Kirunas historiska målvakt som drabbats av ALS

I veckans Old School Hockey möter vi Bengt Waaranperä.
Den legendariske Kiruna AIF-målvakten har precis drabbats av ALS, precis som sin tidigare lagkamrat Börje Salming.
– När det finns medel som kan bota, men inte i Sverige blir jag besviken. Det finns något medel i Tyskland, men det kostar ett par miljoner varje år för att få den medicinen och behandlingen, säger Waaranperä.

Säsongen 1973/74 var Kiruna AIF som första lag från Norrbotten uppe i högsta serien. Nu blev det bara en säsong där, men målvakter i högsta serien var då Freddy Lindfors och Bengt Waaranperä. Den sistnämnde gjorde inte mindre än 13 A-lagssäsonger för AIF. Nyligen fick han dessutom beskedet att han, precis som sin barndomsvän, drabbats av ALS. Men vi börjar med hans fina hockeyresa som han inledde i Kiruna.

– Född Kiruna-bo och första åren hade vi en bra bit till Matojärvi. Sedan flyttade vi upp till Luossavaara-området. Då kan det ha varit en kilometer till hallen, så det var inga problem och man kan säga att det blev mitt andra hem.

Bengt Waaranperä var såklart inte ensam om att satsa på hockeyn i kompisgänget.
– Jan-Erik Dantoft bodde på samma gata som jag och vi är jämngamla. På den tiden då jag var A-pojke och 15 år kom jag även med i juniorlaget.
– Jag gjorde också någon match i juniorlaget med Börje (Salming) fast han var tre år äldre. Som 16-åring gjorde jag sedan A-lagsdebut. Det måste ha varit 1970.

Varför just målvakt?
– När jag var sex, sju år spelade jag först ute, men när vi spelade landhockey stod jag alltid i mål och tyckte att det var jätteroligt. På den vägen blev det.

Två av hans ”rivaler” på målvaktsposten var två år yngre Göte Wälitalo och Peter Lindmark.
– Jag, Pekka och Göte spelade på den tiden även fotboll i Kiruna AIF. Jag umgicks också lite med Pekka under ungdomsåren. Nu har vi ingen större kontakt längre. Han bor ju i Piteå, men jag träffade honom för fyra, fem år sedan där.

Peter Lindmark berättar:
– Jo, det stämmer nog att vi spelade fotboll tillsammans. Det var ju så att man spelade både fotboll och hockey under ungdomsåren, men det var ju så länge sedan säger tidigare världsmålvakten med ett skratt och fortsätter:
– Vi bodde båda uppe i Luossavaara och umgicks en del då, men jag var ju IFK:are och Bengt AIF:are. Han är en jättetrevlig kille, men också en riktigt duktig målvakt som kom tidigt upp i AIF:s A-lag och var med då dom gick upp i allsvenskan. 
– Jag spelade själv en eller två säsonger i AIF när jag var 12-13 år. Sedan gick jag över till IFK eftersom jag hade mer kompisar där. Senare flyttade jag till Timrå, men han blev kvar längre uppe i Kiruna. Nyligen läste jag artikeln om att han blivit sjuk, vilket är väldigt trist.

Säsongen 1970/71 blev alltså Bengt Waaranperäs första säsong i A-laget. Där fick han som 16-åring tävla om målvaktsspaden med rutinerade Freddy Lindfors och Janne Bergsten.
– Redan då jag var A-pojke fick jag börja träna med A-laget när det saknades någon målvakt. Ibland kunde jag börja träna med A-pojkarna, sedan juniorlaget och innan kvällen var slut även A-laget, så det blev tre träningar på samma dag.
– På den tiden kände man sig inte som någon nykomling upp till A-laget. Det var också flera jämnåriga med mig som fick prova att gå upp och träna med A-laget i tidig ålder.

Var det lite som att alla som var kring ishallen kände alla?
– Så var det. Vi umgicks också på fritiden och då var det både AIF:are och IFK:are.
– Jag umgicks även en del med äldre killarna. Bland annat med Börje Salming och Roffe Älvero även om dom var tre år äldre.

Fanns inte rivaliteten, IFK/AIF på det sättet mellan er grabbar vid sidan om isen?
– Nej och det var samma sak när vi var i Matojärvi. När vi spelade derbyn hade vi gemensam bastu och duschrum. Det var heller aldrig något tjafs efter matcherna.
– På isen kunde det däremot smälla något enormt mellan oss, precis som det ska göra.

