Old School Hockey

Old School Hockey – Maria Rooth

Hon är en av de allra största svensk hockey har haft. Med två OS-medaljer, med hjältedådet i semifinalen 2006 som höjdpunkt, var hon en del av Damkronornas storhetsperiod. Den kanske största delen av dem alla, till och med. Här berättar Maria Rooth om hennes enorma karriär.

ANNONS


 

En av svensk hockeys största spelare genom alla tider. Dit måste vi räkna Maria Rooth från Ängelholm. Hon var med och vann både OS-bronset 2002 och silvret 2006. Totalt spelade hon 265 A-landskamper och tog tillsammans med bland andra Erika Holst in svensk damhockey i en ny era. 
– Rögle och ishockeyn är hjärteidrotten i Ängelholm. Det har alltid varit en hockeystad, men även EVS volleyboll är stora där, berättar Maria Rooth då OLD SCHOOL HOCKEY/hockeysverige.se träffar henne på söder i Stockholm. 
– Min bror (Daniel Rooth) är några år äldre än jag. Han spelade hockey. Det började då med att lillasyster hängde med. Mina föräldrar kikade på Rögles A-lagsmatcher och vi hängde en del i hallen eftersom vi bara hade runt 500 meter dit. 
– Jag var ensam tjej att börja med hockey. Idag, vilket jag inte visste då, vet jag att det var några tjejer som spelade där innan mig. En av dom, Sandra Lignell, är en av mina bästa kompisar idag. Hon gick den ännu lite hårdare vägen än vad jag gjorde. Då jag kom in fick jag bana ytterligare lite väg för nästa generation. 

Maria Rooth spelade med Rögle till hon var 13 år. 
– Då började delas upp lite och gick mer mot en elitsatsning. Jag tror att jag lämnade Rögle självmant. Vi hade två lag på den tiden och många från det andra laget försvann till Jonstorp. Jag hängde nog mest med på det tåget. Det blev en naturlig flytt tillsammans med dom jag umgicks med. 
– När jag var 13 år fick jag reda på att det fanns ett landslag för tjejer. Eftersom jag var ensam tjej så trodde jag att det bara var jag som var tjej och spelade hockey. 
– Sedan fick jag reda på Veddige som låg i Halland. 1993 skulle upp och spela SM-slutspel i Stockholm. Veddige hade hört talas om att det fanns en tjej som spelade i Rögle så dom frågade om jag ville hänga med, vilket jag såklart ville. 
– I princip hoppade jag bara in i bussen och åkte upp och spelade SM. Det var första gången jag kom i kontakt med damhockeyn, men den var då alltid lite sekundär eftersom jag under hela min karriär spelat med pojklagen. Där var jag ändå ganska framstående och fick spela mycket. 
– Tjejhockeyn var också något som gav mig lite energi emellanåt. Det kunde vara mycket dränerande många gånger att vara ensam tjej med alla killarna. 

Du måste fått en väldigt stor roll redan från början i Veddige?
– Jag, Erika och någon till hade verkligen lekstuga i början. Vi kom in som väldigt duktiga spelare eftersom vi hade spelat med pojklag hela vägen upp. Jag hade spelat med killarna från femårsåldern så jag var lika duktig som pojkarna i min ålder. Samma sak var det med Erika. Det här tog vi in i en ganska outvecklad dam-verksamhet. 
– Det kunde bli att vi gjorde 13 mål under en match. Där någonstans insåg både jag och Erika att vi var ganska framstående i vår idrott. Då, runt att jag var 15-16 år, blev också landslaget ett ganska tydligt mål i min karriär. 

Maria Rooth med Erika Holst.Maria Rooth med Erika Holst.

Efter två år i Jonstorp flyttade Maria Rooth vidare till Helsingborg. 
– Jonstorp var mitt primära lag. Efter det gick jag till Helsingborg. Sedan in som första tjej på hockeygymnasiet i Ängelholm efter många om och men. Först var det tal om att en tjej inte skulle få komma in där, men till slut fick jag faktiskt det.
– Det var en tuff period, men kill-hockeyn var mitt liv även om det var en tuff tid under hockeygymnasiet, flytta väskor fram och tillbaka, pendla till Helsingborg och träna med 18-åriga grabbar. Givetvis var det kul på många sätt, men också väldigt utmanande. 

