”Förbundet hade kunnat ta vara på det ännu mer”

Inför OS i Salt Lake City 2002 frågade folk sig om Damkronorna ens skulle få åka. En turnering senare stod man där med landslagets första OS-medalj.
– Drivet han hade var helt avgörande för att det skulle bli något resultat överhuvudtaget, berättar Gunilla Andersson Stampes för hockeysverige.se.

OS 2026: Spelschema | TV-tider | Grupper & tabell | Resultat | Allt om Damkronorna |

På söndag möter ni Gunilla Andersson Stampes i serien OLD SCHOOL HOCKEY. Eftersom det är OS-tider bjuder vi er läsare redan idag ett utdrag ur intervju där hon berättar om Sveriges första OS-medalj på damhockeysidan.

Om OS 1998 var ett fiasko så var turneringen i Salt Lake City fyra år senare en succé där Sverige vinner brons efter att ha vunnit över Finland i matchen om tredje och fjärdeplatsen. 

– Vi hade gjort ett jättedåligt VM året innan och höll på att åka ur, men vi klarade oss kvar efter att vi vunnit sista matchen. Vi spelade en nedflyttningsmatch mot Kazakstan och Erika Holst, Annica Åhlén och ett gäng till var magsjuka. Vi lyckades i alla fall vinna. 
– Efter det var det mycket snack om vi skulle få åka till OS eller inte. Det var då också Peter (Elander) kom in, vilket var jätteviktigt. Drivet han hade att göra oss bättre, ställde högre krav och så där, var helt avgörande för att det skulle bli något resultat överhuvudtaget. 
– Det var stenhårt hela den sommaren och hösten. Vi körde nog på gränsen ibland för jag fick problem med ryggen och missade några turneringar. Jag blev i alla fall så pass frisk att jag kunde spela OS.

Vann en match på hela säsongen innan OS

Sverige vann en av matcherna mot Finland innan avresan till Salt Lake City, vilket kom att betyda mycket för laget. 

– Det var nog den enda match vi vann på hela den säsongen innan OS. Vi fick i alla fall åka och den vinsten gjorde jättemycket för laget. 
– Den säsongen mötte vi även USA och Kanada mycket. Visst kunde det bli stora siffror, men samtidigt måste man möta dom bästa om det ska bli någonting och komma upp i tempot. 
– Vi fick först möta Ryssland, som vi alltid fick göra i första matchen. Det var som vanligt helt avgörande om det skulle bli en bra turnering eller inte. Vi lyckades vinna den (3–2). Sedan slog vi Kazakstan med 7–0 innan vi hade Kanada i sista gruppspelsmatchen. Där fick vi hur mycket stryk som helst (0–11).

I semifinal väntade USA. 

– Vi gjorde en ganska bra match där, men förlorade med 4–0. Man valde mellan Kim (Martin Hasson) och Annica (Åhlén) i målet. Det blev Kim och så här efteråt kan man säga att dom valde rätt. 
– Hela tiden hade vi drivet och känslan att vi kunde ta bronsmatchen. Finland hade ett bra lag och hade haft det under många år, men Kim var hur bra som helst samtidigt som vi var effektiva och verkligen kämpade.

”Förbundet hade kunnat ta vara på det ännu mer”

Vad tror du den här brytpunkten betydde för damhockeyn i Sverige?
– Det var nog många som fick upp ögonen för damhockeyn. Så här i efterhand kan jag tycka att förbundet hade kunnat ta vara på det ännu mer och kunnat skynda på utvecklingen genom att ha gjort det där till något riktigt, riktigt bra.

Source: Sweden Olympics @ Elite Prospects