Berättar om uppbrottet: ”Då hade det varit kul att fortsätta”

Uffe Lundberg har varit förbundskapten för Damkronorna i sex års tid. I en stor intervju berättar 46-åringen om tiden som förbundskapten, att lämna uppdraget – och om sin egna framtid.
— Människorna och samarbetet med både ledare och spelare tycker jag är det som verkligen sitter fast i minnena, berättar han för Hockeysverige.se.

SÖDERMALM/STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Totalt sex säsonger blev det för Ulf Lundberg som förbundskapten för Tre Kronor Dam/Damkronorna. Från och med kommande säsong tar Erika Holst över rollen. Även om det inte blivit några medaljer under Lundbergs ledning har det blivit en helt annan struktur i Damkronorna.

När hockeysverige.se frågade honom då han var ny på jobbet 2020 vad han visste om damhockey svarade han att det var väldigt lite.

— Mina förväntningar var att det skulle vara ett väldigt utmanande uppdrag givet läget. Det var degradering till B-VM och spelarstrejker. Jag visste att det verkligen var något att bita i. Jag minns att jag också var full av förväntan, säger Uffe Lundberg då hockeysverige.se träffar honom i ett soldränkt och lite blåsigt Fåfängan med utsikt över Kungliga Djurgården och Gröna Lunds berg- och dalbanor, men även andra delar av vår huvudstad.

Du visste inte mycket om damhockey då…
— Precis. Så var det. Jag hade jobbat sedan 2006 på förbundet med avstickaren till Södertälje under två och ett halvt år i Hockeyallsvenskan. Innan hade jag bara jobbat på herrsidan, vilket jag tror att jag hade nytta av då jag gick in i det här jobbet.
— Egentligen hade jag inga andra kopplingar förutom att jag jobbat med Erika Holst när jag var ledare och spelarutvecklingsansvarig samt U17-förbundskapten. Då var hon damutvecklingsansvarig och vi kände varandra bra. Och såklart då ”Boorken” (Leif Boork) som jag kände.

”Hungern att vinna ska vara större än rädslan att förlora”

Vad blev största omställningen med tanke på att du kom från herrhockeyn?
— Jag tror inte att jag upplevde så mycket omställning. Jag fokuserade på att kommunicera väldigt mycket och satt i telefon i stort sett hela första sommaren efter att jag hade börjat i maj.
— Då skulle vi ha en camp i Skövde under slutet av sommaren som var den första. Jag försökte sätta mig in i saker och ting, framför allt lära känna spelarna, forma ett ledarteam och så vidare. Jag jobbade nog på med det jag tycker är ett proffsigt ledarskap.

Vad har utvecklats mest inom damhockeyn under dina sex säsonger?
— Professionalismen. Förståelsen för att det är en helårssport. Tittar jag på de här åren, både inför Peking, men också inför Milano så har vi haft sommarcamper där vi har kunnat ha en hög kravställning inom alla fyra områdena: tekniskt, taktiskt, fysiskt och mentalt. Det skulle jag säga är den största utvecklingen.

Känner du samma sak kring Damkronornas utveckling?
— Ja, tillsammans med det här man brukar kalla för kollektivt självförtroende. Pluspsyke tycker jag är ett bra begrepp.
— Nu står vi här på Fåfängan och tittar ut över Stadsgårdskajen och jag har använt den här metaforen tidigare, att det handlade om att vrida ett skepp som var på väg i fel riktning. Vrida runt skeppet och få marschfart i utvecklingen.
— Att skapa det här med att hungern att vinna ska vara större än rädslan att förlora.

Uffe Lundberg om sorgen efter ”Bempa”

Är det också vad du är mest stolt över?
— Ja, men jag kommer hela tiden ner till människorna. Jag har sagt vid ett antal tillfällen till ledarteamet ”ni är som min andra familj”.
— Det skulle jag inte säga om jag inte menade det, för så har jag verkligen känt. Vi har tillbringat så oerhört mycket tid ihop och haft så otroligt roligt tillsammans under devisen att vi tar uppdraget på fullaste allvar – men inte oss själva.
— Människorna och samarbetet med både ledare och spelare tycker jag är det som verkligen sitter fast i minnena. När man tittar i ett retroperspektiv är, om man är humanist i alla fall, det vad man minns oavsett vad det handlar om för verksamhet.

I juli 2025 avled hastigt en av ledarna i teamet, materialförvaltaren Benny ”Bempa” Andersson. Något som satte djupa spår både hos Uffe Lundberg, övriga ledare och spelare i Damkronorna.

— För att backa bandet dit var det bara några dagar innan vi skulle samlas i Uppsala. Jag och många med mig tyckte det var oerhört sorgligt. Han var en riktig juvel som lämnade oss alldeles för tidigt.
— Där och då handlade det mycket om att hantera situationen. Vi bestämde oss för hur vi skulle meddela ledare och spelare. Hur vi skulle ta oss an den kommande campen.
— Det var så tydligt att ”Bempa” hade velat att vi skulle köra. Han hade blivit förbannad på oss om vi hade ställt in, säger Uffe Lundberg med ett litet leende.