Jag blev deras fiende fast jag egentligen bara ville vara en i gänget
Vilken respekt vann du hos killarna?
– Jag tycker att jag fick en bra respekt och fick spela ganska mycket. Jag fick även nosa på och spela med J20 någon gång och jag var nog en naturlig del av kill-lagen eftersom jag alltid varit med. 
– Sedan beror det där lite på vad man pratar om då det kommer till respekt. Jag brukar alltid dela upp grabbarna. Dom schyssta var oftast lite lugnare i sig själva och visste att dom var duktiga, var där för att träna och det spelade inte så stor roll för dom att en tjej var med.
– Det fanns också dom som nog var osäkra i grunden och inte visste hur dom skulle bete sig mot en tjej som var lika bra eller till och med bättre. Där fick jag lite törnar, blev inte sedd eller ens fick ett hej. Jag blev deras fiende fast jag egentligen bara ville vara en i gänget, varken mer eller mindre.

Erika Holst har tidigare berättat om hennes och Maria Holst första möte:
– Första gången jag träffade på henne var då vi skulle åka och spela SM 1993 i Nacka. Vi var alltså 14 år. Hon klev på bussen utanför Veddige ishall. Då sa mina lagkompisar att jag skulle gå och prata med henne eftersom vi var likadana. Jag var jätteblyg och sa, att det skulle jag inte göra utan det får ni göra. Det visade sig att det blev ganska bra och vi har följts åt mycket efter det.
– Erika satt ju på den där bussen i Veddige då vi skulle upp till Stockholm, skrattar Maria Rooth och fortsätter:
– Hon hade fått höra någon kommentar om att hon såg ut som jag ”Jaha, då får jag ta hand om Maria”. Vi blev som systrar och har hjälpt varandra i våra karriärer. På något sätt bands vi ihop redan där och ville testa på samma utmaningar. 
– Det fanns inte så många möjligheter på den tiden, men efter jag kommit in på hockeygymnasiet i Ängelholm fick jag höra om college. Jag ville verkligen dit. Erika hade också dom tankarna. När hon hörde om mina tankar gick även hennes resa dit väldigt snabbt, vilket jag är superglad för. Där fick vi en fyraårig otrolig utbildning både på och utanför isen. 

Succé i VM-debuten

Redan 1997 gjorde Maria Rooth sin VM-debut. Turneringen spelades i Kanada. Sverige slutade femma. 
– Först spelade jag en turnering i Ryssland 1996 (EM). Det gav mig en sporre och jag kände att jag ville ha och spela mer i landslaget. Jag kände ganska tidigt att det här var något jag ville vara med och leda. 
– Första VM har jag jättepositiva minnen ifrån. Vi spelade i Kitchener och jag var relativt ung. Det var mitt största stora mästerskap och väldigt mäktigt på något vis. Kanada och ganska mycket folk. Där blev sporren ännu större eftersom jag drömt om att få göra den debuten och vara med i ett riktigt VM.
– Jag kommer ihåg att jag fick slänga in några kassar (fyra) och känna att jag var en viktig del av laget även där. 

Det blev VM-debut redan 1997.Det blev VM-debut redan 1997.


Året efter fick Sverige chansen att deltaga i OS i Nagano där damhockeyn för första gången stod med på programmet. Turneringen blev ett misslyckande för Sverige som bara vann en match, den sista mot Japan. 
– Vi spelade väldigt bra mot Kanada bara några dagar innan turneringen och fick 1-1. Sedan tror jag det var lite för stort för oss med ett OS. Vi var många unga som skulle bära det här laget även om dom andra spelarna givetvis också skulle göra det. Exempelvis var Malin Gustavsson född 1980, alltså nyss fyllda 18 år. Sedan var vi flera som bara var 19 år. 
– Vissa mästerskap… Det bara blir dåligt eller bra och ibland är det svårt att peka på varför, men vi var där för att bevisa oss på många sätt. Det blev inte så bra som vi ville. 