En som kom att betyda mycket för Bengt Waaranperä var AIF-målvakten, Freddy Lindfors, som tidigare spelat i högsta serien för Umeå-laget Teg.
– Det roliga var att jag hade Freddy som lärare på högstadiet. Efter skolan gick jag ner till hallen och där tränade vi tillsammans.
– Han betydde mycket för mig och Freddy var omtalad för att han kunde slajda. Där tog jag efter honom mycket.
– Första allsvenska säsongen, när vi hade gått upp, var det jag och Freddy som var målvakter. Då hade Janne (Bergsten) lagt av.

Säsongen 1972/73 vann Kiruna AIF Division 2 norra A före IFK Luleå och Boden. I kvalet skulle allt avgöras i sista matchen. AIF behövde slå MoDo hemma i Matojärvi för att vara klara. Vid förlust och vinst mot Hammarby för Tunadal skulle i stället Sundsvallsgänget ta steget upp.
– Då var jag tredjemålvakt. Jag stod någon träningsmatch, men annars var jag med på hela kvalresan, alla bortamatcher och så vidare.
– Det var en helt otrolig säsong. Vi hade bland annat Hammarby och Tunadal på bortaplan. Då åkte vi tåg och hade en kungavagn med egen kock.

Kiruna vann avgörande matchen mot MoDo, som redan var klara vinnare av kvalserien, med 7-1 inför närmare 4000 åskådare i Matojärvi Ishall.
– Då samlades hela laget på förmiddagen. Vi började med bowling. Sedan hade vi en gemensam lunch för att sedan gå och byta om för match. Det blev en rolig dag som jag aldrig glömmer. Det blev dessutom stora siffror i matchen och man kan undra hur mycket folk det egentligen var i hallen den kvällen.
– Vi var då det första norrbottenslag att gå upp i högsta serien. Då var det inte tal om att det var just Norrbottens lag. Vi försökte värva någon spelare från kusten, men det var blankt nej. Vi fick även Staffan ”Slangen” Larsson från IFK, men han blev ettårsfall.
– I Kiruna var det här jättestort och även för LKAB. Gubbarna där gick ut och gjorde något gratisskift och skänkte allting från det åt AIF.

4:e oktober 1973 premiärspelade Kiruna mot Björklöven borta. Förlust med 5-4. Janne Aspvik svarade för första målet i högsta serien för AIF.
– Då stod Freddy. Vi hängde med i halva den matchen, men förlorade. I början av serien den säsongen spelade vi ganska jämt mot andra lagen, men förlorade många matcher med uddamålet.

Hur var reaktion hos storlagen då dom kom till kalla Matojärvi Ishall?
– (Skratt) Vi fick höra efteråt av många att det var värsta dom varit med om. Fyratusen tokiga gruvarbetare. Läktarna var så nära isen att publiken kunde nästan ta tag i tröjorna på spelarna.
– Vi hade en gång där man gick ut till hallen från omklädningsrummet. Flera lag sa att gå i den där gången och höra vrålet innan man kom ut på isen var något enormt.

Den första november kom Brynäs på besök. I Brynäslaget spelade bland annat Kirunabekanta Lars-Göran Nilsson, Tord Lundström och Stig Salming. Det stod länge bara 1-0 till Brynäs, men i tredje perioden gjorde gästrikarna sex mål.
– Året före spelade vi en träningsmatch mot Brynäs. Då var det nästan mer ståhej kring det. Vad jag kommer ihåg var det inte något speciellt när vi mötte Brynäs den här säsongen.

Om du ser tillbaka på hela den här säsongen, hur skulle du sammanfatta den?
– Den var otrolig och ett väldigt resande. Man var nästan mer på Arlanda än hemma. Vi kunde åka i väg i början av veckan och komma hem på söndag. Vi flög överallt.
– Jag tycker ändå att vi höll ihop även om det var en jobbig säsong. Alla tyckte nog ändå att det var roligt eftersom det var nytt för alla. Vi hade nästan ingen i laget som tidigare hade spelat på en högre nivå.

Däremot var det många juniorer i laget som senare i karriären skulle bli landslagsspelare. Bland andra Göte Wälitalo och Hasse Särkijärvi.
– Ja, herregud. ”Säcken” var min bästa kompis. Han stack till Djurgården då han bara var 17 år.

