Old School Hockey – Glenn "Glenna" Johansson

Som en hyllning till Södertäljes avlidna legendar Glenn Johansson återpublicerar vi i dag vår Old School Hockey med den tidigare poängkungen. Nu med fler röster om SM-guldet 1985.
– När han fick sin tröja hissad här förstod jag verkligen hur stor han har varit, säger brorsonen Loke Johansson.

SÖDERTÄLJE (Hockeysverige.se)

I juli 2014 kom det tragiska beskedet att en av Södertälje Sportklubbs största spelare och strakaste profiler sett över klubbens fina hockeyhistoria, Glenn Johansson, gått ur tiden. Han blev 58 år. Idag hyllar vi denne legendar genom att åter publicera OLD SCHOOL HOCKEY med ”Glenna” från 2012. Nu uppdaterad med flera röster kring SSK:s SM-guld 1995. 

Om Anders Eldebrink är den största kultspelaren i Södertälje SK:s historia så kommer inte Glenn Johansson långt efter. I den här intervjun delade den tvåfaldige poängligavinnaren med sig av flera historier från sin framgångsrika karriär.

Han debuterade högsta serien redan 1974 och spelade för sportklubben, bortsett från en säsong i Djurgården, till och med 1988.

”Glenna” Johansson vann dessutom poängligan två säsonger efter varandra, 1985/86 och 1986/87. Bara Håkan Loob slår Glenn Johansson på fingrarna där. Tre av de fyra poängtitlarna han vann under sin karriär i Sverige kom i rad. Sven Tumba, Lars-Göran Nilsson och Tord Lundström har också vunnit poängligan tre gånger, men inte efter varandra.

När vi träffade Glenn Johansson pågick det renoveringar i vissa delar av Scaniarinken där han då jobbade. 
– Jag säger fortfarande Scaniarinken (hallen hetta AXA Sport Center då) ibland, skrattade ”Glenna” och visade på dom nya projekt som kommunen valt att lägga pengar på inne i hallen innan han fortsatte:
– Man renoverade stora delar av hallen för ett antal år sedan, men det var mest dom här holkarna där sponsorerna sitter. Tittar du på utrymmena vid omklädningsrummen är de ungefär som när jag själv spelade.

Debuterade i A-laget – 16 år gammal: “Bara det var ju stort”

Varför blev det just hockey?
– När jag växte upp spelade man fortfarande i två divisioner, norra och södra. Det var ”Stisse” Johansson och dom killarna som spelade i SSK vid den här tiden. Då spelade man inte här utan på månskensrinken. Där var jag ofta som barn och kollade på deras matcher.
– Att det just blev hockey för min del var ganska naturligt eftersom Södertälje då var en hockeystad.

Då?
– Ja, det är inte samma intresse i stan kring hockeyn i dag. Konkurrensen från fotbollen och framför allt basketen gör sitt till givetvis. Fast å andra sidan var jag på Syrianska mot Helsingborg för ett tag sedan och då var det bara 2 000 åskådare på plats.

Hur minns du tillbaka på A-lagsdebuten säsongen 1974/75?
– Första matchen i A-laget var inte den säsongen utan redan 1972. Jag var sexton år och vi spelade träningsmatch mot Nacka som var ganska bra vid den här tiden. I samma kedja som jag spelade även Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg. Bara det var ju stort.
– ”Lillen” spelade i alla fram till mig så jag kunde stänka dit pucken. Jag blev jätteglad, men ”Lillen” rörde inte en min utan åkte bara och satte sig i båset. Det här brukar vi fortfarande skoja om när vi ses på någon veteranhockeymatch.