Flyttade till Boston

Efter studenten i Ängelholm flyttade Maria Rooth tillsammans med Joa Elfsberg till Assabet Valley Girls Hockey Club i Boston. 
– Jag hade egentligen bara spelat med killar hela vägen upp även om jag spelat då och då med Veddige, levt i föreningar med bara pojkar. 
– Min stora plan var, som jag sa, att få komma till college. Jag blev kontaktat av Shannon Miller efter OS eftersom hon var coach för Kanada där. Hon skulle bli coach i (University of Minnesota) Duluth och fick en kort tid på sig att bygga ett slagkraftigt lag. 
– Alla i Minnesota hade sajnat upp sig för lag så hon behövde gå internationellt, en väg som inte andra coacherna gjort. Hon började ringa runt till tjejerna hon tyckt varit duktiga i olika landslagen. 
– Hon ringde mig och frågade om jag också ville komma över. Jag tyckte det var så stort och kunde inte ta beslutet där och då. ”college, det finns så många och det här är nystartat”. Jag visste inte vad jag skulle tro och kände att jag behövde ett år där jag kunde åka runt och kolla på college, bo i USA, träna och bli bättre innan jag valde college. 
– Jag fick kontakt med en kille i Boston som drev en förening med bara tjejer i en massa olika åldrar. Jag fick spela i ett slags juniorlag, ett ”traveling team” som skulle visa upp sig. 

Maria Rooth fick alltså med sig Joa Elfsberg till Assabet Valley. 
– Jag vet inte varför det blev just jag och Joa, men jag tror att vi var ute efter någon utmaning. Hon var också lite intresserad av college, men det blev aldrig någonting för henne där. 
– Jag tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle så jag åkte till Boston för att lära mig språket, bo själv och så vidare. Jag behövde inte betala så mycket för att bo där och fick lite pengar då jobbade så jag kunde hanka mig fram. 

Det var en helt annan värld mot vad jag var van vid
Hur upplevde du att komma in i ”tjejvärlden”?
– I mina ögon… jag fattade inte… Dom var så otroligt duktiga och jag slogs av att dom fått samma utbildning som pojkarna hela stegen upp hemma precis som jag fått. Det var häftigt. 
– Då fick jag också möjligheten att åka runt på sju olika college. Det blev faktiskt så att jag ändå valde det college som hade hört av sig först eftersom det kändes mest hemma. 
– Minnesota är på många sätt lik svensk natur. När dom frågade var jag kom ifrån och svarade Sweden fick jag höra av många deras bakgrundshistorier. Det är en riktig svenskbyggd med orter som Mora och Stockholm. Samtidigt var det en lite mindre skola.

På University of Minnesota-Duluth var det ytterligare en ny värld för Maria Rooth att upptäcka. Där hade hon med sig sin bästa kompis Erika Holst.
– Det var en helt annan värld mot vad jag var van vid. Jag var bra tränad efter att kommit in på hockeygymnasiet och fått en superbra träning av Stefan Bergqvist. En tuff tid på många sätt, men väldigt givande hockeymässigt. 
– På Duluth fick jag träffa Shannon Miller och verkligen lära mig förstå hennes ledarskap. Hon var otrolig på att ta fram ur alla människor vad dom kunde bli bättre på. När jag kom dit fick jag träffa 24 tjejer med någorlunda liknande bakgrund, men från olika länder. 
– Det var så häftigt att få kombinera allt det här med skolan. Jag kan säga att i början satt jag och Erika nästan och grät i varsitt rum i huset vi bodde, ”Blue House” som vi kallade det. ”hur fasiken ska det här gå?”  
– Vi skulle läsa 30 sidor i någon psykologibok på engelska och kände att det var helt omöjligt, men sedan lärde vi oss studietekniken. Första tre månaderna med nytt land och så vidare, dom på skolan var vana vid det, att allting måste få ta lite tid innan det börja klaffa. Man hämtar ut scheman, böcker, lär sig hitta klassrummen… Det tog lite tid innan jag lärde mig hur hela världen fungerade där. 

Hur såg dagarna ut?
– Träning på morgonen och träning tre timmar varje eftermiddag. På kvällarna skulle du fixa mat, tvätta och hinna med läxorna. Det var mycket på en gång, men sedan började jag komma in i det och då var det inga problem. 
 

