Här kommer nästa Bratt: ”Jag vill bli lika bra eller bättre än honom”

Jesper Bratt har gjort en imponerande rookiesäsong i NHL med New Jersey Devils. Nu hoppas lillebror Filip Bratt kunna gå i hans fotspår. Men till skillnad från storebrorsan är han back – och spelar för Djurgården.
– AIK sa ingenting om hur man ser på framtiden, inte någonting om J18 eller sådant. Samtidigt ringde Djurgården mig och sa att jag skulle få skriva på med J18, berättar Filip Bratt för hockeysverige.se om klubbytet.  

FARSTA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Jesper Bratt från Trångsund har gjort stor succé i NHL med sitt New Jersey Devils . Men nu börjar även en annan Bratt göra sig ett namn i hockeysverige. Det handlar om lillebror, den 15-åriga backen i Djurgården, Filip Bratt.
– Första minnena jag har från ishallen i Trångsund är att jag brukade sitta vid blålinjen mitt i en övning under brorsan och deras lags träning. Jag satt väl där eller åkte runt och förstörde, säger Filip Bratt med ett lätt skratt när vi ses för en intervju på ett kafé i Farsta Centrum i södra Stockholm samtidigt som vårsolen letar sig in bland kafégästerna och torghandeln utanför är i full gång.
– Jag har en polare (Robin Liljeqvist) som också hade en brorsa (Martin Liljeqvist) i laget. Ibland brukade vi hålla till i ett hörn och spela, men framför allt brottades vi eftersom vi tyckte det var coolt. Det var ju så dom i NHL gjorde.
– Farfar hämtade jämt mig och brorsan efter skolan i Skogås. Vi åkte hem, käkade lite ”mellis” och sedan var det direkt ner till ishallen. Farfar hade dessutom en egen ”blipp” till hallen så vi kunde komma in. Sedan körde vi hockey, oftast hela dagarna.

Det var aldrig tal om någon direkt tuff träning inledningsvis, utan i stället väldigt mycket lek. Likt det Emil Alba nyligen berättade för hockeysverige.se om att det var under hans uppväxt i den lilla klubben på Ekerö.
– Jag minns inte att vi körde någon styrketräning eller något, men det var is och lek under fyra, fem timmar varje dag. Vi åkte runt, dribblade och övade på olika saker. 
– På kvällarna hade vi alltid tävlingar i landhockey, men det blev oftast vinst för brorsan.

STORT BILINTRESSE

Jesper Bratt har ett väldigt stort intresse för bilar, precis som lillebrorsan.
– ”Jeppe” fick det här intresset för några år sedan när det började bli aktuellt med körkort för honom. Jag har alltid, sedan jag var liten, hållit på med bilar och gillat att leka med dom.
– Några har jag kvar hemma eftersom jag tycker dom är coola, men så småningom ska jag börja köpa riktiga bilar, haha…
– ”Jeppe” kollar nästan alltid bilar tillsammans med (Pavel) Zacha. När vi hörs brukar vi nästan inte alls prata hockey. Om han fått någon ny klubba som jag brukar fråga lite om den, men annars är det bara bilar.

Favoritbil?
– En Porschen eller något liknande. Inte så mycket Ferrari eller liknande.

Filip Bratt är i dag, enligt eliteprospects.com, 171 cm och väger 64 kilo. Han var betydligt lättare och kortare då han debuterade i Trångsunds J18 som tioåring.
– ”Jeppes” lag, J18 Division 1 i ”Trånkan”, skulle möte Haninge. Pappa (Conny Bratt) och ”Kenta” Karlström var tränare. Det var en massa killar som var sjuka. När jag kom in efter vi hade haft träning sa pappa att jag skulle gå in i omklädningsrummet. Nu fick jag inte spela… eller jo, det var en kille som fick tio minuter så jag fick åka in på planen. När jag var ungefär i mittcirkeln gjorde vi mål. Så jag fick faktiskt vara inne på ett mål framåt, men jag gjorde inte några andra byten.
– Det var jag och någon till från vårt lilla lag som fick vara med. När vi kom in på planen åkte redan Haninge-killarna runt på isen. Dom kollade ner på oss och undrade vad vi höll på med. Tröjorna hängde ned till knäna, säger Bratt med ett leende.

Foto: Ronnie Rönnkvist

SKOLADES OM TILL BACK

Numera är Filip Bratt back, men så har det inte alltid varit.
– Jag har nästan alltid varit forward eftersom jag tyckte om att vara där framme och att göra mål. I AIK förra säsongen, efter jul, så satte tränaren (”Jonte” Bergdahl) mig på backen efter en period. Jag vet inte anledningen, men jag lyckades göra mål i första bytet så då blev det att jag fortsatte som back. Nu tycker jag att det är ”svinkul” att spela på den positionen. 

Det blev bara en säsong i AIK för 15-åringen från Trångsund.
– Vi hade ett jättebra lag så jag fick inte spela så mycket som jag hade velat. Samtidigt var dom jag spelade med ett år äldre än jag så jag förstod varför jag inte fick spela så mycket. Dessutom åkte vi ut i pool-spelet och hela den här säsongen kändes lite rörig.

