack vare sin stora erfarenhet, något som ÖSK hade mycket nytta av. Örebro hade gått upp i högsta serien, som då hette allsvenskan, året innan jag och Knutte kom till dit. Han lyckades hålla kvar laget i Allsvenskan den säsongen vilket är en stor bedrift bara det. Det var några spelare som var från Örebro. Bland annat min numera pensionerade kollega inom polisen, Ingemar Pettersson. Även (Sven-Åke) ”Fisken” Erixon var från Örebro. ”Fisken” var även väldigt duktig i bandy. Annars var flera av killarna utifrån Bland andra Anders Andrén från Djurgården och en duktig kille från Kiruna som heter Lars Ramberg.

- Knut hade ett skott hårdare än vad en häst sparkar. Ibland kunde dock skotten gå ganska högt så stod du framför mål så var du tvungen att ducka ibland ha ha...

- ”Knutte” och Gunnar Hedbys var ju mina idoler då jag var grabb hemma i Falun. Att då få ”Knutte” som tränare var givetvis väldigt stort för mig. Det hände ganska ofta att vi samåkte uppöver mot Dalarna så vi båda fick en bra kontakt med varandra.

- Det var många år sedan jag spelade i Leksand och det är fullt naturligt att inte samma folk sitter med i klubben längre. Jag lämnade Leksand 1969 för att utbilda mig till polis i Stockholm och då spela för AIK i stället, så man har tappat en del av kontakten med föreningen. Men jag var med på SM-guldjubileet för några år sedan vilket var väldigt trevligt.

Olle Öst:

- Åke Lassas och Vilgot Larsson var ju Leksand två stora backar dom här åren och lite av galjonsfigurer eftersom dom båda var landslagsbackar. Knut och Gunnar Hedbys kom lite i skuggan av dessa båda herrar och fick kanske inte den framträdande roll som dom förtjänade.

- Han var ju stor, stark och ingen som man direkt flyttade på i första taget. Sen hade han med den tidens mått mätt ett väldigt bra skott. ”Knutte” och Hedbys spelade ihop under många år och blev ett riktigt samspelt backpar.

- ”Knutte” var den lite mer offensiva, men trots det syntes han inte alltid så mycket utan gjorde sitt jobb mycket bra i det tysta i stället. Hedbys var den mer defensiva av dom båda och han täckte alltid skott med fötterna så han gick jämt omkring och haltade för han hade ont i ”knöcklarna”, ha ha…

- ”Knutte” var ju som sagt var en stor och reslig karl som vi yngre så mycket upp till. Han bor kvar här i Leksand så det händer att vi stöter på varandra då han är ute på promenad med sin fru. Vi umgås inte men det blir alltid att man stannar upp, säger hej och byter några ord.