Öste in poäng

Shannon Miller hade även plockat över en del finskor. Bland andra målvakten Tuula Puputti och anfallaren Hanne Sikiö.
– Vi hade ganska många finskor som kom och gick. Puputti var där. Även Hanna Sikiö som var en superduktig tjej. Dessutom hade vi någon ryska något år och några schweiziskor. Alltså bra spelare. Det var gräddan av dom utländska spelarna som kom dit. 
– Där blev det sociala en utmaning. Alla kom in med sin kultur, alltså fem, sex olika kulturer som skulle samsas och fungera i ett och samma omklädningsrum. Klart att vi hade våra strider där, men jag tror också det gjorde att vi blev starka i slutändan. 
– Det fick vara gnabb några månader innan alla fattade poängen att vi var där för att göra den här resan tillsammans. Det blev också på något vis vi mot alla andra eftersom vi var det ”internationella packet”. 
– Shannon har också fått utstå mycket skitsnack. Hon är rätt fram, tror på sin sak och så vidare. Många ifrågasatte om det var rätt med den här internationella gruppen, men sedan började även andra skolorna ta in utländska spelare. Duluth var egentligen först med det.

Under sin första säsong på college svarade Maria Rooth för imponerande 37 mål och totalt 68 poäng på 32 matcher. 
– Jag levde på moln då jag kom dit och var så tacksam och få den utbildningen av framförallt Shannon med hockeyn, vilket jag var ute efter som nummer ett. Sedan har jag alltid varit mån om att samtidigt ha en utbildning eftersom jag visste att inte då fanns några utsikter för att jag skulle kunna leva på min hockey. 
– När jag kom dit, det var mitt NHL på något sätt. Jag fick min utrustning, klubbor, tillgång att bada is-bad om jag ville… Allting fanns där och jag kände en tacksamhet över hut bra vi hade jämfört med vart jag kom ifrån. 
– Som ensam tjej med grabbar kunde det vara ett ganska tufft klimat, vilket säkert många andra tjejer också vittnat om, men när jag kom dit kände jag ”shit, jag är inte ensam tjej utan det är så många som älskar den här sporten”.  Dessutom hade vi mycket folk på läktarna. Sista matchen på college då vi spelade hemma och vann i andra övertidsperioden var det 6 500 åskådare. Det är ett minne som aldrig kommer att försvinna- Det var helt magiskt. 
– Jag älskade att spela för Shannon, det fanns ett intresse och det var inga tomma läktare. Det gjorde att jag höjde mig två snäpp. 

Att få vinna i andra övertidsperioden, inför en fullsatt arena, är någonting som aldrig kommer gå ur mig

Det var också många framstående spelare i det laget som betydde mycket för laget menar Maria Rooth. 
– Vi hade Jenny Potter, som hette Schmidgall innan. En grymt duktig hockeyspelare. Kommer du till träningarna och ska tävla mot dom här tjejerna fick du se till att vara förberedd. 
– Shannon nämnde varje dag ”exellence” i allting. Det är vad det handlar om, att du är förberedd och gör det du ska göra. Varför komma till träningen och göra 80 procent? Det finns ingen logik i det. Då hade du lika gärna kunnat göra något annat. 

Spelade du och Jenny Potter i samma kedja?
– Nej, inte mycket. Hon spelade mest med finskan Hanne Sikiö. Jag spelade med Erika, men också mycket med nummer nio Joanne Eustace. Annars mixades det runt mycket. 

Maria blev en legendar på universitetet.Maria blev en legendar på universitetet.


Under sina fyra år på University of Minnesota-Duluth vann den svenska VM-spelaren mästerskapet inte mindre än tre gånger. 
– Första vinsten är alltid den första, så är det. Dessutom var det ett mästerskap som gick väldigt bra för mig personligen också. Sedan hade jag ingen säsong som gick dåligt utan det rullade på ganska bra. 
– Sista säsongen då vi fick vinna på hemmaplan fick jag vara kapten och med på hela den processen. Uppleva vad det innebar att vara länken mellan laget, ledning och få förstå hur viktiga alla pusselbitar är för att alla ska känna sig behövda. Att alla blir sedda kan många gånger vara skillnaden på ett vinnande- och ett icke vinnande lag Det fick jag lära mig där.
– Att dessutom få vinna i andra övertidsperioden inför en fullsatt arena, det är någonting som aldrig kommer gå ur mig. 