Södertälje SK har en av svensk hockeys finaste historia med inte mindre än sju SM-guld mellan åren 1925 och 1985.
– Det var tufft att komma upp i A-laget eftersom det var väldigt bra spelare i SSK då. Jag hade turen att få spela tillsammans med Dick Yderström och Börje ”Poppen” Burlin inledningsvis. Det innebar att jag fick en bra inskolning på hur det fungerar i A-laget. Det var ju jag och Anders Eldebrink som kom upp ungefär samtidigt. Två Södertäljepojkar.
– Självklart hade folk i stan som krav att Södertälje skulle spela i högsta serien. När vi sedan åkte ur elitserien 1978 var det tungt, jäkligt tungt. Richard Fagerlund var ordförande i SSK på den här tiden och han hade satt upp en trestegsraket som skulle sluta med SM-guld. Så blev det ju inte direkt.

Åkte ur med SSK: “Riktigt dystert”

Varför åkte ni ur 1978, trots allt låg ni fortfarande på kvalplats med tre omgångar kvar att spela?
– Det var struligt hela det året med tränare som kom och gick. Det började med Göran Bruksner, men när vi låg sist en bit in i serien åkte han bort och Curre Larsson hoppade in som tränare. 
– När det fortfarande gick trögt kom Kjelle Svensson tillbaka som tränare. Säsongen avslutades med att det var Curre och Kjelle som var tränare för oss. Allt var i alla fall väldigt rörigt det året och mycket tränarskiften. 

Den 15 mars 1978 kom att bli ett historiskt datum för Södertälje SK. Efter att ha förlorat mot blivande svenska mästarna, Skellefteå, med 6-2 samtidigt som argaste konkurrenten Timrå besegrade Leksand med 7-3 stod det klart att SSK åkt ur elitserien.
– Det här var första gången som SSK åkte ur högsta serien så det var riktigt dystert i hela Södertälje. Södertälje är en hockeystad så det blev att alla var på oss spelare ute på stan och ville prata hockey.

Lennart Källén kom efter säsongen in som ny tränare för Södertälje efter Kjell Svensson och Curt Larsson. Tappen av spelare så som Mats Waltin, Sverker Torstensson, Kjell-Arne Wickström, Stig-Göran ”Stisse” Johansson, Karl-Erik ”Kalle” Lilja och Göran Ignell blev för tuffa. SSK lyckades inte ta sig tillbaka direkt till elitserien. Då valde Glenn Johansson att skriva på för Djurgården.
– Det var när Södertälje inte lyckades gå upp igen. Vi hade kvalat året innan och spelat tre oavgjorda matcher och vunnit en vilket gjorde att vi blev kvar i ettan.
– Jag ville spela i elitserien. Anders (Eldebrink) och jag var upp och besökte Skellefteå, men det blev Djurgården för mig. Anders valde att stanna i SSK.
– Det blev ingen bra säsong. Kontrasterna var också ganska stora mellan klubbarna. Skillnaden mellan SSK och Djurgården var som mellan SSK och Södertäljepojkarna åt andra hållet. I Djurgården kunde Ulf Adelsohn dyka upp i omklädningsrummet efter matcherna. Så var det inte riktigt i SSK. Det var helt enkelt inte en lika stark organisation i SSK.

Spelmässigt?
– Vi hade Bert-Ola Nordlander som tränare. Jag minns att jag missade en dragning på egen blå mot Frölunda som det blev mål på. Efter det blev jag bänkad i säkert tio matcher, skrattade Glenn Johansson och fortsatte:
– Början var annars ganska bra i Djurgården och jag spelade i landslaget, men efter att det gått sämre och sämre för mig så förlorade jag även landslagsplatsen.

Vände hem efter en säsong i Djurgården

Du gjorde 16 A-landskamper. Hur minns du debuten?
– Det var 1979 i Prag under Rude Pravo-turneringen. Jag kom med eftersom Leffe Holmgren från AIK tvingades att tacka nej.
– Det gick hyfsat för mig i turneringen. Jag delade rum med Mats Waltin och jag minns att ”Walle” sa: ”Strula inte till det därute på isen utan se till att du blir kvar i landslaget nu! Det var ju lättare att komma in än att åka ur ett landslag på den här tiden, haha…