Var det givet att det först skulle bli AIK eftersom Jesper spelade där?
– Jag funderade mellan Djurgården och AIK. Sedan frågade jag pappa om han kunde ringa till AIK för dom hade hört av sig innan till mig. Då sa AIK att jag kunde komma till U16 direkt, alltså ett år tidigare. Jag tyckte inte det var något att snacka om utan det var bara att åka dit.

Du valde att lämna AIK inför årets säsong och istället gå till Djurgården, varför?
– AIK sa ingenting om hur man ser på framtiden, inte någonting om J18 eller sådant. Samtidigt ringde Djurgården mig och sa att jag skulle få skriva på med J18 och vara uppe och träna där mycket.
– Jag tänkte på det där en månad under sommaren, men sedan tyckte jag att det bara var att åka dit.

”DET VAR KNAPPT ATT JAG ORKADE”

Bytet till Djurgården har blivit en fullträff för Filip Bratt. Han har varit U16-lagets poängmässigt starkaste back, två mål och totalt 19 poäng på 23 matcher, men har även fått chansen i tio matcher med J18-laget.
– Vi tränade väldigt hårt i början. Det var knappt att jag orkade, mycket skridskor, löpning och sådant. Första serien gick inte bra för någon i laget och vi slutade på en femteplats. Sedan åkte vi på någon cup och det gick inte bra där heller. Då kändes det lite jobbigt eftersom vi trots allt hade ett väldigt bra lag.
– Efter jul förstod vi att eftersom vi hade tränat hårt så kommer vi märka effekten av den träningen och jag tror att vi bara förlorade en match i Allettan.
– För min egen del gick det väldigt bra. Jag fick spela mycket och gjorde många poäng.

Blev det som du förväntade dig?
– Nej, inte i början eftersom jag förväntade mig att vi skulle vinna allt med tanke på det lag vi hade. Nu däremot känns det verkligen som jag trodde att det skulle vara.
– Coacherna i Djurgården har verkligen lärt mig att jobba hårt och att det inte finns några genvägar. Nu är det bara att kriga på.

Vad har du satt upp för målbild inför nästa säsong?
– Att få spela mycket i J18, vara en ledande back där. Självklart också att få in några poäng. Sedan kanske också att få chansen i J20 lite, i alla fall få träna med dom. Om jag presterar bra vore det såklart kul att få spela någon match med landslaget.
– Det finns givetvis i bakhuvudet att jag vill spela i landslaget, men jag tänker bara på att göra det bra i klubblaget. Jag vet att gör jag det bra där så kommer man att se mig och det skulle verkligen vara en bonus att få spela med landslaget. Jag tror att det skulle vara jättespeciellt att få dra på sig en landslagströja.

Tränar du någonting tillsammans med din storebror på sommarhalvåret?
– Innan ”Jeppe” åkte över till NHL tränade han med Andreas Öhgren. På kvällarna brukade ”Jeppe” hänga med mig och berättade vad jag skulle göra för övningar och så vidare. Jag körde ofta det han körde på dagarna.
– Sedan vi var små har jag alltid velat tränat med ”Jeppe”. Det har ju gått bra för honom och jag vill bli lika bra eller bättre än honom.

Vad är det bästa råd du fått av brorsan?
– Det är att våga. Han säger alltid åt mig att om jag bara åker runt och spelar ”safe” så kommer det inte vara kul. Han brukar också säga att jag måste våga göra saker och även våga misslyckas.
– I vissa matcher kan jag känna att jag är lite halvfeg eller vad man ska säga, lägger mycket sarg ut och så vidare. Sedan kommer jag på vad ”Jeppe” sagt och är det så att jag tappar en puck så är det inte så mycket med det. Om man ska tappa puck så gäller det att göra det i rätt lägen så man inte klantar till det för laget.

Foto: Anton Edman

”I BÖRJAN VAR DET HELT SJUKT”

Nu är vi framme i slutet av mars och så här långt har inte Filip haft möjligheten att åka över till Jesper i New Jersey.
– Nej, ingenting. Jag hoppas kunna åka över efter slutspelet, men jag vill gärna ha med mig guldmedaljen när jag åker över så jag kan visa den för honom eftersom han inte har fått någon sådan.
– Vi får se när jag åker över. Lite beror det på hur långt dom går, när jag ska börja träna med J18 och lite sådant.

Hur mycket kontakt har ni under säsongen?
– Varje dag…

Pratar han mer med er hund Nexus än med dig?
– (Skratt) Han pratar i alla fall mer med mig än med mamma och pappa. Jag tror att vi nästan är lite ovanligt tajta för att vara syskon. Vi är som bästa kompisar även om det är fyra år mellan oss.

Ser du hans matcher?
– Jag sitter inte uppe på natten, men jag brukar kolla dagen efter på Viaplay om jag hinner.

Hur ser du på hans säsong?
– I början var det helt sjukt. Jag var på en regionscamp när han spelade sin första och andra match. Folk sms:ade och ringde mig och sa att han hade gjort mål. Sedan var det mål igen och assist.
– Sedan vet man att det inte kommer att gå lika bra under en hel säsong, men han har gjort det jättebra för att vara första säsongen, avslutar Filip Bratt innan vi möter upp pappa Conny och labradoren Nexus.