Fick tröjan i taket

Hur ser du på att din roll förändrades under din tid där?
– Jag var assisterande någon säsong. Sedan blev jag kapten och jag tror att jag växte av det. Däremot var jag aldrig en som ställde mig upp, skrek och gapade mycket. Jag har alltid försökt lägga all min energi på isen, vara en schysst lagkamrat och leda. 
– Bara det här steget att flytta hemifrån, ta hand om mig själv och bestämma vad jag ville vara för spelare, ville jag vara en spelare som var med där framme för att avgöra matcher? Jag kände ändå tidigt att jag älskade att avgöra matcher och göra mål. 
– Ju bättre tränad jag var desto roligare blev hockeyn och där borta fick jag verkligen lära mig hur man tränar. Första två, tre åren där tränade jag två timmar varje eftermiddag på is. Det var många gånger ganska tuffa pass. Sedan kunde det kortas ner under säsongen, men jag lärde mig mycket av Shannon och alla bra spelare. 
– Ska du vara en ledande spelare måste du också göra lite mer än alla andra, träna lite hårdare än alla andra och där fick vi som grupp göra det. 
 

Maria Rooth var även assisterande tränare en säsong för University of Minnesota-Duluth och idag är hennes tröja nummer 27 hissad i hemmaarena. 
– Det är häftigt, säger Maria Rooth samtidigt som hon spricker upp i ett nästan lite blygsamt leende. 
– När dom ville hissa tröjan kändes det surrealistiskt. Det här var 2005, alltså bara två år efter att jag slutat där så jag blev ganska chockad. ”Gör man inte sådant på ålderns höst?”. 
– Jag tror att dom ville sätta damerna lite på kartan och tidigt hänga upp någons tröja där. Det råkade bli min, vilket jag är stolt över idag. Det var häftigt och helt overkligt faktiskt.

Hur fungerade det att åka hem och spela i Damkronorna under din tid på college?
– Det var kul. Jag och Erika, som är den jag kan relatera till eftersom hon fick samma utbildning som jag, tog med något extra till landslaget. Vi blev vana vid en viss form av träning och ett annat sätt att leva hockey än vad man var van vid hemma. 
– Hemma var du tvungen att jobba eller plugga. Att plugga och spela hockey var inte sammankopplat i Sverige, men på college var en och samma sak. Jag tror vi tog med oss mycket lärdom till laget och det var också kul att få ta med det till landslaget. 
– Det handlade mycket om driv och målsättning men framförallt om vilken kravbild ville skulle ha. Jag kommer ihåg att VM 2001 i Minnesota var hemskt. Vi höll på att trilla ur, men räddade oss kvar mot Kazakstan. Ett mästerskap där allt var skit. Där kom också vändningen och det är bra att komma ihåg ibland att dom där dipparna inte alltid behöver vara dåliga. Vi fick en ny coach i Peter (Elander). Då började det hända saker och min och Erikas mentalitet kom väl till pass. 
– Jag tror det här vi hade med oss från college fick andra att öppna ögonen för att söka utbildning både på och utanför isen.


Efter fyra säsonger på college valde Maria Rooth att återvända till Sverige och spela för Limhamn.
– Jag var klar tidigt över att jag ville hem eftersom jag varit borta i fem år och saknade familjen. 
– Många tjejer slutar efter college. Antingen skulle man satsa på hockeyn eller ”rec” hockeyn. Jag hittade inte min plats där borta. Det fanns ett lag i Minnesota som frågade om jag ville stanna, men jag kände att hockeyn hemma så här fem år senare kanske var bättre än då jag lämnade. Om inte annat kunde jag komma hem och göra den bättre. 
– Limhamn var då verkligen en ”Södra Sverige-lag”. Ett lag med folk från Göteborg och söder ut. Jag kände många där samtidigt som jag kunde bo lite närmare hem och så vidare. 

Jag behövde en ny utmaning - jag behövde något större

Efter en säsong i Limhamn flyttade Maria Rooth till Stockholm och fick Sätra Idrottsplats som hemmaplan då hon under två säsonger representerade dåvarande maktfaktorn i svensk damhockey, Mälarhöjden/Bredäng. 
– Det var ett ganska naturligt steg för mig att ta. Erika hade spelat där en säsong innan och vi hade kamperat ihop under några år både på college och i Limhamn. Vi blev nog båda två kontaktade av Mälarhöjden/Bredäng och tillfrågade om vi ville komma dit.  
– För min del handlade det om jag behövde en ny utmaning. Jag behövde något större. I Mälarhöjden var det många bra spelare jag kunde se upp till. Jag kunde smälta in i mängden men ändå vara med och lyfta det här gänget. Vi var också rätt oslagbara. 