I det här laget krigade killarna för en plats till OS, men Glenn Johansson berättade att han inte trodde att han var aktuell för OS-spel i Lake Placid.
– Nej, det tror jag inte. Jag hade Tommy Sandlin, Leffe Boork och Curre Lindström som förbundskaptener. Curre kände jag ju bra sedan tidigare då han tränade Södertälje.
– En kul episod med Curre är från då vi spelade Izvestija (Moskva). Jag spelade i en Södertäljekedja med Peter Ekroth, Anders Eldebrink, Thom Eklund och Peter Gradin. Inför sista perioden i sista matchen mot Finland bänkade Curre mig. Av ren protest lämnade jag kvar utrustningen i omklädningsrummet. 
– När vi fick powerplay i slutet av matchen skrek Curre: 
– ”Hela SSK-femman ska in!” 
– ”Tyvärr Curre, jag har inte snörat på mig skridskorna." Det hör till saken att jag och Curre alltid varit goda vänner.

Redan efter en säsong i Djurgården valde Glenn Johansson att återvända till SSK.
– Några säsonger tidigare hade Lennart Källén kommit in som tränare. Södertälje hade dessutom värvat Jan ”Lill-Janne” Eriksson, Tomas ”Malin” Jernberg och Krister ”Nippe” Bergström från Brynäs. Alla tre var riktigt bra. Framför allt ”Lill-Janne” var ruggigt bra.
– Jag hade haft det tungt i Djurgården, något annat ska man inte säga, samtidigt som SSK gått upp det året vilket gjorde att det blev helt naturligt att gå tillbaka.

Säsongen 1984/85 vann Södertälje SK SM-guld. Året innan hade laget förlorat den avgörande semifinalen mot AIK med hela 11-1.
– Våra ledare, Nisse Andersson och Sonny Danielsson, hade värvat ihop ett otroligt bra lag. Thom Eklund från Björklöven, Hardy Åström från Modo, Anders ”Masken” Carlsson Brynäs och Bosse Ericson från AIK. Peter Wallin, Peter Ekroth och ”Säcken” (Hans Särkijärvi) kom alla från Djurgården och var revanschsugna. Jarmo Mäkitalo från Leksand…
– Vi gick upp 1982/83, året efter åkte vi ut mot AIK i semifinal, torsk 11-1 i den avgörande matchen. Vi visade i alla fall att vi var med redan då så det var ingen stor överraskning att vi vann guldet året efter.

Höll på att tappa SM-guldet: “Aldrig varit så nervös”

I finalen väntade Djurgården 1985. I första finalen, på Johanneshov Isstadion, vann Södertälje med hela 6-0. Den egna produkten, Conny Jansson svarade för ett hattrick. Andra mötet vann Djurgården med 4-2. Tredje mötet, i bäst av fem, ledde Djurgården med 5-4 i slutet av matchen då Bosse Ericson kvitterade och tog matchen till sudden. Där storspelade Hardy Åström och i ett av Södertäljes få anfall avgjorde Thom Eklund då han kom fri med Rolf Riddervall i Djurgårdsmålet. 

Nu skulle Södertälje avgöra hemma i Scaniarinken. SM-bucklan var uppackad, men Djurgården ville annat och vann matchen rättvist med 4-1. 

Avgörande finalen spelades i Himmelstalundshallen. Nu var Djurgården favoriter att spela hem guldet, men Södertälje avgjorde redan i andra perioden då man gick från 2-1 till 6-1. Matchen slutade 6-3 och målskyttar i den avgörande finalen var: Peter Wallin, två mål. Conny Jansson, Peter Ekroth, Stefan Jonsson och Thom Eklund gjorde ett var. Skottstatistiken i tredje perioden var för övrigt 3-21 till Djurgården. Det visar på att stockholmarna gjorde precis allt för att komma i kapp. Dock utan att lyckas. 

