Integration på riktigt – så nådde Stockholmsklubben förorten

Det pratas ofta om att det är ett problem för svensk ishockey att rekrytera spelare i invandrartäta områden. Eldsjälen Mia Larsson i Haninge Anchors beslutade sig för att göra något åt det. Det resulterade i ett lyckat integrationsprojekt där närmare hundra barn och ungdomar deltog.
– Responsen vi fick överstiger allt jobb vi lade ner, berättar Mia Larsson för hockeysverige.se. 

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Integration på riktigt, hur når vi dit? Hur kan vi få tjejer och killar i utsatta områden, där många har en utländsk bakgrund, att testa på en av största sporterna i Sverige, ishockey? 

I somras valde Haninge Anchors med tidigare landslagsspelaren Mia Larsson i spetsen att försöka göra skillnad i den här frågan.
– Jag är en sådan som ser fördelar hela tiden, att man kan hitta på saker. Samtidigt har vi pratat inom föreningen att vi bland annat ska jobba med integration, berättar Mia Larsson då vi ses för att prata om deras lyckade integrationsprojekt.
– Vi har vissa områden i Haninge där det bor många med en utländsk bakgrund. Haninge är en ganska stor kommun samtidigt som vi är ensam hockeyförening i kommunen. Vi tänkte då att det måste finnas hur många barn och vuxna där som skulle vilja spela hockey. Hur når vi dem? 

Utrustningen som lånades in för eventet.Foto: Privat

Mia Larsson fortsätter:
 – Hockey klassas som dyrt, det tar tid och är en idrott som kanske inte finns i deras hemländer. Föreningen har en massa saker att göra och inte riktigt tid att ta tag i de här grejerna. De som jobbar i föreningen har sjukt mycket att göra ändå, vilket jag har stor respekt för.
– Jag funderade i alla fall lite på det där och kände att någonting måste göras. Av en slump såg jag på Haninge Kommuns hemsida att man kunde söka bidrag för sommarlovsprojekt som gick mot integration.

Det var också vad hon gjorde. Och responsen från kommunen blev positiv.
– Jag gjorde en spontanansökan. Min idé var att barnen inte skulle komma till oss utan vi till dem. Till exempelvis en fotbollsplan. I det här fallet var Jordbro mitt förslag.
– Man kunde söka vilken summa som helst. Vi behövde lite utrustning för de som ville testa på och en plast-is. Jag kollade upp vad det kostade att hyra en sådan. Vi ville också kunna ge barnen ett mellanmål. Jag gjorde en budget och ansökte om att få 10 000 kronor. 

FICK STÖRRE BIDRAG ÄN VÄNTAT

När så kommunen hörde av sig fick Mia Larsson en positiv överraskning i form av ett större bidrag än vad hon hade ansökt om.
– Kommunen ringde och sa att de beviljade bidraget och frågade om hur många jag trodde att vi skulle nå. Vi hade ändå haft ett projekt i januari förra året. Då fick vi dit 100 tjejer. Skulle vi komma upp till den nivån så hade det varit jätteroligt.
– ”Du är ganska blyg med dina siffror, om du får mer pengar kan du nå fler då?” Jag sa att vi skulle kunna göra två dagar eller annonsera bättre. ”Bra, ni får 20 000” Jag blev givetvis jätteglad.
– Till saken hör att jag inte sagt något till de andra utan det blev ”Jag sökte och fick det här bidraget så nu måste vi köra”. Det här var i maj. Då började vi i vår grupp, utvecklingskommittén, kolla vilka ens som är hemma och hitta ett datum i augusti.
– Eftersom vi tidigare gjort evenemang där folk fått prova på så har vi koll på vad som är viktigt. Att man måste vara tydlig med information, annonsera på ett lätt sätt och så vidare. Vi har märkt att sociala medier är det största och går bäst. 

Foto: Privat

Vad fick barnen göra på plats?
– Det var barn mellan 6 och 15 år. Ett krav från kommunen var att var öppet för alla inom den ålderskategorin. Det var inget problem för oss att jobba med både tjejer och killar.
– Vi hade ingen föranmälan så vi visste inte om någon alls skulle komma. Klockan tio var det inte någon där. ”Vi går in i centrum och tittar om vi kan hitta någon som vill komma”. Vi stötte på några, men det ligger också en skola precis bredvid. Vi sa till de på Högalundsskolan att vi hade en ”prova-på-aktivitet”. Skolan hade en fritidsaktivitet på sommaren och det visade sig att ett samarbete med dem var väldigt effektivt.