Hur kunde ni hålla uppe motivationen och drivet då ni i match efter match gjorde lite som ni ville på isen?
– Mycket var det träningarna. Möter du ”Gunsan” (Gunilla Andersson-Stampes) på en träning måste du se till att komma runt henne på något sätt och så vidare. 
– Jag tror att man drivs mycket av att ha en bra träningsmiljö. Jag gjorde det i alla fall. I Mälarhöjden hade vi också många drivande spelare. 
– Efter det gick jag till AIK eftersom jag då också behövde en ny utmaning. Där fick jag en liten annan roll. Mycket hade hänt under åren och som hockeyspelare behöver du hitta nya lösningar, nya vägar och nya motivationsfaktorer. Där fick jag gå tillbaka till den ledare jag byggt upp mig till att vara samtidigt som många i AIK var yngre än jag.

Fyra SM-guld

Det blev två SM-guld med Mälarhöjden/Bredäng och två med AIK, går det att värdera vilket du sätter högst upp på din guld-lista?
– Vi vann med AIK mot Segeltorp något år och vi hade en häftig rivalitet mellan oss. Däremot finns det inget SM-guld som jag känner sticker ut jättemycket. Alla gulden har sin historia. 

Idag uppmärksammas SM-guldvinnare relativt stort, men hur såg det ut för tio, femton år sedan?
– Oftast var det bara en finalmatch. Visst, dom hade ett inslag om det på sporten, men ”thats it”. Nu finns det på C More, SVT… Du kan konsumera det på några flera ställen.

Maria Rooth förde AIK till SM-guld.Maria Rooth förde AIK till SM-guld.


Var det folk som snackade hockey med dig på stan vid den här tiden?
– För oss som var med på OS 2006, det hände något efter där. Det skrevs spaltmeter om oss och det var som spelarna i svenska laget blev idoler för flickorna och som då också började spela hockey. 
– Sedan tror jag inte man över tid fick igång det riktigt som man tänkt, men där och då tror jag det blev en annan syn på damhockeyn. 
– Där och då blev jag stoppad på stan och kopplat till något bra hela tiden. Det har inte försvunnit på något sätt även om det har mattats av. Många känner ändå igen mig genom många situationer inom hockey, vilket är kul. Det behövs fler förebilder och idoler för att tjej och damhockeyn ska växa.  

Där hade jag hoppats att svenska spelarna kommit lite längre

Hur ser du att svenska spelare utvecklats genom åren då det handlar om inställning till träning och så vidare?
– Jag tycker att det här är en ganska svår fråga att besvara eftersom jag inte är nära tjejerna i deras arbete idag. Jag kan bara utgå från det jag ser på isen. 
– Där hade jag hoppats att svenska spelarna kommit lite längre. Vi imponeras hela tiden av utländska spelarna. Då måste man fråga sig vad dom spelarna gör som kan vara så mycket bättre än svenska spelarna?
– Vi har några som är riktigt bra, men det behövs fler. Jag tror att man måste bestämma sig för att ta den där platsen uppe i toppen. Det handlar såklart om mer träning, men inte om 13 nya pass för det kan du inte få in.
– Det handlar mer om lite mera träning på varje pass och bestämma sig för att bli bättre än dom andra.

Är det en bit som inte utvecklats i samma takt som ligan?
– Kanske. Vi ska komma ihåg att damhockeyn är väldigt ung. Vi kan sitta här och prata om att svenska tjejerna inte kommit lika långt, men vad vet vi om hur det ser ut om tio år?
– Ligan är ung och har varit väldigt tvungna att ta i utländska spelare för att få den här hypen kring den. Det kanske tar några år innan svenska spelarna inser att ”Dom är här på vår mark, det är vår hockey så vi måste steppa upp lite till”.
– Sedan har inte landslagshockeyn gått så bra som dom närmast sörjande velat. Det finns säkert en massa olika anledningar till det, men nu är det perfekta läget att förändra någonting. 