Bengt Waaranperä ansågs också vara en stor talang, men han blev Kiruna AIF trogen.
– Jag var jättenära att lämna 1977/78. Då var Skellefteå i kontakt med mig. Det här var också säsongen Skellefteå vann SM.
– Då sa Rune Lantto, som var lagledare i AIF, till mig ”Flyttar du så spelar du inte på ett år. Du blir ettårsfall.”
– Året innan hade Skellefteå värvat Pekka Rampa och Hannu Palmu från oss och inte gjort rätt för sig. Därför skulle inte AIF släppa mig dit.

Samtidigt hade Skellefteå målvaktskris inför säsongen och fick leta målvakter på andra jaktmarker.
– Då tog Skellefteå Roger Rosén från Kågedalen i sista stund och Mats Landerstedt nerifrån Mora.

Kiruna AIF lämnade hösta seren 1974 och har sedan dess inte tagit sig tillbaka, under tiden du spelade fram till och med säsongen 1983/84, vad fattades för att ni skulle tagit det här steget igen?
– Jag tror att det var ekonomin. Det var svårt att få spelare till Kiruna och klubben fick lägga mesta pengarna på resor.
– När vi åkte ner det här allsvenska året hade vi så gott som bara egna produkter. Jag tycker ändå att vi sedan hade jättebra lag 1977 då vi hade (Alexander) Kashayev som tränare, men vi åkte ut i play off.
– Säsongen 1980/81 hade vi också ett jättebra lag. Jan-Erik Dantoft hade kommit tillbaka. Vi värvade Hannu Aravirta (från Södertälje) och Markku Perkkiö (Kärpet). Freddy (Lindfors) var tränare.
– Då slog vi ut Malung i första omgången, men förlorade sedan till Mora i tredje och avgörande matchen.

Hur viktig var konkurrensen med IFK Kiruna under dom här åren?
– Jag tror att det var därför både vi och IFK var så pass bra, eftersom det var en konkurrens mellan oss.
– Vi hade bra A-lag, juniorlag och A-pojkar bägge två. Jag tror det var vad som sporrade oss. Både vi och IFK var också i topp i Division 1 under flesta åren.

Ser du det som grunden till att Kiruna fått fram så många skickliga hockeyspelare under åren?
– Det fanns inte så mycket annat att göra. På varenda gata spelade vi landhockey. Sedan hade vi matcher mot andra stadsdelar i landhockey. Det var också enda vi höll på med efter skolan. Hade vi inte isträning var det landhockey. Så gott som varenda unge i Kiruna på den tiden tror jag spelade landhockey.

Handbollen var också stor i Kiruna vid den här tiden, var det något som även du spelade?
– Ja, jag spelade handboll, fotboll och ishockey i AIF. Handbollen gick dessutom upp i högsta serien.
– När jag var runt 15 år och spelade lilla VM hade vi Börje Salming i mål. Han stod i mål både i handboll och fotboll. Vi var samma gäng i fotbollen där vi nästan bara var hockeygrabbar.
– I handbollen var det lite annorlunda, men fram till 15, 16 år var det många som höll på med alla tre idrotterna, handboll, fotboll och ishockey.
– – Dessutom var jag en ganska stor talang i tennis då jag var i 13-årsåldern. Min fru, Inger, har spelat en del handboll och fotboll. Vi har nu varit ihop 50 år.

Många före detta Kiruna-spelare har vittnat om hur viktiga Eilert ”Garvis” Määttä och Lennart ”Klimpen” Häggroth var som förebilder.
– ”Klimpen” kommer jag bara ihåg från någon match, men jag var inte gammal då han spelade i Kiruna. På senare år träffade jag på honom. Han var försäljare då och ofta uppe i Kiruna.

Vem var din förebild under uppväxten?
– Det var mycket Freddy.

Säsongen 1979/80 lämnade Bengt Waaranperä Kiruna en sväng för att göra en säsong med Kalix/Triangeln i Division 2.
– Det här var i samma veva som det inte blev något med Skellefteå. Jag var lite less på allt där och jag gick ut med att jag skulle sluta helt och hållet. Då ringde Kalix och erbjöd mig en utbildning till fastighetsskötare.
– Klubben skulle satsa på att gå upp i Division 1, så jag tog det där. Vi lyckades också att gå upp.

”Kallare och lugnare målvakt får man leta efter”, sa tränaren Ingvar Gällman om Bengt Waaranperä efter säsongen.