Hur gjorde ni för att få ihop utrustning till barnen?
– Anledningen till att vi från början funderade på Jordbro var att det finns ett kulturhus, eller vad man ska kalla det för, där. Det användes av en organisation som heter Blå vägen som hade Sportoteket.
– Sportoteket fungerar så att man får lämna in sportutrustning man inte använder dit. I sin tur lånar de sedan ut det gratis. Jag hade redan ett år innan initierat en kontakt med dem och frågat om vi inte kunde samarbeta eftersom vi har en massa barn och vuxna som vill prova på att spela hockey. Samtidigt hade Sportoteket hur många par skridskor, klubbor och utrustningar som helst. 

– Nu blev det så att precis innan sommaren var de tvungna att lägga ner eftersom de inte fick vara kvar där. Huset skulle rivas. Då kontaktade jag verksamhetschefen på Blå vägen. ”Vad ska ni göra med all utrustning? Den skulle vi jättegärna vilja ha till vår prova-på-verksamhet” Då var det en kvinna där som sa ”Självklart, bara den kommer till användning, hämta det du vill.”
– Vi har en skåpbil så vi åkte dit och fyllde den med hockeyprylar. Sedan har jag haft det liggande hemma under vår grund. Jag och Tina Carlsson, som är min vapendragare i den här gruppen, stod en dag och märkte upp alla skridskorna hemma på vår tomt. På så vis kunde vi sedan ha med oss jättemycket utrustning. Det var främst skridskor och hjälm men det var många ramlade mycket eftersom det var första gången för vissa. De fick även låna benskydd och armbågsskydd. 

Mia Larsson med några av deltagarna.Foto: Privat

"GÅR ATT GÖRA VARJE VECKA OM MAN VILL"

Totalt kom det 93 barn till eventet under dagen.
– Många var på semester och kunde inte hjälpa till, men vi var en grupp som stod där. Det blev ganska stressigt eftersom det kom så pass mycket barn till slut. Vissa perioder stod barnen i kö bara för att sätta på sig grillorna. Vi blev tvungna att säga ”Nu får ni åka i tio minuter, sedan får ni ställa er sist igen”. Responsen vi fick överstiger allt jobb vi lade ner, säger Mia Larsson med ett leende som visar att den var något som värmde hennes hjärta.
– Det var inte så jättemånga föräldrar där, men de som var där sa ”Vad bra att ni kommer just till Jordbro, vi är så tacksamma för det”. Många frågade om vi kunde komma dagen efter igen, men vi kunde inte ha det i två dagar eftersom det tog över en timme att sätta ihop den och plocka ner isen. Vi vågade inte heller låta den ligga eftersom vi hade hyrt den.

Hur viktig känner du att sådana här projekt är för integrationen i samhället?
– Det är jätteviktigt Vi kunde ändå rådda ihop det här ganska enkelt och med små medel. Visst, vi fick bidrag och kanske hade vi fått ihop det med 10 000 också. Få man bara tag på isen så går det här att göra varje vecka om man vill.
– Jag tror att man måste göra sådana här saker för att komma någon vart. Sedan vet jag att Stockholms Ishockeyförbund vill veta hur vi ska gå vidare med här, att få de som provade att komma och testa igen.
– Den här dagen tog vi inga kontaktuppgifter. Nu kom det en massa barn som inte hade sina föräldrar med sig och det krävs lite annat om man ska samla in uppgifter om barn. I fortsättningen, vi skulle kunna kontakta skolan som var där, vi har inte hunnit hitta något koncept för det, men att berätta för de att barnen får komma igen och prova, men i Torvalla. ”Vi hämtar er med buss” eller liknande.
– Vi vill göra det här återkommande. Vi vill jobba vidare utefter det här konceptet och sedan titta på hur vi följer upp det här och hur tar vi det vidare.

Även om Haninge inte har kunnat mäta om någon från den här dagen börjat spela i föreningen lyfter Mia Larsson fram ett annat tillfälle där det varit mätbart vad en prova-på-dag kan ge för respons.
– Den dagen i januari kom det 100 tjejer 20 av dem började sedan i vår hockeyskola eller rekreations-lag. Där har vi verkligen sett att det gav effekt, avslutar Mia Larsson.