Du har sett den nya generationens hockeyspelare på nära håll, hur tänker du kring deras inställning, men även återväxten?
– Tjejerna som kommer upp nu är dom som gått hela vägen och fått den här gedigna utbildningen från första början med Tre Kronors hockeyskola. Dom tänker hockey på ett helt annat sätt och framför allt är dom fler. 
– Det vi hela tiden står och väntar på är att ta steget från att vara en relativt framstående spelare till att ta klivet upp och vara en världsspelare. Här måste vi göra någon form av utredning om vi vill att Sverige ska komma tillbaka till världseliten. Som det är nu är vi ganska långt därifrån. 
– Det är inget ”quickfix” utan det handlar säkerligen om att förändra ganska mycket. Sedan vet alla inom elitidrotten hur mycket den mentala påverkar. Ser du dig själv som femma, sexa i världen då är du också femma, sexa. Jag tror att vi måste höja den nivån och sätta en kravlista på alla spelarna. 
– Spelarna är inte utan skuld i det här, men däremot finns det även många andra faktorer som gör att andra nationers spelare fått andra förutsättningar och kunnat ta steget. Däremot kan du aldrig ta bort det personliga drivet. 


 

Skrev svensk hockeyhistoria

Maria Rooth har varit en flitig gäst i landslaget. På meritlistan finns bland annat ett OS-silver, ett OS-brons och två VM-brons. Det gör henne till en av svensk damhockeys mest meriterade spelare. 
– OS-bronset 2002 betydde jättemycket för svensk damhockey och var startskottet uppåt. Som jag sa tidigare var 2001 katastrof. Från 2002 var det vi emot världen. Ibland var inte ens tränarna inkluderade utan det var laget mot alla andra. 
– Den känslan kan bära ganska långt. Vi sa att det fick vara slut på det här och vi skulle komma hem med en medalj. Vi hade också ställt in oss på att ta en medalj ganska länge. Den mentala biten var så oerhört viktig där, att vi visste vad vi var ute efter. 
– Vi satte höga ambitioner och förstod att Kanada och USA antagligen var för bra. Även Finland hade varit bättre oss, men vi visste också att det skulle handla om en match. Sedan hade vi en Kim (Martin-Hasson) som kom in och spelade fantastiskt bra, vilket hon gjorde även 2006. 

Hur var stämningen i den här gruppen med tanke på att det var tveksamt att ni skulle få åka till OS?
– Vi hade spelat dåligt 2001 och inför OS 2002 hade vi mött USA och Kanada mycket och fått stryk i väldigt många matcher. 
– Vår uttalade plan var att vi måste möta bästa lagen för att kunna slå lagen som låg snäppet under USA och Kanada. Vi skulle säkert få mycket stryk men vi skulle säkert också lära oss en hel del på vägen. 
– Då var det snack hemma om vi skulle få åka eftersom vi hade så många förluster. ”Ska vi verkligen skicka dom här?” Det här gjorde också att vi gick ihop som grupp och blev starkare tillsammans. 

Under OS-säsongen 2001/02 fick förbundskaptenen Peter Elander uppdraget.
– Det påverkade såklart gruppen. Vi var nog många som var ledsna, besvikna, arga på situationen, på Peter, på allt… Han var ändå på något vis med oss. Jag kommer ihåg att han skickade meddelanden till oss under turneringen. Han hade varit med och startat någonting, den här tankebilden kring vilka är vi och vad vill vi, att sätta ribban så mycket högre än vad den var innan. Vi hade hans ord med under OS, men vi hade också ”Lillen” (Christian Yngve) med oss som vi var trygga med och som varit med på hela resan. 