Efter säsongen med Kalix/Triangeln lämnade han klubben för att återvända till Kiruna AIF.
– Då var det också hårda förhandlingar och man ville stoppa mig från att gå tillbaka. Jag blev klar 29:e juni och då var 30 juni stoppdatum.

Säsongen 1983/84 blev hans sista i Kiruna AIF och efter en säsong med Tuollovaara bestämde han sig för att sluta spela.
– Då var jag som less. Dels på bussresorna. Sedan blev jag tränare i stället. Jag ville i alla fall inte släppa hockeyn helt.
– Jag har under åren varit med både som assisterande och huvudtränare. Säsongen 1985/86 var jag med Mats Johansson. Säsongen 1987/88, sista säsongen innan sammanslagningen, var jag med Micke Lundström som senare hamnade i Luleå Hockey och Svenska Hockeyförbundet.
– 1988 slog vi ihop AIF och IFK. Då var det jag och Göte Wälitalo som var tränare där under två säsonger. Det var roliga år. Bara Kirunaprodukter och vi gick jättebra.

Var det rätt där och då att göra den här hopslagningen?
– Då var det väl rätt, men det kanske skulle ha kommit tidigare eftersom det var dålig ekonomi i bägge föreningarna. Jag tror också hopslagningen gjorde att företagen ställde upp på ett bra sätt.

Hur var då känslan hos dig då Kiruna AIF startade om på nytt 2015?
– Åren innan var jag själv som A-lagstränare och juniortränare i Kiruna IF. Jag tyckte också att det blev sämre och sämre.
– Det var inte alls samma klubbkänsla som tidigare. Intresset för hockeyn gick bara neråt, men jag var tränare första två åren då vi startade upp AIF igen. Då blev det på nytt intresse för hockeyn i Kiruna och i Division 3 hade vi närmare 1000 personer på läktaren i Matojärvi.
– Kiruna IF spelade i ishallen och hade 300-400 åskådare på sina matcher.

Vad är det som gjort att du genom åren verkligen brunnit för hockeyn?
– Jag vet inte, men det har varit som mitt liv. Nu när vi flyttat till Luleå för fem år sedan har jag inte missat många hemmamatcher.

Har du ett hjärta för Luleå idag?
– Ja, nu har det kommit mer och mer. Sonen (Mattias Waaranperä) är dessutom anställd i Luleå Hockey som fysansvarig.
– På min aktiva tid var det riktigt krig mellan Luleå och Kiruna. Luleå skulle alltid ha allt det bästa.

Det var under hösten 2025 Bengt Waaranperä fick redan på vad han drabbats av.
– I slutet av oktober var vi till Umeå. Då fick jag den här diagnosen, ALS, av Peter Andersen som varit mycket i TV nu.
– Innan det hade man undersökt mig under två och ett halvt år utan att hitta vad det har varit.
– Det började med att jag hade ont i höger axel. Jag var till läkarna och dom provade mer kortison, men det blev inte bättre. Sedan gick det några månader. Då började det här även i höger arm.
– Jag kände att kraften försvann mer och mer från höger arm. Det där pågick i över ett år. Sedan började jag känna i höger ben att det blev jobbigare och jobbigare att gå. Under den tiden var jag på tre hjärnröntgen i Umeå. Läkarna hittade inget, men misstänkte att det kunde vara en nervskada i nacken någonstans.
– Läkarna såg också på röntgenbilderna att det var några nerver som låg och skavde, men man menade att det var en för stor risk att operera. Då var det inte alls tal om någon ALS.
– Från början misstänkte man att det kunde vara någon Parkinson, men det uteslöt man också efter några undersökningar.

Orden om Börje: ”Jättehärlig människa”

Hur gick tankarna hos dig då du fick diagnosen ALS och hur hanterade du beskedet?
– Varken jag eller frugan (Inger), vi var i Umeå och fick beskedet, begrep nog först inte. Vi satte oss i bilen, åkte i väg från Umeå och sov över en natt på hotell i Skellefteå.
– Sedan var jag på hockey på kvällen, men det tog säkert en vecka eller någonting innan jag började begripa vad det var.

Två och ett halvt år, hur tänker du kring att man inte hittade din sjukdom tidigare?
– Jag tycker att det är konstigt. Jag vet inte hur många olika undersökningar jag har varit på. Röntgen, jag har legat i trummor och allt det där. Dom har gått igenom nacke, rygg och tagit ryggmärgsprover.
– Trots det har jag inte fått någon diagnos förrän nu i slutet av oktober.

Var Börje Salmings tuffa sista resa något du kom att tänka på när allt hade landat hos dig?
– Ja, så var det. Peter Andersen, som var min läkare, hade varit inkopplad med Börjes ALS. Han förklarade att det finns flera olika sorter av ALS. Jag hade inte samma som Börje.

Att två hockeykillar från Kiruna drabbas av ALS är såklart anmärkningsvärt. Dessutom var Bengt Waaranperä vän med Börje Salming under uppväxten.
– Fast han var tre år äldre än jag, umgicks vi. Vi hade några fester hemma hos Börje och där var det både äldre och yngre personer än jag som var med.
– Börje var en kompis. Det var aldrig något snack om ålder eller någonting. Alltid då han var upp till Kiruna och jag träffade honom var det som att vi känt varandra hela livet. En jättehärlig människa.
– Vi hade Börjes hockeyskola i Kiruna och då var jag med som instruktör varje år. Då var såklart Börje upp dit, men även Mats Sundin och dom här var med.

I november 2022 kom beskedet att hans vän, Börje Salming, somnat in efter en kort tids sjukdom i ALS.
– Jag var på hockey. Luleå Hockey hade hemmamatch, men man bröt matchen och speakern meddelade att Börje hade somnat in.
– Det kändes som…

Bengt Waaranperä tystnar en stund innan han fortsätter:
– …jobbigt. Då hade jag sett Börje på galan och såg att han bara blev sämre och sämre.

Vad är nu din prognos framåt?
– Man vet inte. Peter Andersen menar på att det finns flera som levt många år med det här så det går inte att säga någonting om det.
– Jag har fått någon slags bromsmedicin och äter två piller om dagen. Nu skall jag tillbaka till Umeå under januari. Då ska man kolla om jag ska öka dosen eller inte.

Hur ser vardagarna ut för dig?
– Nu har det varit jättekallt här så man har inte riktigt kommit ut. Annars går jag på vattengymnastik två gånger i veckan, vilket känns jätteskönt.
– Sedan försöker vi basta så ofta som möjligt för läkaren sa att värme är jättebra. Än så länge hänger jag också på alla Luleå Hockeys matcher.

Hur mår du rent fysiskt?
– Jag tycker ändå att jag mår hyfsat bra.

Känner du någon dödsångest?
– Nej, inte riktig sådan. Jag tror att det skulle vara värre om läkarna sagt att jag lever högst ett år till eller något. Då tror jag att jag hade börjat räkna dagarna.
– Läkaren menar på att han inte kan säga hur jag kommer leva och så där.

Redan innan Börje Salming somnade in startade han en stiftelse till förmån för forskningen kring ALS som går snabbt framåt, vilket Bengt Waaranperä såklart uppskattar.
– När det finns medel som kan bota, men inte i Sverige blir jag besviken. Det finns något medel i Tyskland, men det kostar ett par miljoner varje år för att få den medicinen och behandlingen.

Då kommer frågan såklart upp vad priset är för ett människoliv.
– Ja, så är det, säger Bengt Waaranperä och fortsätter:
– Det stiftelsen gör är jättebra. Jag följer såklart deras arbete, men frugan följer det nästan mer än mig, avslutar tidigare Kiruna målvakten med ett lätt skratt.

Vi avslutar med några ord från Stig Salming:
– Bengt var en spelare som jag kommer ihåg från unga år för när jag var hem till Kiruna och hälsade på fick jag se honom spela med Kiruna AIF. Dessutom hade Börje kontakt med honom.
– Nu är det en åldersskillnad på oss. På så vis har jag inte haft någon personlig kontakt med honom.

Strax före jul fick Stig Salming höra om att Börje Salmings kompis från tiden i Kiruna också drabbats av ALS.
– Vad ska jag säga? Det är gräsligt. Allt blir uppspelat för mig igen med sjukdomsförloppet. Att ens någon ska behöva bli drabbad av det.
– När det sedan blir så nära, vilket det blir eftersom det är en klubbkompis till mig och Börje som blivit drabbad, känns det för gräsligt rent ut sagt. Jag bara hoppas att det kommer gå bra för Bengt och hoppas jag får träffa honom när jag är upp till Kiruna framöver.