Förre JVM-målvakten tillbaka efter skadehelvetet: ”Då såg dom att det var jäkligt illa”

En efterhängsen ljumskskada har hållit förra årets JVM-målvakt Filip Larsson borta från spel under hela hösten. Nu har 20-åringen äntligen återhämtat sig från skadan och påbörjat sin collegekarriär på University of Denver.
– Just nu känns det 100 procent och tycker att jag gjort det bra i matcherna jag spelat, säger Larsson till hockeysverige.se.

Filip Larsson växte upp i Saltsjö-Boo, alltså i trakterna kring Nacka och Gustavsberg där även Linus Söderström och Lucas Rheyneuclaude såg sina första dagar. Gemensamt för alla tre målvakterna är att dom via Djurgården spelat i Juniorlandslaget. Från samma klubb som Larsson kommer även jättetalangen Alexander Holtz.
– Jag kommer ihåg att han fanns där, men han är fyra år yngre än jag. Dessutom försvann han sedan till Nacka, men även Alexander Wennberg kommer därifrån och han är också en ganska bra spelare, berättar Filip Larsson från sitt nuvarande hem i Denver där han pluggar och spelar hockey på University of Denver.

Efter tre säsonger som junior i Djurgården lämnade Filip Larsson Sverige för spel i Tri-City Storm. Där fick 20-åringen förra säsongen något av ett genombrott. Han utsågs till ligans bästa målvakt och fick vara med om att spela hem ett silver i junior-VM.
– Jag fick besked i november, sista året i Djurgården, att det inte riktigt fanns något intresse för att ge mig ett a-lagskontrakt. Vi hade heller aldrig någon diskussion om att fortsätta i J20. Då tittade jag mig omkring efter ny klubb.
– Min första tanke var att spela i Hockeyallsvenskan. Det fanns lite lösa intressen, men det kändes som jag skulle få en backup-roll där. Då var jag mer intresserad att åka över till USA för att få spela nästan varje match och utvecklas på det sättet. Varje gång jag får spela mycket göra jag det bra.

FANTASTISK FJOLÅRSSÄSONG

Med facit i hand känner sig förre Juniorlandslagsmålvakten mycket nöjd med det beslut han tog inför förra säsongen.
– Det känns bara bra att fått igenom den flytten. Sedan har jag bestämt mig för att gå vidare via college. Där spelas det en bra hockey och det är bra förutsättningar för att utvecklas.

Du draftades av Detroit 2016, påverkade deras organisation ditt val av att flytta till USA?
– Inte så mycket. Dom tyckte att det var en bra idé och att det skulle vara bra för mig, men det var jag och min agent som tog första steget.

Filip Larssons säsong i USHL blev näst intill galet bra, 94.1 i räddningsprocent (bäst i hela USHL), ligans bästa målvakt och uttagen i ligans All Star-team innan en ljumskskada efter Junior-VM stoppade honom från vidare spel.
– Jag fick i princip stå varje match, 30 av 33 möjliga starter fram till det att jag blev skadad. Jag gjorde egentligen inga dåliga matcher, höll alltid en hög nivå och kände förtroendet från både coacher och spelare.
– Dessutom fick jag min JVM-plats som back-up bakom Filip (Gustavsson) och det kändes bra där också. När jag kom tillbaka spelade jag bra igen, men tyvärr drog jag på mig en skada som har hållit mig borta nästan fram till jul den här säsongen.

Filip Larsson. FOTO: Uffe Bodin

”DÅ KNAKADE DET TILL IGEN”

Skadan i ljumsken som krånglat för Filip Larsson under nära på ett år kan bottna i en kraftig överbelastning.
– Det ska tilläggas att jag då hade kommit tillbaka från att varit backup i JVM. Jag var tre, fyra veckor där borta och kanske inte tränat som jag skulle ha gjort, vilket det blir i turneringar där jag knappt inte fått stått några matcher.
– När jag kom tillbaka hade jag matchovana samtidigt som det gått lite tungt för Tri-City. Då ville ledningen ha med mig direkt. Jag spelade varje match som jag kunde efter det jag kommit tillbaka. Jag tror att det helt enkelt blev för mycket.
– Matchen innan jag fick den här skadan, det var en match där jag fick över 40 skott på mig och jäkligt många lägen, kände jag en liten känning i ljumsken. Jag bestämde mig ändå att spela dagen efter. Det kändes bra på uppvärmningen, men fem minuter in i matchen knakade det till i ljumsken. Jag åkte till bänken och sa att jag ville byta, men det kändes ändå okej så jag åkte tillbaka till målet.

Det skulle visa sig vara ett ödesdigert beslut.
– Direkt efter blev det ett friläge. Jag skulle gå ner på isen för att rädda, precis som alla målvakter gör. Då knakade det till igen och jag kände att jag inte kunde röra mitt högerben. Då hjälpte en ledare och en spelare mig ut, säger Filip Larsson med en tung suck innan han fortsätter:
– Jag kunde ändå gå haltande några dagar efteråt. Då tänkte vi att det var en vanlig sträckning och att jag skulle vara tillbaka på isen om fyra veckor. Men efter fyra veckor var det likadant. Då gjorde man en MR (magnetröntgen) på mig för att se hur det egentligen var. Då såg dom att det var jäkligt illa.

”KUNDE INTE ANVÄNDA MIN HÖGRA LJUMSKE ALLS”

Vad konstaterade läkarna till slut att det var?
– En massa skit och jag har fortfarande ingen klar bild över vad det egentligen var. Som jag fattat det har muskeln från ljumskbenet till knäet flyttat sig på. Något hade lossnat så muskeln hade flyttat sig elva millimeter.