Ni ledde med 6-1 i den avgörande finalen mot Djurgården 1985, men höll på att tappa den ledningen.
– Jag har aldrig varit så nervös inför en tredje period som då. Jag trodde aldrig vi skulle klara det. Djurgården gick ju upp till 6-3, men närmare än så kom dem aldrig.

“Tror att det slutade med att man tog något kort med lagen”

Kan du sätta ord på känslan när slutsignalen gick?
– Nej. Jag är ju SSK:are och det här var det man alltid velat uppnå med klubben. Stort och fantastiskt skönt.

Timo Lahtinen var tränare för Södertälje guldåret 1985. Hans ledarskap såg Glenn Johansson som något väldigt viktigt för det här guldet.
– Timo var bra. Han kunde motivera folk och var den som kom in och körde hårt och införde riktig sommarträning. Det var både fys och mycket springande upp och ner för läktaren här i Scaniarinken.
– Jag tror att han var jätteviktig för guldet och att det just kom en tränare utifrån med nya idéer till Södertälje.

Firades ni stort ute på stan efter guldet?
– Nej, ingenting. Damerna vann basketen samma år och vi skulle göra någon grej tillsammans med dem. Jag tror att det slutade med att man tog något kort med lagen på samma bild utanför stadshuset här i Södertälje, skrattade Glenn Johansson.

Anders Eldebrink:
– Det var riktigt kul att få vinna med sin moderklubb och vi hade ett väldigt bra lag med äregiriga killar. Bland annat tre av landets bästa centrar i Anders ”Masken” Carlsson, Peter Wallin och ”Glenna” Johansson. Sedan hade vi bra backar med Bosse Ericson, Uffe Borg, Stefan Jonsson, Peter Ekroth och Thomas ”Malin” Jernberg. Hardy Åström stod i målet. Forwards Reine Karlsson (Landgren), Conny Jansson, Thom Eklund, Jarmo Mäkitalo…
– Målskyttar, grovjobbare och framspelare. På träningarna kunde det vara krig och tvåmålen var ofta hårdare än elitseriematcherna.

Guldtränaren kom in: “Han var dålig på svenska”

Hur minns du finalserien?
– Givetvis när vi vann femte matchen nere i Himmelstalundshallen och gick ifrån så stort i andra perioden.
– När jag åker förbi Norrköping i dag tänker jag varje gång att det där är guldstaden. På den tiden spelades alltid avgörande matchen på neutral plan och året efter fick vi stryk i Karlskoga av Färjestad. Det året var vi nästan bättre men Färjestad hade ett bra lag.

Thom Eklund:
– SSK hade plockat in Hardy (Åström), Bosse (Ericson) och ”Masken” (Anders Carlsson) samtidigt. Jarmo (Mäkitalo) hade kommit dit säsongen innan. Framför allt hade Södertälje väldigt bra forwards där. ”Säcken” (Hans Särkijärvi) var där liksom (Peter) Wallin, Reine Landgren, ”Glenna” (Johansson), Conny (Jansson) och ”Leffe R:et” (Leif R Carlsson).

Det här kom även att bli Timo Lahtinens genombrott som coach, hur upplevde du hans ledarskap?
– Han var dålig på svenska (skratt). Jag tror inte att jag pratade något längre samtal med honom under första sex månaderna. Jag förstod inte var han sa så jag höll mig ifrån honom eftersom jag antagligen bara skulle svara fel.
– Nu sa inte Timo speciellt mycket och vi fick lira som vi ville. Tittar du på laget vi hade, Wallin, ”Säcken” eller ”Masken” som inte heller är född bakom en tekopp. Jarmo Mäkitalo…
– I powerplayspelet, skicka pucken till Jarmo så åker han in med den i zon. Det var nästan självspelande och Timo öppnade i princip bara dörren den säsongen. Han sa ungefär samma sak på alla genomgångar från första augusti till sista matchen. Ingen fattade ändå ens sista mars vad han hade sagt. Timo styrka var nog att han lät oss vara. Sedan hade han bra isträningar där han verkligen drev på oss.

