Så snart någon gör något som den breda massan inte förväntat sig så kommer de osmakliga omdömena om den eller de personerna som ett brev på Postnord. Sorgligt värre att det ska vara så. Lias Andersson visar en enorm styrka som vågar pausa drömmen om NHL för ett tag.

Häromdagen nåddes vi av det fruktansvärda beskedet att 176 människor omkommit i en flygkrasch i Iran. 17 av dessa var personer bosatta i Sverige och katastrofen har av naturliga skäl fått stort utrymme här hemma i Sverige. Tyvärr har mycket av efterspelet här hemma handlat om de omkomnas ursprung och det har tävlats i osmakligheter på sociala medier.

En av mina första tankar när flashen om de omkomna svenskarna kom var: "Happ, nu kommer det tävlas i att samla politiska poänger." Föga förvånande blev jag sannspådd.

Det är otäckt det där. Att det gått så långt att vi numera kan förvänta oss klumpiga och vidriga inlägg på sociala medier så snart något hemskt inträffar. Tyvärr är det väldigt sorgligt att det gått så långt.

Nu är händelserna såklart inte jämförbara på något sätt. Men om vi ska traska över till hockeyvärlden så infann sig samma känsla hos mig när det stod klart att Lias Andersson skulle lämna Rangers. Eller ja, just den biten är väl inte helt klar ännu, men allting pekar ju på att den gode Andersson hursomhelst inte kommer lira kvar i klubben och han befinner sig just nu hemma i Sverige.

Ingen utomstående vet riktigt vad som har hänt i det här fallet. Lias uttalade sig i SVT häromdagen.
— Motivationen till att spela hockey har varit bättre, måste jag säga. Det är klart man saknar det, men jag har lite andra skavanker och problem att ta hand om först.

Samtidigt pratar han om "incidenter" som ska ha inträffat och Rangers själva vill inte uttala sig om situationen vad det verkar.

Känslan som infann sig hos mig när Lias lämnade Nordamerika var: "Happ, nu kommer fokus läggas på att Lias är bortskämd och vägrar spela i farmarligan".

Jag har inte sett så mycket av den varan i Sverige ska jag vara ärlig och säga. Men i Nordamerika har det varit två läger och från vissa håll har kritiken mot Lias varit stenhård. Tyvärr. För det är ju faktiskt så att vi som utomstående inte vet ett endaste skvatt om hur Lias mår innerst inne, eller hur hans tid där varit. Fokuset borde väl ligga i vad som är bäst för Lias och inget annat?

Som Henrik Leman på sajten raka puckar var inne på häromdagen, att vi borde prata mer om Lias Anderssons mod istället för allt annat runt omkring.
"Lias hade, när jag och många andra pratade med honom i går, inga problem med att säga att han behöver läka både kropp och själ. Det fanns ingen skam i att prata om att han mått (och säkert mår) dåligt mentalt", skrev Leman.

Det är bara att instämma, det krävs mod för att prata om hur man mår. Jag själv är jäkligt kass på det. Men å andra sidan är jag bättre än många andra. Så vi har en lång väg att vandra.

Men jag håller med Leman. Det krävs mod för att prata om hur man mår. Det krävs också mod för att sätta sig upp mot en storklubb i NHL, sätta ner foten och säga att man inte vill detta längre. Sen kan folk vända och vrida det till hur de vill. Men till syvende och sist så handlar det om "guts" för att våga gå sin egna väg.

Rätt eller fel, det kanske inte krävs så mycket stake att i ren och skär besvikelse kasta en silvermedalj. Däremot att stå upp för det beslutet sen. Något Lias gjorde efter den omtalade incidenten för ett par år sedan efter JVM-finalen.

Jonathan Dahlén vände hemåt i somras och pratade även han om att han inte mådde bra över sin situation i Nordamerika. Dahlén fick, som förväntat tyvärr, utstå spott och spe och förminskande tillmälen från kreti och pleti över sitt val att spela i Timrå och Hockeyallsvenskan istället för NHL. Robert Pettersson skrev mycket bra om den saken här.

Allting blir mer och mer uppskruvat i samhället. Vi förväntas klara mer, prestera mer och vara mer lyckliga. Vi mäts i precis allting vi gör med tanke på att vi ständigt syns (Vi som har sociala medier i alla fall). Detta gäller alla yrkesgrupper, i skolans värld och även oss journalister. Med lite tur får jag en klapp på axeln om denna krönika drar in många läsare. Gör den inte det så hör jag väl ingenting antar jag.

Idrottsmän har i alla tider mätts efter sina prestationer. Men i det uppskruvade läge vi nu befinner oss i så förväntas nog mycket, mycket mer redan på förhand. När de sedan inte infriar det Kalle, Pekka och Bettan förväntat sig så ska det genast kritiseras. Klart att den kritiken tillslut når fram till spelarna och det är väl klart att det tillslut sätter sig mentalt.

Samtidigt fungerar ju vi människor som så att vi allt som oftast är duktiga på att berätta när människor inte presterat som förväntat eller gör något som faller utanför ramen. Vi är lite mer sparsmakade när det kommer till positiv feedback.

Avslutningsvis. Jag hoppas att Lias Andersson och Jonathan Dahlén får många unga hockeyspelare därute att tänka till: "Är jag mogen att åka över till Nordamerika redan nu, eller skulle jag må bäst av ytterligare en säsong hemma i Sverige? Kommer jag komma till en klubb som ser till mitt bästa?" och "Nä, det här funkar inte. Jag får starta om hemma i Sverige."

Alla hockeyspelare har såklart NHL som mål/dröm. Men det är också viktigt att förstå att det inte är något misslyckande att pausa/avbryta drömmen och ta nya tag på hemmaplan. Det är snarare en styrka.