Det här har hållit Filip Larsson borta från hockeyn till strax före jul.
– Saken är den att jag dök upp på Detroits camp. Dom hade gjort ultraljud fyra veckor efter skadan och sedan gjorde man om det i somras på campen i Detroit.
– Man konstaterade att det såg mycket bättre ut och att jag kunde gå på is. Det kändes konstigt i ljumsken ändå. Jag kom hem till Sverige, vilade till sista juli och i början av augusti började jag gå på is igen.
– Då kände jag att det jag brukade göra kunde jag inte göra fullt ut. När jag hade gått ut med benen och skulle tillbaka var ljumsken så himla svag. Den hade inte några krafter kvar. Jag kunde inte använda min högra ljumske alls. Efter isen fungerade det extremt dåligt, men stående kändes det ändå helt okej.

Larsson var en del av det svenska landslag som tog silver i förra årets JVM. FOTO: Joel Marklund/Bildbyrån

TILLBAKA I MATCHSPEL IGEN

Det här meddelade Filip Larsson sin collegeklubb University of Denver där han den här säsongen går på college och spelar hockey.
– Dom sa att jag skulle komma dit i slutet av augusti ”då ska vi få ordning på dig”. Dom trodde att det var mer träning som behövdes.
– Jag kom hit och vi körde på hårt i gymmet och så vidare. Men när jag var på isen kände jag att det inte fungerade. Jag kände mig väldigt begränsad och det gjorde ont. Jag sa att vi nog måste göra en till magnetröntgen för att se hur skadan förändrat sig jämfört med den vi tog efter fyra veckor.
–Då såg man att muskeln inte läkt ihop helt utan det var fortfarande ett mellanrum. Dessutom var det jättemycket ärrbildningar. Vi gjorde snabbt en operation där man kapade av muskeln och lät den läka ihop på ett annat ställe. Sedan tog man bort ärrbildningarna, vilket var den stora anledningen till att gjorde ont och knakade då jag var på isen. Det kändes som att någonting var i vägen och dom sa efter att dom tagit ut ärrbildningarna att dom var lika hårda som en sten och i storlek som en pingisboll.

Är du helt återställd idag?
– Ja, jag har spelat tre matcher. Den andra målvakten (Devin Cooley) har stått varannan match.

Känner du ingenting av skadan?
– Nej, det känns bra och jag känner mig inte längre begränsad då jag är på isen. Jag körde väldigt hårt efter min operation, sex, sju veckor, varje dag i gymmet, ensam med tränaren för att få mig tillbaka. Jag har inte fått tillbaka några ärrbildningar heller. Just nu känns det 100 procent och tycker att jag gjort det bra i matcherna jag spelat.

”JAG KÄNNER INTE NÅGON STRESS”

Du måste varit väldigt surt med tanke på hur du inledde förra säsongen att tvingas till vila under en så pass lång tid?
– Det var jäkligt frustrerande. När Detroit gav mig ett ”redobesked” i somras kändes det bra och jag var glad igen. Jag tänkte att den här skiten var över och att jag äntligen kunde börja köra igen.
– Jag kände mig väldigt dum att komma dit som en ”freshman” och säga ”tyvärr grabbar, jag måste operera mig och kommer bli borta halva säsongen”. Det var ett tungt besked och jag känner så här i efterhand att man kunde gjort operationen under sommaren och inte när säsongen börjat.
– Det kändes tungt att ha kört en tuff rehab för att komma tillbaka och sedan få beskedet att det var helt i onödan. ”Du måste börja om”.

Har du hela tiden känt supporten från Detroits organisation?
– Ja, dom har alltid sagt att dom tror mycket på mig. Dom har hört av sig varje vecka för att höra hur rehaben går. Detroit vill ju att jag ska bli bra och vill att jag ska komma tillbaka.

Inför årets säsong erhöll Filip Larsson ett ”full scholarship” på fyra år med University of Denver. Där har han, som sagt var, spelat tre matcher och har en räddningsprocent på 94.0.
– Det har gått jättebra och jag har fått fina betyg. Jag var först lite orolig eftersom jag inte gått i skolan här borta innan, men det har gått enklare än vad jag först trodde.

Kan det rent av vara en fördel att du varit i USA innan du började plugga?
– Jag tror det har hjälpt mig ganska mycket för jag har inte haft några som helst svårigheter med att tala eller skriva på engelska när skolan började.
– Jag tror definitivt det är en smart sak att göra om man ska gå på college. Att flytta till college direkt från Sverige kan bli som en chock.

Om Detroit vill ha upp dig till NHL redan nästa säsong, hoppar du då av college eller hur hanterar du det?
– Då får jag ta det därifrån. Jag har faktiskt inte tänkt jättemycket på det och man har inte pratat med mig om nästa säsong speciellt mycket.
– Klart att jag vill komma in i organisationen så småningom och jobba mig uppåt. Jag känner inte någon stress, har år kvar här och dessutom finns Sverige också, men självklart skulle det vara väldigt roligt att komma in i Detroits organisation. Samtidigt vill jag inte komma in där för att just bara komma in, utan jag vill se att dom har en plan för mig och att jag får spela. Det är ändå det som utvecklar än. Skulle jag bara sitta på bänken där så kan jag lika gärna stanna här där jag får stå många matcher och utvecklas.
– Det ska kännas rätt och det skulle innebära mycket om jag fick chansen, avslutar Filip Larsson.