Hur fungerade det här gänget med så många starka karaktärer vid sidan av isen?
– Under säsongerna jag var där och som vi var bra flöt det på förhållandevis bra. Precis som du säger var det många starka karaktärer. Wallin är en riktig jäkla tjurskalle, ”Masken” är hur tjurskallig som helst, (Peter) Ekroth är som han är, Eldebrink är Eldebrink och Bosse var ganska stark i ett omklädningsrum.
– Det var aldrig, som jag kommer ihåg det, något tjafs i omklädningsrummet. Det har nog att göra med att det gick väldigt bra och att vi inte förlorade många matcher under de här säsongerna. Jag upplevde inte heller att det var någon panik när vi låg under i matcher under slutspelet. Det var väldigt lugnt hela tiden.
– Jag har varit tränare efter spelarkarriären och kan se i blicken på folk när det blir stressat. Det där lär man sig att se, men så var aldrig det under första säsongerna i tälje.

Tuff final mot Djurgården: “Inga snälla killar”

Var det nyckeln till att ni vann SM-guld 1984/85?
– Ja, jag tror det. Sedan måste man givetvis ha lite flyt också och även kunna producera. Jarmo var ruggigt bra att producera under de här åren, ”Masken” med och Leffe (R Carlsson) passade i alla fall ibland. ”Glenna”, jag och Conny tillsammans med Anders gjorde mycket mål i powerplay. ”Säcken” och Wallin åkte runt och retade folk, men bidrog också med en hel del mål.
– När vi var dåliga var Hardy bra i målet. Det var en sådan målvakt föreningen behövde just då. Innan hade Södertälje haft problem på just målvaktssidan.
– Hardy var ruggigt bra i finalserien och det var skönt när motståndarna skulle dumpa och stressa oss. Då gick Hardy bara ut och slog i väg pucken så Djurgården fick aldrig tag i det spelet mot oss.

Finalserien mellan Södertälje och Djurgården kom att vara den kanske tuffaste som hade spelats. 
– ”Mörthen” (Tommy Mörth), (Håkan) Södergren, (Thomas) Eriksson, (Orvar) Stambert… Det är inga snälla killar. Det var ge och ta och inget gnäll eller tjafs som man kan uppleva idag. Idag ska det ”bjabbas” hela tiden. Vi pangade på men sedan fick vi också ta om man själv blev på-pangad.

Anders ”Masken” Carlsson
– Södertälje var den klubb i Sverige som satsade hårdast vid den här tiden och hade verkligen fått ihop ett riktigt bra lag. Alla killar i laget utom ett par bodde i Södertälje och det skapade en grym sammanhållning.
– Det var helt enkelt dags för mig att göra något nytt. Brynäs var inte direkt beredd att satsa på mig och då kändes det här steget som en naturlig utveckling för mig.
– Vi vann SM-guld med Södertälje 1985 och dessutom var det som SSK:are jag blev etablerad i landslaget och fick debutera i VM. En fantastiskt rolig tid i mitt hockeyliv.

Leif R Carlsson
– Anledningen till att vi vann SM-guldet var precis som alla andra gånger jag varit med och vunnit, att vi som grupp rakt igenom med ledning, styrelse och så vidare, hade bestämt oss för att vinna guld.
– Det här var första gången jag var med i ett spelarråd. Jag stred för en viktig och ganska avgörande fråga. Han som var förhandlare var Pelle Blom som senare blev V d för Astra Zeneca. Min tes var att vi inte skulle ha någon seriepremie. Vi skulle i stället ta allt om vi vinner SM-guld. Jag såg på Pelle Blom att han tyckte det här lät skitbra.
– Några av killarna i laget tyckte att dom ändå behövde den här extra premien till månadslönen. Jag fortsatte ändå att driva den här frågan. ”Vi skiter i premien och begär dubbelt så mycket om vi vinner SM-guld”. Jag lyckades få igenom det där och jag kan tänka mig att det var en viktig del när det började dra ihop sig även om det inte var några som i början av säsongen åkte runt och tänkte på det. När det närmade sig finalen var snacket att ”Den som viker sig här får spö” ha ha…

“Det var slagsmål på träningarna”

Hur reagerade Pelle Blohm då ni till slut vann guldet?
– Alla tyckte nog att det var kul. Jag skulle säga att det handlade om att komma in i fokus för det man ska göra. Vi hade många bra saker tillsammans med Timo (Lahtinen). Tävlingar om att vinna en t-tröja eller en Lacoste från sponsorer till oss.
– Bland annat hade jag och ”Masken” tävling på varje träning. Den som vann fick en dricka från drickaautomaten och förloraren skulle knyta av skridskorna på vinnaren. Det kunde vara tävlingar om att träffa ribban med ett skott och så vidare. När man vunnit satt man där stolt och smuttade på drickan medan den andra satt på golvet och snörade av skridskorna. Idag garvar jag och ”Masken” åt det där när vi träffas.

Hans Särkijärvi:
– Vi hade ett bra lag med tre femmor som slogs om positionerna på varje träning. Det var slagsmål på träningarna och sådant. Jag, Peter Wallin och Reine Karlsson (Idag: Landgren) var en ”line”. Sedan hade vi en med ”Masken” (Anders Carlsson), Leif R (Carlsson) och Jarmo Mäkitalo. Den tredje var en ”Södertälje-line” med ”Glenna”, Conny Jansson och Thom Eklund. Klart att det var bra spelare. Samtidigt hade vi bra backar och målvakter.

Hur stor roll hade coachen Timo Lahtinen i det här guldet med tanke på att flera vittnat om att SSK årgång 1985 var lite av ett självspelande piano?
– Det var lite åt det hållet. Dom som plockade ihop det här laget ska ha den största elogen. Timo var absolut inte inne där och förstörde. Någonting hade Timo som var bra, han satt ihop gruppen och förberedde oss på ett bra sätt. Antagligen hade vi även bra träningar också för vi var väldigt bra tränade.
– Givetvis fanns det ett grundsystem som vi spelade efter, men sedan spelade vi mycket på våra olika skickligheter. Det är bara att se på våra centrar, ”Glenna”, ”Masken” och Wallin. Det är hyfsade killar. ”Masken” hade varit i NHL liksom Wallin. ”Glenna” hade säkert också hamnat där om han hade velat.

Hardy Åström:
– Vilket gäng vi hade, skrattar Åström och fortsätter: 
- Om Skellefteå är laget i mitt hjärta har ändå Södertälje en nästan lika stor plats. Vi hade en fantastisk mix av spelare och här kan man snacka om fajt på träningarna. Det var ingen som lade fingrarna emellan ute på isen. Men då träningen var slut hade vi lagt alla tuffa strider åt sidan och var då ett jäkla bra kompisgäng i stället. Det var inte bara talang i det här laget utan nästan alla var verkliga vinnarskallar som avskydde att förlora. Att då få vara med det här gänget och vinna SM-guld var väldigt stort.
– Jag spelade ytterligare en säsong i Södertälje innan jag slutade spela. Under mina år i klubben bodde jag i Stockholm och där, liksom i SSK, trivdes jag väldigt bra.

“Det tuffaste vi kunde göra var att spela tvåmål på våra träningar”

Bosse Ericson:
– Vi hade ett fantastiskt bra gäng. Anders (Eldebrink) var kanske på toppen av sin karriär. Vi hade en bra målvakt (Hardy Åström). Sedan hade vi en del spelare som var väldigt underskattade. Södertälje plockade upp några spelare som blivit ratade i Djurgården, Peter Wallin, ”Säcken” (Hans Särkijärvi) och Peter Ekroth. Dom blommade ut på ett fantastiskt sätt i Södertälje och var väldigt bra.
– Peter Ekroth var en väldigt underskattad back. Sedan hade han sina sidor där det ballade ur och så vidare. Jag tycker i alla fall att han var jättebra. Dessutom hade vi Thomas Jernberg som också spelade jättebra.
– Vi hade även bra forwards, Thom Eklund, Jarmo (Mäkitalo), ”Masken” (Anders Carlsson), ”Glenna” (Glenn Johansson), Conny Jansson och så vidare. I princip alla ”peakade” karriärmässigt. Reine Landgren, han hette Karlsson vid den här tiden, var också grymt bra liksom Leffe R (Carlsson).
– Vi spelade den avgörande matchen i Norrköping. Vi var väldigt bra men det blev ändå väldigt tuffa drabbningar och fysiska finaler.

Peter Ekroth:
– Vi var ett väldigt skönt gäng. Oftast kunde vi ligga hemma hos Conny Jansson eller Micke Johansson och titta på TV, men framför allt snackade vi hockey. Sedan kom ”Masken” (Anders Carlsson), Peter Wallin, Hasse Särkijärvi, Bosse Ericson, Jarmo Mäkitalo dit och kryddade laget. 
– Samma sak som i Djurgården var det här ”doers”, killar som ville göra skillnad och hade en väldigt skön attityd. Vi hade intriger i laget och det tuffaste vi kunde göra var att spela tvåmål på våra träningar. Det var tuffare än vilken match som helst i serien. 

Hur var din inställning i omklädningsrummet när det blev lojt eller ni förlorade matcher?
– För mig handlade det alltid om laget. Jag var och är en lagspelare. Jag önskar att jag hade varit lite mer egoistisk. Just laget har alltid legat mig varmt om hjärtat. 
– Jag gjorde vad som helst för att vinna matcher och när man då inte offrade sig för laget… Jag var och är verbal och ville ha med mig grabbarna i båten. Däremot såg jag mig inte som den ledande utan mer som en i mängden. 
– I min värld var Eldebrink en ledande figur, Peter Wallin, Bosse Ericson…  Sedan var det en del som var rätt tysta, men för mig har det alltid varit viktigt att höras för att få ut mitt budskap. 
– Det var absolut inget speciellt att det var just Djurgården vi slog i finalen. Jag har aldrig sett tillbaka utan bara försökt blicka framåt. 
– Avgörandet, det var bara en euforisk känsla. Att göra det här tillsammans. För mig var det bara ett skönt party efteråt. Det första jag gjorde då vi kom in i omklädningsrummet var att sätta på Kenta-låten ”Just idag är jag stark”. Vi sjöng och det var så jäkla härligt att få uppleva det där. Det var ”the mission complete” på något sätt. 
– Det har blivit en speciell känsla mellan oss som spelade i det här laget. Jag har idag bra kontakt med ”Malin” (Thomas Jernberg) nere i Ängelholm och Thom Eklund som jag bodde ihop med Det är alltid skönt att ses. ”Masken” bor här i Leksand. Vi har inte så mycket kontakt, men när vi springer på varandra är det en speciell känsla. 

Flyttade till Norge: “Hade tänkt att lägga av med hockeyn”

Glenn Johansson spelade kvar i Södertälje fram till och med säsongen 1987/88 då han bytte både klubb och land. Ny klubbadress blev Viking från Stavanger i Norge.
– Jag var 32 år under mitt sista år i SSK. Då jobbade jag heltid på brandkåren här i Södertälje och det var väldigt jobbigt med att byta skift så det skulle passa ihop med hockeyn. Jag jobbade jämt när jag inte spelade hockey. Då hade jag dessutom småbarn, men jag var aldrig hemma några helger.
– Jag hade tänkt att lägga av med hockeyn helt, men då ringde Leffe Carlsson, ”R:et”. Han hade blivit någon sportchef och tränare i Stavanger. Han frågade om jag inte kunde komma dit. Så jag gick upp till min chef på brandkåren och bad om tjänstledigt, vilket jag fick. Jag hade aldrig sagt upp mig och åkt utan jobbet var viktigt för mig att ha kvar.

Det kom att bli en säsong som tog en annorlunda vändning.
– Det var ett väldigt roligt år. Leffe träffade någon norska där, så vid jul försvann han och jag blev spelande tränare där.
– Vi klarade det bra ändå. Viking låg vid den här tiden nästan alltid sist och åkte upp och ner mellan första och andra divisionen, men vi kom sjua det året.

Du gjorde en väldigt fin säsong i Viking.
– Vi spelade 36 matcher i norska elitserien och jag gjorde 66 poäng, vilket är ganska bra. Jag kom femma i poängligan det året.

Vann poängligan gjorde Chris St Cyr före Örjan Lövdal, Rune Gulliksen och Geir Myhre. Sjua kom för övrigt Peter Madach som hade ett förflutet i HV71 och AIK.

“Honom har jag sänkt en gång faktiskt”

Efter det norska äventyret, som varade under en säsong, flyttade Glenn Johansson vidare till skånska Tyringe.
– Jag skulle sluta igen efter säsongen i Norge, men då ringde Bror Hansson nerifrån Tyringe. Vi hade mött dem när jag var i Viking. Han frågade om jag och Tomas Jernberg, som också spelade med mig i Viking, hade lust att komma ner till Tyringe.
– Så jag gick upp till min chef igen och frågade om jag kunde få ytterligare ett års tjänstledighet, vilket jag fick. Så jag körde ett år till där. Det var jättekul, men då var jag 34 år så det fick bli mitt sista som spelare. 

Vad har du pysslat med sedan tiden i Tyringe?
– Jag har varit i brandkåren från 1983 till jag slutade där 1998. Sedan har jag varit tränare för min grabb i Södertäljes pojklag och även tränat SPAIF och Strängnäs i division 3. Jag har också varit hjälptränare här i A-laget under ett år. Det var året innan Lasse Falk kom hit, alltså säsongen 1992/93. Vi spelade i ettan och John Peterson var tränare det året, berättade Glenn Johansson som då alltså jobbade på Scaniarinken i Södertälje.  

Innan vi avslutade samtalet kommer vi in på boken Old School Hockey och den härliga backen från Frölunda, Anders Broström, som intervjuas där.
– Honom har jag sänkt en gång faktiskt. Jag sköt ett slagskott i huvudet på honom. Sen kom han ut i nästa period och hade något som kunde liknas vid en turban på huvudet, skrattade Glenn Johansson och fortsatte:
– Då var det inget snack om att vara hemma en vecka eller två bara för man hade hjärnskakning. Vi känner varandra rätt så bra och var på någon sådan här Vikingarna turné (B-landslaget) ihop. Han är rolig som fan och en glad gamäng.

Brorsonen Loke: “Det var speciellt”

Som avslutning låter vi brorsonen, Loke Johansson berätta om hur han minns sin farbror. 
– Jag är uppvuxen med att veta om hans historia. Dessutom var det SSK mesta delen av hans karriär. När han fick sin tröja hissad här förstod jag verkligen hur stor han har varit, berättade Loke Johansson tidigare för hockeysverige.se.

Var du på plats i Scaniarinken då?
– Ja, men då var jag rätt ung och förstod nog inte så jättemycket just då. Klart att han är en förebild, men också det här med en fullsatt Scaniarinken då hans tröja hissades det var speciellt.
– Jag har sett några videos med honom. Bland annat från SM-finalerna mot Djurgården. Han var skicklig med pucken, men jag har också fått höra några roliga historier om att han inte vågade täcka skott, så det var mycket charm också, berättar Glenn Johanssons brorsbarn med ett leende.

Du har inte fått höra något på isen att du liknar Glenn Johansson i spelet?
– Det är mer om jag lagt ett schysst pass…, skrattar Loke Johansson.

Foton: Stickan Kenne, Bengt Lundholm, arkiv och Ronnie Rönnkvist.

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: "Spelarna mådde inte bra efter att ha fått priset"