Han var också en ventil för många av tjejerna i Damkronorna, hur tycktes de ta det här beskedet?
— Väldigt olika. Alla tyckte det var sorgligt såklart, men i olika grad. Vissa hade en djup relation med honom sedan många år medan andra inte hade det alls på samma sätt, vilket var fullt naturligt.
— Jag var på begravningen och det var många av spelarna där både från dåtid och nutid. Han betydde mycket för väldigt många.

Det behövs nu för svensk damhockey

Om vi blickar framåt, vad behöver svensk damhockey främst jobba med att utveckla?
— För det första behöver man fortsätta att satsa. Konkurrensen är nu mycket, mycket svårare än då Sverige tog en fjärdeplats senast, vilket var 2014.
— Jag tycker att den största grejen är kopplad till speluppfattning. Utmaningen är där att få fler boll-lirare på damsidan att välja hockeyn.
— Jag tror att fotboll, bandy, basket och kanske volleyboll med mera går före i ett antal fall. Då behöver hockeyn göra sig mer attraktiv.

Hur då?
— Liret lär liraren. Jag tror att man verkligen måste våga lira från en tidig ålder och inte tro att det är något löpande band-förfarande.
— Nu jobbar vi med skridskoåkning, framlänges, baklänges, vändningar, åkriktningsförändringar, puckhantering och skott, men man måste också visa på helheten och det fanatiska i vår sport redan från början. Då tror jag att det blir mer attraktivt för boll-lirare.
— Nu förlorade vi efter drygt nio minuter i sudden mot Schweiz i bronsmatchen. Vi kunde såklart lika gärna ha vunnit den, men vi måste också se att Alina Müller och Lara Stalder är otroligt skickliga.
— Vi som har varit med länge och brinner för spelförståelse, det teoretiska begreppet speluppfattning och det faktiska begreppet, ser hur otroligt skickliga de är.

Har du under dina sex år känt att det funnits fullt stöd från Svenska Ishockeyförbundet då det kommer till just satsningen på damhockeyn i stort?
— Ja, det tycker jag. Nu ser inte vi Sofiatornet på Stadion härifrån, men det är SOK:s fina torn, vilket man inte ska blanda ihop med Klocktornet där Djurgården sitter.
— I Sofiatornet satt jag, Olof Östblom, Peter Reinebo, Glenn Östh och jag i maj 2020. Hela vägen därifrån och framåt från SOK har vi haft ett fantastiskt samarbete fram till Milano. Det var bra även till Peking, men då var det så himla mycket annat kring covid. Ett fantastiskt samarbete som varit otroligt viktigt för Tre Kronor Dam.
— Det var Tommy Boustedt som ställde frågan till mig från början. Peter Forsberg och Anders Larsson var så klart inblandade eftersom det är styrelsen som tillsätter Tre Kronor Dam, Tre Kronor Herr och Juniorkronorna. Hela vägen har jag upplevt ett stort stöd.

Då hade det kunnat bli en fortsättning för Uffe Lundberg

Hade du velat fortsätta?
— Jag vet inte, är svaret. I så fall hade det i min bok inneburit fyra år till. Alltså mot OS i Nice.
— Kopplat till ledarteamet där vi fått det att kugga i så väldigt bra i de olika ägarskapen… Inte minst att jag fick in Dennis Bozic. Vi jobbade bland annat ihop i SSK innan. Av det skälet hade det varit kul att fortsätta.
— Men om jag höjer blicken lite grann hade det blivit tio år. Det är en viss brinntid och jag har förlängt kontraktet två gånger. Förbundet var väldigt tydliga med att man ville förlänga en första gång och sedan en andra.
— Jag är mer en sådan som är nyfiken på nästa äventyr. Vem vet vad som händer i framtiden. Jag brukar säga ”tack för den här gången” eftersom jag lämnat förbundet en gång tidigare och kommit tillbaka.

Vad händer i framtiden för dig?
— Det är jag jättenyfiken på. Just nyfikenhet är det jag hela tiden kommer ner till. Jag har kontakt med jättemeriterade coacher som Torgny Bendelin, Peter Gerhardsson med flera som jag tycker är väldigt givande att prata med.
— Jag märker att varför de är så ”up to date” och levande är för att de är så nyfikna, så jag är jättenyfiken på nästa ledarskapsutmaning.

Vad kommer du sakna mest från jobbet som förbundskapten för Tre Kronor Dam/Damkronorna?
— Människorna. Både ledarna och spelarna. Jag fick en väldigt fin avtackning i OS-byn i Milano. Jag fick även en fin avtackning på partnerträffen.
— I det här jobbet har jag jobbat med bland andra Linus Hugosson, Fredrik Warg, Jesper Björk, Per Bergman och gänget. Det kommersiella. Bland annat fick jag en läcker tröja med nummer sex på där. Sex år och Lundberg.
— Från spelarna fick jag alla deras autografer och från ledarna på en annan tröja. ”Wargen” hade även klippt ihop ett jättesnyggt kollage med hälsningar från spelare så att det verkligen tog och det var verkligen mitt i prick, så människorna är det jag kommer sakna, avslutar Ulf Lundberg med ett leende som visar på tacksamhet.

Source: Sweden Olympics @ Elite Prospects