När vi gjorde 2-2 visste jag att vi skulle ta det

Fyra år efter bronset i Salt Lake City var Maria Rooth med om att spela hem ett silver i Turin-OS. 
– Det var absolut ett vidarebygge på laget från 2002. Dessutom var en ännu högre ribba lagd. All den träningen vi lade ner och vi alla gick ihop som en grupp igen. Man kan göra så mycket det mentala, men framförallt hade vi en hög ambition och tränade som tokar. 
– En dag låg Frida Nevalainen i fosterställning i omklädningsrummet. Hon ville hem och trodde inte att hon skulle klara något mer. Samma sak var det med Erika och en dag låg jag själv där. Jag fattade inte vad det var som hände med oss. Vi var så nedtränade, men det här gjorde också att andra kunde komma till undsättning ”sätt dig här på bänken, du kommer klara det här”.
– Vi var sjukt bra tränade och trodde på det. Just det här med tro – dagen innan OS-semin satt vi och tittade på Ryssland mot Sverige, herrarna. När vi gick hem därifrån gick jag med Pernilla Winberg. Jag frågade Pernilla ”Hur ska vi lyckas vinna imorgon?”. Då började Pernilla, som den Limhamns-malmötjej som hon är, ”Vi ska skjuta mer, åka mer skridskor…” 
– Hon var exalterad, men jag stoppade henne i den tanken. ”Vänta Pernilla, vi säger alltid dom här grejerna. tror du inte vi har en bättre chans om vi på riktigt ser oss själv vinna. Om du sluter ögonen, tänker dig sista sekunderna i matchen och ser att vi verkligen vinner, du kan se dina föräldrar jubla på läktaren, få in popcornsmaken och se vad som händer i det ögonblicket vi vinner”
– Pernilla blev helt knäpptyst. Vi fortsatte gå mot OS-byn. Precis innan vi kommer fram hör jag steg bakom mig. Hon sprang i fatt mig. Ryckte mig i armen, tittade på mig och säger på sin skånska ”Rooth, vi kan ju vinna”.
– Håret reste sig på mig. Kunde vår yngsta deltagare tro på det så… Du kan inte vinna om du inte riktigt tro på det. Vi hade sedan ett möte på kvällen om hur viktigt att tänka igenom och se att möjligheten finns. Annars skulle vi komma därifrån med en hedersam 2-1 förlust. 

Blev hjälte i klassikern

I början av andra perioden i semifinalen mot USA låg Sverige under med 2-0. 
– Vi hade något brandtal i någon av periodpauserna. Det var den här matchen vi tränat för under alla veckorna i Landskrona som folk tyckte var så jobbiga och tuffa. ”Ska vi verkligen ge upp allt vi tränat för?”
– Sedan fick vi 2-1 och alla kände att vi var tillbaka. Dessutom var Kim helt magisk. När vi gjorde 2-2 visste jag att vi skulle ta det. Några av oss spelade nästan non-stopp, men alla på bänken var med hela tiden och var så otroligt viktiga. Det var också hela grejen med vårt lag, att vi hade tydliga roller. Den som spelade minst gick och peppade alla andra. Hon gick säkert en mil i båset den matchen och peppade.
– Jag stod med Erika i båset under övertiden då USA hade chans på chans. Kim slängde sig, dom sköt utanför, träffade stolpen och vi bara stod och log ”Det här tar vi”. Dessutom hade ”Katta” Timglas ett bra läge att avgöra i fem mot tre. 
– När det gick till straffar gick Pernilla av alla människor in, jag är övertygad om att hon inte fattade bättre, men jag tror också att hon hade sett och trott på det, att vi faktiskt kunde vinna. Det kommer jag aldrig glömma. 

Både 2-1 och 2-2 gjordes av en viss Maria Rooth. 
– Jag hade egentligen den rollen genom hela min landslagskarriär, att göra mål. Jag uppskattade också alltid den rollen. Vissa blir tyngda av pressen när dom gjort något bra, men jag älskade den eftersom det betydde att jag just gjorde något bra. 
– Det var min naturliga sfär att vara i. Jag var ju ganska offensiv. Defensiven fick någon annan sköta, skrattar Maria Rooth. 

Maria Rooth blev folkkär efter målen mot USA.Maria Rooth blev folkkär efter målen mot USA.


Vad ser du som din största gärning som hockeyspelare?
– Som hockeyspelare hoppas jag medverkat till att andra spelare vågat satsa. Sedan har jag min hockeyskola som jag brinner för och ser som en av mina största gärningar. Den är otroligt viktig för många tjejer, vilket vittnar om att det fortfarande väldigt tufft för många. 
– Att jag då kan ge dom tjejerna möjligheten att känna sig stärkta, fortsätta sina karriärer och med hockeyn kan jag känna som min största gärning. 


TV: Summering av Leksands säsong

Den här artikeln handlar om: